© 2020 Utgiven av Ariton Förlag www.aritonforlag.se www.facebook.com/aritonforlag Twitter: @AritonForlag Instagram: @aritonforlag YouTube: aritonTV E-post: info@ariton.se Omslag: Helena Grundström Tryckeri: ScandBook ISBN: 978-91-87813-52-8
Innehåll Helt galet osannolikt av Ann Engqvist
6
Konsten att gå sönder av Benny Fröjd
22
Död i snö av Birgitta Duse
36
Nallebjörnen av Carolina Vahlstedt
42
Vaktavlösning av Cathrin Monell
56
Tärningen är kastad av Eleonore Hammare
68
Hon kysste golvet av Elisabet Holmstedt
78
Obekväma beslut av Emma Lidell
92
Det hettar till av Erica Appelros
100
Himlakroppens förbannelse av Eva Malone
108
På hög höjd i natten av Helena Josephson
120
Tomtebolyckan och sjuttiofemman av Ingbritt Wik
126
4
En hjälpande hand av Jessica Berggren Turban
138
Den där boken av Jessica Bylund
146
I de lugnaste vatten av Lena Stangmark
152
Tvillingsjäl av Linda Broberg
162
Skjulet i skogen av Lisa Käller
170
Alibinierad av Magnus Anderberg
178
Djur i bur av Margaretha Persson Henkel
190
Äventyr i Istanbul av Monika Chanovian
198
Spår nummer tre av Pernilla Enmark
208
Morgondimma av Sara Gren
220
Jordskred av Sofie Gustafsson
228
Gläntan av Yvette Klang
236
Om Ariton Förlag
248 5
Ann Engqvist Ålder: 56 år. Är uppvuxen: På Söderslätt, jag kan landsbygdsmiljöerna utan och innan. Bor: I Malmö. Yrke: Kulturredaktör på Arbetet under 16 år och därefter konstnärlig ledare för ett antal större temautställningar, bland annat Världens minsta filmmuseum - världens största Hasse & Tagemuseum, (Hasse & Tage-museet, Tomelilla) och Normen Skaver (Arbetets museum, Norrköping). Publicerad: Måste ha mer! (Alfabeta), kakor_till_alla.nu (Alfabeta), Skogens skatter (Växjö universitet), Varning – läsning pågår! (Kulturrådet), Människan är större (Stadsmissionen), Skampåle (Timbro).
6
Ann Engqvist
Helt galet osannolikt Hon böjer ödmjukt på huvudet och sträcker ut sin narigt röda hand mot en man klädd i thaisidenkostym. Floden av pendlare flyter ut och in. Centralstationen luktar som en blandning av damm, fotsvett och svetsfogar. Han flackar med blicken och ser sig omkring, samtidigt som han letar efter småmynt i kavajfickorna. Han söker stöd hos sina medpassagerare som springer förbi dem utan att se. Deras rullresväskor skramlar och gnisslar. Hon vet att vi lever i ett kontantfritt samhälle. Han behöver inte upplysa henne om det, men det gör han ändå. Hans försök att tränga sig förbi henne för att hinna med tåget misslyckas för hon är stor, riktigt stor och hon stinker av likgiltighet och hat. Han slår hjälplöst ut med händerna och ser bedjande på henne. Inte kan hon mena att han ska swisha henne pengar? Men det menar hon. Hon väntar tålmodigt när han alltmer omständligt och uppenbart besvärat klappar på sina fickor igen, visar henne en tom plånbok och låtsas att han inte har en mobil. Av någon konstig anledning tror han att hon inte talar svenska. Han mimar och håller på. Som en pajas. När hon inte viker undan tar han fram sin svindyra mobil, kopplar upp sig med Bank-ID och låter henne bestämma beloppet. ”Men herregud!” ropar han sedan. ”Det är för mycket! Du rånar mig!” Helt galet osannolikt
7
Benny Fröjd Ålder: Jag har fem år kvar till lägsta pensionsålder. Bor: I Gävle. Publicerad: I antologierna Över en fika i Svea rike, Över en regnbågsfika, Över en fika kan allting hända och Loser (Ariton Förlag) samt 30 Nyanser av frihet och Nyanser av passion (Ordberoende Förlag). Jag har även gett ut boken Att bränna en bock (Vulkan). Mitt motto: Den som säger att man inte kan köpa sig lycklig har handlat i fel affär. Min största rädsla: Att bli en bitter surgubbe under min ålderdom, även om det har sin charm. Min största dröm: Att få vara med i Babel.
22
Benny Fröjd
Konsten att gå sönder Måndag eftermiddag Jag tittar på klockan, för vilken gång i ordningen? Äntligen dags att gå hem. Det har varit en bra dag idag, egentligen. Ändå känner jag mig trött. Jag påminner mig, igen, om att jag inte behöver komma hit imorgon. Det känns bra med sovmorgon och en dag för att ladda batterierna. Samtidigt kan jag inte komma ifrån stressen som kommer krypande. Har jag gjort allt som ska göras? Är det något jag har glömt att skriva ner i påminnelse till mig själv? Det var för några veckor sedan jag gick ner i arbetstid, till 60 procent. De första veckorna kändes det bättre, men sedan vände det. Nu har stressen över det som inte blir gjort börjat ta allt större plats och det har nästan blivit värre än tidigare. Jag går igenom min kalender, igen. Vad ska göras när jag kommer tillbaka i övermorgon? Till slut slår jag igen datorn och sätter fart mot ytterdörren, men når inte fram. ”Hejdå Franz, vi ses imorgon”, säger Mogens och vinkar. ”I övermorgon”, rättar jag honom. ”Ja, just ja, du har ju gått ner i tid. Ska du vara hemma och finna dig själv?” ”Ja, någonting sånt”, säger jag. Det känns inte som någon mening att säga något vettigare. ”Jag trodde det bara var en månad som du skulle jobba mindre.” ”Nej, det är tills vidare”, säger jag och skyndar bort. Konsten att gå sönder
23
Birgitta Duse Född:1961. Bor: I regionen Murcia, Spanien. Publicerad: Detta är min debut. Favoritmat: Skaldjur och sushi. Intressen: Jag älskar att skriva och gärna i novellform. Jag volontärarbetar i ett hundstall för hemlösa hundar. Jag gillar också att havsbada året runt. Största utmaning just nu: Att bättra på min spanska så jag kan göra mig förstådd i mitt nya hemland.
36
Birgitta Duse
Död i snö Hon slumrar i flygplansstolen, när hon plötsligt rycks ur sin drömdvala. Det är en samlad röst i högtalarna som uppmanar samtliga passagerare att genast återvända till sina platser och sätta på sig säkerhetsbältena. De har kommit in i ett åskoväder med kraftig turbulens. Yrvaket ser hon sig omkring. Hon är placerad på plats 7A, närmast fönstret. Därute i allt det svarta ser hon kraftiga blixtar som lyser upp himlen. Planet kränger och skakar rejält. Sätet bredvid henne gapar tomt och hon undrar vart den unga killen som tidigare satt där tagit vägen. En äldre man på andra sidan gången, några rader bakom henne, sitter framåtlutad. Hans händer håller ett krampaktigt grepp om stolen framför. Ansiktet är blekt och kallsvettigt och ögonlocken hårt slutna. Han mumlar några osammanhängande ord på ett främmande språk. En flygvärdinna svischar snabbt förbi, på väg för att slå sig ner på en plats där framme i kabinen. Hon försöker tyda den sammanbitna minen hos flygvärdinnan och tycker sig se en oroad rynka mellan hennes ögonbryn. Ljuset släcks ner och blixtarna som avlöser varandra framträder tydligare på den nattsvarta himlen. Hon tittar på klockan och tänker att det i Sverige nu är förmiddag, men hon vet inte alls vilken tidszon hon befinner sig i och kan bara konstatera att det fortfarande är natt och kolsvart där ute. Hon slås av hur tysta alla i kabinen är och hur ingen av dem kan påverka hur planet fortsätter att kastas hit och dit i det kraftiga ovädret. Varför säger de inget mer tänker hon för sig själv, och varför kommer inte killen tillbaka? Död i snö
37
Carolina Vahlstedt Född: 1991. Bor: I centrala Hallstahammar. Publicerad: Ett kapitel om att nå sina mål i boken Över mål linjen (Ariton Förlag) och novellantologin Lyckliga tider (BoD). Husdjur: I min familj ingår de busiga katterna Tassimo och Legolas, som även kallas för Lego. Yrke: Jag arbetar som lärare på en vuxenutbildning inom barn- och fritidsprogrammet, men även i samhällskunskap. Utöver det är jag egenföretagare där jag arbetar med att före läsa och skriva i olika former. Hobby: Förutom skrivandet gillar jag att resa, träna, bygga pussel och att umgås med nära och kära.
42
Carolina Vahlstedt
Nallebjörnen ”Mamma, jag tappade min nalle”, utbrast Julia förtvivlat medan hon försökte sträcka sig efter den. Isabella höll blicken på vägen och svarade lugnt: ”Jag kan inte hjälpa dig just nu, vännen. Vi är snart framme, då får du nallen igen.” Ett knäppande ljud fick Isabella att kasta en blick bakåt. Till sin stora skräck såg hon sin dotters ljusa, långa hår fara omkring i baksätet. Julia hade lyckats knäppa upp säkerhets bältet och var i full färd med att sträcka sig efter sin nalle. Isabella tittade växelvis mellan vägen och sin dotter, medan hon oroligt och argt sa: ”Julia, sätt dig i stolen igen och ta på dig bältet. Vet du hur farligt det är att åka utan säkerhetsbälte?” Nervöst drog Isabella sitt axellånga, ljusa hår bakom örat medan hon försökte hitta någonstans hon kunde stanna för att knäppa fast sin dotter igen. Men det dök inte upp någon rastplats och vägrenen längs motorvägen hon körde på var inte tillräckligt bred för att det skulle gå att stanna där. ”Jag ska bara ta upp nallen”, svarade Julia trotsigt och sträckte sig ner mot golvet. Minuten senare satte sig Julia i bilbarnstolen igen med nallen i famnen och försökte stänga bältet. ”Mamma, jag får inte fast bältet”, utbrast Julia frustrerat. Paniken och stressen spred sig inom Isabella. Hon höll hela tiden koll på sin dotter, samtidigt som hon försökte hitta en rastplats eller avfart. Nallebjörnen
43
Cathrin Monell Född: 1974. Bor: I Göteborg. Publicerad: Egen utgivning av diktsamlingen Blessyrer från en lång väg hem. Medverkar med dikter i Splittrade själar (Antologiprojektet) och i samlingarna Fotavtryck Ekopoesi och Allt är inte svart vitt (poeter.se och Tolvnitton Förlag). Novelldebuterade 2017 i 30 nyanser av frihet (Ordberoende Förlag). Har medverkat med skräcknoveller i samlingarna Sjön och Folktro (Miramir Förlag) samt Tusen och en natt (Darkness Publishing). Mitt favoritcitat: Ett citat som jag hämtar styrka ur och gärna vill skicka vidare till alla som behöver, är från Johannes evangeliet (Joh 1:5): ”Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.” Min passion: Att skriva och uttrycka mig. 56
Cathrin Monell
Vaktavlösning Mia Mia hade börjat minska på de starka tabletterna i början av sommaren. Till att börja med hade hon känt sig stabil, glad och inspirerad. Hon hade målat stora dukar med breda drag och klara färger, och gått ut med kamera och skissblock i naturen – till havet och i skogen. Hon hade sjungit och fantiserat, sånger från barndomen om troll och väsen. Trollen hade flyttat in i hennes tavlor, och stuckit fram sina huvuden bakom stenar och under paraplyer av gigantisk bräken. Kanske borde hon ha sett det som ett varningstecken. Parallellt med hennes kreativitet hade Mia under hela sommaren problem med magen. Hon satt på akuten ett par gånger, vakade ut nätterna tills hon fick träffa läkare framåt klockan fyra, när väntrummen hade tömts och skulle förbli tomma tills det blev dags för nästa våg av patienter framåt morgonen. Mia var konstant orolig för magen och dessutom ofta smärt påverkad. En gång på akuten hade hon fått ta infektionsprover och EKG. Hennes syresättning var inte toppen, hon flämtade av smärta och fick smärtstillande. Underläkaren la in henne vid tretiden, men några timmar senare kom en överordnad läkare och sa till henne, ganska barskt, att det var dags att åka hem. Det var bara IBS, sa hon. Mia köpte bulkmedel, medel mot magsyra och gaser på apoteket. Men hon fortsatte Vaktavlösning
57
Eleonore Hammare Född: 1969. Bor: I centrala Stockholm. Publicerad: Jag är publicerad sedan tidigare med en novell i antologin Över en vårfika (Ariton Förlag), en text om mål i boken Över mållinjen (Ariton Förlag), en text om motivation i boken Hitta din motivation (Ariton Förlag) och egen ut givning av boken Sunt Förnuft (Visto förlag). Yrke: Jag är en skrivande människa och tycker om att skriva, både i jobbet och privat. Jag arbetar som chef för en ITorganisation och kopplat till jobbet skriver jag mest olika typer av rapporter, information och annat som har med kommunikation att göra. Hobby: Min hobby är att skriva, gärna noveller. Det är ett format som passar mig. Det går ganska fort att få ihop en historia och jag blir klar med texten. 68
Eleonore Hammare
Tärningen är kastad “Vet du vad jag tycker? Jag tycker att du ska säga upp dig, sälja huset och skilja dig. Gör något av ditt liv istället för att sitta här och klaga på alla andra som förpestar din tillvaro. Ta ditt ansvar!” Hon satt mitt emot honom, mötte hans blick, fäste blicken på tavlan som hängde bakom honom. Den föreställde en hund med en krona på huvudet. En liten hund – svart, vit och brun – som stod på en grön äng med en krona på huvudet. Kunde det vara en terrier? Hon hade ingen aning och varför hängde den i hennes mottagningsrum? Det var ju en ganska ful tavla. Hon såg det nu, hur kunde hon ha missat det tidigare och varför hade hon inte tagit bort den när hon tog över rummet för snart åtta år sedan? Hon fortsatte se på mannen mittemot. Ingen sa något. Hon mötte hans blick. Han vek undan. Vad hade hon sagt egentligen, var hade alla ord kommit ifrån? Hur hade hon kunnat säga som hon precis hade sagt? Hon var ju terapeuten och han var där för att få stöd. Hon andades, lugnt och fint. Hon sneglade på näsdukarna som låg på det lilla bordet mellan dem. Många näsdukar hade gått åt genom åren, men inga än så länge idag. De flesta hon pratade med grät under samtalen. De snörvlade, hulkade och försökte berätta om sitt liv och det de behövde hjälp med att ta sig igenom. Hon noterade att hon satt och log. Det hade känts befriande att säga exakt det hon tänkte, utan filter. Något hade hänt inombords, hon hade släppt lös någonting. Vad det var Tärningen är kastad
69
Elisabet Holmstedt Född: 1945. Bor: I Malmö, vid havet. Publicerad: Det här är min debut. Mitt skrivande: Tidigare har jag mest skrivit uppsatser och essäer i litteraturvetenskap och historia. Nu skriver jag fakta och fiktion. Jag tycker om: Att promenera längs Ribban, vid strand kanten, med hunden Micko. Och att ligga i sängen och läsa en bok med katten Märta bredvid mig. Och att delta i samtal om religion och politik. Favoritcitat: ”Att vara människa betyder att vara kastad in i världen och hänvisad till redan föreliggande existensmöjlig heter.” Martin Heidegger
78
Elisabet Holmstedt
Hon kysste golvet ”… sköterskorna upplysa, att hon en dag sprang upp och kysste golvet …” Sjukhusjournal, Västerviks hospital, 28/8 1912 Elina gungar fram och tillbaka, högre och högre. Gungan, upphängd i oxelträdet, knirrar och svingar sig högt upp till de översta grenarna. ”Elina, akta dig, gunga inte så högt!” Fadern ser oroligt på dottern och undrar vad det ska bli av detta barn. Men Elina bara skrattar. Hon börjar sjunga med hög röst. Sydvästvinden drar genom trädet. De gulröda bärklasarna dansar med i gungans rörelser. Hennes hårflätor flyger fram och tillbaka. Hon är mellanbarnet i en syskonskara på sex barn, två äldre systrar, en storebror och två yngre bröder. Men hon är annorlunda än de andra barnen, kvicktänkt och livlig. Fadern står i tankar. Hade hon varit en pojke skulle hon varit den som skulle kunna ta över hans lanthandel och hans övriga affärer och föra verksamheterna på ön vidare framåt. Tiden innebär förändringar, det gamla håller på att omvandlas till något nytt, ångkraften används lite överallt, inte minst för att driva järnbanetågen och de nya ångbåtarna. Men själv använder han vindarna! I vintras köpte han en kvarn, från Öland, som drogs på isen hit till ön. Ett våghalsigt företag, men det lyckades. Nu står den där med sina breda vingar, som rör sig i den ständiga blåsten. Vid den nya ångbåtsbron ligger Hon kysste golvet
79
Emma Lidell Född: 1989. Bor: I Göteborg. Publicerad: Gör författardebut i denna bok. Läser helst: Klassiker, samhällsaktuellt, biografier och allt av Nora Roberts, Lucinda Riley, Tamara McKinley och Jojo Moyes. Största dröm: Att en vacker dag kunna försörja mig på mitt skrivande. Favoritcitat: ”Emancipate yourself from mental slavery, none but ourselves can free our minds.” Bob Marley
92
Emma Lidell
Obekväma beslut Handen som höll i det gulnade kuvertet darrade när hon vände på det. På baksidan stod ett namn och en adress. Av alla presenter hon fått denna dag, dagen hon fyllde 18, var det detta kuvert hon värdesatte högst. Många nätter hade hon drömt om just detta tillfälle, utan att ens veta om kuvertets existens. Och nu när hon satt med det i handen kunde hon ändå inte förmå sig att öppna det. Hon tuggade på underläppen, då hon strök håret ur sitt välsminkade ansikte skakade handen så våldsamt att hon rev sig med de långa naglarna. Hon kunde inte klaga på sin uppväxt. Vart hennes finger än pekat hade det som varit föremål för hennes beundran på något vis hamnat i hennes ägo. Maten hon växt upp med kunde serveras på vilken Michelin-restaurant som helst och hennes sängkläder i egyptisk bomull var rentvättade varje gång hon gick till sängs. Privilegierad, som hennes föräldrar kallade det. Bortskämd, sade de som pratade bakom hennes rygg. Hon lutade mer åt det senare. Mest för att hon ändå alltid saknade någonting, det där lilla extra. En tillhörighet. Det hade aldrig varit en hemlighet att hon var adopterad. Hennes lillasyster påpekade det ofta, och hennes far oftare än så. Hennes syster gjorde det av illvilja, men hennes far mest som ett konstaterande – att det inte var så konstigt att hon inte hade sin mors lugn eller sin fars läshuvud. För hon kom ju inte från dem från början, inte biologiskt sett. Men hon hade aldrig behövt tvivla på att de älskade henne, vilket var vad som räknades i slutändan. Om man resonerade som Obekväma beslut
93
Erica Appelros Född: 1964. Bor: I Lund. Publicerad: Detta är min debut som skönlitterär författare. Tidigare har jag publicerat vetenskapliga och populärveten skapliga texter samt läromedel inom området religions vetenskap och religionsfilosofi. Mina passioner: Att skapa små, kurviga gudinnefigurer i lera. Min fru. Att skriva. Att lära mig nya saker och färdigheter. Yrke: Jag arbetar som lektor i religionsfilosofi vid Centrum för teologi och religionsvetenskap i Lund. Motto: Ge aldrig upp!
100
Erica Appelros
Det hettar till Klockan är bara fyra på morgonen och Lena är redan en god bit på väg mot källan med sin än så länge lätta börda. Hemvägen blir tyngre. Två hinkar, en i varje hand, och en större dunk på ryggen är vad hon orkar bära. Om de snålar med vattnet räcker det hela dagen, men helst ska hon gå en vända till om hon vill slippa att hela tiden behöva tänka sig för. Klarar tallriken en måltid till utan att diskas? Ska den nyplanterade vinbärsbusken få några droppar diskvatten idag, eller är det spenatrankans tur? Mer vatten vill de alla ha – hon, sonen, katterna och växterna. Sista kilometern går hon i skuggan av bokarnas paraplyutspända blad, längs med de små rännilar som är allt som återstår av den vanligtvis så flödande ån. Det är tungt att bära vatten dag efter dag och någon hjälp från sonen kan hon inte räkna med. Ska hon våga erbjuda honom frukost idag, tro? Ingenting är sig likt denna sommar. Framme vid källan sänker hon ner sina kärl, ett i taget. Luften bubblar ut och lämnar plats för iskallt källvatten att strömma in, vatten som har tagit sina tusen år på sig att sippra ner genom rullstensåsen. Att resa sig upp igen känns oöverstigligt, hon blir sittande kvar. Vattnet porlar, fåglarna sjunger som mest intensivt så här i gryningen, dagsländorna cirklar runt över vattenytan och myggorna sticker henne på vader och vrister. All denna rörelse och livsenergi känns näst intill overklig i skuggan av de omgivande döda rasbranterna med sina mossbeklädda Det hettar till
101
Eva Malone Född: 1977. Bor: I Sveriges minsta kommun, Bjurholm. Publicerad: Jag har publicerat en självbiografi om våld i nära relationer, Isolerad i Paradiset (WordCraft Sweden AB), innan min medverkan i denna antologi. Yrke: Journalist/översättare/författare/föreläsare/bloggare och lite annat. Driver för närvarande översättnings- och kommunikations byrån WordCraft Sweden AB. Motto: ”Det som ska ske, det sker.” Det är ingen idé att fundera över varför vissa saker inte blir av. Om det är tänkt att det ska hända, så händer det. Vissa saker går inte att påverka. Skrivandet: Jag har bott i Spanien och inspireras av spanska och latinamerikanska författare. Min favoritbok genom tiderna är 100 år av ensamhet, av Gabriel Garcia Márquez. 108
Eva Malone
Himlakroppens förbannelse Det krävs mod för att säga sanningen, så mod verkade inte fattas den gamle mannen som stort och brett berättade sina ”sanningar” för alla som ville höra, och för dem som inte ville det. För om det var någon som visste ”allt” som hände på byn så var det han, och det han visste var han inte sen att berätta vidare. Till och med fåglarna snappade upp vissa av hans berättelser och förde dem med sig på sin resa söderut. Så spred sig några av Bynsalias historier vidare hela vägen ned till Skåne … Hans namn var egentligen Per-Arne, men alla i byn kallade honom för Skvaller-Per för hans tunga var så vass att den skar igenom luften och delade den på två. Det namnet hade han haft sedan länge, ja, så länge att många i byn inte kände till hans riktiga namn. Ingen brydde sig om det heller. Han var helt enkelt byns informationskälla, som kände till allt och alla. 78 år och förtidspensionerad sedan flera år tillbaka på grund av en psykisk sjukdom, hade han under större delen av sitt liv haft all tid i världen att gå runt och skvallra om andra. Lägg till en bostad med fönster som vette mot byns centralaste gator – från vilka Skvaller-Per både kunde överskåda ingången till byns enda apotek, Systembolag, kyrkogård och en av de två matbutikerna som fanns på centralorten – så är det enkelt att förstå vem som hade kontroll över vilka som passerade var, vilka tider och hur ofta. Och det fanns inget ämne som var tabu för Skvaller-Per. Himlakroppens förbannelse
109
Helena Josephson Född: 1959. Bor: Södermalm i Stockholm. Publicerad: Gud i London, en självbiografisk roman (Faun förlag, som pappersbok, och Saga Egmont förlag, som e-bok), novellerna ”Celibatet” och ”Bonusmormor” i novellantologin Tabu (Miramir Förlag). Yrke: Jag är socionom och har arbetat som socialsekreterare, familjeterapeut och de senaste tio åren som chef på boenden för ungdomar. Mitt skrivande: Jag skriver på våren ett par tre skrivarveckor i Barcelona, om sommaren i skrivarstugan i Roslagen och på gröna linjens tunnelbana till och från jobbet varje dag. Min passion: Förutom att skriva älskar jag att sjunga i kören Sofia gospel, dansa fri dans och bjuda mina fyra döttrar med män och barn på vegetarisk söndagsmiddag. 120
Helena Josephson
På hög höjd i natten Nöjd, glad och mycket trött letade sig Lea fram till sin plats i flygkabinen. Hon hade gett sig själv en födelsedagspresent som skulle manifestera starten för något nytt. I hela sitt liv hade hon dansat sin fria dans och nu när hon fyllt 60 år hade dansen med lokalbefolkningen i Lesotho tagit henne till en helt ny dimension. De hade dansat utomhus på natten, under bar himmel. Mörkret hade lysts upp av stjärnor och små eldar som tänts. Hon hade fått uppleva hur det extatiska trummandet fått kroppen att lyfta som av sig självt. Människor hade sjungit på ett språk som inte var hennes, men orden hade sjunkit in i sinnet och tyckts röra om i hela kroppen. Nu var hon på väg hem till Sverige. Till Anders och vardagen. Lea var lika kär i sin make nu som när de träffades för 30 år sedan. Hon hade inte haft något emot om han velat följa med, men han delade inte hennes passion för att trumma och dansa. Kanske hade hon heller inte kommit människorna i Lesotho lika nära och fått uppleva så många kärleksfulla möten om hon haft resesällskap. Den här resan skulle aldrig finnas bakom henne. Det var hon förvissad om. Trummorna i Lesotho fanns inom henne och skulle vara med för alltid. Som 60 år nyss fyllda hade hon gått in i en ny fas i livet som inte fokuserade på pensionering, åldrande och död.
På hög höjd i natten
121
Ingbritt Wik Ålder: 1943 i Ölme socken, Kristinehamns kommun. Bor: I Karlskoga, sedan 70-talet. Publicerad: I novellantologierna Över en fika i Svea Rike, Över en regnbågsfika, Loser (Ariton Förlag), Lyckliga tider (BoD), Jul Igen (Nohiding Förlag), En yngre man (Joelsgårdens Förlag) och Under Misteln (Ordberoende Förlag). Samt ett stort antal noveller och följetonger i olika veckotidningar och magasin. Intressen: Att måla – med färg och pensel kan jag ge uttryck för många känslor. Att odla. I trädgården finns mina anta gonister kvickrot och kirskål. Djur. Jag älskar djur, men blir lite besviken när hjortar och rådjur käkar upp det jag odlar. Ångrar: Att jag inte börjat sända texter till förlag tidigare. Motto: ”Alla varelsers lika värde.”
126
Ingbritt Wik
Tomtebolyckan och sjuttiofemman Vildvinsrankorna, som inte lyckats få fäste vid takkanten, hängde fritt. De höll sig fast vid varandra och vajade likt långa serpentiner i den höstliga vinden. Den gröna färgen var utbytt mot ett spektrum av varma färger, från gult till orange och över till klaraste krapplack. En riktigt vacker syn i solskenet, som den här dagen inte skymdes av minsta molntuss. En grävskopa tog kål på tystnaden. Den morrade och bökade vid gatans kant. Skakade liksom på sig emellanåt, som i protest. Det grävdes för nedläggning av fiber. Datorn skulle bli snabbare och telefonlinjen fri från brus. Allt skulle bli bättre. Men säkert mycket dyrare, tänkte Laila, som redan vände på varenda krona. Laila satt i sin bekväma stol på altanen. Kaffekoppen stod bredvid på det dukförsedda gamla bordet. Kakan låg på assietten och gottade sig i solen. Den skulle hon kasta ut till fåglarna innan hon tog brickan med sig in. Men först måste hon njuta. Alla sina verksamma år hade hon bakom sig. Åren som varit fulla av måsten och borden – förhatliga ord. Alldeles för många krav hade det varit. Men det såg väl inte ut att ha blivit färre måsten för den uppväxande generationen. De verkade alltid vara på språng. Stressa, stressa … Skynda, rusa, ila … försöka hinna med så mycket som möjligt före vissa klockslag eller pip från mobilen. Kolla i agendan, och rusa vidare mot nästa mål, verkade vara de ungas paroll. ”Hinner inte, tyvärr!”, ”Har inte tid … tyvärr!” Ingen idé Tomtebolyckan och sjuttiofemman
127
Jessica Berggren Turban Födelseår: 1989. Bor: I Falkenberg. Publicerad: Bland annat i åtta novellantologier sedan 2015, Jag har även fått två noveller publicerade i Hemmets. Yrke: Är utbildad till paralegal (juridisk handläggare) och arbetar för närvarande som sekreterare på en advokatbyrå. Hobby: Främst att läsa och skriva. Har älskat att göra dessa två saker så länge jag kan minnas. Bästa skolämnena: Svenska och juridik.
138
Jessica Berggren Turban
En hjälpande hand Fingrarna trummade orytmiskt mot bordskanten. Efter en stund vinklade hon fingrarna så att det istället var naglarna som kom i kontakt med bordsytan. “Fan också!” Jennie snurrade runt stolen, som föll bakåt när hon därefter reste sig. Smällen fick henne att rycka till. Varför hände ingenting?! Varför fortsatte det att vara alldeles tomt i huvudet? Hur kunde hon vara så idélös? ”Du menar väl värdelös?” Molly stod lutad mot fönster brädan med armarna i kors. Ett nöjt leende lekte på hennes läppar. ”Håll tyst!” fräste Jennie, utan att så mycket som bevärdiga Molly med en blick. Blicken svepte runt i rummet. Hon behövde inspiration. Vad som helst. Bara hennes kreativa sida triggades igång kunde hon skriva en spännande roman om minsta lilla sak. Till och med om en blomkruka. Jennie såg intensivt på den vita porslinskrukan med den ledsna orkidén – kanske var den till och med halvdöd? – som stod i fönstret i hennes arbetsrum. Ingenting hände. “Åh!” ”Det är kanske dags att inse att de nog har haft rätt, trots allt? Framför allt att hon har haft rätt hela tiden. Det skulle bespara dig värdefull tid och ork. Jag menar, varför låtsas att du är något som du faktiskt inte är?” ”Sa jag inte åt dig att vara tyst?!” En hjälpande hand
139
Jessica Bylund Född: 1973. Bor: I Stockholm med mina tre barn och en hundvalp. Publicerad: I antologierna Fuck Mobbning (Idus förlag 2017), Över en fika kan allting hända (Ariton Förlag 2018) och Loser (Ariton Förlag 2019). Ont i hjärtat, ljudbok (Leopard förlag 2020) Jobbar: Som läkare. Blir glad av: Att skapa, framförallt med garn och ord. Drömmer om: Att skriva en fantastisk roman
146
Jessica Bylund
Den där boken En lördagsmorgon ligger den där på köksbordet. Boken som hon sa att hon tänkte skriva. Boken jag hade hoppats att han aldrig skulle få se. Boken om oss. Den bara ligger där, som om det var en bok vilken som helst. Ingen lapp, ingen dedikation, inga hundöron. Ingenting märkligt alls med den, förutom att det är just den boken. Jag hade faktiskt inte trott att hon skulle skriva den och verkligen inte att jag en morgon skulle hitta den på mitt köksbord. Jag vågar nästan inte röra vid den, men kan inte låta bli. Hur skulle jag kunna det? ”Breven till A, de jag aldrig skickade” står det på framsidan, med stora svarta bokstäver mot en rosaröd botten. På baksidan ett foto av henne. Jag tittar noga på fotot. Följer ansiktets och hårets linjer med fingret, på samma sätt som jag följde dem i verkligheten för bara ett par år sedan. Stryker med fingret över pannan, över näsan, över smilgropen i hennes vänstra kind. Minns hur huden kändes, sammetslen mot mina fingrar. Hon är sig lik. Det ljusbruna, raka håret, det sneda leendet. Hon har till och med den blårutiga skjortan på sig, den jag alltid tyckte bäst om att se henne i. Den som matchade ögonen så bra, gjorde att de glittrade. Fast hennes ögon glittrade i och för sig alltid när de såg på mig. Utom när hon grät. Men under de fina stunderna glittrade de. Ja, hela hon glittrade då. Hon hade ett slags skimmer kring sig, ett lågmält guldskimmer Den där boken
147
Foto: Kenneth Nyblom
Lena Stangmark Född: 1955. Bor: I norra Gävle. Debut: Det här blir min debut i bokform. Jag har tidigare fått några noveller publicerade i tidningar. Yrke: Jag arbetar med språkutbildning och är även auktoriserad tolk. Kvällskul: Eftersom jag tycker om rörelse spelar jag tennis och går på yoga. Udda erfarenhet: Jag fotvandrar gärna och har bestigit la Soufrière, som är en aktiv vulkan.
152
Lena Stangmark
I de lugnaste vatten Han var den sortens människa som aldrig märks, som inte gör något väsen av sig, som sällan eller aldrig inleder ett samtal. Om det hade varit fest i helgen hände det att någon frågade: ”Var Magnus där?” och ingen kunde någonsin med säkerhet svara på om han hade varit med eller inte. Hans bänkgranne i skolan uttryckte vid ett tillfälle spontant sin glädje över att ha hamnat bredvid Magnus: ”Jag kan prata precis när jag vill, men Magnus säger aldrig något, så jag riskerar aldrig att bli störd ifall det nu skulle vara något jag inte vill missa.” När jag tänker på Magnus idag slår det mig att jag nästan inte visste något om honom, förutom var han bodde, att han hade en äldre syster och att hans mamma var jurist, men vad han gjorde på sin fritid, om han överhuvudtaget hade några åsikter, eller om han gillade samma musik som vi andra, tror jag inte någon hade kunnat svara på. Ändå var han där, någonstans i bakgrunden, när vi träffades hemma hos varandra i gillestugor och vardagsrum, satt någonstans i ett hörn eller efter en vägg, utan att delta, men ändå där. Tror jag. Hur är det möjligt att gå i samma klass som en person under nästan hela sin skolgång och veta så lite om den? Det var inte så att han var mobbad, han bara liksom inte märktes. När jag bläddrar bland mina inre minnesbilder av Magnus hittar jag bara ett enda ansiktsuttryck. Ett enda! Och det är neutralt, med blicken inställd på medelavstånd och den smala munnen aningen öppen. En lätt skavande känsla av skuld infinner sig: I de lugnaste vatten
153
Linda Broberg Ålder: Född i december 1977. Bor: Norr om Stockholm. Publicerad: I olika novellantologier: Fuck mobbning (Idus Förlag), Lyckliga tider (BoD), Folktro (Miramir Förlag), En yngre man (Joelgårdens Förlag). Ögonblick av galenskap blir min femte publicering. Familj: Jag lever med min sambo och våra två katter, en maine coon och en huskatt. Släkten är stor i övrigt och jag har precis börjat släktforska, vilket är spännande. Yrke: Till vardags arbetar jag på en bank. Efter 19 år som rådgivare på bankkontor har jag sedan hösten 2019 sadlat om till IT-sidan på samma bank. På min hemsida: www.lindadeord.se skriver jag om mitt författande och andra intressen. 162
Linda Broberg
Tvillingsjäl Du ligger i sängen och drar häftigt efter andan. Kroppen skakar efter en hysterisk attack och dina fingrar kramar krampaktigt lakanets bomull, ett par naglar är avbrutna på högra handen. Pannan rynkas av upprördhetens eftertänksamhet. Som på en given signal, ett ljud från det innersta i din varelse, uppfyller lugnet sedan din kropp. Fingrarna slappnar av och lämnar blodiga avtryck på tyget. Rynkorna slätas ut i ansiktet, som är klassiskt vackert, och en skrattgrop djupnar i den ena kinden då dina läppar formas till ett stilla leende. Amorbågens sensuella böj lockar till kyssar. Det blonda håret samlas tätt runt ditt unga ansikte. Testarna lockar sig av pannans svett, får håret att mörkna. De blå ögonen ser rakt upp i taket, där de fångat en punkt och hakat fast blicken. Dina blodbefläckade händer knäpps över bröstet, lämnar strimmor av blod efter sig som smetas ut på kläderna. Med ett djupt andetag väntar du, på slutet eller på en ny början. Jag kliver upp ur sängen och tar de få stegen till badrummet genom hallen. Den vittnar om din kaosartade hemkomst. Skorna ligger avsparkade nedanför skohyllan, ytterkläderna är lämnade i en smutsig hög på golvet. På tapeten ett suddigt handavtryck i rosa och en tavla som hänger snett på sin spik. Ytterdörren är stängd mot trapphuset, men jag tvivlar på att den är låst. Jag minns inte hur jag kom hem. Men jag vet vad du gjorde. Jag sluter mina ögon i uppgivenhet, ögongloberna brinner av de syner de fått uppleva ikväll. Ögonens värme Tvillingsjäl
163
Lisa Käller Född: 1991. Bor: I Karlskoga. Publicerad: Jag är debutant i sammanhanget. Yrke: Jag är förskollärare med utvecklingsledaruppdrag. Familj: Jag bor med min man Sebastian och våra barn Hampus och Tuva. Hobby: En stor hobby jag har är att skriva, jag skriver ofta noveller och krönikor. En annan hobby är att bygga avancerade legokonstruktioner.
170
Lisa Käller
Skjulet i skogen Solen letade sig in mellan mina persienner och jag såg hur strålarna avslöjade en mycket dammfylld luft. Konstigt vore det annars i och med att det var väldigt länge sedan jag städade av ytorna i mitt rum. Jag drog mig för att dra upp persiennerna och låta solen komma in i rummet, för att skoningslöst påminna mig om att det var sen morgon och dags att klä upp sig. Det var nämligen midsommarafton och jag skulle till mamma och pappa för att fira högtiden med släkten. Eller ja, alla äldre vuxna i släkten. Mina 23 år drog ner medelåldern rejält. Mina kusiner var alla ute på varsina håll och festade med sina vänner. Jag har alltid inbillat mig att jag har många vänner att umgås med, men jag inser mer och mer att så inte är fallet. Midsommar är en sådan dag då det känns lite extra ensamt. Jag har inga sms i telefonen där det står: ”Maja, kom till mig och käka äcklig sill och skratta tills vi kissar på oss.” Nej. I min telefon finns bara sms från mamma och pappa som påminner mig om vad jag ska handla inför kvällen med de äldre släktingarna. Förstå mig rätt här nu. Jag älskar min släkt. Men jag önskar att sms:en någon gång hade handlat om äcklig sill och kiss-i-brallan-skratt. Jag hade fortfarande täcket över huvudet och en önskan om att jag sovit mig igenom midsommarafton och det nu var midsommardagen. Det började vibrera någonstans i rummet, jag kastade mig upp och hittade min telefon i morgonrockens högerficka. Missat samtal från chefen. Fan också. Jag hade lovat att vara tillgänglig under midsommar, eftersom chefen Skjulet i skogen
171
Magnus Anderberg Född: 1981. Bor: I byn Spjutterum på östra sidan av Öland. Publicerad: Det här är min debut. Hobby: Jag är något av en månskensbonde med en speciell passion för kål – tolv olika sorter, från broccoli till purpurkål, i trädgårdslandet 2020! Udda talang: Jag vann svenska mästerskapet i brädspelet Carcassonne 2014 och slutade på 27:e plats i VM. Det gör mig upprörd: Att människor inte pratar om det som är viktigt, eller lyssnar riktigt på varandra. Uppgiven däremot blir jag av människor som inte tänker efter ordentligt.
178
Magnus Anderberg
Alibinierad Lamporna på kontoret släcktes en efter en, som domino brickor. Tidsinställda på samma tillfälle. Klockan 18:15. Men inte synkade. Robert visste exakt i vilken ordning. Stirrade runt i rummet, som påverkad av en omedveten tvångstanke. Först mot Ikeas rislampa, orimligt att den aldrig blir omodern, tänkte han. Sekunderna därefter över axeln mot den antika prylen i hörnet, snygg men malplacerad. Lång väntan. Det sista tydliga ljusskenet på kontoret från en hipp och stor glödlampa som hängde i en övertydligt futuristisk sladd. Säger mer om oss än framtiden, konstaterade Robert. Tiotalet datorer i rummet jagade oförtrutet runt i sina skärmsläckare med olika naturmotiv. Det var i början på januari och han hade mängder av årsredovisningar att ta hand om. Han visste att det var nu som chefen la märke till att han var extra flitig. Utan att behöva jobba över, vill säga. Därför gjorde han inte det heller, på pappret. Skrev upp det som en vanlig dag. Jobbade gratis. “Det kommer löna sig”, sa han till sin fru Anna-Lena när han kom hem. Han skulle minsann befordras före Albin och Susanne, trots att de hade likvärdig kompetens. Något högre, erkände han för sig själv. Anna-Lena var i full gång med kvällsmaten. På en liten träbricka stod ett gäng med prydliga ostkuber. “Gruyère och Manchego”, utbrast hon, som att det var det mest självklara i världen. För honom hade det lika gärna Alibinierad
179
Margaretha Persson Henkel Född: 1973. Bor: I Stockholm. Publicerad: Romanen I mossa dold (Ord & visor), ett flertal noveller samt följetongen ”Ett leende i sommarnatten” i Hemmets veckotidning. Jag har också medverkat i antologin Fången i paradiset (Ariton Förlag). Yrke: Systemvetare och gymnasielärare i programmering och svenska. Familj: Sönerna Esbjörn och Lowe, sambo och två bonus döttrar. Oväntad talang: Backa med släp och brodera korsstygn, ingen av dessa två talanger är något jag använder särskilt ofta eller ens är intresserad av att utveckla. Jag skulle mycket hellre vara bra på att måla eller kunna springa långt. 190
Margaretha Persson Henkel
Djur i bur Vanja stod i köket med en kopp kaffe i handen. Under höger fot kunde hon känna riset från gårdagens middag klibba mot hälen. Hon tittade på de tre barnen. Bäbisen hade fortfarande gröt runt munnen. Hon satt och slog med skeden mot bordet. Det blev säkert märken, tänkte Vanja. Jag borde ha köpt en sådan där plastbricka man kan haka på stolen. Hade vi inte redan en sådan, förresten? Det kanske stod en i förrådet. Hon blev osäker. Kom inte ihåg. Hon tog en klunk kaffe. Redan ljummet. Hur länge hade hon stått här? Genom fönstret strålade solen. Hela sommaren hade varit het och nu satt hettan i huset. Fönsterna stod öppna dygnet runt. Inget hjälpte. Djuren ute i skogen hade gömt sig där det fanns skugga. Inte ens fåglarna orkade kvittra. Inne i huset fanns ingen kyla. Barnen hade kommit i snabb takt. Först Liv, sedan Johan och nu sist Hedda. Hon älskade sina barn. Jo. Alla mammor älskar sina barn. Det är så det är. Vanja tog ännu en klunk kaffe och ställde sedan ifrån sig koppen i diskhon. Ett hårstrå låg kletat mot kanten. Hon vände bort blicken. ”Ska vi gå till djurparken?” sa hon rakt ut i luften och log med munnen. Hon hade blivit förvånad när hon upptäckte att hon väntade barn. Hon hade inte trott det om sig själv. Att hon kunde bli gravid. Pappan hade blivit så glad. Han hade tagit henne i famnen och viskat ord i hennes öra: ”Du och jag och barnet! Djur i bur
191
Monika Chanovian Född: 1955. Bor: I det gamla kvarteret Tjädern i centrala Oskarshamn. Publicerad: Med elva noveller på sex olika förlag, samt med noveller i tidningen Kvällsstunden. Yrke: Jag undervisar i samhällsorienterande ämnen på Rödsle skolan i Oskarshamn. Min passion: Min stora passion är skrivandet, som får mig att må bra efter år av sorger och trauman. Favoritcitat: ”Bättre sent än aldrig.” Det citatet passar väldigt bra in på mig eftersom jag tror att det aldrig är försent att förverkliga sina drömmer.
198
Monika Chanovian
Äventyr i Istanbul Mimmi väntade på Kastrups flygplats som så många gånger förr. Den här gången var det annorlunda. Är det så här det ska kännas? tänkte hon. Vågar jag verkligen ge mig ut på detta äventyr? Har jag blivit fullständigt galen? Kontakten med den unge mannen hade varat drygt en månad. De hade aldrig träffat varandra utan bara chattat på Facebook. Vilket lyckokast, att ge sig ut på nätet. Mimmi hade inte vågat sig på dejtingsidorna. Hennes vän Sedat från Istanbul hade tagit kontakt med henne och presenterat en av sina arbetskamrater. Hon hade ignorerat den unge mannens vänförfrågan, men Sedat hade stått på sig. ”Varför accepterade du inte hans förfrågan?” ”Han tilltalade mig inte”, hade Mimmi svarat. Det var en vit lögn. I själva verket hade hon hakat upp sig på solglasögonen han bar på den svartvita bilden. Men det kunde hon inte säga till Sedat. Han skulle ha garvat och tyckt att hon var bra töntig. Men Mimmi tog mod till sig, och skickade en egen förfrågan. Efter några dagar fick hon napp. I början småpratade de bara, så där som alla gör. De hade skrivit om arbetsliv och fritidsintressen. Sedan blev den unge mannen plötsligt varm i kläderna. Frågorna hade blivit mer och mer intima. På knackig engelska hade han frågat om hennes favoritposition. Först blev hon arg. Mest besviken, faktiskt. Den här mannen var precis som alla andra män hon chattat med. Hon funderade en stund och sedan for den lede i henne. Äventyr i Istanbul
199
Pernilla Enmark Född: 1974. Bor: I byn Norsjövallen i Västerbotten. Publicerad: Jag debuterade med novellen ”Likt Törnfågeln” i antologin En andra chans (Everlasting Publisher 2020) och kommer att delta i en kommande antologi med novellen ”En fröjdefull jul” (Lange Förlag 2020). Yrke: Jag är legitimerad grundskole- och gymnasielärare med huvudämne svenska och arbetar idag på en högstadieskola. Hobby: Parallellt med friluftsliv, såsom skidåkning och fjäll vandring, har läsande och skrivande alltid varit en stor del av min fritid. Det ger mig energi: Familjen, men även lugnet och vyerna som man möts av på fjället.
208
Pernilla Enmark
Spår nummer tre Den vanliga morgonruschen på tågperrongen gör att jag sakta flyter med massan, min egen vilja är inte längre ett alternativ. Det är för sent att vända om. Jag har alltid drömt om villa och kärnfamilj, omgiven av andra lyckligt lottade med samma drömliv. Inte alltid, men ibland slår drömmar in; i mitt centrum har jag barnen, min man, vännerna och ett lagom välbetalt arbete. Eller hade. Jag har mist min livlösa förortslunk. Människor i olika former och med blandade stilar passerar mig på perrongen. Jag iakttar dem och kan inte låta bli att undra hur deras liv ser ut. Med avvaktande steg ställer jag mig vid spår tre. Mina skospetsar vilar mot det gula strecket. Försiktigt lutar jag mig fram och ser över perrongkanten, ner mot rälsens järn. I ögonvrån, eller var det av intuition, fångade jag rörelsen vid matbordet. ”Men helvete också.” Erik reste sig häftigt upp. ”Se vad som hände.” Han slet till sig den bärbara datorn som stod på bordet bland pålägg, juice och brödsmulor. Skärmen var redan svart. Resterna av det kaffe han hade haft i muggen droppade långsamt från datorn och ner på golvet. ”Man kastar inte omkring saker när man äter!” ”Det var bara på skoj, jag tänkte inte kasta Olivias hårband på dig. Jag lovar.” Fanny tittade osäkert på sin pappa. ”Vad händer?” Jag vände mig mot min man, 17 år som gifta. Spår nummer tre
209
Sara Gren Född: 1988. Bor: I mitten av Skåne. Publicerad: I novellantologin En yngre man (Joelsgården förlag) med novellen ”Rymd”. Yrke: Jag är utbildad socionom och arbetar som kurator i eget företag. Är även certifierad Write Your Self-vägledare. Hobby: Att vara kreativ, i synnerhet genom skrivandet, men även genom djupa samtal, musik och måleri. Och att läsa! Familj: Sambo, syskon och föräldrar.
220
Sara Gren
Morgondimma Det börjar tidigt på morgonen. Min flickväns mobiltelefon spritter till, liksom jag själv på grund av dess plötsliga, genomträngande signal. Vera reser sig hastigt upp för att läsa sitt sms, och strax därpå går hon mot dörren. ”Jag ska bara gå på toa”, mumlar hon. Kvar ligger jag, med ett diffust obehag i mellangärdet. Hon brukar alltid säga vem hon fått sms ifrån. Inte för att jag alltid måste veta det. Men hon brukar berätta, och den här gången gjorde hon inte det. Jag rullar runt i sängen, låter täcket sno runt mig som ett tortillabröd. ”Milly, jag börjar med tvätten!” ropar Vera inifrån bad rummet. Jag svarar inte – hon skulle ändå inte höra något när hon satt igång tvättmaskinen. Jag försöker somna om, men obehaget släpper inte. Till slut väljer jag att gå upp och slänga på mig morgonrocken. Kaffet väntar på att få bryggas. Koffeinsuget gör att jag redan upplever mig känna doften. En stund senare möts vi i köket. Vera ger mig en kram. ”Godmorgon, älskling.” Jag borrar in näsan i hennes hår och känner mig lite lugnare. ”Godmorgon.” Vi sätter oss vid bordet och under tystnad brer vi jordnöts smör på en samling fröknäcken. Jag ser ut genom fönstret och upptäcker att en tjock dimma lagt sig över ängen. ”Vad tänkte du hitta på idag?” frågar Vera mjukt. ”Jag tänkte försöka läsa lite idag”, säger jag efter att ha tänkt en stund. Mycket mer än så orkar jag nog inte. Det är lördag Morgondimma
221
Foto: Fredrik Bergström
Sofie Gustafsson Född: 1980. Bor: I Uppsala. Publicerad: I antologin När Alice blev arg (Lindskogs Förlag), i appen Stories By Storytel med en text i sms-format samt en diktsamling utgiven av de studerande på Skrivarakademins ettåriga Skrivarlinje 2015. Gör mig glad: Att stå i publikhavet framför mitt favoritband. Gillar: Att spendera tid i London, mitt eviga home away from home. Favoritcitat: ”Do more of what makes you happy.” Johnny Cupcakes.
228
Sofie Gustafsson
Jordskred Jag är på Brunnsjöliden. Hon sitter där på andra sidan. Jag såg henne redan innan jag kom in på planen. Hon sa att hon skulle komma. Inte till mig, men jag hörde henne säga det igår. Jag var på väg till G-huset och hon stod utanför med Nina. Hon mötte inte min blick, men varför skulle hon? Hon har tittat på mig en enda gång i hela sitt liv. På kemin när hon satt närmast väggen, vid fönstret. På bänken, i skräddarställning. Jag kom från engelskan. Det var precis när hon köpt de där nya Pumaskorna. Jag vet det för att alla i klassen ville ha sådana. Alla tjejer i alla fall. Hon satt där och petade med pekfingret på fönstret och det var då det hände. När hon tog bort fingret och det lämnade ett avtryck på rutan. Det var då hon tittade ut och såg på mig. Vet inte om hon log, men jag inbillar mig det. Eller så är det bara en efterkonstruktion. Det är oftast det. Och nu sitter hon på den fallfärdiga läktaren på andra sidan fotbollsplanen. Det blonda håret lyser upp den gråtjocka himlen. Nina är fastklistrad bredvid. Nina i nya Adidasbyxor med knappar längs sidan. Och jag ska spela match. Det kommer ju för fan inte att gå. Men jag måste. Spela rollen i laget. Jag är snabb. Det vet alla. Men det räcker sällan. Bara han inte skriker något idiotiskt ikväll, så hon hör. Jag ser honom också. Omöjlig att missa. Han står på linjen vid långsidan bredvid läktaren. Där han alltid står. Armarna är korsade, käkarna spända. Jag har fått hans käkar. Och öron. Samlar jag luft i kinderna ser jag ut som en apa. Inte så konstigt att hon inte vill titta på mig. Jordskred
229
Yvette Klang Född: 1969. Bor: I Skärhamn på Tjörn. Publicerad: Detta är min debut, wihooo! Favoritcitat: ”If we wait until we’re ready, we’ll be waiting for the rest of our lives.” Lemony Snicket. Gillar: Kaffe, kardemumma och kolhydrater. Jag ogillar: Kött, kyla och köer.
236
Yvette Klang
Gläntan Som om hon var ett med allt. Så kändes det. När hon andades, andades träden och skogen med henne. Allt levande fanns i henne och hon fanns i allt levande. En våg av plötslig insikt och välbefinnande sköljde över henne. All oro hon någonsin känt i livet var som bortblåst. Alla gamla trassliga knutar upplösta. Hon skrattade till och tittade på Anders, som satt mitt emot henne i den solbelysta gläntan. Han log mot henne. Världens vackraste leende. Världens vackraste man. På världens vackraste plats. Hur hade hon någonsin kunnat se det på något annat sätt? Snett bakom Anders pulserade deras orangea tvåmanstält som ett stort, hett hjärta. Ba-bom, ba-bom. Hon kunde känna dess puls. Dess värme. Värmen som spred sig, fortplantade sig och omfamnade alltet. Hon reste sig upp och började ta av sig på överkroppen. Tröjan, linnet, bh:n. Skärpet i vandringsbyxorna trilskades, så hon gav upp och behöll byxorna på. Hon tog några hoppande steg mot Anders, fick tag i hans hand och drog upp honom på fötter. “Dansa med mig”, sa hon och la armarna runt hans hals. De stod tätt omslingrade och Anders strök med sina varma händer över hennes rygg, kupade ena handen mjukt runt hennes bara bröst. Hans andedräkt kittlade mot hennes nyckelben, trängde in i hennes porer, in i hennes blod, syremolekyler som förenade sig. Hon blåste på hans haka, gav tillbaka. De var förenade på ett plan som hon aldrig förstått förut. Denna vackra, allomslutande värme. Gläntan
237
Om Ariton Förlag Ariton Förlag är ett ungt förlag med utgivning inom personlig utveckling. Vi brinner för att sprida vanliga människors berörande berättelser om att överkomma hinder. Vilket vi gör, inte bara genom böcker utan också genom förlagets webbtidningar, bloggar, webbradio, podd och webb-tv. Idén att starta ett förlag kom våren 2012 när Petra Ariton spök skrev ICA-handlaren som drog i nödbromsen, en bok om medveten närvaro, som är coachkollegan Roger Marklunds berättelse om hur han trodde att livet var slut när han hamnade på hjärtintensiven och då bestämde sig för att aldrig mer missa en endaste sekund av sitt liv. Det var när boken nästan var klar som det landade en vision i Petra att fortsätta hjälpa personer som bär på en verklighetsbaserad berättelse som de vill få publicerad. Sedan starten september 2012 har förlaget publicerat 58 böcker (varav fem e-böcker). Förutom den först publicerade boken om medveten närvaro har vi även behandlat ämnen som exempelvis relationer, hälsa, smärta, mobbing, cancer, ätstörning, missbruk, skam, rädsla, våld i nära relationer och förverkligandet av drömmar. www.aritonforlag.se
248
Om Ariton Förlag
Ariton Förlags tidigare utgivna böcker ICA-handlaren som drog i nöd- Från kaos till samarbete – för bromsen (2012) skilda föräldrar som vill mötas Petra Ariton och Roger Marklund (2014) Marita Lynard Barnens pappa är en idiot (2012) Hälsan i fokus – för Petra Ariton framgångsrika ledare (2014) Malin Lundskog och Malin Odéhn Min vän Smärtan (2013) Gunnel Saric Sluta skämmas och bli fri (2014) Katinka Wallner Min väg tillbaka till hälsa och välbefinnande – på mitt sätt (2013) I ditt kvarter händer saker du inte E-BOK Janet Nielsen ser (2014) Jenny Jacobsson Smalast när hen dör vinner (2013) Anton Hörnfeldt
Att bemästra nätdejting (2014) André Armani
Vad väntar du på? (2014) Lars-Göran Halvdansson
Över en fika (2014) Novellantologi med 32 författare
Realistiska relationer (2014) Cornelia Södergren
Ett vältränat hjärta (2014) Ellen Jakobsson
Kvinnan & Eken – och 20 andra Att leva som företagare (2014) noveller om relationer (2014) Ingrid Lindelöw Berntson och Lena Lundqvist Insikter (2014) Novellantologi med 32 författare 52 ANNOlunda äventyr (2014) Anno Paananen Trädgården (2014) Nina Gustafsson Över en fika med påtår (2014) E-BOK Drömmens verklighet (2014) Novellantologi med 29 författare Jonas Ibrahim Glashjärta (2015) Anneli Stålberg ANNOlunda tankar om tankar (2014) Anno Paananen Vad fan ska jag göra med mitt liv? (2015) Sanne Aronsson Trots att jag har cancer – om att må så bra som möjligt i ett utsatt Över en höstfika (2015) läge med hjälp av EFT och mind- Novellantologi med 28 författare fulness (2014) Iréne Ödmark-Hall 249
Den gudomliga taxiresan (2015) Hjärngrepp (2016) Lars-Göran Halvdansson Karin Eberhardt Grönvall Du är bäst när du är dig själv (2015) Katinka Wallner
Över en vinterfika (2016) Novellantologi om livsförändring med 33 författare
Boosta din Business – 30 Qoola Qvinnor delar sina Över en vårfika (2017) bästa marknadsföringstips (2015) Novellantologi om saker vi inte pratar om med 26 författare Österlen lyser – samverkan som lyser upp hösten (2015) Mistelbarn (2017) Cecilie Östby
Högmod (2015) Över en sommarfika (2017) Del 1 i novellantologiserien om de Novellantologi om livets mening sju dödssynderna med 27 författare Girighet (2015) Över en fika i Svea Rike (2017) Del 2 i novellantologiserien om de Novellantologi om rädsla med 35 sju dödssynderna författare Vällust (2015) Dolt under ytan: 22 personliga Del 3 i novellantologiserien om de berättelser (2018) sju dödssynderna Över en regnbågsfika (2018) Avund (2016) Novellantologi om vardagsbetrakDel 4 i novellantologiserien om de telser med 27 författare sju dödssynderna Mer än bara ord: på tal om framFrosseri (2016) gångsrik kommunikation (2018) Del 5 i novellantologiserien om de En antologi med 28 författare sju dödssynderna Över en fika allting hända (2018) Vrede (2016) En novellantologi om den viktiga Del 6 i novellantologiserien om de fikastunden med 32 författare sju dödssynderna Över mållinjen: 20 kvinnor Lättja (2016) berättar hur (2018) Del 7 i novellantologiserien om de En antologi om målsättning med sju dödssynderna 20 författare Vingar av stål (2016) Skriv om ditt liv (2019) Tina Rydberg En antologi med 11 författare 250
Loser (2019) 30 noveller om förlorare Hitta din motivation (2020) En antologi om motivation med 15 författare Över ytan: 10 personliga berätt elser (2020) Ögonblick av galenskap (2020) En novellantologi med 24 författare Fången i paradiset och andra själv biografiska berättelser (2020) En antologi med 11 författare Mörkåren (2020) Jonas Åsberg
251
252