© 2020 Utgiven av Ariton Förlag www.aritonforlag.se www.facebook.com/aritonforlag E-post: info@ariton.se Omslag: Helena Grundström Tryckeri: ScandBook ISBN: 978-91-87813-43-6
Jonas Åsberg
E
n dag var ångesten borta. Denna besynnerliga dag och orsaken till att den kom är en av anledningarna till att denna bok blev skriven. Kanske hade det räckt en bit om jag enbart hade hållit mig till denna anledning. Måhända kunde det då ha blivit en mer konkret och faktabaserad historia, kanske rentav en inspirerande självhjälpsbok. Troligtvis hade det inte blivit någon bok alls, jag har varken ambition eller förmåga att skriva faktaböcker eller att författa råd och anvisningar åt någon annan. Det bärande skälet till att min berättelse blev en bok är att jag är skyldig en vän ett svar. Ett svar på en fråga, ett försök att beskriva hur depressioner och ångest verkligen känns. När frågan ställdes under en förtrolig stund för några år sedan, hade jag inget svar att ge. Att skriva blev ett sätt att leta efter ord, meningar och metaforer som beskriver och kanske i någon mån förklarar hur mörka känslor upplevs. Min berättelse är mitt svar. Den är också en sammanfattning av ett liv där depressioner och ångest kommit och gått som de velat och en skildring av hur det kom sig att mörkret en märklig dag var borta. Boken är min ögonvittnesskildring av en resa genom den psykiska ohälsans värld – om vägen till insikt och om depressions sjukdomens inneboende förmåga att förvränga tankar och kväva framtidstro. Du får läsa om resultatlösa behandlingar, om experiment och om hur orsak och verkan till sist fick sin möjliga förklaring i en inflammerad tunntarm. Du får också läsa om stunder av skönhet, ett par resor till Italien och lite om hundar.
Mörkåren
3
Detta är mitt försök att måla av den inre bilden av mina depressioner, av mina upplevelser. Göra dem synliga i ord för mig själv och för den som vill veta. I några passager försöker jag ge en mer saklig beskrivning av själva sjukdomen, hur den verkar fysiologiskt och hur den kan behandlas. Här blir språket mer strikt och lite torrt akademiskt. Dessa passager var de jag fick brottas mest med, de fick ingen draghjälp av emotioner eller min fantasi. Jag vill ändå inte utelämna dem, någonstans inser jag att en mindre faktagenomgång har en plats i en bok som handlar om en sjukdom. Jag presenterar inga nya rön och jag har inte skapat några egna teorier. De fakta jag redogör för är allmänt vedertagna och den som vill fördjupa sig häri hittar lätt litteratur som djupare beskriver det jag försöker sammanfatta.
4
Jonas Åsberg
J
ag är sex år. Sommaren är vacker, grönskan är djup och mättad. Försommaren har varit varm och den har gett tillräckligt med mjukt regn åt allt som växer. Vi är mitt i den, men jag har lärt mig att somrar inte är eviga och att efter ljus kommer mörker. Vi far omkring fulla av energi och sommarlivet är ett äventyr. Vi plockar det vi önskar ur verkligheten, blandar med vår fantasi och låter sagorna bli på riktigt. Lekar utan gränser, krig utan tårar. Skogsdungen är en djungel och vi hittar gömställen i träden. Plötsligt stannar leken av, någon av mina kamrater måste gå hem för att äta och leken behöver omorganiseras. Där, i stiltjen, står jag, plötsligt ensam. Jag ser och hör allt utanför mig, men det är inombords som jag är ensam. Magen drar ihop sig i sveda och dov smärta. Det bränner i bröstet. Det känns som om mitt inre knådas av valkiga, ovarsamma nävar. Jag ser mina vänner. De skrattar och verkar vara fulla av liv. Jag förstår inte hur de kan vara så sorglösa och lyckliga när tillvaron egentligen håller på att rämna. Jag vill skrika på hjälp men jag vet att ingen kan säga något som tröstar, som tar bort det onda i mig. Mest av allt är jag rädd för att dö. Trots att sommaren är ljus blir det mörkt härinne och omkring mig. Mörkret sveper in mig i en tung mantel som ingen annan kan se. Den hindrar ljuset att nå mig. Alla färger i gräs, träd och blommor dämpas och filtreras över i gråa nyanser. Jag hör fågelsång, men den har blivit svagare och stämt om till moll. Alla ljud blir grumliga och förlorar sin diskant. Jag vill springa ifrån det jag känner. Springa mot trygghet och rädda mig. Men benen känns matta och orkeslösa, klumpen i magen och tyngden från den mörka manteln gör att jag knappt kan röra mig. Spänningen, pirret och glädjen är borta. Mörkåren
5
Nu är allt bara skräck ock kyla. Jag fortsätter leka, men nu mekaniskt och utan engagemang. Jag går in på mitt rum, kryper ner i sängen och drar täcket tätt omkring mig – hoppas att det ska skydda och gömma mig för mörkret. Jag blundar och känner att gråten är nära, men den fastnar bakom ansiktet. Jag vill att gråten ska starta och skölja bort det mörka, göra allt ljust och rent. Jag känner igen mörkret. Det har varit över mig och i mig förut. Jag ser ingen tröst i att det dessa gånger har lämnat mig efter ett tag. Jag är rädd för det mörka nu och rädd för att det aldrig kommer att försvinna. Allt är mitt eget fel, jag är skyldig, jag har gjort något ont. Men jag vet inte vad. Jag kan inte fråga någon heller för gjorde jag det skulle jag kanske avslöja något som får andra att förstå det jag vet. Att jag har gjort fel, att jag är orsaken till all världens ondska.
6
Jonas Åsberg
mättad av dofter från mat, vin och prunkande rabatter. Vi går till havet. Simmar i det svarta, salta vattnet och i fullmånens sken glittrar det i våra ögon.
88
Jonas Åsberg