9789187523908

Samvetets moraliska krav

Samvetets moraliska krav EN ROMAN AV K H TIMM

Samvetets moraliska krav EN ROMAN AV K H TIMM

Tidigare utgivna böcker av K H Timm: Alla älskade Helena – 2015

Samvetets moraliska krav Utgiven av Visto förlag www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © K H Timm © Omslagsfoto: Roberto Tumini Grafisk form och sättning: Anna Rudolphi, Visto förlag Första upplagan Tryckt i Tallinn, 2017 ISBN: 978-91-87523-90-8

Detta är en fiktiv berättelse.

Alla personer och händelser i boken är påhittade.

Många av miljöerna har däremot hämtats från verkligheten.

”Så länge det överensstämmer med mitt samvetes krav.”

Otto Karl-Heinrich Timm

Torsdagen den 3 april 2014

Noga räknat var det här den tredje rundan som han sprang utomhus. Att stå och nöta inne på gymmets löpband hade sina begränsningar vad gäller miljöombyte. Paradoxalt nog brukade ändå hans hjärna gå in i något slags primitivt överlevnadstillstånd, strax efter 15 minuter på bandet. Då åsidosattes plötsligt olika distraherande ljud och rörelser runt om i träningslokalen och han själv försattes i ett tunnelseende med blicken fast fokuserad på till exempel en väggkontakt eller tom träningsmaskin. Men det fanns gränser, eller rättare sagt, hans hjärna kunde sortera och sedan prioritera för att slå på rätt system efter rådande situation. Väl insjunken i löpningens trans kunde sedan jaktinstinkten kopplas på när som helst och oavsett hur nära kollaps han än var – bara en tjej med rätt ålder och bra utseende uppenbarade sig. Primitivt.

Nu var det helt andra premisser. Theodor Lund hade lämnat löpbandet och bestämt sig för att springa runt Växjösjön. Cykeln hade han parkerat strax intill en bänk på Strandbjörkets stora grönyta och efter lite stretching och snabb check av skornas snörning hade det sedan burit av med inledningsvis lugnt tempo för att successivt vänja hjärta och lungor.

Till en början var vädret nästan lite obehagligt. En stundtals ilande motvind med små inslag av kalla regndroppar fick honom att spänna axlarna och kisa lite med ögonen. Väl uppe i rätt arbetstemperatur var det däremot nästan ett skönt och välkom-

9

met inslag av kyla. Hellre lite kallt än att springa en kvav sommardag innan åska.

Theodor hade just passerat de små båthusen vid segelklubbens brygga och fick efter några meter byta sida av vägen eftersom den äldre hundägaren 20 meter framför honom verkade ovetandes om hans närvaro. Labradoren däremot, som i hundår möjligen var i samma ålder som sin husse, hade sneglat lite trött bakåt med de karaktäristiskt gråvita hårstråna runt nosen som vittnade om en passerad ungdom.

Trots det lite kalla vädret var det ändå förhållandevis många människor ute runt sjön idag. Kanske var det ett gradvis ökande dagsljus och en varm temperatur som fick folk att åter känna suget efter utomhusaktiviteter? De flesta promenerade, halvt inneslutna i musik från sina mobiltelefoner eller nerladdade ljudböcker, medan en del susade fram på cykel på den parallelltgående asfaltsbanan. Själv föredrog han att jogga på gruset som många av löparna gjorde. Det skulle spara både benhinnor och knäskålar en aning, nu när det nästan var en månad kvar till Växjöloppet.

Strax efter simhallens utvändiga vattenrutschbana kom det lite insvepta partiet där några glupskt lutande pilträd hade vuxit rakt ut mot sjön. En smal träbro hade byggts över en dekorativ bäck och mötet med kvinnan i 35-årsåldern där gjorde att Theodor inväntade hennes förbifart medan han sporadiskt höll igång sitt egna löpsteg under tiden.

Det handlade möjligen om dryga kilometern kvar nu. Varvet runt låg ganska precis på 4,6 så Theodor lade bit för bit in en något högre växel för att få ut mesta möjliga av sin löprunda. Han sprang förbi en restaurant med avundsvärd sjöutsikt och i allén utanför sjukhusets huvudentré satte han in spurten på allvar. Den sista delen gick in i Strandbjörkets park med tillhörande fågelliv, lekplats och tennisbanor.

Framåtböjd med händerna på sina knäskålar kände han hur

10

hjärtslagen piskade inne i huvudet och det tog uppemot en halvminut innan både pulsen och andningen ens verkade lugna sig något. Efterhand som livskraften återkom rätade Theodor på ryggen, sträckte upp sina armar och knäppte händerna bakom huvudet. I sig en ganska bekväm ställning för återhämtning, tyckte han själv i alla fall. Han gick några steg i det vintertrötta gräset och skakade med jämna mellanrum lite med benen för att mjuka upp de nu stela lårmusklerna samtidigt som han närmade sig den parkerade cykeln vid bänken.

Idag hade han inte tagit tiden. Det hade inte känts som läge för det ännu. Innan han tog det steget ville han ha vant kroppen vid löpning utomhus med väder, uppförslutningar och andra naturliga motståndare att kämpa emot. Däremot var den spontana känslan att det hade gått i ett bra tempo nästan under hela varvet.

På det stora hela kände sig Theodor riktigt nöjd med sin insats.

Han kom fram till bänken, satte sig ned på dess kalla sits och pustade ut djupt flera gånger.

Efter en stund lutade sig Theodor sakta framåt och knöt upp skosnörena. En skön känsla att bli av med lite av det bultande trycket i fötterna. Det hade inte känts alltför hårt då han knöt skorna men efterhand som pulsen ökat under varvet runt sjön hade fötterna svullnat något och var nu tacksamt befriade. Nästan som med ett ryck ställde han sig upp från bänken och blev så när överkörd av kvinnan i röd kappa som vinglade förbi. Tungt bestyckad for hon fram på cykeln som utrustats med både korg och barnsadel som ihop med hennes inte alltför trådsmala lekamen skvallrade om en ansenlig mängd kilon i rörelse.

Det var den intensiva tonen från hennes ringklocka och några mindre artiga ord som sekunden före kollisionen väckte honom till att ta ett steg tillbaka. Kvinnan missade honom endast med centimetrar. Kort därefter vände hon sitt hjälmbeklädda ansikte bakåt för att mönstra honom surt. Själv skakade Theodor bara på huvudet, alltför trött för att ens räcka upp sitt långfinger till tack och gick fram mot sin egna cykel.

11

Han tog av sig den svarta bomullsluvan och lade den tillsammans med fingervantarna på pakethållaren. I ramens hållare tog han sedan upp sin Cola-flaska, skruvade av korken och satte flaskan med njutning mot munnen. Den kalla, kolsyrade drycken strömmade på ett lätt, rivande men ändå så skönt vis ner i hans strupe. Efterlängtad svalka.

Kanske var det tredje eller fjärde klunken som fick honom att höja på ögonbrynen. Först hade han bara ignorerat känslan men sekunderna senare insåg han att något verkligen kändes konstigt.

Det var som att ha små tandpetare ställda på tvären i munnen. Ja, närmare bestämt var det nästan som trä. Innan Theodor hunnit fundera ytterligare och innan han upptäckt att det träaktiga föremålet rörde sig i munnen på honom, hade det stuckit till längst bak i gommen. Det här handlade inte på något vis om ett litet stick, ett sådant man får då man av misstag nuddar spetsen på en synål. Inte ens en slarvigt utförd tandläkarbedövning kunde komma upp i liknande smärta. I samma ögonblick som Theodor Lund tagit bort den kupade handen från sin mun för att skrika ut sin smärta, ramlade den stora getingen ut och ner på marken.

Den krälade några sekunder på cykelbanan, lät sina vingar skakas rent från den klibbiga drycken och flög sedan ut över parken.

Theodor kände smärtan, paniken som spred sig som eld i hela hans kropp och hur halsen snörptes åt av svullnaden som explosionsartat växte i hans munhåla och svalg. Med ett par vacklande steg ramlade han bakåt och föll åter sittande ned på bänken.

Kallsvett och skakningar kom ihop med att lufttillförseln minskade snabbt till att slutligen blockeras helt. ”Hjälp”, var det enda ordet som han försökte få fram, utan att en tillstymmelse till ljud hördes. Det fanns inte en chans att pressa ut luft genom stämbanden eller ens att fylla lungorna för att ropa. En total låsning i fullständig panik.

Riktigt hur lång tid själva förloppet tog var oklart, men när den äldre mannen med sin gamla Labrador kom fram satt Theodor Lund lutad bakåt på bänken med glasartad blick riktad ut mot sjön.

12

Fredagen den 4 april 2014

Så skönt det var att komma hem efter en lång dag. Marie-Louise låg på sängen och bar fortfarande den röda handduken som hon svept likt en turban runt sitt blöta hår. Sedan snart ett år tillbaka var hon anställd som timvikarie på ett vårdhem för hjärnskadade som låg i stadsdelen Evedal i Växjö. Vårdhemmet bestod av två våningar och då det inte hade varit igång mer än i fyra år var det heller ingen överraskning att byggstilen uppfattades som direkt modern. Ett cremefärgat tegelhus med vita inslag runt fönster och taksidor och en smal gräsmatta framför där ett par mindre parkträd planterats. Nytt för i år var två stycken vitlackerade hybridbilar med företagets logotyp på sidan. ”Eve-care” stod det på dem med grön text ihop med ett stort, stiliserat löv ovanför. Man kunde flott välja om de skulle köras på el eller bensin och som en miljösatsande uppmaning hade företaget även låtit placera två laddstolpar vid fastighetens parkering. På varje stolpe satt sedan små, inplastade komihåg-skyltar med texten ”glöm ej sladden”, där alternativet utan undantag skulle bli synonymt med pinsamt.

På nedre plan fanns två ingångar samt en extra på gaveln där transporter av olika slag togs emot eller lämnades. Det rörde sig nästan uteslutande om mat, tvätt och mediciner. Bakom den stora fastigheten fanns sedan en rejält tilltagen innergård med bland annat en liten damm, sittgrupper och träd som var tänkta att ge lite skugga under heta sommardagar. Eftersom stället nu inte hade mer än fyra år på nacken var träden inte gamla nog att fylla

13

sin funktion än, men tanken hade varit god. En av de stensatta uteplatserna hade istället utrustats med markis och några flyttbara parasoller.

Efterhand som Marie-Louise varit där, hade allt som känts nytt från början nu sjunkit in. Det var en del namn, både på personal och patienter och sedan självklart alla rutiner, samt de små egenheter som vissa av vårdtagarna hade för sig ibland. Allt som allt bodde där inte mer än fyra patienter för tillfället men med skiftande åldrar och diagnoser. Boendet hade totalt plats för tolv, och när som helst kunde nya vårdtagare dyka upp. Skadornas orsaker var skiftande från fall till fall. En del skador satt i hjärnan från födseln medan andra var så kallade förvärvade hjärnskador, som i vissa fall uppstått av trauman. Det kunde röra sig om grova våldsbrott eller olyckor där skadan uppstått rent mekaniskt i form av slag mot huvudet. I vissa fall kunde dessa förvärvade hjärnskador också ha uppkommit genom en stroke men faktiskt även av hårt missbruk.

En av patienterna hette Ingvar. För tre år sedan hade han drabbats av en stroke som tagit många av hans funktioner. Förmågan att gå var helt borta ihop med att talet också hade försvunnit.

Däremot fanns det fortfarande en del kraft kvar i armar och händer även om det fanns betydligt mer att önska i själva styrseln.

Ibland tryckte han ur sig lite konstiga läten. Inga direkta ord utan mer gnyende som försök att kalla på uppmärksamhet. 74 år och funktionsnedsättningar till trots hade Ingvar nästan alltid ett gott humör att visa upp där han satt i sin rullstol hyfsat isolerad från resten av världen. Det liksom gnistrade till i hans ögon tillsammans med ett varmt, härligt leende då han fick påhälsning eller satt ihop med andra patienter.

Marie-Louise fascinerades av hans inre livsgnista. Den skänkte på något vis hopp och en styrka i att hon valt rätt yrkesinriktning där hon skulle göra sitt yttersta för att hjälpa människor med behov, men även insikten i att lära sig uppskatta rådande situationer. Att gilla läget.

14

Ingvar såg ut som en snäll farbror ska göra. Hans vita, nästan fluffiga hår täckte ganska precis hans huvud, och glasögonen förstorade upp hans harmlösa blick bara en liten aning. Idag bar han en vit skjorta som till stora delar var täckt av en brun- och gråmönstrad, stickad väst.

– Hej på dig Ingvar. Tänkte höra hur det är med dig i dag, sa hennes medarbetare Karin glatt när de kom in i hans rum.

Han vände sitt huvud mot dem och log tillbaka. Någon längre hälsningsfras från honom var naturligtvis inte att vänta.

– Du ser ju lika strålande ut som alltid, vännen. Vi tänkte att du kanske ville ta lite förmiddagsfika. Marie-Louise har bland annat bakat toscakakor. Vad sägs?

Nu log Ingvar ännu mer och började stöta ut små entoniga läten.

– Tänkte väl det, sa Karin milt.

Han slog ryckigt med händerna mot sina lår och tittade växelvis mellan Marie-Louise och Karin.

– Självklart ska du få läsa tidningen också, sa Marie-Louise, gick fram och klappade Ingvar på hans vänstra axel. Ska vi rulla dit med en gång?

En nöjd nickning kom utan dröjsmål och Marie-Louise började skjuta Ingvars rullstol ut ur rummet medan Karin höll upp dörren. De väntade den korta tid det tog för hissen att ta sig upp till plan två, rullade in Ingvar och sedan åkte de tre ner.

En vägg av underbara aromer i form av kaffe och nybakat träffade dem när hissdörren glidit upp. Samtidigt hördes ett flertal röster ihop med ett och annat klingande porslinsljud från teskedar i kaffekoppar och assietter som dukades fram. Så ofta de kunde försökte personalen samla patienterna här vid olika matintag.

Frukost, förmiddagsfika, lunch, eftermiddagskaffe och till sist även kvällsmat förstås. I en del fall gjorde man undantag om patienten kände sig väldigt nedstämd eller för all del helt enkelt råkade bli arg för något. Sådana situationer hanterades självklart

15

med respekt för den enskilde vårdtagaren men det sammantagna resultatet av att ha gemensamma måltider uppfattades helt klart positivt. Även om patienterna oftast hade svårt att meddela sig rent muntligt så rådde det inget tvivel om att dessa stunder var små höjdpunkter i deras liv.

Rummet var avlångt men ändå rymligt på bredden då ytorna var väl tilltagna. Vitmålade väggar med små, dekorativa tavlor och två sittgrupper i de båda hörnen närmast Evedalsvägen.

Dörren i rummets bortre ända stod öppen och var orsaken till att all väldoft hade tagit sig ut från det lilla köket som fanns bakom väggen. Vid det avlånga ekbordet i mitten satt redan några av patienterna framför sin assiett och sin kopp.

Marie-Louise rullade fram Ingvar till hans vanliga plats. På hans sidor satt redan Esther och Joakim, vad annat var att vänta.

Esther var 68 år och hade precis som Ingvar själv drabbats av stroke några år tillbaka i tiden. Hon hade om möjligt lite lättare att röra sig då förlamningen mestadels tagit hennes högra sida.

Däremot var det inte tillräckligt för att hon skulle kunna klara sig själv och därför var detta boende en stor trygghet både för henne och förstås även för maken. Esthers tal var också bättre än Ingvars. Det handlade absolut inte om några längre utläggningar men ord som ja och nej kunde hon. Tvåstavigt var gränsen, sedan tog det stopp. Som exempel var namnet Marie-Louise alldeles för svårt men med hjälp av sin kreativa hjärna hade Esther fyndigt nog skapat ett kortkommando även för detta, nämligen Mallo.

Joakim var bara 17 år nu. Två år tidigare hade han och en kamrat varit ute och kört moped, precis som så många andra 15-åriga killar tycker om. Tyvärr hade Fru Fortuna valt att inte vara med på just den färden.

Sommaren hade varit i antågande med en lång serie varma majdagar och därtill utslagna björkar. Till och med myggen hade börjat visa sig lite varstans, vilket i sig hade avgjort saken. De hade planerat att köra ända ut mot Bergkvara för att fiska i en liten

16

kanal som förenade Bergkvarasjön med en annan något större sjö. Fanns det mygg så nappade fisken, svårare än så var det inte.

Det lilla området Bergkvara ligger i runda slängar en mil i sydvästlig riktning från Växjö och med moped tog det kanske 20–25 minuter att ta sig dit. Det var utan tvekan värt det eftersom båda kände till fiskelyckan där och än mer de feta abborrar som i stora antal låg och tryckte i kanalens grumliga vatten. Tiden fanns, viljan fanns men möjligen kunde de införskaffa fler och ännu mer lockande fiskedrag. Så blev planen.

I en korsning till Arabygatan hade Joakim och hans kompis Andreas kommit i full fart på sina knattrande stålhästar för att ta sig till fiskeaffären som låg på en hörntomt. De hade färdats på Mörners väg men då butiken inte hade infart från det hållet svängde de helt enkelt av till Arabygatan. Tanken var att smidigast möjligt och på kortast tid ta sig till butikens parkering. Ihop med all annan trafik och butikens höga byggnad hade sikten skymts.

Tillräckligt och i synnerhet för att den vita Audi som var på väg ut från parkeringen inte skulle synas. Kollisionen hade varit oundviklig för dem båda.

Bilens vänstra framskärm träffade Andreas och Joakim och de flög över motorhuven för att sedan landa på asfalten ett flertal meter bort. Så skulle det i alla fall ha gått om inte någon duktig medborgare placerat en betongsugga med tillhörande skylt på stålstolpe just där. Med vit text mot blå bakgrund läste man: ”parkering max 30 min”.

Joakim träffade stolpen med huvudet, och med tanke på att han struntat i att knäppa sin hjälm inför färden hade den redan flugit av honom innan hans skallben knäcktes mot den varmförzinkade stolpen.

17

Hon brukar sitta vid fönstret och titta ut mot skolgården tvärs över gatan. Barnens livfulla lek på rasterna. Elsa önskar av hela sitt hjärta att hon också kunde ha det så, springa, skratta, leva … Men sedan fyra år tillbaka befinner hon sig på ett vårdhem för hjärnskadade och kan inte längre tala, röra sig och knappt ens kommunicera med andra. Ensam med sina tankar funderar Elsa mycket kring vad som hände den där kvällen för fyra år sedan. Kvällen då hennes liv blev förstört.

Kommissarie Pierre Hultman vid Växjöpolisen har sannerligen fått något att bita i. På kort tid avlider två unga män i övre tonåren under tragiska omständigheter. En olyckshändelse och ett självmord. Men i all denna sorg finns oklarheter som väcker frågor hos polisen.

Stämmer rubriceringarna? Och om inte, är de två ungdomarna bara en början? Samtidigt ligger ett ärende gällande misshandel i grannkommunen och skaver.

Pierre har lång erfarenhet inom yrket men dessvärre lämnar hans sociala färdigheter, självinsikt och utredningsmetoder en hel del övrigt att önska. Lyckligtvis är han inte ensam utan får även denna gång hjälp av poliserna Sofia Hård och Mattias Fridlund.

Tillsammans försöker de få klarhet i de oförutsägbara fallen där desperata handlingar ställs mot samvetets moraliska krav.

K H Timm Född 1974, bosatt i Växjö.

Har tidigare skrivit kriminalromanen Alla älskade Helena som kom ut 2015.

Samvetets moraliska krav är den andra och fristående delen med kommissarie Pierre Hultman.

www.vistoforlag.se

ISBN 978-91-87523-90-8

9 789187 523908