ringsbordet som stod uppställt i rummets bortre ända och slog sig sedan ner vid matbordet i en fri placering. Louise hamnade bredvid Lars, en av de båda pojkarna, och skulle just fråga hur gamla de var när ytterligare tre personer kom in genom matsalsdörrarna. Det vill säga de kom inte riktigt samtidigt, först genom dörren var en kraftig man någonstans mellan femtio och sextio med skarpskurna drag och mörkt, nästan kolsvart hår som tittade sig lugnt omkring och hälsade ett avmätt ”god morgon” till alla de närvarande för att sedan gå fram till serveringsbordet. Tätt efter honom kom två kvinnor i glatt samspråk. Den ena en blondin kring de sextio, den andra, med magnifikt långt grått hår som hon bar utslaget, betydligt äldre, kanske redan uppe i åttioårsåldern. – Dom här tre träffade jag också som hastigast i går kväll, viskade Louise till William som satt på hennes andra sida. Mannen är väldigt dryg. Han är tydligen ordförande i något kommunalt utskott här och verkar ha låtit det stiga sig åt huvudet. Kvinnorna tror jag är systrar med efternamn Cunningham det är allt jag hann få reda på igår kväll. Nu dök också värdparet upp. De var blonda och rödlätta, gillade att bjuda in mycket folk och att ställa till med fest. Herr och fru Delselius var helt enkelt mycket gästvänliga. De hälsade alla välkomna än en gång, då ju sällskapet inte varit fulltaligt vid gårdagskvällens middag, och slog sig ner vid bordet. Ja nu sitter vi här alla tretton, tänkte Louise. Tretton förresten, det var ju inget bra tal! Plötsligt blossade olustkänslorna från morgonen upp igen. Kunde de inte ha sett till att vi blev tolv eller fjorton? Så lugnade hon sig. Det där är ju löjligt, bara gammalt skrock, tänkte hon och vände sig om och började prata med William.
12