9789187523816 by Smakprov Media AB

Fassenburgs

Fassenburgs M A R I E H U LT G R E N

Fassenburgs Utgiven av Visto förlag www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Marie Hultgren © Omslag: Gomér Advertising Artwork: Svatja Gomér Grafisk form och sättning: Sandra Stridh, Visto förlag Första upplagan Tryckt i Tallinn, 2017 ISBN: 978-91-87523-81-6

Till min underbara familj

Lovisa

em du är beror på vem som beskriver dig och vem du vill vara beror på vem du vill bli älskad av. En av Lovisas vänner i fotbollslaget skulle en gång försöka sig på att beskriva henne. Då hade hon sagt ”lite lustig men ändå helt vanlig”. Med lite lustig hade hon menat att Lovisa ville bli präst. Med helt vanlig hade hon menat att ”det gick att prata med Lovisa som med vem som helst trots att hon ville bli präst”. Inom kyrkliga kretsen uppfattades Lovisa ibland som irriterande ifrågasättande men också välkommet vetgirig och med stort hjärta och förstånd. I skolan hade hon uppfattats som intelligent, men också något av en ensamvarg. Lovisa ville vara modig. Pappa beundrade mod. Hon trodde sig ha förstått att han önskade att hon skulle vara modigare än vad han hade varit. Våga säga ifrån även när det inte var populärt. Orka kämpa emot när det var bekvämast att inte ta strid. Lovisa kände sig inte modig, men pappa tyckte att hon var det. Känslan av att hon på något sätt måste ha lurat i pappa att hon var modig störde henne. Men hon hade konstaterat att det kanske var det närmsta hon kunde komma att vara som den hon ville vara. Att lyckas övertyga den som hon allra helst ville bli älskad av. Lovisa visste tidigt att hon ville bli präst. Inte för att det var så konstigt med tanke på att hennes pappa var präst. Kyrkan hade varit som ett andra hem. Däremot var det ansett som ett ovanligt karriärsval utanför den kyrkliga kretsen. I skolan, bland fotbollstjejerna och på musikskolan haglade frågorna. Ibland hade det känts tröttsamt att ständigt motivera, men Lovisa hade haft en bra mentor i pappa. Vissa människor blev provocerade av präster i allmänhet 7

och kyrkan i synnerhet, och vissa tvärtom av kyrkan i allmänhet och präster i synnerhet. Och de tvekade aldrig att uttrycka det. Hon förväntades då stå för att allt som stod i bibeln var sant eller förklara varför det finns ondska och elände. Om hon inte kunde det så hade de tydligen vunnit. Lovisa hade aldrig förstått exakt vad de ansåg sig ha vunnit. Hon brukade kalla Gud för ”regissören”. För många var Gud så förknippat med Bibeln att om de ifrågasatte det som stod i Bibeln kunde användandet av ”Gud” blockera dem. Hon visste att det var kontroversiellt, men om det kunde underlätta för människor i sitt sökande efter mening tyckte hon att det var motiverat. I yrket kom hon oftast i kontakt med äldre människor. Församlingen där hon tillfälligt arbetade, liksom övriga församlingar, arbetade hårt med att försöka attrahera yngre människor, men det var svårt. Yngre och medelålders människor söker efter svar hos terapeuter och i instruktionsböcker om hur man blir framgångsrik och lycklig. Först när människor blir gamla och inte har så mycket liv kvar att försöka förändra vill de förbereda sig för nästa steg. Därför handlade många av samtalen om döden. Eller rättare sagt, rädslan för döden. Lovisa beklagade att så få förstod att kyrkan fanns även för livet och det var detta hon hade idéer kring hur man kunde förändra. Inom kyrkan fanns det många som trodde på henne och det var därför man hade gett henne chansen, trots att hon kallade Vår Herre för regissör. Hon hade fått en slags projektanställning i stans största församling där hon, förutom att hoppa in när den ordinarie prästen var borta, skulle ”tänka i nya banor och skapa aktiviteter i kyrkans regi som skulle attrahera nya besökare”. Såhär långt hade hon presenterat flera idéer och de flesta fick tummen upp, medan andra möttes med skepsis. Hon prövade alltid sina idéer på pappa först. Det är nämligen enkelt att presentera förslag för människor som nästan alltid tänker likadant som en själv. Pappa och Lovisa tänkte så lika att de ibland bara kommunicerade med miner eller halva ord och meningar. Detta retade mamma och lillebror Samuel så till den grad att de hade hittat på ett eget språk. Ett eget språk var förstås att ta i, det var bara ett tiotal ord, men de kallade det ett språk för att reta pappa och Lovisa. Det hade 8

gått ganska snabbt att lista ut betydelsen av de där orden, men pappa och Lovisa hade aldrig avslöjat att de förstod utan spelade helt oförstående när mamma och Samuel satte igång. Och så tittade de på varandra. På sitt språk.

Äldreboendet

en smala grusvägen som slingrade sig upp emot äldreboendet kantades av en björkallé. Lovisa hade inte spenderat speciellt mycket tid på landet i sitt liv. Åtminstone inte ännu så länge. Nu var hon bara tjugoåtta år så hon borde ha alla chanser att ändra på det. Om hon nu ville. Men hon konstaterade att den här lantliga inramningen i alla fall var helt perfekt. Klarblå himmel, den ljusa grönska som försommaren bjuder och små gula blommor av någon sort längs vägkanten. Hon var inte så bra på blommor så färg brukade få duga som beskrivning. Ännu kunde hon inte se hemmet, men enligt vägbeskrivningen skulle det ligga däruppe på krönet. Hon var inte bekant med trakten, trots att den bara var tre mil från stan. Det hade tagit trettio minuter med buss och nu hade hon promenerat i snart femton. Grusvägens envisa lutande uppåt kändes i benen och det började ånga innanför jeansjackan. Jeansjacka var säkert ett tveksamt klädval med tanke på besökets karaktär, men hon ville markera tydligt att detta faktiskt låg utanför hennes professionella åtaganden. Barmhärtigheten har en gräns även om man är präst. Men det hade varit något med den gamla damen som hade lockat henne. Det var inte första gången som hon hade blivit uppringd för att någon behövde prata i livets slutskede, men oftast hade det då varit personal på något vårdhem, eller någon anhörig, som tagit kontakten. I det här fallet var det damen själv som ringt. Eftersom det här äldreboendet inte låg i den församling där Lovisa just nu arbetade så kunde man ju tänka sig någon motivering till att hon ville prata med just henne, men det hade liksom 10

aldrig kommit någon. Damen hade föreslagit besöket på samma sätt som man föreslår en riktigt bra affärsuppgörelse, där man tar för givet att den andra parten kommer att nappa. Lovisa hade knappt sagt någonting under samtalet och efteråt hade hon stått där med hängande haka och ett inbokat möte. Inte för att Lovisa tyckte att hon blivit lurad in i någonting mot sin vilja, tvärtom var hon stolt över att vara förstahandsval. Det är inte så ofta man är det i sådana här sammanhang när man är nyutexaminerad och utan fast tjänst. Hon hade mest varit häpen över hur damen totalt hade dominerat samtalet. Kvinnan i receptionen stirrade klentroget på henne. Fastän Lovisa hade tagit av sig jeansjackan och hängt den över armen. Receptionskvinnan var stor, både på längden och på bredden. Till och med det blonderade håret var enormt stort och själva frisyren var någon blandning av tupering och allmänt rufs som avslutades i en uppsättning på huvudknoppen som mest liknade en yvig valborgsbrasa. Efter några otroligt långa sekunder av tystnad slängde receptionskvinnan, som enligt namnskylten lystrade till namnet Gittan, en blick över axeln som om hon ville ha assistans för att reda ut situationen. Men receptionen var tom som en godisskål på ett barnkalas. Gittan suckade djupt och slöt ögonen som för att ladda om. Den generöst påsmetade blå ögonskuggan lyste mot Lovisa. När hon försökte öppna ögonen igen hade mascaran kletat ihop ögonfransarna så att hon fick ta händerna till hjälp för att få upp ögonlocken. ”Du är alltså prästen som fru Fassenburg väntar på, säger du?” fick hon till sist ur sig. Äldreboendet skulle Lovisa närmast ha beskrivit som ett litet slott. Den vita putsen lyste i förmiddagssolen och trädgården såg ut som en minislottsträdgård med små statyer, fågeldammar och vackra, välvårdade blomsterrabatter. Lovisa följdes ut på terrassen av en vårdare som hette Gunnel. Utan att känna Gunnel alls kunde Lovisa gå i god för att hon var en bra vårdare. Lugn, öm och med ett varmt leende som spred trygghet i en radie av flera meter runt sig. Gunnel hade kommit och styrt upp situationen i receptionen. Lugnt och metodiskt hade hon fått Gittan att acceptera både en präst med jeansjacka och att Lovisa inte hade någon legitimation med sig. ”Har 11

vi inga regler alls för besök numera? Då kanske jag är överflödig nu då?” hade Gittan försökt. Gunnel visste precis hur en tuperad slipsten skulle dras och förklarade att hon tog på sig hela ansvaret för att släppa in Lovisa. Hon hade också intygat att Gittan var oumbärlig, vilket Lovisa antog krävde stor skådespelartalang. Ute på terrassen fanns ett stort bord och runt det stod flera rullstolar uppställda. De gamla människorna runt bordet satt helt tysta. Lovisa hade varit på flera äldreboenden tidigare och slagits av hur de gamla kunde sitta alldeles bredvid varandra i fullständig tystnad som om de vore en del i en installation på någon provokativ konstutställning. Men hon gissade att det berodde på att populära samtalsämnen som vad man skall göra i helgen, eller om det är mycket på jobbet, har blivit inaktuella. Vädret funkar såklart, men inte ens vädret kan man prata om en hel dag. Gunnel gjorde en gest mot henne att följa med ut i trädgården. De gick ner för en stentrappa och följde en grusgång kantad av rosa rosor. Vilken underbar plats, tänkte Lovisa och konstaterade att det måste kosta mer än vad hon skulle få ihop på en prästlön att kunna bo här på ålderns höst. ”Fru Fassenburg brukar sitta under eken där borta, hon brukar föredra att sitta lite för sig själv”, sa Gunnel med sin tysta, lena stämma och pekade ner mot en enorm gammal ek som låg vid kanten av en stilla flytande bäck. ”Har fru Fassenburg bott här länge?” undrade Lovisa. Hon kände att hon skulle behöva lite förhandsinformation innan hon träffade damen, men insåg att det fanns begränsat med tid att få någon sådan. Gunnel skakade på huvudet. ”Nej, hon flyttade in för snart ett år sedan, så hon är bland de nya här. Hon har tydligen bott utomlands i många år.” Fru Fassenburg satt i en rullstol och i handen höll hon en vit näsduk. Lovisa konstaterade att hon var en stilig kvinna. Finlemmad, vackert lagt hår och klädd i en ljusblå klänning i tunt tyg. Det fanns något ljuvt och svalt över hela hennes uppenbarelse. Hon tittade inte upp förrän de var bara ett par meter ifrån henne. ”Hur mår fru Fassenburg?” inledde Gunnel. Den gamla damen log emot Gunnel och lät sedan blicken fort12

sätta till Lovisa. Lovisa tyckte sig uppfatta en tilltagande värme i ögonen när hon mötte hennes blick. ”Detta är alltså Lovisa?” sa den gamla damen utan att för en sekund släppa ögonkontakten med Lovisa. Hennes blick utstrålade säkerhet men samtidigt mycket värme. Lovisa brukade sällan bli ställd i mötet med människor, men det var något med damen som påverkade henne starkt. ”Ja, detta är Lovisa”, svarade Gunnel. Gunnel lämnade dem vid eken och gick tillbaks upp emot byggnaden. Lovisa hade fortfarande inte yttrat mer än ett ”tack, det behövs inte” som svar på frågan om Gunnel skulle hämta ner en stol från terrassen till henne. Istället hade hon satt sig på en sten ungefär två meter ifrån fru Fassenburgs rullstol. De satt helt tysta och tittade på varandra. Det är inte många gånger i en människas liv som tiden tycks stanna. För Lovisa var det första gången. Egentligen är det ett konstigt uttryck att det skulle vara tiden som stannar. Det gör den inte för runt omkring fortsätter klockor att ticka på, fåglarna att kvittra och världens alla busungar att kasta sten på fönsterrutor. Det är istället alla invanda tankar som tystnar för en stund och sinnena som öppnas för helt nya intryck. ”Du undrar förstås varför jag ville träffa dig?” sa slutligen den gamla damen. ”Ja, det gör jag faktiskt”, svarade Lovisa uppriktigt. ”Jag har läst din blogg”, förklarade fru Fassenburg. ”Jag hittade den av en slump när jag googlade ’de tio budorden’.” Lovisa tyckte inte att fru Fassenburg och googla smälte ihop så bra. Fru Fassenburg verkade klassisk och elegant, som tagen ur en filmklassiker från nittonhundra-före-Google. Mer ”Play it again, Sam” än ”Search it again, Sam”. Inget av dem riktiga filmcitat visserligen, men om det första hade varit ett riktigt filmcitat så hade det passat fru Fassenburg. ”Varför googlade du de tio budorden?” undrade Lovisa stillsamt. Möjligt att det är en konstig fråga om den ställs av en präst, men eftersom de flesta förmodligen inte googlar dem så ville hon veta. ”Jag kom inte ihåg dem alla och jag ville veta om jag levt upp till något av dem”, svarade hon som om det vore självklart. 13

Lovisa är en ung präst som är lite kontroversiell. Hon kallar Vår Herre för ”regissören” och skriver i sin blogg att hon tycker att människor bör strunta i de tio budorden och istället skriva sina egna budord. En dag blir hon uppringd av en äldre dam på ett äldreboende som absolut vill tala med just henne. Eftersom kvinnan bor i en annan församling än den som Lovisa jobbar i kunde man ju tänka sig någon förklaring, men det kommer liksom ingen. Lovisa tror att det handlar om ett vanligt samtal i livets slutskede, men ingenting blir som vanligt efter det. Vem är egentligen kvinnan och varför börjar det hända konstiga saker i Lovisas liv? Detta är en historia om hur en vanlig människa kom att leva ett extraordinärt liv och en historia om hur man finner extraordinär vänskap på de mest vanliga ställen.