ANNIKA CASTRO NILSSON
Pappersbåtar
ANNIKA CASTRO NILSSON
Pappersbåtar
Pappersbåtar Utgiven av Visto förlag AB www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Annika Castro Nilsson © Omslagsillustrationer: Lester Castro Nilsson Grafisk form och sättning: Sandra Stridh, Visto förlag Första upplagan Tryckt i Tallinn, 2017 ISBN: 978-91-87523-74-8
Total koncentration. Uppsträckning. Djup inandning … … långkipp, vipp ut till genomsväng, båda händerna fattar övre holmen …
1 Det ena barnet är tre år, kanske fyra. Det andra fyra år, eller kanske fem. Det minsta barnet hoppar glatt upp och ner på stället. Då säger det större barnet: ”Du kan inte hoppa högt.” ”Va?” Det lilla barnet stannar med ett leende, i tron att det var något vänligt som sades. ”Du kan inte hoppa högt. Du hoppar bara lite. Jag kan hoppa högst. Titta!” Så börjar det äldre barnet att hoppa. Upp och ner på stället. Inte med en glad min, som det yngre barnet nyss hoppade med, utan med en min som vittnar om känslan att vara överlägsen någon annan. Det mindre barnet står tyst bredvid med uppdragna axlar, knappt märkbart ryckande kinder och ögon som inte verkar hitta något att fästa blicken på. Några skälvande sekunder går innan det lilla barnet sväljer och med sammanbiten min bestämmer sig för att anta utmaningen. 7
”Titta på mig nu då! Jag kan hoppa ännu högre!” ”Nähä! Det kan du inte alls. Jag hoppar högst.” Torilda blinkar undan en tår som gör sig till känna i ögonvrån. Barnen hoppar, hoppar och hävdar om och om igen sin bästhet. Medan det syns att det större barnet känner till leken sedan tidigare ser det mindre och envist kämpande barnet bortkommet ut i det ihärdiga studsandet upp och ner. Som ett slag i ansiktet, tänker Torilda. Som ett Varsågod, välkommen till den här världen. Ett ögonblick som rymmer så mycket vilsenhet. Men när kom vi bort oss? När gick vi vilse? För visst borde det väl vara så att vi alla i alla fall föds på rätt väg, för att i efterhand spåra ur? Sakta men säkert, eller plötsligt och abrupt, beroende på vad vår närhet belastar oss med. Funderingarna formar orden till den pappersbåt som ska få föra dem vidare. Hoppa högst, eller inte hoppa högst. Det kan väl ändå inte vara frågan? Omsorgsfullt lägger hon båten i fickan. Innan hon går hem ska den sjösättas, men än har hon precis bara hunnit slå sig ner och säkert kommer hon att bli kvar åtminstone ett par timmar. Kvällen är fortfarande tidig och mer varm än ljum. Vindens svaga fläktande mot hennes bara armar känns inte det minsta kall, trots att hon sitter i skuggan av de två stora fläderbuskarna som till8
sammans med andra buskar, träd och växter effektivt skärmar av stranden från bilvägen och dess, i och för sig ganska sparsamma, trafik. Det enda av Torilda som sticker ut i solen är fötterna, i sina vinröda sandaler. De tunna remmarna, sammanflätade, kors och tvärs över och under varandra. Ingen annan av alla de andra som befinner sig på stranden har valt skuggan, konstaterar hon, alldeles då de båda barnen slutar att hoppa. ”Sisten i är en badkruka!” De springer på spinkiga ben och hon följer dem med blicken. Hur de far ner över det slitna gräset och, utan att titta åt vare sig höger eller vänster, korsar gång- och cykelvägen, som vanskligt nog går alldeles ovanför den lilla sandstranden. Så når de sanden, rundar ett par sandslottsbyggande ungdomar och rusar ut i vattnet, som skvätter och plaskar kring deras fortfarande vinterbleka ben. De stannar upp, huttrar synkroniserat och tvekar en kort sekund innan de doppar sig ända upp över axlarna, båda två på en gång. Doppet resulterar i gälla skratt och näst-intill-skallrande-tänderminer. En kvinna, antagligen mamma till någon av dem, kallar med sträng röst barnen till sig där hon står längst in på bryggan. Torilda hör hur kvinnan allvarligt säger något om att cykelvägen är jättefarlig och att man måste ta det lugnt och se sig för. De båda barnen nickar flera gånger tillsammans med ett tvåstämmigt 9
”jajaja …” Kvinnan nöjer sig, om än med en blick som talar om för dem att de inte ska skoja bort sådana här saker, och vänder sig sedan mot en man på bryggan och fortsätter ursäktande ett säkert avbrutet samtal. Torilda låter blicken vandra vidare från de återigen plaskande barnen till ett par killar i tonårsåldern, som barfota och med uppvikta jeans står med fötterna i vattnet och kastar macka. Två gånger studsar så gott som varje sten, men då och då blir kastvinkeln mer lyckosam och varje sten med tre eller fler hopp ut mot sjöns mitt får deras ansikten att lysa upp och vändas mot varandra. Förutom de två barnen är det bara en enda till strandgäst, en ”långsimmare”, som har vågat doppa hela sig. Nästan ända borta vid syresättningsanläggningen, som finns utsatt mitt på den lilla sjön och på vilken en häger ofta slår sig ner, syns hans eller hennes huvud sakta och nästan rytmiskt guppa fram. Torilda tänker att man riktigt kan se, eller kanske rättare sagt känna, armarnas och benens rejäla simtag där ute under ytan bara genom att följa huvudet, som då och då doppas helt som om det behövde svalkas. Men med tanke på hur få som vågat sig ner i vattnet tycks det ännu inte vara sommarvarmt, trots värmeböljan som varit och som en blå skylt med vita bokstäver en bit bort
10
vittnar om: Eldnings- och grillningsförbud råder på grund av det mycket torra vädret. Kan man säga att ett väder är torrt? Ja, kanske, tänker hon, och drar så blicken från skylten upp mot skyn. Inte ett moln så långt ögat kan nå. Endast blå himmel och gassande sol. Försommaren har varit rekordtorr på flera håll i landet. Gräset är fläckvis gult och på ett flertal ställen där det borde vara gräs syns bara hård, torr och ogästvänlig jord. Torilda iakttar hur ett par i tjugoårsåldern vänder skylten ryggen, medan den ena av dem, en kille i rufsigt rött hår, besviket slår ut med armarna. Den andra, en tjej med ljusblå storbrättad solhatt, bär på en liten grill. Snart pratar de irriterat med varandra. Hon hör inget av vad de säger, men miner och kroppsspråk avslöjar dem. Efter en stund beger de sig bort från stranden, han några steg framför henne. Inte ens en liten stund slog de sig ner. Som vanligt hinner det hända en hel del på kort tid. Det är så med badplatser. I alla fall om vädret är soligt. Så gott som varje eftermiddag eller tidig kväll sätter hon sig på samma plats vid sjön Trekanten i Liljeholmen. Ibland blir hon sittande riktigt länge, ibland bara en stund. Hon blickar ut över vattnet, ut över den lilla stranden och går hem när hon känner för det, helt enkelt. Många
11
gånger stannar hon fram till middagstid, för att hon tycker om att se hur stranden, som genom ett trollslag, blir tom från att alldeles innan ha varit folkfylld. Inte helt tom förstås, så länge hon själv sitter kvar, men förutom henne. För den delen är hon ganska lätt att bortse från, tycker de flesta. Det har hon förstått. Sådant märker man. Hon tittas på en hel del, och hon har hört kommentarer. ”Hon sitter alltid där, på precis samma ställe.” ”Vem då? Vem pratar ni om?” ”Du vet hon, där borta.” En nästan diskret nickning med huvudet åt hennes håll. ”Hon där, med det ganska ljusa och halvlånga håret. Och lila klänning.” ”Jaså hon! Ja, hon bara sitter. Och hon badar aldrig.” ”Pappa, varför sitter hon där igen?” ”Schh, jag vet inte, kom nu!” Sjökvinnan har hon hört att någon kallar henne. Ingen av dem som tittar och kommenterar vet att hon sorterar och går runt med post på en tidningsredaktion, att hon gärna dansar, att hon säkert dagligen tänker att Vem som helst kunde ha varit jag …, att hon är före detta elitgymnast, att hon är en ganska vanlig person samtidigt som hon inte är det, att hon ofta känner sig udda, att hon upplever sitt jobb som viktigt för att det ger henne ett socialt sammanhang, att hon undrar vad 12
allt egentligen handlar om, att hon ritar bra eller att hon tycker om regn på soliga dagar och regnbågarna som sådant väder ger. Nej det kan nog inte någon av dem som kallar henne Sjökvinnan tänka sig, för ger man någon man inte känner ett namn på det viset så ger man också sig själv en påhittad figur, som inte har något med verkligheten att göra. Också som barn sågs hon som ganska underlig, eller i alla fall ovanlig, i andras ögon. Hennes föräldrar hade ofta ursäktat henne. ”Hon är lite speciell.” ”Hon är så tyst.” ”Bry er inte om henne, hon är så där.” Efter ursäkterna hade ängsliga små skratt brukat infinna sig. Det hade alltid känts mer eller mindre nervöst hemma hos dem, hemma hos familjen Berg. Torilda var enda barnet, och hade väl egentligen jämt fått göra som hon ville. Fått vad hon behövde, materiellt sett. Aldrig lidit någon nöd, skulle man kunna säga. Men ingen hade pratat med henne. Knappt i alla fall. Ingen hade pratat med någon hos familjen Berg. Bara om enkla vardagliga saker, som vad grannarna kunde tänkas ha för sig. ”Vad är det för en lastbil som står utanför Sjöströms?” ”Jag vet inte.” ”Kan det vara att de ska fylla på med jord någonstans?” 13
Få lägger märke till Torilda där hon nästan dagligen sitter vid sjön Trekanten i Liljeholmen eller där hon går med den stora, otympliga postvagnen inne på tidningsredaktionen där hon jobbar. Hon noterar sådant som går många förbi, funderar över människors beteenden och drömmer om att en dag finna den stora kärleken. Sina tankar och iakttagelser låter hon leva vidare i små, vackert vikta pappersbåtar, som hon i hemlighet sjösätter. Men, en efter en plockas båtarna upp ur den lilla, lugna sjön, och hennes och andras liv kommer att förändras för alltid. Pappersbåtar är en existentiell relationsroman, i vilken läsaren, med döden på axeln, får möta och lära känna den mycket tysta och ständigt observerande Torilda, saksamlaren Ruben samt ytterligare en handfull personer, som på olika sätt drabbas, påverkas och sammanlänkas av varandras och sina egna ageranden.
ISBN 978-91-87523-74-8
www.v i s t o f o rl ag . s e
9 789187 523748