9789187523694

Eva-Maria

Hedin

Eva

Alderborn SCAM STORY

SCAM STORY

Eva-Maria

Hedin

Eva

Alderborn

SCAM STORY

SCAM STORY Utgiven av Visto förlag www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Eva Alderborn och Eva-Maria Hedin © Omslagsfoto: Eva-Maria Hedin Grafisk form och sättning: Sandra Stridh, Visto förlag Första upplagan Tryckt i Riga, 2017 ISBN: 978-91-87523-69-4

PROLOG

Du formas.

Av genetiska faktorer, uppväxtmiljö, skoltid, hur du blivit bemött, av familjeband, vän- och kärleksrelationer, framgångar, trauman och sjukdomar.

Du utvecklas.

Till ditt anpassade jag, som utgör de otaliga ”masker” du har för att skydda ditt sanna jag. I många fall har du skyddat dig med så många masker och lager att du glömt bort vem du egentligen är.

Du gör allt för att bli sedd, älskad och bekräftad, till varje pris, ibland på bekostnad av dig själv. Du är inte ensam om detta. Sådana är vi människor. Vi skapar överlevnadsstrategier och anpassar oss till vår omgivning eftersom vi är beroende av andra, och det vet vi instinktivt. Vi överlever inte om vi blir eller känner oss övergivna.

Men det är aldrig för sent att lära sig förstå samband och orsak.

En dag vaknar du upp och ifrågasätter vem du är. Det är detta som ger möjlighet till förändring. Men du måste själv vilja. Annars händer ingenting. Du fastnar i ekorrhjulet och gör om samma misstag gång på gång.

Här är berättelsen om en kvinna. Hon kunde ha varit en man.

Hon kunde ha varit du. Vi kallar henne Nelly Bodin. En kvinna som vände en smärtsam upplevelse till sin egen fördel, för att lära om, för att bli starkare, istället för att bli offer för omständigheterna.

Hon är ingen hjälte, hon faller, hon reser sig, hon faller och reser sig igen. Men hon kommer vidare. Och långsamt händer något, både

5

i henne själv och med människor omkring henne. Något som för alltid kommer att förändra hennes liv.

Berättelsen bygger på en verklig händelse. Mejl- och sms-utbytet är autentiskt.

6

SLUTET

Kapitel 1

Det är afton i tidig april, vårvindarna har lekt över hustaken i flera dagar nu, och kvällsbelysningen bildar glittrande kaskader över Göta älvs vatten. Masthuggets betongkomplex reser sig som en borg mot kvällshimlens djupblå fond. Därnere stretar spårvagnen tappert uppför Stigbergsliden fylld med vinterbleka göteborgare.

Passerar caféägaren som fåfängt sopar undan grus och damm framför ingången och ser fram emot ännu en vår. Göteborg håller på att vakna.

Tiggerskan Mirela vid Stigbergstorgets Hemköp plockar ihop sina filtar och sin kopp med pengar och vandrar nedför liden. I ett av Masthuggets upplysta fönster kan hon ana en silhuett, likt en porslinsfigurin i motljus. Det är en vacker syn; hon måste stanna till ett ögonblick och betrakta. Figuren är spenslig och rakryggad. Som en Törnrosa fångad i tornet under stjärnhimlen. En svart-vit diabild mot den mörka husfasaden. Kylig kastvind från inloppet tar tag i hennes slitna kappa, och hon skyndar vidare.

Den dalande kvällssolen når precis över fönsterblecket och gnistrar i Cava-etiketten, när kvinnan i fönstret tömmer flaskan på det sista mousserande vinet. Hon för eftertänksamt glaset till munnen med de rena dragen. Klädsamma skrattrynkor, där ovanför en rak, stolt näsa. Ögonen, stora bruna, osminkade men ändå markerade.

Handen som inte håller i glaset stryker genom det korta, mörka håret. Hon ställer ner glaset och sveper sedan morgonrocken om sig, huttrar. Den smala kroppen växer i en djup inandning och sjunker ihop i en utandning.

9

För Mirela, på väg hem till sin husvagnsby i Hovås, framstår kvinnan i fönstret som en av många lyckligt lottade i detta sagoland.

Kvinnan har förmodligen råd med dyrt vin. Själv ska hon nu hem med sitt för dagen insamlade lilla kapital och ta hand om mat, tvätt, barn, man och åldrad mor. Det har varit en bra dag, för troligen kan de äta sig mätta och tända gasolvärmaren. Om hon fått möjlighet att zooma in och begrunda situationen, skulle hon kanske ha frågat sig varför kvinnan sitter alldeles stilla där i fönstret. Varför vinet inte delas med någon. Varför ögonen är så röda och varför andningen är så tung.

Nelly Bodin, femtiotre, undrar nog detsamma. Från våningen uppe i Masthuggets betonghus ser hon att den slitna figuren, som i ett kort ögonblick stod nere på Stigbergsliden och tycktes titta upp på just henne, nu är borta. Hon registrerar i stället Johanneskyrkans torn, till höger Henriksberg i Lindska huset. Mellan husen vid Första Långgatan Stena Lines silhuett. Hur de omger henne, massiva, ståtliga, storstadsmässiga. Eviga monument. Återgår till sitt självbetraktande. Tom som den urdruckna Cava-flaskan vid hennes sida är hon, förgänglig som bubblorna i glaset. Ensamheten känns rent fysiskt i henne, som ett mörkt och bottenlöst hål någonstans mellan hjärta och navel.

Om Nelly fått möjlighet hade hon kunnat förklara för Mirela varför hon sitter alldeles ensam med en flaska Cava i fönstret. Hon skulle då berätta att allt som hon ägnat sig åt för att livet skulle få en mening, all kunskap hon samlat på sig, nu förlorat sitt värde. Hon har nått slutet, orkar inte mer. Inget av det hon velat, drömt om och önskat har inträffat. Det hon längtat efter mest av allt – kärlek, att bli älskad för den hon är, någon som kunde finnas där för henne – fick hon bara en kort stund, på lånad tid. Nu är hon ensam igen. Hon har ingen uppgift att fylla. Hon har inget värde.

Om Mirela frågat henne hur det blivit så här, hade hon förstås kunnat dra sin uppväxthistoria. Berättat om sin deprimerade mamma som försvann in i medicineringens glaskupa, lynnig och oberäknelig. Nelly var klippan, men själv hade hon ingen att luta sig emot. Pappa reste mycket genom jobbet och hennes sex år äldre bror hade hon inget gemensamt med. Den kärlek hennes föräldrar 10

någonstans måste haft för henne – för vem älskar i grunden inte sitt eget barn, skulle Mirela säkert inflika – lyckades de förmedla via det hon åstadkom och för att hon var lydig och duktig och inte gjorde väsen av sig. Såklart hon gjorde som hon blev tillsagd, hon visste att hon skulle bli bestraffad om hon inte lydde, vilket fick hennes skam- och skuldkänslor att fullständigt kväva henne, och den känslan var värre än något annat. Så hon fokuserade på att vara till lags.

Genom uppväxt, vuxenblivande och begynnande medelålder. Tills den dag prestationerna inte längre räckte. Där är Nelly nu. Skulle Mirela förstå vad hon försöker säga? Förmodligen inte.

Det finns inget, absolut inget, som kommer att ändras om jag dör, tänker Nelly. Ingen där nere kommer att sakna mig, ingen behöver mig, och jag är inte skyldig någon ett enda dugg.

Yrkesmässigt är Nelly framgångsrik. Välbetald illustratör på en av Göteborgs största annonsbyråer. Nu har byrån fått kontrakt på ett samarbete med en modeagentur i Paris, ett projekt som Nelly fått förtroendet att leda. Status, javisst, men det är också allt. Även på jobbet skulle hon snart ersättas.

Hon funderar på om det är nu hon ska tömma den där kartan med citalopram hon har framför sig. Skänker en tacksamhetens tanke till den unge läkaren som villigt skrivit ut medicinen vid hennes besök häromdagen. Rutinmässig åtgärd vid ”lindrig depression”, en tillfällig insats, tills hon ordnat upp det för sig. Uppföljning om tre månader. Men då kommer Nelly inte vara kvar här.

Tanken svindlar. Hon har livet – och döden – i sina egna händer.

Men stopp nu, se vad du har, skulle säkert Mirela ha sagt. Titta dig om kring, människa! Du tillhör den lilla minoritet av jordens befolkning som uppnått en fantastisk materiell standard!

Och Mirela har så rätt. Här sitter Nelly i sin färdigbetalda våning utan lån. Vackra, designade prylar, praktiska köksredskap hon vet att hon egentligen inte behöver, men som passar så bra i det nyrenoverade köket, där den metallicröda kaffemaskinen från Dualit pryder sin plats på marmorbänken. Inredningsmagasinet nonchalant utslängt på det kvadratiska teakbordet i vardagsrummet. Den vackert kolorerade lilla boken om österländsk medicin frontad på egen hylla och bakom den alla psykologiböcker och romaner. LOVE 11

i versaler mot fondtapet med guldkantade medaljonger. Ljust och luftigt med plats för både sittgrupp med laminofåtöljer och matbord i stram design.

Hon har ordnat det fint för sig genom åren. Ändå bara döda monument över ett liv som visst var hennes. En bostad många skulle gå i lämmeltåg till, en våning som ”bör ses”, under en förutsägbar visning, anordnad av en knappt avnavlad mäklare i dräkt och doft av One Summer. She couldn´t care less.

När hon är död ska hon komma tillbaka, osynligt och ljudlöst dumglo mot alla lyckliga par som flåsar av lust över läget, utsikten och planlösningen. Viska i deras öron att detta bara är en fasad, en förbannad lögn, lyckan kan inte definieras i prylar, planlösning, utsikt och adress, ta hand om varandra i stället. Dumskallar!

Tyngdlös ska hon hånskratta åt dem innan hon flyger tillbaka till sin himmel.

Här är det möjligt att Mirela skulle fnysa och tycka att Nelly är otacksam. Att hon skulle lämna Nelly ifred i självömkans misär och återgå till sin egen rent fysiska kamp för överlevnad. Man får förstå det. Nelly skulle förstå det. Hon är allt för väl medveten om att hon borde vara nöjd. Det gör verkligen inte saken lättare.

Hon snyter sig och suckar. För hon är faktiskt trött på självömkan och mörka tankar, trött på att vara empatisk mot sig själv. Vad är det för mening med att lipa? Hade tårar hjälpt, skulle hennes liv vara underbart vid det här laget.

Fast hon vuxit upp i en familj där det yttre var viktigare än det inre, har hon själv egentligen aldrig varit materialistiskt lagd.

Tvärtom har hon ägnat mycket tid åt att söka det hon trodde var livets mening, sitt sanna jag, vad nu det är. Samtidigt som hon funnit ett nöje i att renodla sitt hem efter artistisk förmåga och god stil, har hon läst Coelho, Castaneda och vandrat åttio mil under tre veckor längs Caminon mot Santiago de Compostela. Hon har ägnat sig åt yoga, simning, dans, österländsk medicin och ett inre sökande, parallellt med att sköta ett ansvarsfullt jobb. Hon har läst tonvis av böcker, gått på kurser i allt möjligt, gjort resor både utomlands och inombords. Andlighet för henne har inneburit en tro på att hon finns på jorden för att lära.

12

Det är bara det, att hon tycker sig ha sett det hon behöver se, gett det hon behöver ge – och fått på tok för lite. Det finns just inget kvar av Nelly Bodin denna afton; inte mer än en tunn förhoppning att livet fortsätter i annan form efter döden. Och krasst sett kanske det är lika bra att börja om.

Bakom sig har hon år av kämpande och återhämtning efter den långa destruktiva relationen med honom som hon trodde var mannen i hennes liv. Han som satte drogerna först. Hon älskade av hela sitt hjärta och ville verkligen hjälpa honom tillbaka. Kände sig behövd, fick en betydande roll och var stundtals älskad tillbaka, men så här efteråt förstår hon att det var mest för det hon åstadkom.

Han var lynnig och oberäknelig. Fick henne att ge efter genom att spela på hennes skamkänslor, precis som mamma gjorde. Hon hade det ju så bra, hon hade pengar, bil och jobb och han inget. Nelly ställde upp med vad han än behövde, stod trogen som en hund vid hans sida. Hoppades fåfängt att han skulle förstå sitt värde i hennes hjärta. Var till sist tvungen att lämna honom, tömd och trasig.

Maja, hennes bästa vän, tog henne med ut i livet igen. ”Man söker sig till det man tycker att man är värd. Men du är värd något mycket bättre”, sa hon. ”Unna dig själv lite av livets goda!”

Efter ett par år av singelliv träffade hon den så mycket yngre mannen. Viril, livsglad, öm. Sökande. En sådan samstämmighet och trygghet hade hon aldrig tidigare upplevt med en man. Att första gången i sitt liv känna sig uppskattad som kvinna. Betraktad med kärleksfulla ögon vare sig hon var trött, pigg, osminkad, sminkad, påklädd, naken, glad, ledsen. Han blev hennes solsken och hennes läkande kraft. Behandlade henne med respekt och ömhet, och hon kände sig trygg med honom på ett sätt hon aldrig gjort med någon annan man. ”Passa på och njut, du behöver ta igen så mycket”, peppade Maja. ”De mogna männen finns kvar. Ta emot det du får nu. Du är värd det!”

Underbart att skratta tillsammans och få närhet och sann uppskattning! Hon hjälpte honom renovera huset, de tapetserade och målade om allting, hon sydde gardiner och gjorde fint i trädgården, tillbringade sin semester med att hjälpa honom slipa och måla 13

om alla fönster. De lagade mat tillsammans, pysslade om varandra.

Hon hade en uppgift och hon älskade sitt liv.

Nästan två år fick hon, och en sommar utan tårar. Men i bakgrunden fanns hela tiden insikten att hans föräldrar inget visste – han skämdes. De hade annat i tankarna åt honom och han kände pres�sen och förväntningarna från släkten, religionen och kulturen han vuxit upp i.

I Iran väntade den unga och utvalda, blivande hustrun på honom. Han ville ju trots allt ha familj och göra sina föräldrar stolta, det måste hon förstå. Aldrig lovat henne någonting och alltid öppen med att han ville ha barn så småningom. Vem var hon att döma?

De öppnade varandras hjärtan och de skiljdes åt i tårar, och möttes i längtan, och skiljdes åt i tårar och möttes … för sista gången. Hos Maja grät hon klart. Hon var förkrossad. Och ensam igen.

Sedan gick allt så fort. Maja, hennes förtrogna medpassagerare på livets vindlande väg, dör i sviterna av bröstcancer. Saknaden efter den energiska, busiga, godhjärtade, alldeles underbara vännen blev fruktansvärd. Nelly, som nu inte bara mist sin älskade utan också bästa vännen, kom på sig själv med att förbanna att det inte varit hon själv som dött.

Maja var i många stycken hennes motsats. En jordnära realist med en sällsynt god förmåga att bygga långvariga och stabila relationer, verkligen älskad av alla för den hon var. Hur bar hon sig åt?

Hennes otröstliga åttioåriga mor, syskon, syskonbarn, ett stort antal vänner. Arbetskamrater från Sahlgrenska. Berörande musik och ett evinnerligt snörvlande i bänkraderna under den välbesökta, profana begravningsakten. Långa tal under minnesstunden efteråt. Vackra ord – och sanna. Maja var en uppskattad dotter, faster, moster, vän och barnmorska. Hundratals små liv kom till världen med hennes hjälp, men några egna hade hon aldrig velat ha. Världen är full av barn med behov av stöd, brukade hon konstatera på sitt sakliga, förankrade sätt, och hon fortsatte stödja SOS barnbyar i både Nigeria och Costa Rica.

Hon var genuint god också, tänker Nelly. En sant attraktiv människa, som man inte ens har vett att bli avundsjuk på. Hur bar hon sig åt? Är det någon som förtjänat att leva kvar i den här världen 14

är det Maja. Hon gjorde skillnad. Vad gör jag? Trillar tillbaka in i svärtan.

Det finns alltså inte någon hon borde skriva ett avskedsbrev till.

Lika så bra. Mamma och pappa? Vad skulle hon skriva till dem?

Skulle de överhuvudtaget förstå? Nelly har visserligen under årens lopp etablerat en stabil relation med dem, men de är fortfarande som från olika planeter. De skulle aldrig förstå vem hon är eller hur hon mår och varför.

Hon trycker ut tre tabletter i vinet, skakar om tills de upplösts.

Ger spegelbilden i fönsterrutan en grimas och höjer glaset; på något vis känns det bättre att skåla med sig själv än med ingen. Går in i sovrummet och ställer glaset på sängbordet. Tar av sig tofflorna och lägger sig ner. Stirrar upp i taket och andas djupt. Sätter sig upp och tar en klunk. Det smakar inget särskilt. Hon tömmer i resten av kartan. Slår eld på en tändsticka och låter kartan försvinna i röken.

Man ska städa upp efter sig. Utrota spåren efter kapitulationen.

Rester av aska ner i papperskorgen. Är det något hon glömt? Hon öppnar fönstret på glänt, det som leder in till gården och syrénbuskarna. Läste hon inte någonstans att själen flyger ut genom ett öppet fönster i dödsögonblicket? Hon vill inte bli fast här. Som vanligt måste hon tänka på allt själv. Men varför inte? Sådant liv, sådan död. Utanför har grannungarna lämnat leksaker i sandlådan. Från buskaget glittrar något till, vattendroppar i gatlyktans sken?

Tillbaka i sängen höjer hon glaset mot munnen, med en blandning av upproriskhet och lättnad. Äntligen är det slut, hinner hon tänka innan hon sveper innehållet i en enda stor klunk. Sedan lägger hon sig ner och intar en bekväm ställning. En sval vårbris far från det öppna fönstret genom rummet. Utanför jamar en katt. Hon drar filten från Svenskt tenn över sig.

Någon ska hitta mig, tänker hon, då ska det verka som att jag bara somnat in i vinruset, sådant som kan hända vem som helst.

Katten jamar igen och hon sluter ögonen. Nu ska Nelly Bodin dö.

15

Nellys lycka vet inga gränser när livet äntligen vänder och hon möter James på en nätdejtingsajt. Men kärleken har ett pris, och när sanningen går upp för henne, fattar Nelly ett livsavgörande beslut. Hon, som alltid satt andra före sig själv, utnyttjar situationen och honom för att stärka sina gränser och växa som människa. Men det är ett farligt spel. Vem – eller vilka – har hon att göra med? Vågar hon fortsätta hela vägen?

SCAM STORY bygger på en verklig händelse. Mejl- och smsutbytet är autentiskt. Författarnas debutroman sätter ljuset på den skambelagda företeelsen Romance Scamming. ”På skakiga ben plockar hon upp väskan som så småningom kommer på bandet, och tar sig ut för att möta honom. Hjärtat slår extraslag, händerna är blöta av svett, hon andas ytligt och fort och benen känns darriga. Dörrarna slås upp och hjärtat stannar, hon håller andan och ser sig om åt alla håll ...”

Läs mer om författarna på www.scamstory.webs.com

ISBN 978-91-87523-69-4

www.vistoforlag.se

9 789187 523694