9789187523656

LEX DEMOS LEX DEMOS

Staffan Gullsby

LEX DEMOS

Lex Demos Utgiven av Visto förlag www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Staffan Gullsby Grafisk form och sättning: Idus förlag Första upplagan Tryckt i Viljandi, 2017 ISBN: 978-91-87523-65-6

Prolog

D

et enda som hördes var en dov duns. Lite som när soporna nådde botten i sopnedkastet. Åtminstone var det vad den äldre kvinnan kunde ange som referens när polisen frågade. Men det fanns inga sopnedkast längre.

Och hon hade inte ens befunnit sig i ett trapphus. Hon hade varit ute och rastat hunden och hade just passerat skyskrapan när ljudet hördes. Sex våningar var inte imponerande i vare sig en nationell eller en internationell jämförelse men folkmunnen hade ändå gett det lilla samhällets högsta byggnad en kosmopolitisk touch.

Och det var från husets sida, in mot gården, som ljudet hade kommit. Kvinnan hade tittat efter men inte sett någonting konstigt. Gräsplätten med ett par mindre träd, cykelvägen och ett par parkbänkar fanns där som vanligt. Inga människor hade varit ute men inte heller det var ovanligt eftersom det oftast bara var enstaka flanörer som hon brukade möta när hon var ute med hunden. Och dessa andra människor var oftast ute i samma ärende som hon själv och fullt upptagna med att se till att deras egna jyckar inte skulle skälla alltför mycket på den andra. Och som hundägare emellan kunde de utbyta ömsesidiga hälsningar. Allt hade varit som vanligt. Det enda som avvek var en sopsäck som såg ut att ligga där inne på gården, några meter ut från huset.

5

Fast var det en sopsäck? Hunden hade uppfört sig oroligt och själv hade hon blivit osäker och gått närmare för att titta. När hon såg bättre noterade hon med fasa att det var en människa som låg där. En livlös människa i en konstig ställning. Hennes eget hjärta hade snabbt börjat rusa och händerna darrade när hon konstaterade att det var en yngre kvinna med blod kring huvudet. Det långa blonda håret låg utspritt som en solfjäder på marken. Det var henne ljudet hade kommit ifrån. Det hade varit kroppen som orsakade dunsen när den slagit i marken. Den yngre kvinnan måste ha hoppat från taket.

Några minuter senare fanns poliser på plats. Den äldre kvinnan hade i panik sprungit ut på gatan och stoppat en bil som passerade. Bilföraren hade en telefon och kunde larma. Och nu satt kvinnan i baksätet på en polisbil och redogjorde för vad hon hört och sett. Och händerna darrade fortfarande lika mycket.

– Men varför? frågade hon. Det är så onödigt, hon hade ju hela livet framför sig.

Den som hade hoppat hade snabbt blivit identifierad genom det körkort hon hade på sig och ett par anslutande grannar som kände igen henne. Hon hette Sabina Jonsson och var tjugoett år fyllda. Ambulanspersonalen hade konstaterat att hon med största sannolikhet redan var död men eftersom allting inträffat så nyss så fanns kanske en mikroskopisk chans att rädda henne till livet. De hade i full fart farit upp med kvinnan till sjukhuset.

Sabina bodde på översta våningen och dörren till lägenheten var olåst. Ett fönster stod uppslaget på vid gavel och ett avskedsbrev låg på köksbordet. Det var ingen tvekan om att det rörde sig om ett självmord. Visserligen fanns möjligheten att någon hade knuffat ut henne men det fanns inga tecken på att det skulle ha förekommit våld-

6

samheter i lägenheten och grannarna hade inte hört några konstiga ljud. Allt hade varit lika tyst och lugnt i huset som det brukade vara. Ingen av grannarna hade någon närmare kontakt med den unga kvinnan men någon kunde meddela att hon sett lite ledsen ut på sistone. Att hon sett ut som hon bar på mörka tankar så det var trots allt kanske inte så förvånande, att hon sett döden som en utväg och befriare.

Det framkom ganska snart att kvinnan verkade ha varit en grå och oförarglig person. Tidigare hade hon varit affärsbiträde men på sistone hade hon varit arbetslös, ett skäl så gott som något att inte se någon mening i livet. Hon hade ingen sambo och ingen kände till något om någon pojkvän. I alla fall hade ingen sett henne med något sällskap. Visserligen hade hon de senaste månaderna synts till i ganska begränsad utsträckning så visst kunde hon kanske ha haft ett förhållande av något slag men det var inget som någon kände till något om. Eller så hade hon bara hållit sig undan.

Utredningen efter händelsen fastslog också att det med största sannolikhet rörde sig om ett självmord. Sabinas föräldrar, som bodde en bit ut på bygden, kunde visserligen inte förstå varför men hade samtidigt svårt att tänka sig att deras dotter hade några fiender som skulle ha tagit henne av daga. Och lite nere hade hon varit tiden före det hemska inträffade men de hade aldrig förstått varför.

Visserligen hade hon varit lite grubblande förr så de hade inte varit extra oroliga nu. Och det var ingen tvekan för dem om att avskedsbrevet var skrivet med hennes handstil.

Så det var nog så, trots allt, att hon inte ville leva längre. De försökte acceptera faktum och hos polisen lades fallet till handlingarna.

På avstånd fanns det dock någon som hade ett stort intres-

7

se av händelseutvecklingen. Densamme som både hade öppnat fönstret i lägenheten och dessförinnan tvingat Sabina att skriva avskedsbrevet. Sabina hade varit livrädd när han oanmäld kom på besök och funderat på hur hon skulle kunna ta sig därifrån. Att han hotade henne med en kniv och dessutom verkade vara beredd att använda den gjorde flyktmöjligheterna begränsade. Så hon hade tänkt att så länge hon gick med på att göra som han sa, så skulle hon fortfarande ha en möjlighet. Att när tillfälle gavs, den där sekunden av ouppmärksamhet från hans sida som hon behövde, så skulle hon springa till dörren och ut i trapphuset och skrika för allt vad hon var värd. Så att grannarna hörde och kunde ringa efter polis.

Men hon fick aldrig chansen. Han hade henne helt i sitt våld. När hon hade skrivit färdigt det han dikterat fattade han tag i henne och låste hennes armar. Med en handskbeklädd hand över hennes mun kunde hennes desperata rop på hjälp inte höras utanför lägenhetens väggar. Hon förstod också att det inte var kniven som var det största hotet mot hennes liv längre, det var det öppna fönstret. Det som han hade öppnat med motivet att han ville ha lite frisk luft.

Hon kämpade emot när han släpade dit henne men han var både större och starkare och hon hade inte tillstymmelsen av en chans. Han vräkte upp henne på fönsterkanten och släppte handen för hennes mun i samma ögonblick som han gav henne en rejäl knuff ut. Hon fylldes av skräck och fasa och overklighetskänsla samtidigt som hon inte fick ur sig ett ljud. Det låste sig när hon försökte skrika.

Hon hann inte ens tänka att allt var över innan hon slog i marken.

Döden var inte ögonblicklig, däremot var medvetslösheten det. Men innan både polis och ambulans hade kommit på plats hade livsandarna flytt. På sjukhuset kunde

8

de inte göra någonting annat än att konstatera dödsfallet.

En ung kvinna. Så onödigt.

I lägenheten lät mannen fönstret stå öppet och han kontrollerade ännu en gång avskedsbrevet. Han såg sig snabbt omkring så att han inte skulle ha lämnat några spår efter sig. Kniven stoppade han in i jackan och han öppnade dörren till trapphuset försiktigt. Det var lika tyst och tomt där som när han hade kommit. Han hade ingen nyckel och kvävde snabbt en impuls att ta hennes nyckel för att låsa.

Men då hade det blivit för uppenbart. Dörren fick stå olåst även om det därmed fanns en risk att någon skulle fundera på att det faktiskt fanns en gärningsman.

Snabbt tog han sig ner för trapporna och han kontrollerade läget utanför porten innan han gick ut. Han noterade en äldre kvinna som stod mitt ute på gatan där hon tydligen stoppat en bil. Hon flaxade upprört med armarna och hennes lilla hund gläfste. Det blev uppenbart för honom att det fanns ett vittne. Någon hade alltså sett vad som hade hänt men förhoppningsvis hade hon inte sett vad som hände sex våningar upp utan bara reagerat på kroppen på marken. Men det var i alla fall inte bra. Han hade hoppats att det skulle ha varit helt folktomt ute och att det skulle dröja ett tag innan liket upptäcktes. Han var heller inte säker på att hon hade dött i fallet. Han ville kontrollera det själv och eventuellt slutföra arbetet men det gick inte nu.

Han var dock inte lika orolig för att ha blivit upptäckt av den äldre kvinnan och bilisten. Han smet i väg från porten åt det andra hållet på gatan även om han egentligen ville veta. De första dagarna kände han sig därför både paranoid och orolig men tack och lov fick han klart för sig att fallet varit just så omedelbart dödande som han hade hoppats.

Hans eget liv kunde fortsätta som vanligt. Och allt kunde återgå till det normala. Och kvinnan som hotat att förstöra

9

det fanns inte längre. Hon hade fått betala priset för att ha utmanat honom. Och för att inte ha ställt upp på hans krav.

I takt med att Sabinas omgivning mer och mer accepterade självmordet som en rimlig dödsorsak så bleknade även minnet av händelsen mer och mer. Det var ingen som funderade på de små men ändå tydliga tecken som fanns kring en bekantskap mellan dem båda. Tecknen som fortfarande fanns kvar bara man letade på rätt ställen. Och att dessa tecken talade för att bekantskapen varit tämligen ansträngd. Sabinas dagboksanteckningar på nätet gav en bild av en relation som snabbt gått från underbar till fasansfull. Mannen som verkade ha allt och som charmade henne med sina vackra ord, visade sig vara manipulativ, elak och ondsint. Och hon begrep inte hur hon skulle kunna ta sig ur det hela. Dessutom berättade de sista dagboksanteckningarna att hon varit helt beredd på det öde hon till slut mötte.

Men hennes tankar var låsta bakom användarnamn och lösenord på en av de oändliga mängder sidor som finns på nätet. Och så länge ingen visste, var det så mycket enklare att komma fram till att det handlade om ett självmord.

Allting talade ju för det.

10

Onsdag 3 december

E

fter vårens intrigerande för att försöka få bort såväl kirurgchefen Anna Schneider som överläkare Sebastian Ekberg så långt från landstinget som det bara gick, så borde Rolf Klaséns dagar som politiker ha varit räknade. Hans påtvingade time-out skulle egentligen ha berövat honom hans politiska arena och utan stöd från partiet skulle hans högst egna personvalskampanj inför höstens landstingsval knappast ha blivit framgångsrik.

Visserligen underlättade det att han fortfarande var länsordförande i det egna partiet men det var bara en tidsfråga hur länge till. Åtminstone var det vad alla valstrateger och politiska analytiker förutspådde. Men inget gick som de vare sig hade trott eller tänkt.

Kampanjen Sämst på allt hade onekligen tagit skruv och den tilltalade uppenbarligen folk. Äntligen en politiker som tog bladet från munnen och sa hur det var. Rolf Klaséns personliga sätt att förklara hur illa ställt det var stack ut i likriktningen bland politikerkollegorna. Som elefanten i porslinsaffären syntes och hördes han i valkampanjen och vare sig det egna eller andra partier visste riktigt hur de skulle hantera honom. På något sätt hade han nästan helt tagit över informationsflödet under sommaren.

Det var nästan så att en del inte trodde att det fanns några

11

andra kandidater. Det var bara Rolf som hördes och syntes och på de arenor han förde sin kampanj från sin time-out fanns heller inga motståndare. I alla fall ingen som vågade konfrontera honom. Delvis i rädsla för de personangrepp som de anade skulle följa.

Rolfs segertåg på valnatten borde kanske därför inte ha varit någon större överraskning även om många frågade sig hur det egentligen hade gått till. Eller varför. Att vinna politiska poänger enbart genom att misskreditera alla andra och häva ur sig populistiska löften borde inte kunna bära hela vägen fram, men det hade det gjort.

Sedan dess hade Rolf otåligt väntat på att få tillträda som landstingsstyrelsens ordförande. För nu skulle det bli nyordning. Nu skulle det rensas. Även om den gamla majoriteten i någon mening kastat in handduken redan på valnatten så var det ändå de som formellt suttit vid makten fram till det första konstituerande styrelsemötet några dagar tidigare. Och innan dess kunde Rolf inte agera precis som han ville. Men nu hade Pandoras ask öppnat sig för honom. Han var i mål.

En del saker hade skött sig själv. Att han i valrörelsen hade utlovat upprensning bland chefer och tjänstemän blev lite av en självuppfyllande profetia när valresultatet väl stod klart. Många valde att säga upp sig eftersom de inte direkt var överförtjusta inför tanken på att politiken nu med stor sannolikhet skulle in och detaljstyra verksamheten, det var bäst att lämna det sjunkande skeppet i tid. Rolf å sin sida tolkade det som ett tecken på att de som sagt upp sig i alla fall bara varit majoritetens förlängda arm så det var ingen förlust direkt. Och ju mindre administratörer desto bättre.

Det var ju till och med ett av hans löften före valet och den frågan löstes utan att han ens hade behövt lyfta ett finger.

Och landstingsdirektören, den enda tjänsteman som poli-

12

tiken i teorin hade något inflytande över och egentligen var den första som Rolf hade tänkt slänga ut, gav upp redan veckan efter valet. Den tillförordnade som därefter uppbar rollen hade Rolf både ordnat fram och lindat runt sitt finger. Allt gick hans väg.

Ett löfte var han dock tvungen att vänta med att infria till dess han hade den formella makten. Något som inte var lika publikt men av starkt symbolvärde. Att upphäva avstängningen av överläkare Bosse Andersson. Den gamla majoriteten hade i alla fall inte köpt försöken från chefskatastrofen Anna Schneider och den osedvanligt obegåvade sjukhusdirektören Henrik Lindqvist, att säga upp Bosse utan istället valt att bara stänga av honom från arbetet.

Vilket dock var illa nog. Sveriges främsta kirurg avstängd från arbetet, hur tänkte de egentligen?

Att återinsätta Bosse i tjänst igen så snart det bara gick var dessutom en hederssak för Rolf. Och ett löfte han avgett redan under våren om allt skulle gå hans väg i valet. Rolf kände dessutom att han faktiskt hade Bosse att tacka för valframgången. Även om deras samarbete i våras kanske inte gått helt enligt plan så låg det i alla fall till grund för höstens segertåg. Och med Bosse tillbaka i tjänst så kunde han även ta upp tråden från i våras och se till att Anna Schneider och Sebastian Ekberg blev avförda från landstingets lönelista också. Inte för att det var högsta prioritet, mer bara för att han kunde.

Anna hade å sin sida länge anat vartåt det barkade och det hade hennes chef också gjort. Men de hade suttit stilla i båten och väntat på handling från Rolfs sida och det hade inte skett förrän nu. De träffades i Henriks rum i sjukhusadministrationsbyggnaden. Inte direkt besvikna, mer med en känsla av att det äntligen var över.

13

N E

ästan ett år har gått sedan händelserna i Lex Domini och alla förefaller ha en åsikt om kirurgen Sebastian Ekberg.

Somliga positiva, andra med betydligt mörkare omdömen.

Uppmärksamheten är dock besvärande och längtan bort tt halvår har gått sedan händelserna i Lex Duplex och tiden gör sig allt mer påmind. Inte underlättar det av att någon eller några är inne för rättegång. Livet har i viss mån normaliserats men dessutom är fast beslutna att sätta dit honom som skyldig till ett par det blir ändå inte samma sak igen. Sebastian Ekberg har dödsfall som inträffar. blivit ett känt namn, något han inte känner sig bekväm med.

Dessutom finns det många som har åsikter om både honom och vad Sambon Marie och vännen Ove gräver i fallet för att rentvå Sebastian. han har gjort. Åsikter som inte enbart är positiva. Och på sjukhuset De möter blind tro, farliga övertygelser och det mänskliga behovet håller kollegorna distansen. av att ha någon att skylla på. Uppfattningen om att sitta inne med den absoluta sanningen, oavsett hur sann den egentligen är, verkar En kvinna söker upp Sebastian för att få hjälp att få klarhet i såväl finnas hos många. Såväl bland läkarkollegor som frikyrkokristna sin makes som sin väninnas död. Samtidigt avbryter en av hans och journalister. Och inte minst hos landstingspolitiker. Alla behöver patienter sin cancerbehandling efter att ha blivit friskförklarad av de en syndabock som kan bära deras tillkortakommanden. en helandepastor. Motvilligt inser Sebastian att sakerna hänger ihop. Nyfikenheten och viljan att veta och förstå är igång igen.

Tillsammans med Marie och journalisten Ove börjar de gräva i fallet och de beger sig till Gävle och Tavernakyrkan - en församling där under, mirakel och helanden står på menyn.

Lex Demos är den fristående fortsättningen av Lex Duplex och Lex Domini. Den rör sig i miljöer där övertygelsen om att ha rätt är stark och berör hur tankar, åsikter och beteenden kan påverkas i Lex Domini är en fristående fortsättning av Lex Duplex. Den rör sig sådana sammanhang. Det är en rättfram skildring av det mänskliga i en frikyrkomiljö med tydligt övernaturliga anspråk och berör hur beteendets mörkare sidor. tankar, åsikter och beteenden kan påverkas i sådana sammanhang.

Och inte minst vad som kan ske när den religiösa tolkningen Staffan Gullsby är läkare, civilekonom och logistikingenjör. Lex övertrumfar den vetenskapliga ståndpunkten kring vår hälsa.

Demos är hans tredje och avslutande roman i trilogin om kirurgen Sebastian Ekberg.

Staffan Gullsby är läkare, civilekonom och logistikingenjör. Lex Domini är hans andra roman i serien om kirurgen Sebastian Ekberg.

ISBN 978-91-87523-65-6

www.vistoforlag.se

9 789187 523656