9789187523649

ANNIKA THUNELL

ATT FALLA FRITT ROMAN

1

prolog

Disease to please. Att vara till lags. Det var vad hon led av. Ända sedan barndomen hade hon ställt sig sist i ledet. Inte störa sin känsliga och neurotiska mamma och definitivt inte kräva någon kärlek av henne. Göra som hon blev tillsagd. Alltid vara till hands. Behaga sin pappa, lärare, pojkvänner, chefer, kunder. Ständigt rycka ut och vara redo när barnen behövde henne i de mest skiftande situationer. Och inte minst – att vara makens egen pa.

Det blev hennes bästa gren och hennes kvinnofälla.

Hon lärde sig att inte distrahera hans tankar utan i stället linda in och tassa runt. Det var ju han som behövde tystnad, lydnad, omsorg, tid att tänka, inte bli störd av pladder. Hon ville ju bara leva i ett trevligt och kärleksfullt äktenskap. Hoppades år ut och år in att ett mirakel skulle ske. Att han skulle behandla henne med respekt och empati, att de skulle skratta tillsammans, planera tillsammans, vara ett team och inte bara leva parallella liv.

Nej, inget mirakel skedde.

2

1 en sjödoft trängde igenom den ännu glesa trafiken på Strandvägen och väckte minnen från barndomen hemma i Karlstad; en vårmorgon som denna på väg till skolan på den silverfärgade cykeln, en fläkt från Klarälven som påminde om nytvättade lakan. I några sekunder stannade han upp utanför porten på Kaptensgatan och tog ett djupt andetag med slutna ögon.

Morgonen var redan ljummen trots den tidiga timmen, men betydligt svalare än dagarna i slutet av april då en värmebölja med temperaturer upp mot tjugofemgradersstrecket hade överraskat södra Sverige.

Rekord för årstiden; inte sedan femtiotalet hade det varit så varmt i Stockholm. Promenaden till Bredfors huvudkontor i höjd med södra änden av Humlegården avverkade Hans G:son Melin i blek majsol under tiden som han skrev sin dagliga att göra-lista i tankarna,

3

noggrant numrerad. Hans var känd för sitt vassa intellekt och skarpa minne som ofta gjorde medarbetarna nervösa. Ordagrant kom han ihåg varje kommentar, varje replik, varje diskussion, varje siffra.

Skeppargatans backe upp mot Storgatan gjorde honom andfådd och under några sekunder låtsades han studera mattorna i hörnaffären innan han svängde till vänster. Andfåddheten hade tilltagit den senaste tiden och gjorde honom både orolig och irriterad. Han var inte van vid några kroppsliga skavanker.

Hans slängde en sekundsnabb blick i det snedställda fönstret vid Hotell Wellington och spegelbilden visade en soignerad man, drygt sextio år med endast en antydan till mage, några grå stänk i det mörka håret. Sträckt hals, ögonbryn som fågelvingar. Den överlägsna blå blicken fick honom att se högfärdig ut. Han var klädd i mörkgrå oklanderlig kostym, välstruken kritvit skjorta och en diskret prickmönstrad slips. Trenchcoatens foder med de klassiska rutorna skymtande fram när han slingrade sig mellan mötande på den smala trottoaren, irriterad över att folk inte kunde lära sig att gå till höger eller tillräckligt snabbt.

Träden på Hedvig Eleonoras kyrkogård stod i försiktigt knoppande. Mot den redan frodigt gröna gräsmattan lyste röda tulpaner och gula påskliljor. Han höjde blicken mot träden, solstrålarna bröt igenom löv-

4

verket och för en kort stund glömde han irritationen över okunniga och långsamma männsikor. Utanför kyrkgrinden hade tiggaren redan tagit plats på sin låda, men Hans passerade utan att ge henne en enda blick trots att hon ropade ”hej, hej” med ljus, barnslig röst.

Innanför den tunga porten på Bredfors tvekade han några sekunder innan han tog trapporna upp till tredje våningen i stället för att använda hissen. På de översta trappstegen fick han hämta andan återigen och var tacksam över att ingen medarbetare såg honom, speciellt någon av de unga sprättarna som den nye ordföranden hade lyckats prångla in utan Hans godkännande.

Han nickade åt de få kollegor som redan var på plats, men bjöd inte på några leenden på väg mot det spatiösa arbetsrummet med utsikt över Birger Jarlsgatan ner mot Stureplan. Nej, i tankarna var den verkställande direktören i det stolta och ärevördiga stålföretaget Bredfors redan i efterdyningarna av årsstämman. Nya projekt skulle startas upp och gamla problem skulle redas ut.

Hans sekreterare Kerstin mötte honom i dörren med ett ”god morgon” och ”ytterligare ett möte att boka in – du är kallad till styrelseordföranden klockan arton”.

Hans höjde lite förvånat på ögonbrynen och undrade vad Hamrén kunde ha på hjärtat så sent på dagen.

5

Middagen hos vännerna Lena och Lars fick skjutas på någon timme. Han skickade ett sms till hustrun Agneta som fick ordna med den saken.

På slaget arton knackade Hans G:son Melin bestämt på dörren till styrelserummet och steg in. Två par ögon vändes mot honom. Rutger Hamrén såg allvarlig ut och hr-direktören Malin Carlberg vände snabbt bort blicken under den blonda luggen. Vad gjorde hon där?

Malin skruvade på sig och rättade till kavajen. Det luktade svagt av möbelpolish. Mitt på det blanka bordet i valnöt stod en samling Ramlösa och några glas, en Hydman Vallien-skål med mintkarameller – det hade Hamrén sett till – och på väggarna blickade de ner från oljeporträtten, männen som alla hade hållit i ordförandeklubban. Det senaste i raden av porträtt föreställde den förre ordföranden Olof Hallenberg, Den Evige, och hade knappt hunnit torka. Tiden stod still denna majkväll.

Hans nickade till hälsning och satte sig på anvisad plats mitt emot ordföranden. Rutger Hamrén hade ersatt den då åttioårige Olof Hallenberg efter årsstämman året innan och inget var längre sig likt på företaget.

Olof hade varit som en far för Hans under snart trettiofem år och de hade ett muntligt avtal att han skulle vara kvar som verkställande direktör ända till pen-

6

sioneringen vid sextiofem års ålder. Några månader efter att den vänlige och omtyckte Hallenberg hade tackat de anställda för alla givande år som både verkställande direktör och ordförande gick han bort i sviterna av en protastacancer som han hållit hemlig i flera år. Under begravningen i Engelbrektskyrkan grät Hans för första gången sedan barndomen. En tyst gråt av saknad. Han hade överväldigats av de sällsynta känslorna och tårarna hade inte gått att stoppa.

Nya vindar hade börjat blåsa och nya kvastar hade börjat sopa på Bredfors. Tidigare bundsförvanter lierade sig med nykomlingarna och den nye styrelseordförandens favoriter.

Hamrén stirrade ner i a4-arket framför sig på bordet, hr-direktören tittade mot horisonten och verkade helst vilja gå upp i rök. Hans lutade sig mot stolsryggen med armarna i kors med en begynnande känsla av att något inte stod rätt till. Så harklade sig Hamrén och tog till orda. Avskedet kom som ett slag i solar plexus. Hans ombads att lämna sin dator, sitt inpasseringskort, nycklarna till det ålderdomliga kassaskåpet och bilnycklarna. Den sista lönen hade utbetalas i april och ett avgångsvederlag skulle utbetalas dagen därpå enligt avtal. Elva miljoner kronor. Styrelsen ansåg att han inte levererade längre. ”Jag vill att du ska ta del av pressreleasen”, sa Hamrén

7

och sköt över pappret. ”Vi har nyss gått ut med den.”

Hans slet till sig arket och reste sig upp så hastigt att den tunga karmstolen var nära att välta. En uppflammande vrede spred sig i kroppen. Han betraktade dem båda med en ilsken, men samtidigt förvånad blick som om han inte förstod vidden av vad han just hade hört.

Han ställde inte en enda fråga. Inte ett ord hade han yttrat. Den blonda mumlade några försök till vänliga ord och snubblade nervöst över bokstäverna. Henne hade han följt med hem efter en personalfest för några år sedan. Hon hade flörtat vilt med honom under kvällen och han lockades med i leken. Hon hade varit lika vild i sängen. Månaderna efter hade hon gjort sig ärenden in till honom, ärenden som lika gärna kunde avklaras via mejl eller telefonsamtal. Han hade inte förstått att hon var ute efter fler nätter utan var mest irriterad över att bli störd. För honom var den där natten en isolerad händelse som inte gav upphov till några känslor. Till slut hade hon gett upp.

De medarbetare som var kvar på kontoret såg en högröd verkställande direktör rusa ut ur styrelserummet med ett fladdrande papper i ena handen för att några minuter senare lika högröd hasta mot hissen med trenchcoaten böljande i vinddraget och med portföljen i höger hand. Den överrumplade Kerstin tittade förvånat efter honom med telefonen mot örat.

8

Utanför porten blev Hans stående, handfallen, kisande mot kvällssolen. I den nära nog tomma portföljen hittade han solglasögonen som samsades med de snabbt nedslängda porträtten av familjen. Han välkomnade anonymiteten. En sista blick på mässingskylten med den eleganta gammeldags logotypen i svart, kraftig kursiv stil. Bredfors. Villrådig tog han några steg ut på stenläggningen och stegen förde honom till Humlegården.

Människor hastade förbi på väg hem, de flesta med telefoner tätt intill öronen. Till slut slog han sig ner på en bänk med mobilen i handen för att verka upptagen om någon tidigare kollega skulle passera. Tankarna virvlade.

Han såg framför sig Hamréns fiskliknande, kalla ögon och hörde hans ord om och om igen. Honom hade han haft svårt för redan från början. Han tog sakta upp den slarvigt ihopvikta pressreleasen ur kavajfickan. Lika sakta vek han upp pappret, hjärtat hamrade och blicken hoppade mellan orden och raderna. Han läste om och om igen. ”... haft svårigheter att samarbeta ... inte lämpar sig att leda det fortsatta förändringsarbetet ... ersätts av finanschefen Katarina Stenberg”. Han kippade efter luft. Är det sant? Kan det vara sant? Och hon, Katarina, hur fan ska hon klara av att leda Bredfors? För en kort sekund tänkte han att de hade rätt.

Det hade varit svårt att nå de där nya sprättarna och få förtroende för den nytillsatte styrelseordföranden.

9

De talade olika språk. Hjärtat fortsatte att hamra oroväckande och han kände ett begynnande illamående.

Han reste sig sakta upp, som i en overklig dröm styrde han automatiskt stegen mot hemmet. Kvällens middag hos vännerna på Skeppargatan ville han helst slippa, men insåg att om han skulle kunna hemlighålla avskedet så länge som möjligt måste han hålla god min och fasad och genomlida kvällen.

Han vek snabbt undan blicken efter att ha sett sitt bleka ansikte i hissens spegel. Grå. Rynkorna såg ut som djupa fåror. Gammal och förbrukad. Så sträckte han upp hakan i välkänd pose innan han öppnade hemmets dörr och drog ett djupt andetag.

Han hörde Agneta i badrummet. Tacksam över att inte behöva möta henne och höra hennes vanliga tjatter gick han rakt in i biblioteket efter att ha slängt rocken i den guldförgyllda gustavianska karmstolen i hallen och hällde upp en stor whisky. Han tömde glaset på stående fot och innan han dråsade ner i ena fåtöljen skickade han ett mejl till sin aktiemäklare med en kort order: ”Sälj hela mitt innehav i Bredfors omedelbart när börsen öppnar i morgon”.

I morgon bitti skulle världen bli varse. Han stängde av telefonen.

10

”

För denna människa

var min kärlek alldeles för stor.

11

2 ”så du är redan hemma? Jag hörde inte när du kom.”

Nyduschad, hastande mot sovrummet med badhandduken runt den späda kroppen, såg Agneta sin man sitta nedsjunken i biblioteksfåtöljen längst in i våningen med mungiporna neddragna och med en grinig blick på sin fru som nu avbröt hans försök att tänka klart.

Ett tomt whiskyglas fick henne att ana oråd. ”Ja, som du ser.” Korthuggen och tvär. ”Mår du inte bra?” Agneta försökte lätta upp stämningen. ”Jag vill vara i fred.” ”Vi ska strax vara hos Lena och Lars. Vi går om en kvart.” ”Vilket jäkla tjat.”

Agneta vände på klacken och försvann in i sovrummet. Jaså, på det humöret. Bäst att hålla sig undan.

12

Hans orkade varken duscha eller byta om utan väntade otåligt på sin hustru i hallen som swischade runt för att hämta blommorna till värdinnan samtidigt som hon satte på sig skor och tog på sig kappan. ”Rappa på nu!” Hans tryckte upp hissen och skramlade uppfordrande med nycklarna. Vid nedfärden stod de tysta sida vid sida. Ute på trottoaren satte han av med långa kliv och fladdrande rock mot Skeppargatan och lämnade Agneta långt bakom sig som inte hade en chans att hinna ikapp på sina höga klackar. Men till hennes förvåning stod han och väntade i porten med missnöjda sammanpressade läppar. Hon sa inte ett ord, snabbade sig in. Inget ord skulle passa i detta ögonblick. Det hade hon lärt sig.

Hans kunde inte dölja sitt usla humör. Hade Lena och Lars nåtts av nyheten om hans avsked som redan låg ute på nätet? Förmodligen hade de haft fullt upp med matlagning och dukning och var fortfarande ovetande eller också ville de inte förstöra vad som var tänkt att bli en trevlig middag i goda vänners lag. En ilning gick utefter ryggraden när han insåg att han skulle vara morgondagens stora nyhet.

Men det blev allt annat än en trevlig middag. Hans nonchalerade värdinnans försök till glada utrop, han mästrade Lars åtskilliga gånger tillbakalutad i stolen

13

med armarna i kors över bröstet och varje inlägg Agneta gjorde, litet eller stort, avfärdade han med ett hyschande eller fräsande. Hans såg på henne med ilsken blick som för varje vinglas blev mörkare och mörkare. De fick alla skulden för dagens nederlag.

Lena avvek in i köket för att hämta ost och kex och gav Agneta en menande blick. Lars följde efter. Hans och Agneta satt tysta utan att se på varandra.

Inte en dag till med denne man. Först sipprade en försiktig rännil över bägarens kant, sen kom störtfloden. Med den kom modet, det som aldrig tidigare hade infunnit sig. Och ursinnet. Men ingen runt bordet kunde ana dessa inneboende stormar och ingen såg Agnetas ökade andhämtning, ingen såg hur hårt hon kramade servetten i knät. Det var slut. Det var definitivt slut på detta mångåriga äktenskap. Aldrig hade hon kunnat frammana bilden av sig själv som skild. Hon hade försökt många gånger, men det hade varit som att stirra på ett tomt, vitt ark. Vart skulle hon ta vägen?

Och vad skulle det bli av honom? Så hade hon tänkt i alla år. Varför hade hon inte varit mer rakryggad? Hon fick verkligen skylla sig själv med sin feghet och änslan för framtiden. Ville inte utsätta sig för fiaskot att vara skild. Visst hade de haft lyckliga perioder, lyckliga stunder. På golfbanan, i skidbacken, i båten. Skärgårdskvällar när de hade lagt till för natten och myggoljan

14

plockades fram. Didrik och Denise som guppade iväg i optimisten, deras röster över vattnet. Hans som tände grillen och hon som fixade drinkar och tilltugg. De fyra på en varm stenhäll med doften av hav och tång.

Då mådde han som bäst. Då la sig lugnet, han trivdes, han var nöjd. Men stämningen kunde på en sekund brytas av en rasande ilska över någon bagatell. Så var allt raserat igen.

Men nu hade all tidigare fruktan för hur ett frånskilt liv skulle bli skalats bort som om Agneta hade haft det som ett yttre hölje. Under detta hölje fanns nu bara mod och beslutsamhet. Ingen tvekan, ingen rädsla trots att livet aldrig mer skulle bli som tidigare. Hennes kropp fylldes av motstridiga känslor: eufori och sorg.

Hon reste sig upp mitt i ostdesserten och drog efter andan. ”Tack för i kväll”, sa hon. ”Jag går hem nu. Förlåt att jag bryter upp på det här sättet.”

Hon slätade nervöst ut omlottklänningen med elegant zickzackmönster i olika toner av beige, brunt och rosa. Hennes mörka hår låg välfriserat över axlarna och i öronen glittrade diskreta brillianter, alldeles lagom stora. ”Men ska du redan gå?”

Lars reste sig genast upp med förvånad blick, Hans

15

lutade sig mot ryggstödet och sneglade irriterat på henne, hon som hade avbrutit hans självsäkra monolog. ”Det var jättegott. Tack.” Något måste hon ju säga.

Inte ett leende kunde hon pressa fram och den blida Agneta fick en blixtrande bild av att hon lutade sig över bordet och stack ostkniven rakt i sin makes bröst.

Hon hatade hans självsäkra, uppblåsta, självgoda sätt.

Den gamla och eviga kärleken som hon hade känt för honom trots allt i alla år var som bortblåst. En isande vind drog genom matsalen. Lars tog några steg mot henne och kysste henne på kinderna. Han höll kvar sina händer på hennes överarmar och blicken sa allt.

Han förstod.

Lena följde henne ut i hallen. ”Blev du ledsen på Hans? Men han är ju som han är.” ”Det är just det. Jag tar inte mer skit från honom. I morgon flyttar jag.”

Lena öppnade munnen för att säga några tröstande ord, men Agneta satte upp handflatan. ”Jag ringer dig i morgon. Eller i övermorgon. Nej, jag ringer dig någon gång längre fram. När jag har kommit i ordning. Tack för i kväll. Ledsen att jag ställde till det när du hade ordnat en sådan fin middag.”

En snabb kram. Agneta sprang ner för trapporna ut i den svala kvällsluften. Utanför porten stannade hon

16

Hans G:son Melin, en av Stockholms näringslivstoppar, med en storvulen syn på sig själv och med tydliga skitstöveltendenser, är totalt oförberedd på att hamna i fritt fall. En olycka kommer sällan ensam och nederlagen följer slag i slag på alla fronter. Han söker sig tillbaka till rötterna i födelsestaden Karlstad där barndomsvännen Christian finns kvar och även Susanne – en gång en stor och förlorad kärlek.

Annika Thunell växte upp på Sundsta i Karlstad och flyttade till Stockholm i början av 70-talet.

Hon har i huvudsak varit verksam som ad och grafisk formgivare, de senaste tolv åren som egen företagare. ”Att falla fritt” är hennes förstlingsverk som författare.

ISBN 978-91-87523-64-9

17

9 789187 523649