Lilla råtta
LILLA RÅTTA Kajsa Kettil
LILLA RÃ…TTA Kajsa Kettil
Till Alice, Viola och Linnea
Lilla råtta Utgiven av Visto förlag www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Kajsa Kettil © Omslagsillustration: Erika Wallin © Omslagsfoto: Pernilla Rudenwall Grafisk form och sättning: Sandra Stridh, Visto förlag Första upplagan Tryckt i Viljandi, 2017 ISBN: 978-91-87523-60-1
And I know it’s hard when you’re falling down And it’s a long way up when you hit the ground Get up now, get up, get up now. Ur On Top of the World av Imagine Dragons
Prolog
H
on verkar ha fått ett eget rum. Alltid något. Hon känner strukturen av den gula landstingsfilten innan hon kan se den. De ljusa väggarna, droppstället vid sänggaveln snett bakom henne. Ett dovt mummel någonstans i bakgrunden och tonerna av något som låter som ”Stilla natt”. Jo, nog är det stilla allt. För ovanlighetens skull. Men så hörs ett annat stycke musik, alldeles bredvid henne. Sofia, mormors ljuva melodia. Min Fiafialotta, som jag älskar utan sans och måtta. Hon är sex år och ligger i utdragssoffan i det lilla sovrummet bakom köket i mormors stuga. Mormor Siv väcker henne varje sommarlovsmorgon med sång och varm choklad. Sofias småbröder har redan varit uppe och härjat ett tag vid det laget. Den här stunden är bara Sofias och mormors. Hon kan uppfatta doften av choklad redan innan hon är ordentligt vaken. Och så sången. Det är nästan som födelsedag två månader i sträck, minus paketen då. Fast tillvaron i Ensamheten, som stället heter eftersom det ligger avsides längst bort på grusvägen där stora skogen tar vid, är som en enda stor present. Här måste man inte skynda. Det är aldrig bråttom, varken till lekis eller brödernas dagmamma. I Ensamheten måste hon inte komma ihåg Stefans gummistövlar och Simons ryggsäck eftersom mamma har så lätt att glömma. I Ensamheten behöver hon inte klä på sina bröder och fösa ut dem 7
genom ytterdörren innan mamma kommer med det där jagade i blicken och ber dem börja springa mot busshållplatsen innan hon kommer efter. På landet hos mormor är det inget som krafsar inuti och får henne att köra in naglarna i handflatorna tills det gör ont och krafsandet klingar av. Här får allt tvärtom ta tid, med en sådan självklarhet att hon ibland undrar om världen i staden är på riktigt. Tid att sova, vakna, dricka choklad och titta ut genom fönstret för att se vad det är för väder. Ligga kvar en stund och betrakta kvisten i furutaket som ser ut som en räv med spetsig nos. Det är alltid samma kopp. Den vita med rosa linneor. Mormor vet att hon tycker bäst om den. Innan hon ställer koppen så pallen som fungerar som Sofias sängbord, tar mormor med en tesked bort hinnan av skinn som har bildats på ytan. En skorpa eller ett par kex ligger på fatet. Frukost blir det först om någon timme, när brödet har gräddats och hallonen till filen har skördats. Det sägs att doftminnen är de allra starkaste. Inte så konstigt egentligen, med tanke på att luktnerven kopplar blixtsnabbt både till känslocentrat amygdala och till minnescentrat hippocampus. Den välbekanta doften och sången för henne upp mot ytan. Hon stönar till och öppnar ögonen. – Den är från automaten i korridoren, hör hon rösten säga. Samma röst som sjöng alldeles nyss. – Det är mest blask och sådant där ”vitt” istället för riktig mjölk. Det är så mycket dumheter i maten nuförtiden, men du behöver få i dig något mer än den där sörjan. Mormor viftar mot påsen vid ställningen snett bakom sängen. Påsen släpper ifrån sig droppe efter droppe av en genomskinlig vätska genom en slang och vidare in i Sofias hand. Mormor ser så gammal ut. Nästan som 90. Med en blek hand, fläckad av ålder men förvånansvärt len, smeker Siv sitt barnbarn över kinden. Lilla barn. Älskade lilla Fialotta. Vad har livet gjort med dig? Det är då Sofia inser att mormor faktiskt är 90 år och att hon själv är en 41-årig fyrbarnsmor som känner sig som minst hundra. 8
Fyrbarnsmor. Då slår det henne som en klubba i det redan dunkande bakhuvudet. Barnen. Barnen! Felix. Freja. Hon försöker ställa frågan men det kommer inga ord. Mormor förstår. Hon har alltid förstått. – De mår bra. Freja och Felix fick visst hjälp in av fröknarna. – Men jag, vad hände? får hon till sist fram. – Du orkade inte mer, säger mormor som vore det den mest naturliga sak i världen. Att inte orka. Som att Sofia bara hade bestämt sig för att ta igen sig en stund efter maten, och inte kollapsat på förskolans parkering med en stjärngosse i ena handen och en tomtenisse i den andra.
9
Råttan
Oh Happy Day av Edwin Hawkins
H
ör ni hur det svänger? Äntligen står jag i talarstolen. Nu är det jag som är huvudperson, efter flera decenniers tålmodig kamp. Ser ni min vackra, lila kåpa, och körmedlemmarna under mig klädda i likadana utstyrslar. Vilket schysst gospelgung vi får till! Ni skrattar kanske åt synen av 25 råttor i lila klänningar som svänger loss till Happy Day? Gör det ni. Skrattar bäst som skrattar sist. Det här är ingen Askungemusikal med snälla möss som hjälper en flickstackare att sy en klänning till balen. Nej, du. Vi är riktiga råttor. Feta, sträva. Vi kan vara en naturlig del av ditt liv, eller så smyger vi oss på när du minst anar det. Ibland, när vi vill skoja till det lite sinsemellan, tar vi på oss en svart huvtröja och säger att vi är döden och att vi har gått vid den andres sida länge nu. Men då är det alltid någon som ska jäklas och spela Leif Loket Olsson och dra ner scenen på Yrrolnivå. I alla fall. Idag är det fest. Min seger. Efter åratal, jag upprepar: åratal, av harvande i det där hjulet har jag fått fritt spelrum och makten och härligheten. I evighet? Jag hoppas det. Just nu är jag i alla fall starkare än hon. Jag kan springa, dansa, framföra riktiga steppnummer i bröstet på henne. Jag hade det på känn i flera veckor innan det äntligen hände. Och så fort jag känner för det ger jag mig ut på äventyr. Den stängda dörren har förvandlats till svängdörrar och jag rör mig helt fritt. Hon försökte så klart ignorera mig, fösa bort mig, kväva mig. Men jag stod på mig. Trampade vatten och höll nosen över vattenytan. Bidade min tid. Till sist orkade hon inte stå emot, utan föll, föll, föll. Oh happy day. 11
Vinter
D
en är tänkt att ge ett sug efter gemenskap. Hon förstår det. En längtan efter starkt kaffe i små koppar och sådan där härlig kvalitetstid som uppstår när man helt crazy umgås över generationsgränser. Vithåriga tanten, singelkillen, utländska familjen, mulliga kvinnan mitt i livet, barn i olika storlekar. Oj så fantastiskt vi har det när vi hoppsan hejsan tar bort en dörr till en av lägenheterna och hela hyreshuset hamnar inne hos 40-pluskvinnan. Sofia känner inget sug. Hon vill fly. Bort från biosalongen som visar skräckreklam. Vem, frågar hon sig, vem kan ärligt talat längta efter att umgås? Se fram emot att få sitt hem invaderat av glada, utåtriktade människor som sprudlar och liksom inte kan få nog. Själv har hon fått nog för länge sedan. För tio år sedan närmare bestämt. Kaffet i bryggkannan tar slut i den invaderade lägenheten på duken. Någon kilar in till sig och är strax tillbaka med påtår i de där små kopparna. Åtta av tio svenskar vill tydligen umgås mer. Då är i alla fall var femte person lika knäpp som hon. Råttan tar några steg i sitt hjul. Den springer inte. Inte än. Den bara känner sig för, värmer upp så att den är redo för språngmarsch om tillfälle skulle ges. Det ges inget tillfälle den här gången, visar det sig. Den lille gnagaren kliver ur startblocken, så som den har gjort många gånger förr. Sällskapet i lägenheten överges till förmån för det hon egentligen är här för att se: en arg, ensam farbror som inte drar sig för att märka ord och skälla ut. Hon älskar Ove.
15
S
ofia har ett spännande jobb, en fin man och fyra livliga men härliga barn. När hon tänker efter har hon allt hon tidigare drömde om. Fast hon missade tyvärr att skriva upp ”tid för återhämtning” på livets önskelista. Hon har något annat också. En liten gnagare vid namn Råttan försöker skapa sig en permanent tillvaro inne i bröstet på henne. Ju längre tiden går, desto mer kaxig och våghalsig blir han. Sofia är inte den som ger upp i första taget, men hur länge ska hon orka stå emot den illvillige gnagaren?
Kajsa Kettil är född 1981 och uppvuxen i Uppsala. Hon är journalist på Borås Tidning och bor med sin familj i Ulricehamn. Lilla råtta är hennes debutroman.
Fotograf: Pernilla Rudenwall
"Till er som kämpar på med balansakten att kombinera yrkesliv, föräldraskap, relationer och tänker att det är 'självklart att leva jämställt' men ändå känner hur något skaver. Till er vill jag säga: Ni måste läsa den här fantastiska, vardagsnära skildringen av hur en kvinna går sönder i kampen för att räcka till." Sandra Lindström, leg. psykolog, föreläsare och grundare av Jämställd vardag/ jamstalldvardag.se.
www.vistoforlag.se ISBN 978-91-87523-60-1
9 789187 523601