9789187523595

MARIA FREDIN

96-åringen som skilde sig

96-åringen som skilde sig

MARIA FREDIN

96-Ã¥ringen som skilde sig

96-åringen som skilde sig www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Maria Fredin © Omslag: Maria Fredin © Illustrationer: Maria Fredin Första upplagan Tryckt i Riga, 2017 ISBN: 978-91-87523-59-5

Till Hasse.

Och mamma.

nutid

”Jag blir aldrig fri från honom. Han släpper mig aldrig”, sa mamma. Tungt. Ödesmättat.

Vi var skakade och satt tysta. Mamma hade just berättat för oss om hur hon upplevde sina sjuttio år med pappa. Hon, som alltid försökt gömma sina känslor bakom en mask av behärskning, visade nu öppet sin sorg, förtvivlan och uppgivenhet. Och sin bottenlösa skräck.

Jag var visserligen van vid att hon berättade, men när jag hade försökt hjälpa henne brukade hon skämmas och släta över allting. Så tydlig som nu hade hon aldrig varit. Skulle hon äntligen stå fast vid vad hon hade avslöjat?

Hon lät annorlunda. Där fanns en desperation som jag inte kände igen. Jag såg på min man Lasse. Han verkade lika gripen som jag.

Det hade börjat som ett vanligt besök hos mamma på äldreboendet. Lasse och jag hade rest från Gotland till Stockholm för att träffa henne. Mamma satt i sin fåtölj i ett hörn nära fönstren och väntade på att morfinet skulle dämpa smärtorna i den snedvridna kroppen.

7

Det vitblonda håret var klippt i en mjuk page. Hon bar en mörk kavaj till en ockrafärgad jumper och såg elegant ut, som alltid.

Lasse bryggde kaffe. Jag dukade matbordet och lade fram bakelser. Så hjälpte vi mamma upp ur fåtöljen.

Hon greppade sin rullator och hasade långsamt till kaffekalaset i köket.

Stämningen var lugn och vänlig. Vi pratade om vädret och om vad vi läst i tidningen och sett på tv. Men när Lasse frågade hur det var med Snorre, min pappa, var det som om allt stannade upp. Mammas ansikte förändrades. All behärskning försvann, då hon började berätta om hur hon egentligen hade det.

Hon var rädd för pappa. Han kunde vara frånvarande eller irriterad. Men hela tiden utstrålade han en kall aggressivitet, som när som helst kunde explodera i en vrede, som var både bottenlös och gränslös. Blicken blev fanatiskt. Orden han skrek handlade ofta om att han krävde respekt. Han viftade med ett pekfinger, hotade och skrek om sin makt och sin förmåga att hämnas. Han behövde inte slå för att skrämmas.

Det här hade mamma fått leva med i över sju decennier. De första åren hade hon beundrat honom och genom det sluppit hans utbrott. Men när hon började kräva något för egen och barnens del drabbades hon av hans vilda, skrämmande vrede. Hon levde i ständig rädsla. Hennes räddning var att han var så mycket bortrest. När vi barn var utflugna såg hon till att vara hemifrån så mycket som möjligt.

Då hon till slut hade flyttat ifrån honom till ett äldreboende, kunde hon inte fly undan honom längre. Hon kunde bara gå några få steg med rullator. Veckans enda

8

utflykt tillsammans med en ledsagare skedde i rullstol.

Hon var fånge i sin lägenhet och levde i skräck för sin egen make.

Han hade krävt en egen nyckel till hennes lägenhet.

Hörde hon rasslet av nycklar från dörren visste hon att det var dags. Ibland låg hon på sängen och vaknade upp av att han stod lutad över henne och stirrade. Han kunde dyka upp i badrumsdörren. Eller storma in i köket, när hon satt och åt. Hon kunde aldrig känna sig trygg och koppla av.

Han skrek åt henne, eftersom han ansåg att hon inte hörde annars. Han föreläste för henne och sa att hon inget förstod och inte klarade av någonting längre, eftersom hon var ”dement”. Därför måste han ta över.

Fanns någon personal i lägenheten talade han om henne i tredje person, medan han förklarade att hon ändå inte förstod vad han sa. Papper, som låg framme, kontrollerades. Lådor, garderober och kylskåp granskades.

Varje litet inköp hon gjort, måste redovisas med kvitto. Enligt pappa kunde hon inte längre handskas med pengar. Därför fick hon endast en veckopeng, som blev mindre och mindre. Dessutom upprepade han att hon bodde i en för stor och dyr lägenhet. Han skulle se till att hon flyttades till ett demensboende.

Om mamma försökte försvara sig utlöste hon den där vreden. Grät hon blev det samma sak. Inte ens om hon lade sig på sängen, blundade och teg slutade han att skrika om hur otillräknelig hon var. Ingen personal vågade ingripa. De var också rädda och blev utsatta för många attacker. Mina syskon Britta och Sverker ville inte ta ställning. Detta tolkade mamma som att de stod på pappas sida. Pappa gjorde samma tolkning och kän-

9

de sig styrkt i sin roll som plågoande. Eller som mammas stöd och hjälp, som han såg det. Även om vi var djupt skakade av mammas berättelse trodde vi inte på att pappa var allsmäktig och att det inte fanns något att göra för att få stopp på den psykiska terrorn. Tvärt om. ”Du behöver inte ha det så här. Du är en svensk medborgare med lagliga rättigheter”, sa Lasse.

Lugnt och sakligt förklarade han vad hon kunde göra. Det minsta steget var att kräva tillbaka sin nyckel, så att hon slapp vara rädd i sitt eget hem. Nästa steg var att se till att hon hade egna pengar. Hon måste ta tillbaka den fullmakt, som gav pappa rätt att ta hennes pension. Det största och bästa steget vore att anlita en advokat och få hjälp att begära skilsmässa.

Det här hade jag talat om många gånger genom åren. Men mamma hade ett mycket större förtroende för Lasse än för mig. Nu lyssnade hon och verkade ta till sig, även om hon ryggade tillbaka för ordet skilsmässa. Lasse lugnade henne med att ingenting skulle hända, som hon inte själv ville. Han hade bara pekat på vilka möjligheter hon hade att bli fri. ”Men om du skulle vilja ta något av dessa steg, så kommer Kajsa och jag att stå vid din sida och hjälpa dig. Vill du skilja dig skaffar vi en advokat. Vi hjälper dig ekonomiskt. Du skulle till och med kunna bo hos oss en tid, om du behöver det”, sa Lasse medan jag nickade och höll med.

När vi lämnade mamma hade vi inte en aning om vad som skulle hända. Hade hon verkligen kraft nog att handla? Det var tveksamt. Hon var 96 år. Hon tog morfin mot sin värk, plus tio andra mediciner. Hon såg

10

bara på ett öga, hörde mycket dåligt och kunde ta endast några få steg med hjälp av sin rullator. Dessutom var hon psykiskt nedbruten. Men aldrig tidigare hade hon visat en sån skräck eller lyssnat så intensivt, som när Lasse målade upp vägen mot frihet, en färd där vi lovade att hjälpa henne.

Det var mamma som dikterade fortsättningen. Lasse besökte henne flera gånger under de följande månaderna. De pratade om nyheter i media och hade mycket trevligt. Men han fick inte nämna pappa. Istället pratade mamma om sin rädsla för att bli placerad på ett demensboende. Hon kände att nu ville inte bara pappa utan också personalen bli av med henne.

Lasse och jag visste att hon inte hade helt fel. Det var pappas härjningar som personalen var trött på.

Om mamma flyttade skulle de slippa bli skrämda av hans kritik och vredesutbrott. Därför protesterade de inte längre, när pappa påstod att mamma behövde ett demensboende. Och kanske hade han rätt? Hon var kanske dement? Då och då fick hon ju hallucinationer.

De handlade alltid om att onda människor invaderade hennes hem. Det mest troliga var förstås att det berodde på morfinet, Propavan och psykofarmaka, plus skräcken för pappa. Men ingen visste säkert.

Mamma var rädd för demenssjuka. Sådana hade hon varit tvungen att äta med den gång, då hon bodde tre månader på ett korttidsboende. Hon förstod sig inte på dem. De svarade konstigt eller inte alls på tilltal. Ibland skrek de rakt ut. De dreglade och kladdade med maten. Skulle hon bli sådan? Leva inlåst med sådana under sina sista år? Kunde pappa och personalen tvinga henne till det?

11

”Absolut inte”, sa Lasse. Han försökte lugna henne och intygade att han inte alls upplevde henne som dement.

En dag i juni tog mamma ett stort steg mot den frihet, som vi hade pratat om. Hon sa till Lasse att hon var redo att träffa en advokat och berätta om sin situation. Även om hon fortfarande inte var säker på vad hon ville. Men vi måste lova att inte säga ett ord om detta till Snorre och mina yngre syskon Sverker och Britta. De skulle göra allt de kunde för att hindra henne, påstod hon.

Vi skaffade en kvinnlig advokat som kom hem till mamma, tillsammans med Lasse, en månad senare.

Om advokaten hade väntat sig en förvirrad och gaggig gammal kvinna, som snabbt kunde avfärdas, blev hon överraskad. I sin fåtölj satt en elegant 96-åring som var glasklar och knivskarp, då hon berättade om sitt helvete med maken.

Advokaten blev gripen och mycket upprörd över hur mamma hade det. Hon var villig att hjälpa till med en skilsmässa. Det var den enda lösningen, ansåg hon.

Mamma protesterade inte. Men skulle hon ha modet och orken att genomföra något sådant? Ingen kunde vara säker på det.

Jag ringde mamma varje dag. Men efter två veckor visste Lasse och jag fortfarande inte om hon var beredd att skilja sig. Det var svårt att förstå henne per telefon, så vi beslöt att flyga till Stockholm, ta in på hotell och ägna en dag åt att försöka utläsa mammas vilja. För säkerhets skull hade vi med oss en färdigskriven ansökan till tingsrätten om skilsmässa. För att inte riskera att pappa skulle storma in hade vi bokat ett personalrum på Särskilda Boendet.

12

Spända och spanande efter pappa skyndade vi förbi receptionen, matsalen och samlingsrummet, andades ut när vi åkte upp i hissen och skyndade oss in till mamma. Vi var väntade. Hon visste vad vi skulle diskutera och var mycket sammanbiten, då vi hjälpte henne till rullstolen. Om igen var risken stor att stöta på pappa. Men vi lyckades ta oss till personalrummet utan att bli sedda. Jag klarade dessutom att hämta en tallrik med köttbullar, sås och potatis från matsalen utan att se till pappa.

Vi satt mitt emot mamma, medan hon åt sin lunch.

Om igen lade Lasse fram de tre möjligheterna att bli friare eller helt fri från pappa. Mamma var förvånansvärt lugn. Hon sa att hon legat vaken hela natten och tänkt igenom vad det där med nyckeln och fullmakten skulle innebära. ”Till slut insåg jag att det enda som kan hjälpa mig är en skilsmässa. Men vart ska jag då ta vägen?” ”Bo hos oss på Gotland till att börja med. Sen löser vi det”, sa Lasse.

När han lade ansökan om skilsmässa framför mamma och hon skrev under utan att tveka tyckte jag att det stod skrivet MIRAKEL över oss alla tre.

Några timmar senare postade jag ansökan. Min förtryckta mamma skulle bli stolt och fri! Innerst inne hade jag inte trott att det var möjligt.

Nu var det bara att vänta på pappas reaktion. Vi väntade inte på något gott och önskade att vi kunde fortsätta att ligga steget före honom och skydda mamma.

Advokaten sa att det kunde ta några veckor och hon skulle bevaka ärendet. Vi skulle inte oroa oss.

Men det var just vad jag gjorde. Veckan därpå ringde

13

jag Stockholms Tingsrätt och frågade om pappa hade fått beskedet. ”Javisst, det fick han i går. Parterna har ju så hög ålder, så ärendet behandlades snabbt”, svarade en aningslös kvinna.

På ett ögonblick insåg Lasse och jag faran. När som helst kunde mamma ha pappa över sig. Vi måste handla.

Snabbt. Vi ringde till Särskilda Boendet och larmade både receptionen, mammas personal och sjuksköterskan. Dessutom fick vi tag i ledsagaren Tore.

Gensvaret var stort och tveklöst. Alla förstod mammas situation och ville hjälpa till. Personalen och receptionen trodde att de skulle kunna hålla pappa borta en dag eller två tills vi var på plats och kunde hjälpa henne att fly med oss till Gotland.

Och mycket riktigt. Dagen därpå, strax efter lunchtid, kom en mycket upphetsad pappa springande in på Boendet. Han viftade aggressivt med ett papper och sa att han genast måste upp till sin fru. Men han blev stoppad. ”Ella är för sjuk idag för att ta emot besök”, sa receptionisten och reste sig för att hindra honom att fortsätta in. Ytterligare en personal skyndade till.

Luften gick ur pappa. Så hetsade han upp sig på nytt. ”Det är min fru ni talar om! Släpper ni inte in mig nu så kommer jag tillbaka! Och då har jag min son med mig!” röt han.

Men han vände och försvann ut.

Det här rapporterades till mamma, som ringde oss.

Nu var det riktigt bråttom. Vi lovade att ta första möjliga flyg till Bromma och hämta hem henne till oss.

Men flygen nästa dag var fullbokade. Det fanns en-

14

dast en biljett kvar, från Bromma till Visby. Utan att veta hur vi skulle lösa allting bokade vi den platsen i mammas namn.

Vi fick precis den hjälp vi behövde, omedelbart.

Malin, den personal som mamma var tryggast med, erbjöd sig att packa det nödvändigaste. Tore ställde upp utan att tveka, trots att han inte jobbade nästa dag. Han skulle komma till mamma klockan två. Om hon då var klar skulle han ta färdtjänst med henne till Bromma och se till att hon kom ombord på planet.

Det enda vi alla var rädda för var att pappa skulle dyka upp.

Följande dag var vi i ständig telefonkontakt med Malin och Tore. Färdtjänsten var försenad. Men till slut meddelade Tore att de var på väg till flyget. Och så kom det efterlängtade beskedet: Ella sitter på planet på väg till Visby! Äntligen stod vi på flygplatsen och väntade på mamma. När alla passagerare passerat oss väntade vi fortfarande. Ingen mamma. Tio minuter gick. Trappan upp till planet var kvar. Fem minuter till. Där, där såg vi henne, hennes vita hår, tunn och sned, buren och baxad av två personer nerför trappan och till en rullstol.

När hon körts in genom svängdörrarna ropade jag ”MAMMA” och föll på knä. Jag försökte omfamna henne och få ögonkontakt medan jag grät av lättnad.

Bakom mig stod Lasse alldeles stilla och tyst.

Mamma var vit och rödflammig i ansiktet och hennes seende öga stirrade. ”Är jag framme? Är det du, Kajsa? Är Lasse här? Var är jag? Vart ska jag nu?”

Lasse sprang i väg för att leta efter hennes egen, för-

15

svunna rullstol. Det enda han hittade var hennes rul�lator och en gammal resväska av papp. I händerna höll hon hårt om en liten tygpåse. Den innehöll alla pengar hon hade. 303 kronor.

Vi såg att mamma inte mådde bra och måste få komma till ro. Så Lasse gav upp sökandet efter rullstolen. När vi med mycket möda hade placerat henne i framsätet i vår bil och körde iväg kom hennes reaktion. Hon skakade okontrollerat, frös och hyperventilerade. Vi skruvade upp värmen på max, virade en filt om henne och jag pratade hela tiden lugnande. Först halvvägs till vårt hem i Stenkyrka minskade skakningarna.

Planet hade landat. Folk reste sig, tog sina kläder och väskor och trängde sig ut. All personal lämnade planet. När hon var ensam kvar kom skräcken.

Hon satt fastspänd och hjälplös längst bak. Längst in vid fönstret. Var hon bortglömd? Eller var allt planerat av Snorre? Skulle hon flygas tillbaka till Bromma och mötas av en hånskrattande Snorre? Och tvingas att fortsätta leva i rädsla för honom!

Hon skrek ut sin ångest. Hon ropade på hjälp. Ingen hörde henne. Hon skrek om och om igen. Så sjönk hon ihop, uppgiven. När hon till slut hörde röster vid utgången väntade hon på att Snorre skulle störta in och kasta sig över henne. Hon blundade och kunde varken tänka eller känna längre.

En hand lades på hennes axel. Men det var inte Snorre utan en främmande kvinna, som böjde sig över henne.

Lossade säkerhetsbältet och sa något obegripligt. Fler personer kom. De lyfte henne ut ut planet, nerför en trappa och till en rullstol. Hon försökte upptäcka Snorre men såg honom inte.

16

Hon kördes in i en byggnad och fram till en kort kvinna och en lång man. Den korta föll på knä, höll om henne och kallade henne mamma gång på gång. Var det hennes dotter? Var hon trots allt hos Kajsa och Lasse?

Hon frågade och de bekräftade. Sa att nu var hon hos dem på Gotland. Hon behövde inte vara rädd. Kunde det vara sant?

När hon med stor svårighet hade kommit på plats i deras bil kände hon sig lugnare. Här kunde inte Snorre komma åt henne. Men kroppen skakade. Tänderna hackade. Hon frös.

Den långe mannen ökade värmen i bilen. Kvinnan lade en filt över henne och klappade oavbrutet på hennes axel.

Hon ville berätta för dem om sin skräckupplevelse. Men allt hon fick fram var: De glömde mig på planet!

När bilen stannade sa paret att de var framme, hemma hos Kajsa och Lasse. Hon ville tro dem. Hon hade ju hälsat på dem för några år sen och skulle nog känna igen deras vita hus och den stora gräsmattan, som var täckt av vita blommor och vette mot en grusväg.

De hjälpte henne ut ur bilen och hon greppade en rul�lator. Trots smärtorna i ryggen och benen kämpade hon sig fram över det alltför mjuka gräset. Och stannade.

Förtvivlad. Hon kände inte igen sig.

Förutom ett vitt hus fanns där två flyglar. Gräsmattan hade inga vita blommor och vette inte mot en grusväg utan mot en hög, vit mur. Vart hade de fört henne? Var det ett demensboende? Låg Snorre bakom detta?

Hon kände inte heller igen det lilla rum, som de sa skulle vara hennes. Men där fanns en säng och det enda hon ville nu var att få vila på den. Få somna bort från allting.

17

96-åringen som skilde sig Ella är livrädd för sin make och vill skilja sig. Men är det möjligt? Hon är 96 år, tar morfin och tio andra mediciner mot värk. Hon ser bara på ett öga. Ryggen är sned och hon kan ta endast några få steg med hjälp av sin rullator.

När äldsta dottern och svärsonen erbjuder hjälp börjar en psykologisk thriller. Maken är hämndlysten och utgången är oviss.

Dramat är sammanflätat med det förflutna. Där finns kärlek, svek och hat. Manipulation och maktbegär. Religiös fanatism och narcissism. Barns utsatthet. Avundsjuka. Kamp för överlevnad. Ambition och nederlag. Och en hel del humor.

ISBN 978-91-87523-59-5

www.vistoforlag.se

9 789187 523595