9789187523502

hinderbarnan 27 berättelser om att bli förälder genom adoption

markus knodt Hinderbarnan 27 berättelser om att bli förälder genom adoption

hinderbarnan 27 berättelser om att bli fÜrälder genom adoption

markus knodt

Hinderbarnan 27 berättelser om att bli förälder genom adoption Utgiven av Visto förlag www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Markus Knodt © Omslag: Malin Biller Grafisk form och sättning: Sandra Stridh, Visto förlag Första upplagan Tryckt i Riga, 2016 ISBN: 978-91-87523-50-2

Till Olivia och Arvid. När jag skriver den här boken är ni för små för att själva tycka till om det jag skriver. Jag vill ändå berätta vår historia för att jag tycker den är så fantastisk. Jag vill också berätta hur det faktiskt är och kan vara att adoptera. Ni har inte kunnat välja att medverka eller inte, det är något jag och mamma har diskuterat mycket. Oavsett vad ni tycker om det när ni blir äldre vill jag att ni ska veta att jag älskar er över allt annat. Ni är det bästa som har hänt mig.

Pappa

Jag heter Markus. Jag bor i ett litet kedjehus på två våningar med en fantastisk fru – Lena som är sjuksköterska – och två underbara barn. Men det tog en lång tid att komma hit, och vägen har oftast varit uppförsbacke. Den har lett från ofrivillig barnlöshet via IVF – In vitro fertilisering (provrörsbefruktning eller assisterad befruktning som många vill kalla det) – till att bli föräldrar genom adoption.

Det tog över tio år. Jag vill gärna berätta om den vandringen.

Under tiden jag suttit och skrivit min och Lenas historia har jag blivit mer och mer nyfiken på hur det varit att adoptera tidigare – på 1970-, 80- och 90-talet, och hur det är att adoptera från andra länder än Kina. Under vår adoptionsprocess, på kurser och utbildningar, lärde vi känna flera andra som var i samma situation som vi. Det har varit kul att få höra deras historier om hur det gick till när de reste till ett annat land för att få sina barn. Många har liksom vi adopterat ett, eller flera, barn från Kina. Det kan skilja mycket mellan Kinas olika provinser, men det har varit liknande resor när det kommer till själva tiden innan vi fått våra barnbesked, och resorna till landet.

Därför var det intressant, spännande och roligt att höra föräldrar berätta hur det varit i andra länder.

Jag brukade träffa dem på den öppna förskolan för adopterade, som Adoptionscentrum (AC) höll på fredagarna i Haga i Göteborg, dit jag brukade gå med Olivia när jag var pappaledig/föräldraledig.

Sällan pratade vi om hur det varit innan själva resan, vad som skiljde sig i processen när man adopterar från olika länder, utan oftast bara om själva resan. Vi hade också alla adopterat under samma tidsperiod.

7

När jag satt och skrev var det fortfarande mycket mer jag ville veta. En idé jag fick var att det skulle bli en slags handbok för alla som gick och funderade på att adoptera. En annan var att det skulle bli en faktabok om adoption med allt från historia till hur det är idag. Vilka organisationer som förmedlar adoptioner finns det, vilka länder kan man adoptera ifrån, hur många ofrivilligt barnlösa får adoptera, hur många får det inte – och varför inte, och tidigare forskning med mera.

Jag ville prata med folk från adoptionsorganisationerna och myndighetspersoner från familjerätten och MIA – Myndigheten för Internationell Adoption (Den 1 januari 2016 ändrades MIA:s namn till Myndigheten för Familjerätt och Föräldraskapsstöd, MFoF).

Hårda fakta. Jag la min och Lenas historia åt sidan och började ta reda på allt som på ett eller annat sätt handlade om adoption. Sen fick jag en ny idé – att jag skulle skriva en bok som tog upp den ofrivilliga barnlösheten, processen fram till beslutet att man vill adoptera, hemutredningen, barnbeskedet, resan till barnet, tiden efter att man kommit hem, anknytning och uppföljning, återresor och vuxna adopterade i olika kapitel.

Ett tag visste jag inte riktigt hur jag skulle gå till väga, men suget att träffa folk som antingen har adopterat, vill adoptera eller själva är adopterade blev starkare och starkare hela tiden. Jag började med att kontakta folk jag kände – väl eller ytligt. Sedan kontaktade jag folk i olika grupper på internet och från tidningsurklipp och TV-inslag jag sparat. Jag blev också tipsad om andra av folk jag kontaktat, men även från vänner och bekanta utanför ”adoptionsvärlden”. Många jag kontaktade var misstänksamma, andra var lite skeptiska. Men redan i det här stadiet hände det att jag hamnade i långa samtal, och fick höra historier som gjorde mig glad, arg, ledsen, förtvivlad och förvånad. Nyfikenheten gjorde också att jag kanske gick lite klumpigt fram ibland, men det var verkligen aldrig min avsikt att trampa någon på tårna eller riva upp sår. Inte sällan kom även samtalen in på ämnen som styvbarn, familjehemsplacerade barn, bonusbarn, fosterfamiljer, barnhem, IVF, graviditeter, missfall, sjukdomar och döden. Ofta var det samtal som tog mycket kraft. Ibland var det oväntade samtal – som den gången jag ringde en pappa precis när de befann sig i Colombia 8

för att adoptera ett biologiskt syskon till deras son de adopterat tidigare. Ett annat när en kvinna berättade att hon och hennes man i stort sett tjatat sig till att få adoptera ett svenskt barn, efter att ha ringt runt till olika kommuner.

Jag var helt uppslukad, men tog också ett beslut att den här boken skulle handla om oss som har adopterat – det skulle bli svårt att hantera allt annars. Nu ville jag även veta hur det varit att adoptera tre eller fler barn – från samma eller olika länder, hur det är att adoptera biologiska syskon, hur det är för ensamstående att adoptera och om det ligger något i att adoptera ”små barn – små problem, stora barn – stora problem”, plus massa annat.

2013 började jag träffa folk jag kontaktat, vilket i sin tur ibland ledde till nya kontakter och nya resor. Jag är så oerhört tacksam över att så många låtit mig träffa dem – att man velat dela med sig av sina historier. De allra flesta har jag träffat hemma hos dem, annars har vi träffats på ett kafé eller annan offentlig plats, ibland har vi träffats hemma hos oss. Samtalen har varat från 45 minuter till över fyra timmar.

Många gånger har jag tänkt att det varit värt alla mil på vägarna, alla pengar det har kostat mig och all tid jag varit ifrån min familj även om det inte skulle bli en bok. Jag blir ofta varm i kroppen när jag tänker tillbaka på någon speciell händelse, eller någon/några av alla fantastiska människor jag träffat, eller något från deras berättelser. Oftast var jag upprymd efter ett möte, men det hände också att det varit ett tungt och jobbigt samtal, då var det inte lätt att somna på kvällen – oavsett om det var hemma eller på ett ensamt hotellrum någonstans.

Vissa historier kan fortfarande få mig att börja gråta när jag tänker tillbaka på dem. Ett exempel är när det kom fram att det varit en myndighetsperson som fördröjt processen för att hon som adopterade var ensamstående, när hon redan hade haft det så tufft på flera sätt.

Det måste också sägas att jag träffat andra som också har adopterat där vi haft väldigt olika uppfattningar om adoption, och som haft väldigt olika åsikter mot vad jag själv har. Vid varje sådant tillfälle har jag tänkt att det inte är min sak att döma – att jag velat ha ett öppet sinne.

9

När jag suttit med texterna har det ibland slagit mig att vi som pratat satt oss på lite väl höga hästar då vi diskuterat olika länders sedvänjor – att vi många gånger tyckt att länderna varit kinkiga, jobbiga och till och med knäppa. Inte minst jag själv vad gäller Kina. Tänker man efter finns det säkert en hel del saker vi i Sverige gör som ses som lite märkligt i andra delar av världen.

I vissa samtal har vi också kommit in på korruption (både vad gäller adoption och i stort), något jag tyckte var intressant, men som jag i efterhand har tagit bort. De flesta vet att det är korrupt i världen, inte minst i fattiga delar, och utan säkra källor blir det mest spekulation. Det förekommer fortfarande lite av det i några texter där jag tyckt att det är relevant.

Jag har varit tvungen att sålla kraftigt bland alla samtal/intervjuer, vilket varit bland det svåraste i arbetet med boken. För varje ny text jag valt att ta med, har jag bantat min och Lenas historia – som nu nästan blivit en prolog istället.

Jag har träffat och pratat med folk över hela landet. Av dem jag pratat med, om man räknar med mig och Lena, och ett par som använt sig av AC (Adoptionscentrum) en gång och Barnens Vänner (BV) en gång, har trettiotvå par/ensamstående valt att adoptera genom AC, fjorton genom FFIA (Familjeföreningen för internationell adoption), åtta genom Barnens Vänner och åtta genom BFA (Barnen Framför Allt), Jag har märkt att vi inom ”adoptionsvärlden” många gånger använder oss av organisationernas förkortningar – i alla fall utom Barnens Vänner. Likaså att nästan alla som har adopterat från Kina säger Beijing istället för Peking.

Vid varje samtal har jag frågat om val av organisation, och om varför. Oftast har det handlat om att en organisation är den största (andra har valt bort samma organisation av just den anledningen), att den har haft ett specifikt land eller att man känt andra som adopterat med hjälp av dem.

Jag tänker ofta tillbaka på flera av mina intervjuer jag haft med folk. Oavsett om jag suttit på kontoret, i ”min” lilla lastbil, i bilen eller någon annanstans, har jag återigen känt dofter, smaker och stämningar som varit vid de olika samtalen. Det har varit ett 10

jobbigt arbete – men väldigt kul. Precis som min väg till att bli pappa till två barn varit. Jag har gjort mitt bästa för att förmedla det i texterna.

Efter många diskussioner med en god vän som hjälpt mig hur jag skulle strukturera boken, har jag istället för olika kapitel om IVF, barnbesked, resan till landet och barnet, anknytning, föräldraledighet och så vidare, valt att ha intervju efter intervju. Jag har dock placerat texterna så att de bildar en röd tråd. Gemensamt kan vara att det är 1970-tal, att man adopterat från olika länder, att det funnits en åldersproblematik, att man blivit gravid efter IVF, att adopterade själva har adopterat, att man adopterat tre barn från samma land, och att man adopterat som ensamstående.

Tråden börjar med en adoption från Brasilien 1971, där flickan bara var fem veckor gammal och kom med eskort till Sverige.

Den slutar med två historier där ett par från Stockholm, och ett par från Göteborg, båda varit i Kina. Båda har varit i samma stad – Chongqing, och båda har efter det fått ett biologiskt barn.

Alla berättelser har på något vis sugit tag i magen på mig.

Låt mig nu ta dig med på vår och andras krokiga väg till att bli föräldrar genom adoption.

Vi startar resan i början på 2000-talet när jag arbetade på ett företag som hyr ut möbler, glas och porslin, och Lena höll på att läsa till sjuksköterska. ”Du måste komma hem nu, det är dags att ta sprutan.” ”Det finns inga möjligheter. Du får ta den själv idag.” ”Det går inte!” ”Jag sitter i en fullastad lastbil mitt i trafiken, och är redan sönderstressad.” ”Det spelar ingen roll. Du MÅSTE komma hem – NU, jag kan inte ta den själv!” ”Ta den där förbannade jävla sprutan själv nu!” Klick.

Jag skiter i det här. Jag behöver ingen sköterska som inte kan sticka sig själv. Jag behöver inga ungar. Jag orkar inte mer!

Strax efter att jag kommit hem efter en jobbig arbetsdag ringer 11

chefen. En kund har precis ringt – hon undrar var alla bord de ska ha i Scandinavium är. Vi har missat den beställningen. Jag skyndar tillbaka till lagret, packar över 100 stycken 180x80-bord på lastbilen.

Jag vet att det står en stressad – och förmodligen arg – kund och väntar på mig när jag kör iväg. En kvart senare ringer Lena och är förtvivlad. Vi var mitt inne i perioden då vi höll på med IVF. Hon skulle ta en spruta i magen vid samma tidpunkt varje dag. I sitt arbete stack hon andra i stort sett dagligen men hon kunde inte sticka sig själv. Det var jag som fick sticka henne varje gång. Den där kvällen var tidpunkten för det när jag satt i rusningstrafiken och svettades.

Lena lyckades till slut sticka sig själv, men var förbannad när jag kom hem. Jag var också förbannad, och kunden hade varit förbannad när jag kom till Scandinavium med borden. Det var en jävla kväll. Jag minns inte vilket av våra IVF-försök vi var inne i just då, men något barn blev det inte. Inte den gången heller.

Vi var öppna med vad vi höll på med inför familj och vänner.

Jag bytte arbete ett par gånger under den här perioden och var även öppen med vår situation till mina arbetsgivare. Ibland handlade det ju om att: ”Chefen, jag behöver gå tidigare idag. Jag ska till Sahlgrenska och fylla ett rör.”

Jag minns speciellt ett sådant tillfälle. Jag hade gått tidigare från kontoret, åkt hem och ”gjort jobbet”. (Man kunde göra det hemma om man ville, så länge de på fertilitetskliniken hade spermierna inom ett par timmar). Jag lindade in röret i en favorithalsduk – en grönvit rutig – och pressade ner byltet i skjortfickan. Jag satte mig på cykeln och trampade på genom Slottsskogen. Det var en vacker eftermiddag, och hela vägen till sjukhuset tänkte jag: Det här kan inte gå fel, den här gången kommer det verkligen bli något!

Det hjälpte inte att jag cyklat genom Slottsskogen med röret inlindat i favorithalsduken till Sahlgrenska den vackra eftermiddagen, det blev inget den gången heller. Vi blev totalt knäckta, orkade inte med någonting och ville bara försvinna från allt.

Vi drog till Berlin. Där åt vi god mat, shoppade och tittade på fotboll – Hertha Berlin mot Werder Bremen. Vi gjorde bara sådant vi verkligen tyckte om, men det bedövade bara smärtan tillfälligt.

Varje kväll när vi gick och la oss kom smärtan tillbaka. Och alla 12

tankar. Vi ville ju göra allt det där tillsammans med vårt, eller våra, barn.

När jag var fyra år blev jag hammarbyare, eller bajare (Bajen är ett vanligt använt smeknamn för Hammarby) som de flesta av oss – för all del alla andra också – som håller på Hammarby IF från Södermalm i Stockholm säger. En bekant till mamma och pappa hade en Hammarbymössa i hallen som jag tyckte var fin. Han sa att jag kunde få den om jag lovade att alltid heja på Hammarby. Ett löfte jag fortfarande håller – även om det varit tungt ibland. Det har dock aldrig varit i närheten så tungt som vår ofrivilliga barnlöshet var.

I början på 1980-talet började jag gå på Söderstadion tillsammans med kompisar och våra pappor. I slutet på 80-talet började jag att åka tåg för att se Hammarby spela fotboll och ishockey. Sedan 90-talet har jag åkt tåg, bil, buss, båt och flyg för att titta på Bajen i Norrland, i Skåne och resten av landet, samt ute i Europa.

Jag har sovit ruset av mig på flera läktare och arenor. Jag har fått stryk av vakter, och ibland sprungit för att slippa få det av andra lags supportrar. Det har hänt att jag levt på pasta och cornflakes för att ha råd att åka på match. Hela tiden har jag haft en önskan om att ”en gång i livet” få se Hammarby vinna SM-guld i fotboll.

Jag hade så smått börjat vänja mig vid tanken på att den drömmen aldrig skulle slå in. Men den 21:a oktober 2001 vinner Hammarby över Örgryte med 3-2 hemma på Söderstadion och säkrar föreningens första – och hittills enda! – SM-guld i fotboll utomhus, med en omgång kvar att spela. Helt fantastiskt såklart! Bara det att jag INTE stod på läktaren tillsammans med mina grönvita bröder och systrar. Istället satt jag på en buss på väg hem från Berlin och mådde dåligt på grund av vår ofrivilliga barnlöshet. Lena mådde dessutom fysiskt väldigt dåligt. Sms efter sms pep till i min Ericsson-mobil, och det var inte lätt att besvara dem med glädje trots att en av mina högsta önskningar precis slagit in. Hade den gjort det i stort sett vilket annat tillfälle än just då skulle jag säkert varit onykter i ett par dagar. Nu var jag inte onykter – jag var olycklig.

Under de tyngsta perioderna av vår barnlöshet, försökte jag ofta tänka på att jag tillhörde den lilla klick på den här planeten som har det allra bäst. Jag hade Lena, min familj och massor av underbara 13

vänner. Jag hade jobb, tak över huvudet och mat i magen – varje dag. Ändå var jag olycklig. Barnlösheten gnagde i kroppen, och inte sällan dök jobbiga tankar upp. Jag kunde bli skitförbannad på att andra fick barn hur lätt som helst. När någon som inte ens ville ha barn fick det, blev jag tokig. Vad fan var det liksom! När vänner fick barn blev jag jätteglad, men jösses vad ont det kunde göra. Jag ville ju också ha barn. Livet kändes otroligt orättvist ibland. Och tomt, trots att jag hade precis allt – utom just barn.

När vi höll på med våra IVF-försök hade Familjerätten i Göteborg, på inbjudan av Fertilitetskliniken, ett informationsmöte om adoption på Sahlgrenskas kvinnoklinik, som vi gick på. Lena var tidigt inne på adoption. Det var inte jag. Jag hade absolut inget emot adoption, tvärtom tyckte jag att det var bra. Jag hade en adopterad tjej i klassen när jag växte upp, och efter gymnasiet var jag tillsammans med en tjej som var adopterad. Jag tyckte att det var toppen att barn utan föräldrar kunde få en mamma och pappa. Men nu när jag själv ville ha barn kändes det viktigt att det skulle vara mina gener – att min son eller dotter skulle likna mig. Jag ville inte vara den som ”bröt en gren” på släktträdet. Adoption var något bra – men inte något för oss.

Lena känner mig och släppte ämnet. Tiden gick. Vi hade slutat med IVF efter flera försök. Dels hade Lenas kropp tagit väldigt mycket stryk (det smärtade att se vad alla hormoner och våra IVF-försök gjorde med Lena och hennes kropp – som om alla misslyckade försök inte gjorde ont nog), dels skulle det bli väldigt dyrt med varje ytterligare försök. Men barn var nästan det enda tankarna kretsade kring.

Jag tänkte på det när jag la mig på kvällen, och jag tänkte på det när jag vaknade på morgonen. Det var en period med många griniga dagar. Minsta lilla motgång kändes skitjobbig, och det behövdes inte mycket för att jag skulle ryka ihop med någon på jobbet, eller med Lena hemma. Vi var som två vandrande krutdurkar. Ofta var jag nog förbannad på mig själv – Vad var det som var så viktigt med gener och den biten?

Tyvärr gick det många gånger ut över Lena och andra i min omgivning. Andra dagar grät jag för minsta lilla istället. Jag satt i min lilla 14

lastbil på dagarna och funderade på barn. När jag hörde ”Father Of A Son” med The Ark på radion, kände jag: ”Yes, det ska jag!” Andra dagar var jag livrädd att jag aldrig skulle få vara pappa.

Jag försökte föreställa mig ett liv utan barn. Jag kände folk som istället gav, och fick, sin kärlek till en hund. Andra reste hela tiden till olika delar av världen. Visst kunde jag och Lena få ett fantastiskt liv tillsammans även om vi inte hade barn. Vi kunde resa, upptäcka och göra massa häftiga saker. Men det landade till slut alltid i en rädsla att vi inte skulle få barn. Jag ville ju vara pappa.

Allt eftersom tänkte jag mer och mer på adoption. Till slut kom jag fram till att det kanske inte var en så dum idé – för oss också. ”Du, det här med adoption …”, sa jag till Lena vid middagen den kvällen.

Egentligen hade jag aldrig några farhågor om vad min familj skulle tycka om att jag skulle adoptera ett barn. Inte heller var jag någonsin orolig över att jag inte skulle kunna älska ett adopterat barn på samma sätt som om det vore mitt biologiska. Men jag tänkte mycket på det. I efterhand har jag insett att all rädsla … eller min tvekan, bara handlade om att mitt barn inte skulle ”komma från mig”.

Idag kan jag inte förstå det. Vad gäller gener så kan det vara kul och nog så intressant, men jag har verkligen insett att det inte är det viktigaste. Långt därifrån. Och tro mig – det känns som att jag och barnen har samma blod. Inte för att det heller spelar någon roll. Inte för mig i alla fall.

En kväll, 2004, gick vi på ett möte vid Första Långgatan i Göteborg, anordnat av FFIA – Familjeföreningen för internationell adoption. Vi fick veta hur det går till att adoptera, vi fick träffa och ställa frågor till adopterade och så var det en pappa som redan hade adopterat där också. Innan vi gick på mötet träffades jag och Lena, när vi slutat våra arbeten, på en restaurang på Övre Husargatan där vi åt middag. Jag drack öl till maten. På väg in till mötet tyckte Lena att jag stank öl.

Vi tittade på varandra och undrade om vi skulle ses som olämpliga föräldrar för att vi drack en öl eller ett glas vin mitt i veckan. ”Tänk om vi inte får adoptera på grund av det?” Det var den första oroliga tanken jag hade under vår adoptionsprocess. Den första av många.

I mars 2005 bestämde vi oss för att vi ville adoptera, och tog kontakt med både FFIA och AC – Adoptionscentrum (som är den 15

största adoptionsorganisationen i Sverige). Vi hade fått ett positivt intryck av FFIA på informationsmötet de höll året innan, men det som till slut avgjorde att vi valde dem som ”vår” organisation var närheten. Även om den mesta kontakten skedde via telefon och mail, kändes det skönt att vi hade gångavstånd till deras kontor. I april betalade vi in 1 350 kronor för medlemskap och sökandeavgift.

Innan vi tog vårt beslut – att vi ville adoptera – hade vi läst oss till att de flesta givarländer har flera och olika krav på de som vill adoptera ett barn. Vi hade inte pratat om något speciellt land, men de allra flesta hade som krav att man skulle vara gifta, och många att man skulle varit det ett par år minst.

Vi satte oss med almanackan en kväll och letade efter ett lämpligt datum att gifta oss på. Naturligtvis gjorde vi det även av kärlek, vi hade trots allt varit tillsammans sedan nyårsaftonen 1992.

Förutom att Bajen skulle vinna SM-guld en dag, hade jag sedan tonåren, då jag brukade titta på ”Spanarna på Hill Street”, haft en dröm om att åka till New York. När jag äntligen hade råd och hittat en resa dit – där jag tillsammans med min bästa vän Uffe, bland annat skulle se tre NHL-matcher, en med New York Rangers, en med New York Islanders och en med New Jersey Devils – bestämde Lena och jag alltså att vi skulle gifta oss, och att alla pengar behövdes till bröllopet.

Jag ringde Uffe och förklarade läget, och frågade samtidigt om han ville vara min ”best man”. Han blev lite paff, men behövde ingen längre betänketid innan han sa ja till att vara det, eller ”näst bestman” (efter mig) som han uttryckte det.

På mindre än fyra månader fick vi, med stor hjälp av familj och vänner, ihop ett fantastiskt bröllop för sjuttio personer samma dag som fotbolls-EM i Portugal 2004 började. Alla våra besparingar rök.

Lena hade börjat plugga till sjuksköterska, så vår ekonomi var redan ansträngd. Vi arbetade extra så mycket det bara gick båda två, och jag började att sälja av min samling med matchtröjor, som då bestod av ett hundratal fotbollströjor, NHL-tröjor och även NBA-linnen.

Efter att vi betalat in medlemsavgiften till FFIA kunde vi ansöka om ett medgivande – att man överhuvudtaget får adoptera – från Socialtjänsten. Det var Familjerätten i Göteborg som skulle utreda 16

oss. Det skedde under en längre tid och på olika sätt. Vid ett tillfälle fick jag och Lena sitta på olika våningar med varsin utredare (vi hade två under hela processen), i deras lokaler i närheten av Järntorget.

Vi fick svara på allt från vår uppväxt till dagens livsåskådning. När vi bröt för lunch gick jag och Lena och åt asiatiskt på en av långgatorna, och diskuterade hur det gått. Vi var oroliga att någon av oss skulle svara ”fel” någonstans, så att vi inte skulle få adoptera. Vad det skulle kunna vara visste vi egentligen inte, vi var bara oroliga att vi skulle svara något som inte var bra, eller att vi kanske skulle svara olika på någon fråga för att vi helt enkelt haft olika minnen av något, och att det skulle ställa till det.

Allt gick bra och vi blev godkända. Vilken lycka, tårar i ögonen och champagne i glasen!

Vi hade många och långa diskussioner om från vilket land vi ville adoptera ifrån, men varje gång kom vi fram till att det egentligen inte spelade någon roll – det skulle bli bra vilket som. Att det blev Kina berodde på att det var ett av länderna FFIA samarbetade med och att vi passade in på deras krav. Dessutom var handläggningstiden kort – bara sex till nio månader! Vi hade ju redan försökt att få barn över sju år sedan slutet på 90-talet.

Både för att få vårt medgivande – och sedan till alla rapporter till Kina – krävdes det en lång rad av läkarundersökningar, olika intyg, papper hit och dit och besök här och där. Allt kostade också mycket pengar. Vi räknade med en adoptionskostnad på 150- till 200 000 kronor.

Nu hade jag också börjat sälja av min älskade fotosamling. Den bestod av ungefär 12 000 unika foton (det krävdes en egen bokhylla) på olika supportergrupper i Sverige, Europa och hela världen. Till slut hade jag sålt nästan alla fotbolls- och hockeytröjor, foton, filmer och andra souvenirer jag dittills samlat på mig. Idag har jag bara kvar en liten del av ”mitt livsverk”. Naturligtvis var det värt det, men det händer att en viss saknad över en del av sakerna kommer över mig.

I början av vår adoptionsprocess, efter att vi bestämt oss för Kina, brukade jag skämta om att vi skulle åka tillbaka till Kina och få vårt andra barn lagom till Sommar-OS i Peking 2008. När OS var slut 17

hade vi fortfarande inte kommit iväg på vår första resa, vi visste inte ens när vi skulle göra det. De sex till nio månaderna som handläggningstiden var när vi valde Kina var inte aktuellt längre. Efter två år var vi tvungna att förnya vårt medgivande, vilket innebar nya läkarundersökningar, olika intyg, papper hit och dit och besök här och där.

Jag och Lena tacklade väntan på olika sätt. Hon gjorde till exempel ett längtans- och väntanstäcke. Att göra ett lapptäcke till sitt barn är en gammal kinesisk tradition. Där kallas täcket ”Bai Jia Bei” – De hundra lyckönskningarnas täcke. Släktingar och vänner bidrar med varsin tyglapp. När täcket sys ihop syr man in den tur, lycka och välgångsönskningar som de som bidragit med lappar vill skänka det kommande barnet. Det var många gånger jag och Lena satt i det blivande barnrummet med täcket på golvet, och försökte komma ihåg vem, eller vilka, som hade bidragit med vilken lapp. Varje gång var längtan efter vårt barn ännu starkare, men det kändes väldigt mysigt att sitta där tillsammans.

Lena satt också ofta framför olika sidor på nätet. Det var information från FFIA, andra sidor och olika forum. Jag märkte att det var som ett gift – ett sätt för henne att stå ut. Tyvärr var det ofta negativa besked – att det skulle dra ut ytterligare på tiden och att vi förmodligen inte-skulle-komma-med-den-gången-heller. Trots att hon blev så ledsen varje gång kunde hon inte låta bli att ”vara inne”, det kunde ju vara något positivt just den kvällen. Det gjorde ont att se henne så ledsen varje gång. Lika ont som det gjort tidigare de gånger hon, innan vi bestämde oss för att adoptera, anklagade sig själv och tyckte att jag skulle skaffa en ”riktig” kvinna – en kvinna som kunde ge mig det barn jag längtade så starkt efter. Det var riktigt jobbiga tillfällen.

Jag slukade allt om adoption. Jag spelade in allt som hade med ämnet att göra på tv, jag sparade artiklar från tidningarna och köpte alla böcker jag blev tipsad om, läste om i tidningar eller hörde om på radio. Och jag ”snöade in” på Kina. Jag intresserade mig ännu mer för det kinesiska köket, deras historia, kultur och läste om landet och de olika provinserna. Ibland satt jag och Lena på kvällarna och gissade vilken provins vi skulle få åka till. Jag köpte också alla böcker med 18

någon form av anknytning till Kina som jag såg. Oavsett vad boken handlade om skulle jag ha den i bokhyllan. Många har jag fortfarande inte läst en sida ur. Andra är nästan sönderlästa.

Jag kände också att ett parallellt liv började växa fram mer och mer. Vi hade vårt vanliga liv med arbete, fritid, familj och vänner.

Samtidigt hade vi ett liv med alla vi lärt känna under vår adoptionsprocess, på alla kurser och utbildningar vi gick. Det var skönt att umgås med folk i samma, eller liknande, situation som en själv. Man behövde inte förklara allt hela tiden.

I takt med att tiden gick blev frågorna fler och fler från omgivningen. Vi förstod naturligtvis att det var av nyfikenhet och välvilja, men det blev till slut jättejobbigt. ”Har ni hört något?” ”Varför händer det inget?” ”Men, det sa ni ju redan för två år sedan!” Ibland ville man bara skrika: ”JA, JAG VET!” eller ”NÄ, JAG VET INTE VARFÖR!” Ibland kändes det som att man höll på att bli tokig, ibland som att man skulle gå sönder av ovisshet – och av längtan.

Vi såg barn precis överallt, bara att gå på IKEA kunde vara jobbigt.

När vi gick där och såg alla med sina barn kom längtan över oss med full kraft. Samtidigt kände vi nu att vi också en dag själva skulle gå där med vårt barn.

Jag såg också adopterade överallt. Jag såg adopterade som lekte ute på dagis, på skolgårdarna, på restauranger och alla andra ställen. Det är inte säkert att alla var adopterade, många gånger var det nog bara jag som trodde att de var det.

Jag märkte också att jag började känna en viss samhörighet med folk som var i samma situation eller redan hade adopterat, fast jag aldrig någonsin träffat personen/personerna innan. Det var nästan så att jag fick hejda mig själv från att gå fram och prata med någon som hade, vad jag trodde, ett adopterat barn. När jag satt i lastbilen på dagarna och såg någon på stan eller vid ett övergångsställe hade jag god lust att tuta, veva ner rutan och skrika: ”Jag ska också adoptera!”

Men det var inte bara jag som blev ”lite tokig”. Mamma berättade att pappa en dag ville hänga upp en bild på väggen – en bild på en asiatisk flicka från en klädkatalog de fått med posten. Han hade sagt att det kanske var så deras barnbarn skulle se ut, när mamma frågade varför.

19

Hur adopterar man ett barn? Kan man adoptera från vilket land man vill? Kan man välja vilket barn man vill adoptera?

Får vem som helst adoptera?

I ”adoptionsvärlden” betyder BB varken barnbördshus eller Björn Borg, utan barnbesked. LOA är ingen Falkman som sjunger vackert, utan ett viktigt brev.

Adoptant är inte någon gammal kvinna som utreder dem som vill adoptera – utan en vanlig benämning på oss som har gjort det.

Markus, bokens författare, har med sin fru Lena medverkat i programserien Min familj och jag i P4, där de representerade familjen som blivit till genom adoption. I den här boken kan du läsa om deras resa från ofrivillig barnlöshet till det att de sitter och tittar på ”Kalle Anka” på julaftonen, med sina två barn emellan sig – båda adopterade från Kina.

Genom tjugosex samtal får du läsa om andra som fått barn från 1970-talet fram till idag. Det handlar om adoptioner från Afrika, Asien, Sydamerika, Europa och Sverige. Det handlar om ensamstående som har adopterat, adopterade som själva har adopterat, adoption av små barn, adoption av äldre barn, par som har adopterat en, två, tre och fyra barn, par som har adopterat biologiska syskon och om par som först adopterat, och sedan fått biologiska barn.

En bok om ofrivillig barnlöshet, endometrios, IVF – In vitro fertilisering, längtan och väntan, kärlek och sorg, åldersproblematik, resan till barnet, anknytning, familj och omgivning, föräldraledighet, gener, språk, förskola och skola, återresor och firardagar. Ta del av folks okunskap, obetänksamhet, fördomar och dumheter. Och problem som kan uppstå när man vill adoptera.

Idag är det faktiskt ingen garanti att man får ett barn för att man vill adoptera.

ISBN 978-91-87523-50-2

www.vistoforlag.se

9 789187 523502