EN SKÄRGÅRDSDECKARE FRÅN VAXHOLM
Ondska utan ånger
Ondska utan ånger Utgiven av Visto förlag www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Linda Sundgren © Omslagsdesign: Maria Crum © Författarbild: Monica Hof © Omslagsbild: Peter Nerström Första upplagan Tryckt i Riga, 2016 ISBN: 978-91-87523-48-9
Till mina fina fÜräldrar
Kapitel 1
Han njöt av stunden. Den tryckande hettan hade flåsat honom i nacken som en efterhängsen byracka hela jävla dagen, men kvällsluften var lättare att andas. Mannen sneglade på den tanige pojken som satt med uppdragna ben vid hans sida. Fjorton, kanske femton år. Svart hår. Vid klädnad. Precis som alla andra på den här fördömda platsen. Att övertyga pojken om att följa med hade varit enkelt, nästan för enkelt. Lite avvaktande till en början kanske, men i samma stund som påsen med smågodis åkt fram var osäkerheten som bortblåst. Mannen hade förklarat att han bara behövde lite information. Saker som var bra för militären att få veta, sådant som skulle göra Mazar-e-Sharif till en bättre plats. Omed, som pojken hette, hade tittat hänfört på de exotiska munsbitarna. Han hade aldrig sett något liknande, än mindre smakat. Dessutom skulle han hjälpa sin familj genom att prata med den vänlige officeren. Och hjälp behövde de. När himlen öppnade sig och de kalla regnen vräkte ner, strömmade vattnet in i deras enkla hus. En enorm stolthet fyllde honom när han tänkte på den betydelsefulla roll han plötsligt kommit att spela för familjens framtid. Men eftersom han trots allt anade att det fanns risk att föräldrarna inte skulle låta honom smyga ut i mörkret och träffa en utländsk militär, bestämde han sig för att inte säga något där hemma. De hade bestämt att de skulle ses på en bakgata, inte långt ifrån
7
Camp Northern Lights, efter mörkrets inbrott. När mannen dök upp stod pojken redan där och väntade. Påsen räcktes över. De små händerna darrade av iver när knuten löstes upp och de slog sig ner bredvid varandra. Omed valde noga innan han slutligen tog upp en röd miniatyrråtta och stoppade i munnen. Den var så seg och söt att han ville skratta högt. Tänk att något kunde vara så fantastiskt gott! Medan pojken tuggade funderade mannen på hur han skulle gå tillväga. Skulle han plocka fram kniven? Ta lite här och lite där. Ett par fingrar. Näsan. Öron. Snoppen. Allt som stack ut, tänkte han roat. Men det skulle förstås bli ett jävla liv på ungen och med stor sannolikhet dra till sig folk. Han kunde ta den där trubbiga stenen som låg en bit bort och krossa skallen på honom, eller kanske bara dra fram tjänstevapnet och trycka av. Rätt i bröstet. Baaam. Men kvällen var stilla och ett skott skulle definitivt väcka uppmärksamhet. Dessutom hade det gått onödigt fort. Herregud! Att det skulle vara så svårt att bestämma sig. ”Vad vill du veta?” undrade pojken på knagglig engelska och vände ansiktet mot officeren. Mannen hajade till, bryskt väckt ur sina tankar. Ett par sekunder kände han sig förvirrad, men fattade sig snabbt och höjde avfärdande handen. Behövde lite mer tid. Ville tänka färdigt. Slumpa bort den här stunden skulle han inte göra. Deras blickar möttes. De mörka ögonen verkade alldeles för stora i det finmejslade ansiktet. Onekligen söt. Skulle han passa på att ha lite roligt när han ändå höll på? Som grädde på moset? Men nej, inte idag. Den kakifärgade t-tröjan under skyddsvästen klibbade mot ryggen och han var alldeles för upptagen av själva avlivandet för att tänka på annat. Så bestämde han sig. Visste plötsligt hur han skulle göra. Han drog upp Omed på fötter och förde händerna mot pojkens hals. Omed fortsatte att stirra storögt medan de kraftiga nävarna formades runt hans tunna nacke. Sakta klämde mannen åt. Hans hjälplösa offer yttrade inte ett ord när luften började sina. Mannen var besviken. Hade sett fram emot böner om förskoning, att få
8
höra pojken bedyra att han skulle göra vad som helst bara han fick behålla livet. Men den växande skräcken i Omeds ögon som blandades med tårarna som trängde fram fick humöret att vända. Godispåsen föll till marken. Medan kolor och hallonbåtar rullade ut på marken gjorde Omed ett lika desperat som meningslöst försök att lossa de starka händer som hindrade syret att fylla hans lungor. Mannen kände adrenalinet pumpa. Jaga ångesten på flykt. Han var inte bara herre i sitt eget liv, han bestämde över andras också. Förmågan hade han burit med sig länge, det visste han, men nu hade han fått det bekräftat. När livet slocknade i pojkens förtvivlade ögon var tillfredsställelsen total. Försiktigt släppte han taget och Omed föll handlöst baklänges ner mot marken. Han betraktade sitt verk. Ett lustfyllt lugn spred sig genom kroppen. Sakta böjde han sig ner och började plocka upp godisbitarna som låg utströdda på marken. De kunde kanske komma till användning nästa gång.
9
Kapitel 2
”Men är du verkligen säker på det här?” Pamela tog en smutt av vinet och sneglade på Angie. Dofter av vitlök, basilika och vällagrad ost fyllde det lantliga köket. En fotogeneldad skomakarlampa spred ett dämpat sken och skapade dansande skuggor över de tre barndomsvännerna. ”Absolut, jag vet att det kommer att funka”, sa Angie och bröt loss en bit bondbröd. ”Eller vet och vet, förresten, helt hundra kan man ju aldrig vara, men jag tror på det.” Daniella såg tvivlande på henne. ”Borde du inte satsa mer på nätet i alla fall”, sa hon. ”Man hör ju hela tiden om att papperstidningen är på väg att dö ut och då verkar det ju inte särskilt smart att starta en ny.” ”Inte ny”, rättade Angie. ”Jag tar över en som redan finns. Och oavsett vad folk tycker så gillar jag papperstidningar. Jag är säker på att det finns många både här i Vaxholm och ute på öarna som hellre sitter med en riktig tidning i handen än har näsan i en läsplatta när de njuter av morgonkaffet på förstukvisten.” Hon plockade åt sig ett par chilidrypande räkor och stoppade i munnen tillsammans med brödet. ”Men kolla upplagesiffrorna”, envisades Daniella. ”Att säga att det gått åt fel håll för Skärgårdstidningen de senaste åren är en underdrift, det har du ju själv sagt, fritt fall är närmare sanningen.”
10
”Jag vet, men det beror på att den är så uselt skött”, svarade Angie utan betänketid. Vännernas ifrågasättande peppade henne, triggade tävlingsnerven, men i ärlighetens namn lät hon mer övertygad än hon var. Skärgårdstidningen var ett högriskprojekt och enligt revisorns kalkyler behövde hon få in fler annonser för att få ihop ekonomin, ett konststycke hon inte visste om hon skulle lyckas med. Men hon måste lösa det på något sätt. Banken hade tvingat henne att belåna huset för att gå in med kapital och att stå utan både hem och jobb var inget alternativ. ”Jag förstår att ingen vill läsa när det enda som finns är annonser och inställsamma artiklar om lokala företagare”, fortsatte hon innan Daniella hann sätta in nästa stöt. ”Och den så kallade bevakningen av kommunpolitikerna är rena skämtet.” Pamela torkade sig om munnen med en servett och nickade instämmande. ”Inte så konstigt. Beatrice är ju granne med kommunordföranden och skulle aldrig våga skriva något negativt om vare sig honom eller någon av hans kollegor.” ”Men ändå”, framhärdade Daniella. ”Att säga upp sig från en av Sveriges största morgontidningar för att ta över en lokalblaska som ingen läser. Hon gjorde en konstpaus för att försäkra sig om att orden sjunkit in ordentligt hos de andra innan hon tillade: ”Du hör ju själv hur det låter.” Angie lutade sig fram över bordet och snappade åt sig ett par inlagda vitlöksklyftor. ”Kanske det, men hade jag inte sagt upp mig hade jag ändå fått gå i nästa sväng. Nu har nästan alla som jobbat kortare tid än jag fått sluta. Nästa gång hade det varit min tur.” Efter ytterligare diskuterande av de tryckta mediernas osäkra framtid och Angies tidningsprojekt, backade Daniella för ovanlighetens skull med ett: ”Okej, men jag hoppas verkligen att du vet vad du gör.” Ännu en flaska korkades upp. Nerbrunna ljus byttes ut och
11
klockan hade hunnit bli över två på natten när Daniellas man, Niklas, messade att han satt i bilen utanför huset och väntade. Alla tre kom på fötter. Gästerna började plocka av bordet, men Angie hejdade dem. ”Jag tar hand om det här”, försäkrade hon. * I vanlig ordning vaknade Angie alldeles för tidigt. Tinningarna pulserade. Munnen var snustorr. Helst hade hon velat dra täcket över huvudet och ligga kvar resten av dagen, men en spirande rastlöshet tillsammans med en intensiv längtan efter ett glas iskallt vatten och ett par huvudvärkstabletter fick henne till slut att kliva upp. Inlindad i morgonrocken ställde hon sig framför badrumsspegeln. Hon vred på huvudet så att hon såg sig själv i profil. Jösses vad hon såg sliten ut. De fina linjerna runt de gröna ögonen verkade vara fler än vanligt och kinderna var bleka och glåmiga. Det röda tjocka håret stod åt alla håll. Uppgiven lämnade hon den trista uppenbarelsen och gick en trappa ner. Köket var lika stökigt som hon mindes det, men nu kunde det inte vänta längre. Med en djup suck började hon att röja samtidigt som hon satte på kaffe och plockade fram rostbröd och apelsinjuice. Efter frukosten tassade hon upp till övervåningen och kröp upp i soffan med laptoppen i knät. Utanför panoramafönstren låg Vaxholmsfjärden stilla i grådiset. Söndagsmorgnar var oftast lugna, till och med nu när sommarsemestrarna närmade sig. Angie fällde upp locket. Mötesplatsen skrev hon i sökrutan medan hon undrade för sig själv om han hade svarat. Blicken drogs direkt till rubriken Meddelanden som indikerade att hon hade ett oläst brev. Mungiporna drogs automatiskt uppåt när hon såg att det var från Johan.
12
Hallå där! Hoppas du överlevde tjejmiddagen. Själv tog jag det lugnt i går. Hittade en gammal favoritfilm på nätet, Det stora blå. Det var evigheter sedan jag kollade på den, men den var lite av en besvikelse. Inte alls så bra som jag mindes. Har du sett den? Men nu var det inte för att prata film som jag skriver, utan jag tänkte föreslå att vi försöker ta den där lilla dejten som vi (ja ja, okej, mest jag då) pratat om. Har en kanonrestaurang runt hörnet här hemma. Vad säger du? Kram Johan Hon lyfte blicken och vände den oseende ut mot fjärden. Träffas? Jo, det börjar nog bli dags för det. Johan verkade vettig och hittills han i alla fall inte skrivit något som fått henne att dra öronen åt sig. Hej Johan! Tack, jag klarade mig helskinnad även om det blev lite väl trevligt lite för länge, vilket jag får sota för idag. Men det var det värt. Det stora blå har jag absolut sett, men är det som du säger kanske jag ska strunta i att se om den och istället vårda minnet. Att träffas låter som en bra idé, men kan vi inte börja med en fika? Har lite för mycket att stå i för att kunna pressa in en krogmiddag i schemat just nu, men en kaffe hade varit jättetrevligt. Kram Angie Det där sista var inte helt sant. Visst hade hon mycket att göra, men en middag hade hon nog kunnat få till. Men efter ett antal dejter med killar som inte ens varit i närheten av det de gett sig ut för att vara, hade hon blivit mer försiktig. Att tillbringa en helkväll med någon man fick dra orden ur var hon inte alls sugen på.
13
Men Johan verkade inte ta illa upp och uppenbarligen var även han uppkopplad för svaret kom nästan omgående. Fika är taget. Ska vi säga onsdag på Lindquists på Odengatan? Jag kan komma loss till sju. Bra val, tänkte Angie som varit där ibland när hon fortfarande jobbade i stan. Passar utmärkt. Men nu ska jag försöka göra något av det som är kvar av den här dagen. Ses onsdag! Kram Angie Plötsligt kände hon något mjukt stryka mot benen. Sekunderna efter hoppade hennes vita perser, Snö, upp i soffan. Efter en stunds trampande rullade han ihop sig till en boll och somnade. Angie strök sakta handen över den lena pälsen och sneglade på klockan. Snart ett. Då var det dags att sätta fart. Hon och Pamela hade stämt träff utanför Hotellet klockan ett för en promenad. * De började gå mot Norrhamnen. De smala gatorna kantades av låga, skeva trähus med trädgårdar i miniatyr blandade med pampiga skärgårdsvillor med lusthus på tomterna. Molnen lättade och Angie kisade mot solen. Det såg ut att bli en fin dag. ”Hur går det på Mötesplatsen, då?” undrade Pamela. Angie fällde ner solglasen hon haft på huvudet och drog en hand genom sitt lockiga hår. ”Ska på dejt på onsdag.” Väninnan sken upp. ”Vad kul! Berätta, vem är det?”
14
”Johan heter han, verkar trevlig. Bor i stan, inga barn, jobbar som civilingenjör. Han verkar riktigt bra, i alla fall på pappret, lade Angie till med ett snett leende. ”Men någon gång måste det ju stämma”, sa Pamela. ”Den här killen kanske faktiskt är så bra som han verkar.” ”Möjligt, men jag tar inte ut något i förskott.” De tog den långa trätrappan som ledde ner till badet. Dyningarna efter en Waxholmsbåt slog upp mot de sluttande hällarna, men inte tillräckligt högt för att nå det unga par som satt på en filt en bit längre upp. Angie och Pamela stannade till och tittade efter den vita aktern som försvann ut bland öarna. ”Men hur känns det att faktiskt träffa någon? Jag menar med Jocke och allt det där.” Ja, hur kändes det egentligen? Separationen från exet hade varit så brutalt oväntad att hon ännu inte kommit vidare, trots att det gått två år sedan Jocke kommit hem från jobbet och berättat att han skulle flytta ihop med sin personliga tränare, Tessan. Angie hade gått i känslomässigt baklås. Att han lämnat henne var nog inte det mest svårsmälta, utan insikten om att deras gemensamma framtidsplaner aldrig skulle förverkligas. Allt hade varit så tryggt och självklart att Angie knappt lagt märke till när han började glida iväg. Övertiden på jobbet. Affärsresorna. Konferenserna. Alla sms. Ointresset i sängen. Tecknen fanns där, nästan överväldigande tydligt insåg hon i efterhand. Ändå förstod hon inte vad som höll på att ske förrän det var för sent. ”Jag vet inte”, svarade hon ärligt. ”Men jag börjar tröttna på att leva ensam. Du vet, äta själv, lägga sig själv, vakna själv, gå bort själv. Och ska jag hinna skaffa några barn innan bäst före passerat måste det bli ganska snart.” ”Nä, men nu överdriver du väl ändå”, utbrast Pamela. ”36 är väl ingen ålder. Nu för tiden är det jättemånga som skaffar sitt första barn efter 40 så det behöver du definitivt inte oroa dig för.” Angie tyckte att kompisen inte lät helt övertygande eller också var det hon som var överkänslig.
15
”Så är det kanske.” De gick vidare genom Cronhamnsgränd, upp till Rådhustorget och in på stadens villagator. Då och då mötte de folk de kände. De hejade, men stannade inte för att prata med någon. ”Men du, hur går det för Henke?” undrade Angie. ”Har han fått ta över restaurangen ännu?” ”Inte än, men förhoppningsvis kommer de överens snart.” Pamelas man, Henrik Lilja, var kock på anrika Waxholms hotell. Att få ta över Hotellets restaurang var en dröm han närt sedan tonåren och som lett till att han efter deltagande i kocklandslaget valde bort Stockholms lyxkrogar för en anställning i lilla Vaxholm. ”Varför tvekar de?” undrade Angie medan de närmade sig kyrkan. Klockan ringde in till gudstjänst, men endast ett fåtal tycktes bifalla uppmaningen att besöka Guds hus. ”Jag vet inte riktigt. Ägarna har lämnat över ansvaret för driften till Nils Krohna, han är vd för både Hotellet och restaurangen. Han verkar ha fått fria händer att göra som han vill så beslutet ligger hos honom.” ”Nils Krohna”, sa Angie dröjande. ”Honom har man ju hört en del om. Är han inte lite svår att ha att göra med?” ”Det kan han säkert vara, fast han och Henke kommer bra överens. Nils har drivit det där stället själv i över tio år och jag förstår att han vill känna att han kan lita fullt ut på den han tar in.” * Angie tömde brevlådan och skulle precis öppna grinden, när Linnéa kom gåendes. Linnéa Klingvall och hennes man, poliskommissarie Robert Klingvall, var Angies närmaste grannar som med tiden också blivit goda vänner. Dessutom hade de haft en del utbyte yrkesmässigt genom åren. Att som kriminalreporter
16
bo nästgårds med ett par där den ene var polis och den andre en framstående kriminolog, specialiserad på gärningsmannaprofiler, hade visat sig vara en riktig lyckträff. ”Hallå, Linnéa”, ropade Angie. Linnéa stannade till och tittade upp från mobilen hon höll i handen. ”Nej, men hej, Angie, hur är det med dig?” ”Bra, men fullt upp med tidningen. Själv då? Det var ett tag sedan sist.” ”Jodå, det är fint”, sa Linnéa. ”För en gång skull har det varit ganska lugnt ett tag, men nu ska jag snart iväg.” ”Jaså, vart då?” Linnéa stoppade ner mobilen i byxfickan. ”Jag har blivit inkopplad på ett fall nere i Afghanistan. De har haft några riktigt otäcka mord i trakterna kring Camp Northern Lights, du vet där den svenska styrkan håller till, och nu har man börjat misstänka att någon av soldaterna är inblandad. Försvarsmakten vill att jag åker ner och hjälper till med en gärningsmannaprofil.” Det här var något nytt. Angie kunde inte komma ihåg att hon sett eller hört något om det. ”Vad obehagligt. Och som om afghanerna inte har nog av våld och elände ändå.” ”Jag vet, det är för jäkligt. Yngsta offret hade inte ens fyllt fjorton. Jag har suttit i möten på Högkvarteret hela veckan och åker ner på onsdag.” Angie höjde ögonbrynen. ”Till Afghanistan? Vill du verkligen det? Det är ju ganska stökigt där nere. ”Ingen fara. Jag kommer mestadels att vara inne på CNL, campen alltså, och jag stannar inte längre än nödvändigt.” Angie kände ett instinktivt ogillande vid tanken på att hennes gode vän skulle bege sig till en krigszon. Samtidigt hade hon stor
17
respekt för Linnéas arbete och förmåga. Vid fyrtiotvå års ålder var hon en av de främsta inom sitt område och hade även gjort sig ett namn utanför Sveriges gränser. ”Men tänk om det är någon inne på campen som är gärningsmannen?” sa Angie. ”I mina öron låter det inte särskilt säkert.” ”Det är inga problem, jag lovar. Säkerheten är väldigt hög och ingenting har hänt inne på själva området.”
18
Kapitel 3
Linnéa drog efter andan. Hettan slog emot som en vägg och en torr, jorddoftande vind drog envist i kläderna medan hon följde passagerarströmmen ner från planet. Flygplatsen i Marmal låg innanför en militärbas, utslängd i ett stenigt ökenlandskap, och drevs av tyskarna. Utanför den enkla terminalbyggnaden möttes de av en kvinnlig soldat som väntade vid det sandfärgade militärfordon som skulle ta dem till campen. Linnéa och överste Rudolf Kleveman, som skulle vara med henne under besöket, klev in. ”Det finns två vägar härifrån till CNL”, berättade han medan bilen rullade ut från basen. ”Stadsvägen heter den ena, men vi ska ta den andra, den vi kallar Ökenvägen. Av säkerhetsskäl alternerar vi mellan de båda.” Någon väg kunde Linnéa inte urskilja på den steniga slätten, men kvinnan bakom ratten verkade inte ha några problem att hitta. Efter en knapp halvtimmes färd tornade Camp Northern Lights höga murar upp sig. De passerade genom dubbla grindar och fordonet fick en snabb säkerhetsgenomgång innan de slutligen släpptes in på området. Genom rutan såg Linnéa en lång, senig officer komma mot dem. De klev ur och mannen tog emot med ett kraftigt handslag. ”Martin Tille, chef för militärpolisen. Välkommen till Afghanistan.”
19
När journalisten Angelica Moe, Angie, lämnar jobbet som kriminalreporter på en av Sveriges största morgontidningar ser hon fram emot en mindre hektisk tillvaro som chefredaktör på Skärgårdstidningen. Men det visar sig bli allt annat än lugnt. En tidig morgon hittas en kvinna brutalt mördad ute bland klipporna på ön Finnhamn i Stockholms mellersta skärgård. Vaxholmspolisen Robert Klingvall och hans kollegor inleder jakten på mördaren, men spåren är få och riskerar att leda dem fel. Under tiden har Roberts fru, kriminologen Linnéa Klingvall, rest till Afghanistan för att bistå den svenska militärpolisen på Camp Northern Lights. De kämpar med en serie olösta och ovanligt brutala våldsbrott som begåtts i närheten av campen och plötsligt hamnar Angie åter i hetluften. Ondska utan ånger är journalisten Linda Sundgrens debutroman och den första boken i en planerad serie om Angelica Moe och skärgårdspolisen. ISBN 978-91-87523-48-9
www.vistoforlag.se
9 789187 523489