9789187523397

Älvkorset

����� �������

ÄlVKorseT

����� �������

ÄlVKorseT

Älvkorset Utgiven av Visto förlag www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Jenny Töredal © Omslagsfoto: iStockphoto Grafisk form och sättning: Sandra Stridh, Visto förlag Första upplagan Tryckt i Riga, 2016 ISBN: 978-91-87523-39-7

Prolog

L

ord Valdar satte sig på huk bredvid en man som låg i fosterställning. Mannens mage var uppskuren. Tarmarna var söndertrasade och hängde ut, utanför kroppen. Blodet som flutit, hade bildat en delvis intorkad pöl i gräset. En pöl av obeskrivlig smärta, för att dö av bukskador var plågsamt. Det tog också ofta lång tid.

I värsta fall kunde det ta flera timmar. Krigarens ögon var öppna.

Lord Valdar slöt dem varsamt: – Orden tackar dig för ditt mod. Broder, jag skall hjälpa din själ att finna stigen till livet efter detta. Till våra förfäder.

Att sluta en människas ögon för sista gången, ingav alltid en speciell känsla. En känsla av hur sårbart ett människoliv var. Livet rinner fort ur en människa som har gått vidare, och en mänsklig kropp blir snabbt stel och kall. Mannen som låg i fosterställning skulle få begravas så. Det skulle vara för svårt att bända ut hans kropp. Det var bättre att hans kropp fick vila i den ställning den själv valt att dö i. Det var ändå bara den kroppsliga vilan. Den själsliga vilan skulle Lord Valdar hjälpa krigaren att finna.

Lord Valdar suckade uppgivet och blickade ut över slagets kvarlevor. De döda på det stora fältet skulle aldrig mer tala och de sårade orkade inte längre jämra sig. De döda låg alla stillsamt samlade, som frusna, i sina respektive dödsögonblick. Ett slagfält dagen efter var en fruktansvärd syn, även för en van krigare. Så långt Valdar kunde se låg det döda människor eller delar av det som en gång varit människor. De låg på mage, på rygg eller fallna i en liten hög. En del kroppar hade en eller flera pilar i sig, vissa saknade kroppsdelar som en arm eller ett ben och en del sitt huvud. Vissa hade dött med fing5

rarna hårt hållna om sina svärd, men det fanns även mycket vapen som svärd, pikar, knivar och spjut utan bestämd ägare, utspridda över slagfältet.

Många av Lord Elivs tappra djur hade mött sitt öde och sin död på slagfältet. Valdar såg fallna vargar med djupa svärdshugg, tappra hästar och järvar som deltagit i de blodiga striderna och som avlidit av sina skador. Rikets fiender hade också betalt med sina liv, många demoner och baitaler låg döda på slagfältet. Men dem sörjde inte Lord Valdar. Inte för att han var känslomässigt avtrubbad, utan för att det var fienden som hade orsakat den brutna freden och det blodiga slaget. Den onda sidan bar ansvaret för att många goda mäns liv var till ända. Deras gärningar skulle nu bli till minnen som skulle blekna med tiden. Nej, så deras död sörjde han inte. Men han kände inte heller något hat inför dem, bara en stark känsla av meningslöshet när han såg ut över alla döda kroppar på det stora och kusligt tysta slagfältet.

Valdar skulle just börja sjunga för mannen med de svåra bukskadorna, när något oväntat hände. En kvinna kom gående över slagfältet. Gången var svävande och hennes hud nästan genomskinlig.

Hon hade långt ljust hår som räckte ned till midjan. Klänningen var vit och fotsid. Hon var vacker, men inte levande. Valdar kände igen henne. Det var Lykke, de dödas ledsagarinna, men hon brukade inte uppenbara sig i fysik form. Hon log igenkännande mot Valdar.

– Var hälsad du tappre och godhjärtade Lord Valdar, både de levandes och de dödas vän.

Lykke sträckte ut armarna, så att kroppen bildade ett kors, och en mörk hög röst talade genom hennes mun. Håret lyste och svävade runtomkring henne. De dödas ledsagarinna lyfte en bit från marken.

Den mörka rösten var oväntat melodiös och på gränsen till sång: Vidunder skall komma åter, komma för att utplåna. Dräpa skall de, dräpa män, kvinnor och barn skall de. Hugga, hacka och slita sönder. Kroppar skall förgås, blod skall flyta och färga marken röd, själar skall lida. Själar skall söka sina fränder. Mörker skall sänkas, solen skall dö, värmen förtvina och Widas värld förgås.

Wida, Wida, du älskade värld, i eld skall du förgås. I eld och rök.

I smärta. Wida, Wida, du älskade värld, detta kan inte vara ditt öde.

6

Då skall han komma, nära slutet skall han komma. Svärdet skall han bära, det svarta. Älvkorset likaså. Han som bär både gott och ont, skapad av man och kvinna, i kärlek skapad. I kärlek född. Född av en tidsbärare. Han som ärvt svärdets makt skall komma. Han som bär Älvkorset och svärdet i en unik förening skall komma.

Svärdet skall han svinga, vidunder skall han dräpa. Ondskan skall han behärska och mästra. Vidunder på fall, Widas enda hopp.

Wida, Wida, du älskade värld, i kärlek ska du åter uppstå. Med hjälp av hans svärd och helande magi skall du bestå. Med hjälp av hans unika insikt skall du fortgå.

Mer död väntade, mer blod skulle flyta. Lidandet var ännu inte över. Lord Valdar suckade uppgivet. Han blundade. Men i profetian fanns även en strimma av hopp. Lord Valdar öppnade ögonen.

Kampen mot de onda krafterna var långtifrån över.

7

Tio

–Ä

år senare

Kapitel 1

lskade Ella, nu är det snart dags. Snart kan kroppen vila, och själen vandra vidare mot nya äventyr.

Mormor log svagt mot mig innan hon långsamt fortsatte. Du måste vara rädd om smycket som du har ärvt av mig och inte visa det för vem som helst. Det får inte falla i orätta händer.

Riddarorden Widas väktare söker smycket, för att kunna uppfylla profetian.

– Profetian? undrade jag. Jag blev fundersam. Instinktivt smekte jag Älvkorset som hängde runt halsen. Så Orden sökte efter Älvkorset. Jag tänkte på krigarna som jag hade gömt mig för några timmar tidigare. Tur att inte mormor visste det. Men vad var det för profetia de ville uppfylla?

Mormor såg på mig, och jag kunde se oro i hennes ögon. För mig.

Det kunde hon inte dölja. Varför såg hon så orolig ut? Jag kände att det knöt sig i magen av olust. Fanns det någon som kunde och ville göra mig illa? Hade jag på något sätt med profetian att göra? Hon fortsatte tala, men nu var rösten mer ansträngd: – Jag är ledsen. Jag borde ha berättat om den tidigare, men jag trodde att jag hade mer tid. Jag trodde inte att jag skulle bli kallad så snabbt till den andra sidan. Du har ju nästan precis kommit. Jag hämtade dig alldeles försent. Hon log svagt och jag skrattade till.

Vi tänkte båda två på stunden när hon hade kommit för att hämta mig. Jag var glad över att hon hälsade på mig. Vi drack te och myste i mitt kök. Först hade jag trott att mormor hade fått alzheimer när hon berättade att jag var tvungen att följa med till Wida rike. Till en parallell värld. Som ingen visste fanns. Hon sade att hon hade 8

gömt mig i det jag kallade för verkligheten, för att jag svävade i fara i hennes värld. Men nu hade hon inte lång tid kvar att leva, så jag var tvungen att följa med henne tillbaka till världen där jag hörde hemma. Jag försökte övertala henne att följa med mig till sjukhuset. Då hade hon skrattat, ett härligt befriande skratt, och hon hade övertalat mig att följa med henne till skogen i Harge istället. Och det hade jag gjort. Om än motvilligt.

Min mormor var inte galen. Hon var en tidsbärare och vi tog oss igenom en tidsportal och hamnade här. I en annan verklighet. I det min mormor kallade för Wida rike. Vad jag skulle kalla den här världen för, hade jag ännu inte bestämt. Det här var min mormors värld. Hon kallade sig för Älvkorsets bärare.

Jag slutade skratta och såg djupt in i ögon som utstrålade knivskarp intelligens, trots att hon var döende.

– Det här är viktigt, så lyssna mycket noga, Ella. En stor ondska hotar återigen Widas värld. Jag har känt dess växande kraft. Älvkorset, som du har ärvt, skyddar mot onda krafter. Orden tror att smycket behövs för att rädda Widas värld. De har letat intensivt efter smycket sedan de mottog profetian. Det är alldeles klart så. Hon hostade hårt och jag gav henne lite vatten så att hon kunde fortsätta berätta. Men smycket är äldre än profetian, och Orden har sökt efter det magiska Älvkorset i sammanlagt tre decennier nu. I nästan trettio år. Jag blev osams med Orden, och gömde smycket för dem. Min kära syster, som på den tiden var Älvkorsets bärare, dog i en våldsam konflikt med Orden. Jag fick ta över som dess bärare och har hållit smycket gömt länge nu. Och dig. Hon log. Men det har varit svårare de senaste tio år. Hon tystnade och jag var tvungen att fråga henne om saker jag inte förstod. Trots att jag såg hur svag hon var.

– Men varför har det varit svårare? Vet Orden vem du är? Och varför dog din syster?

Mormor log vemodigt.

– Det är bra att du frågar och att du är nyfiken. Men det är komplicerat. Jag vet inte hur hon dog, eller varför. De vägrade att berätta sanningen för mig, men Orden vet vad som hände den dagen min syster dog. De vet inte var smycket är idag, Ella, och vad jag vet så är min existens ännu hemlig för dem. Men var försiktig och akta dig, 9

speciellt för en man som heter Lord Tingund. Han är ond, sägs det.

Skoningslös och mäktig.

En kall vind svepte in igenom rummet och mormor tystnade. Jag skyndade mig upp från stolen för att stänga fönstret. Mormor tittade fundersamt bort mot fönstret, innan hon släppte det med blicken och fortsatte: – Jag träffade honom som barn. Då var han var ett vackert barn.

Och ovanligt allvarlig, för att vara så liten. Men det fanns ingen ondska i honom då. Jag vet inte vad Ordens män skulle göra om de fick reda på att du hade smycket. Kanske inget, men chansa inte. Deras magiska förmågor är väl utvecklade. Smycket är tillverkat av Orden och har en magisk länk till dem. Läs om det i den stora bruna boken som jag har i bokhyllan. Jag är ledsen för att jag inte hinner lära upp dig mer.

Rösten var svag. Hon höll hårt i min hand och jag såg in i hennes ögon. Det fanns inte mycket livsgnista kvar i dem. Hennes skarpa, intelligenta blick tynade sakta bort. Som ett skepp som försvinner i horisonten. Som är på väg någon annanstans. Snart skulle hon dö. Få frid. Herregud, nu var det snart slut. Jag svalde hårt.

– Jag lovar att vara försiktig. Tårarna rann sakta längs med kinderna. Vi såg djupt in i varandras ögon och det kändes som om tiden stod stilla. Det var som om ögonblicket frusit.

– Jag älskar dig, mormor.

Hon svarade mig med en röst som inte var mer än en viskning: – Och jag älskar dig, Ella. Älskade barnbarn. Lova mig att du är försiktig. Du ärver en viktig uppgift. Du blir Älvkorsets bärare, dess beskyddare. Endast du kan färdas mellan de två världarna, och endast med smyckets hjälp. Använd den Västra tidsportalen, den är säkrare, om du behöver färdas mellan världarna. Den du och jag kom igenom när jag hämtade hit dig.

Jag nickade.

Hon suckade.

– Jag önskar att jag kunde stanna en liten stund till, för att ta hand om dig. Den tunna, skira rösten dog ut.

– Tänk inte på det. Jag kommer att klara mig. Ha inte dåligt samvete för att du måste lämna mig. Ingen kan styra över döden, svarade jag. Och du kanske träffar mamma.

10

– Vem vet, Ella. Det kanske jag gör. I så fall ska vi vaka över dig från andra sidan.

Jag svalde hårt och försökte pressa fram ett leende. Men inom mig var det kaos. Mormor skulle snart lämna mig. Ensam. Och det i en värld jag hade noll koll på. Och vem sjutton var Lord Tingund?

Var han farlig? Behövde jag frukta för mitt liv? Skulle jag gömma mig i min egen värld igen? Min mormor hade ju gömt mig där hela mitt liv, så varför skulle jag stanna i den här mysko världen?

Jag andades så lugnt jag kunde. Försökte finna fokus. Det var inte läge att balla ur just nu. Ljudlöst suckade jag. Ta kontroll över dina känslor, Ella.

Mormor slöt ögonen, andhämtningen var tung och långsam.

Mina tröstande ord hade lugnat och hon slappnade av. Även fast jag älskade henne, ville jag inte att hon skulle hålla sig vid liv längre och lida mer, för att hon hade dåligt samvete för mig. Jag satt tyst vid hennes sida och höll i den allt kallare handen. Handen var kylskåpskall och hyn gulblek. Hjärtat orkade inte längre pumpa runt friskt syre. Kroppen väntade på slutet. Fan också. Varför just nu?

Jag behöver mer tid. Jag klappade sorgset hennes snövita hår och smekte kinderna. Timmarna förflöt utan ord och när månen stod som högst på den nattsvarta himlen, upphörde andningen.

Min mormor var död. Min gulliga mysmormor andades inte mer. Jag orkade inte med det här. Men vad hade jag för val?

Jag kramade henne hårt. Tog farväl. Och jag pratade med henne, fast hon var död.

– Lilla mormor, hoppas det finns ett liv efter detta. Hoppas vi ses igen, någon annan gång. Men jag trodde inte att det fanns ett liv efter döden. Det här var slutet. Döden var verkligen skit. Otroligt sorglig.

Så, nu är det verkligen slut. Över. Jag suckade och bet mig i underläppen. Jag reste mig upp och gick fram och tillbaka i rummet. Det kändes slutgiltigt och jag kände mig ensam. Övergiven. Huttrande tog jag en filt och svepte den om mig. Så vad skulle jag göra nu?

Jag lade mig ner vid min döda mormors sida och låg så en lång stund. Jag grät och jag mådde illa, som om jag skulle behöva spy.

Men jag kom inte ihåg när jag åt senast, så jag hade nog inget att spy 11

upp. Tankarna snurrade runt i huvudet. Kunde du inte ha levt några månader till? Varför var du tvungen att dö just nu? Och vad ska jag ta mig till ensam? Fly? Livet var inte rättvist. Jag hade förlorat både mamma och mormor. Men jag var dödstrött och till slut somnade jag.

Jag satt på en sten i skogen och grät. Det var kallt. Jag var ensam.

Jag hade bara mitt nattlinne på mig. Jag frös så jag hackade tänder.

En man i en svart mantel vände sig om. Jag kunde inte se hans ansikte. Mannen gick emot mig. Lugnande klappade han mig på huvudet. Jag slutade gråta.

Jag låg i sängen. Mannen utan ansikte vyssade mig till sömns.

Jag vaknade till med ett ryck och det var mörkt. Jättemörkt. Jag gillade inte mörker. Vilken mysko dröm. Som en mardröm, fast ändå inte. Jag kände pulsen slå. Ljuset som jag hade tänt hade falnat och jag tände ett nytt. Mormor såg fridfull ut och det såg ut som om hon sov. Jag undrade om själen hade vandrat vidare och jag undrade om hon var lycklig där hon var. Men det var önsketänkande. Något man tänkte för att finna någon form av mening med livet och någon form av tröst. Något man tröstat människor med genom hela historien, för att det skulle vara lättare att både leva och dö.

Det var kusligt tyst i huset. Tystnaden var främmande och skrämmande. Den var slutgiltig och den talade om för mig att jag var ensam. Uppgivet studerade jag mitt nyärvda smycke. Det hade formen av en stjärna. Mormor hade alltid kallat smycket för Älvkors. Men i min värld var det ett pentagram. Det var i silver med en vit, rund sten i mitten. Stenen satt fast i en tredelad våg. Stjärnans spetsar var kantiga, oregelbundet flätade och varje spets mynnade ut i en trekant. Mormor hade talat om Älvkorset som ett levande väsen. Jag blundade. Det var ett smycke som Orden ville ha. Jag var ett jagat byte. Mormor skyddade smycket med magi. Men jag hade inte lärt mig något sådant. Jag tittade upp på smycket. Vilka krafter fanns i smycket? Kunde det hjälpa mig? Det blev en lång och jobbig natt. Jag hann tänka alldeles för många tankar, men jag stannade hos mormor hela natten tills hennes kropp blev stel och kall. Tills allt liv hade försvunnit. För jag ville inte lämna henne ensam.

12

Kapitel 2

P

å morgonen kom Munk och hjälpte mig att begrava henne.

Munk var min mormors närmaste granne. Han hade hjälpt henne en hel del sista tiden, med veden och med Embla. Embla var en härlig, gammal häst som mormor fått av Munk. Jag tyckte om att rida ut med henne.

Vi begravde mormor vid en stor rosenbuske. De vita rosorna doftade underbart och hon hade alltid älskat rosor. Det var en vacker plats. Själv kände jag mig kall och frusen. Tysta stod vi vid hennes grav. Jag hade tänkt så mycket att det kändes som om tankarna hade tagit slut. Jag kände mig tom. Enormt ensam. Ledsen. Som om jag borde göra något, men inte kom på vad.

– Munk. Jag har som ett sår inom mig. Ingen mormor, ingen mamma. Jag känner mig ensam. Ledsen. Jag tittade på den gamle vithårige mannen bredvid mig. Munks ögon var sorgsna, men blicken mjuk. Han tog fram snusdosan och lade in en prilla. Munk tog ett djupt andetag och andades långsamt ut luften.

– Ella, tösa mi. Du är ung. Tiden kommer att läka sorgen. Inte kommer du bära en så tung sorg hela livet. Lyckan kommer tillbaka, tösa mi. Även om det inte känns så nu.

Jag föll i Munks armar och vi stod så en lång stund. Munk hade säkert rätt. Det skulle säkert bli bättre med tiden, även om det inte kändes så för stunden. För så hade det varit med mamma. Jag hade varit som bedövad den första tiden, men med hjälp hade det gått.

Men nu var hon som hjälpt mig död. Jag suckade. Munk luktade eldad brasa. Jag andades in hans doft och jag var tacksam för att han var min vän.

13

Sorgen var djup, men lindrades vid tanken på att mormor levt ett långt och mestadels lyckligt liv. Jag kände även att ett stort ansvar vilade på mina axlar. Det var nu min tur att förvalta smycket, Älvkorset, som hade gått i arv i generationer. Det var också av största vikt att jag läste på om Orden som styrde riket. Mormor hade lämnat en del böcker om rikets historia. Den kommande tiden skulle jag tillbringa med att läsa på om världen jag befann mig i. Jag behövde veta mer om profetian, och på vilket sätt den hade med smycket att göra, förutom det lilla min mormor hunnit berätta för mig.

Munk var duktig på att skjuta pil, det var så han skaffade sig mat. Han brukade jaga harar, kaniner och ibland hjortar. Jag skulle be honom lära mig. Inte för att jag skulle döda djur, det skulle jag aldrig kunna göra men jag behövde kunna försvara mig, om jag nu skulle stanna i Wida rike. Men jag hade ännu inte bestämt hur jag skulle göra. Det lättaste vore att återvända till min egen värld. Till en modern, normal värld utan väktare, Älvkors och profetior. Men det kändes som ett svek mot min mormor och smycket som jag hade ärvt. Plikten höll mig kvar.

14

Kapitel 3

V

eckorna efter att min älskade mormor hade dött, begravde jag mig i arbete. Jag började med att läsa den tjocka bruna boken som handlade om rikets historia. Boken som mormor hade pratat om precis innan hon dog. Jag tog den och kröp upp i hennes gamla soffa. Min hand smekte lätt den slitna boken och jag nös när jag öppnade den. Hon måste ha varit trött på slutet, för hon hade inte orkat städa som hon brukade. Det fick bli min nästa uppgift, att storstäda mormors stuga. Och damma. Jag kände att pulsen slog snabbare. Skulle boken ge mig svar på något av allt det jag undrade över? Med stor nyfikenhet läste jag bokens prolog: Kodex Primo Dominatus del 39 Prolog Kodex Primo Dominatus är ett historiskt uppslagsverk över Wida rikes historia. Texterna är skrivna av Sällskapet Historiefilosoferna med bidrag från Riddarorden Widas väktare. Kodex Primo Dominatus består av 111 band.

Sedan följde en olidligt lång redogörelse över alla 111 delar. Men del 39 skulle handla om när och hur det magiska Älvkorset tillverkades. Jag skummade snabbt igenom den högtidliga och tidskrävande prologen. Den bestod mest av namn och årtal, som för tillfället inte sade mig någonting. Något att läsa vid sömnproblem? Jag gäspade och bläddrade framåt. Kapitel 7 verkade lovande. Kapitlet hette Älvkorsets historia. Med spänning läste jag den snirkliga texten: För länge, länge sedan, i en annan tidsålder än vår, tillverkades ett magiskt smycke. Smycket såg inte särskilt dyrt ut.

15

Röda ögon såg bistert ut i den mörka natten. Den mäktige var arg. Mycket upprörd. Irriterat vred han sina händer.

Jag befann mig i en tät skog. Vinden blåste. Det var isande kallt och jag hade bara nattlinne. Varför hade jag så lite kläder på mig? Jag var rädd. Varför var jag här?

Röda ögon borrade sig in i mig. Den mäktige ville ha mig. Han var ute efter mig. Han gick emot mig, steg för steg. Allt närmare. Jag kunde inte röra mig.

E

n ung kvinna ärver ett magiskt smycke. Ett smycke som tillverkades för länge, länge sedan, i en annan tidsålder än vår. Det magiska smycket tillverkades djupt inne i De otämjda bergen och fıck bära namnet Älvkorset. Dess magiska egenskaper skulle ge beskydd emot onda krafter. Men vem som helst kunde inte använda smyckets krafter. Det måste vara rätt bärare, Älvkorsets bärare, och smycket kunde bara användas av den som knöts till dess kraft via blodsband. Den unga kvinnan blir Älvkorsets bärare och hon dras in i en kamp emot onda krafter.

En kamp på liv och död.

ISBN 978-91-87523-39-7

www.vistoforlag.se

9 789187 523397