Kollisionen
Katarina O’Nils Franke Kollisionen
Kollisionen
Katarina O’Nils Franke
Kollisionen Utgiven av Visto förlag www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Katarina O'Nils Franke © Omslagsbild: istockphoto Grafisk design och sättning: Sandra Stridh, Visto förlag
Första upplagan Tryckt i Riga, 2015 ISBN: 978-91-87523-26-7
Till mina nära och kära
Del 1. Gamla vanor
K
ollisionen låg som ett oundvikligt öde som fick fönstren att skallra när smällen skakade natten. Men väggarna stod precis som de alltid hade gjort och kort därefter stillnade allt i en oupphörlig, smärtsam tystnad. * På ett välbesökt café i centrala Uppsala satt en student bland många andra. Regnet smattrade mot det inplastade caféfönstret och metallställningar omgav byggnaden. Världen återgavs genom dimmig skyddsplast och utanför skymtade färger av höst. Richard fingrade frånvarande på en av knapparna i sin skjorta medan han satte mobilen på ljudlös. Han lät blicken följa lokalens murriga inredning. Tavlorna på väggarna var inte original, men det mesta i lokalen bestod i övrigt av antika föremål. De nedsuttna sofforna, de kantstötta kopparna och lampskärmarna berättade var och en sin egen historia. Att komma in på Storken var som att gå rakt in i en innehållsrik historiebok. Det var verkligen hans café. Så tänkte han när han satt ensam vid sitt bord för tre intill fönstret. På det sättet hade hans tillvaro sett ut sedan han började som student på universitetet. För när han inte befann sig på föreläsningar satt han gärna här, uppslukad av krig och fred i kurslitteraturen.
7
Det hade i alla fall varit så till en början. Som nyinflyttad trivdes han verkligen med att sitta på fiket, känna in atmosfären och läsa om händelser från en tid långt bort. Men även om han tyckte om att leva för sig själv skrämdes han också de gånger han fann sig helt ensam. Regnet tilltog, Richard rös. Han mindes en stormig kväll som barn. Hennes knän knakade när hon böjde sig ned till modelljärnvägen han byggt. Elise hade löst korsord i gungstolen intill. Bara ljuden från de små järnvägsbitarna han satt ihop och tagit isär hade brutit tystnaden. Men efter telefonsamtalet hade hans farmor med stor kraftansträngning tagit sig ned till honom vid rälsen. Han trodde att hon ville leka och sträckte därför fram ett svart lok i miniatyr utan att släppa blicken från rälsen. ”Richard lille”, sa hon, men hennes annars så milda röst lät orolig. Det fick honom att vända sig mot henne, blinka uppmärksamt med sina blå ögon och möta hennes trötta grå. ”De ringde från polisen.” ”Mer kaffe?” Han ryckte till och sneglade upp på servitrisen. Mira. För en tid sedan hade hon börjat arbeta på Storken, och han upplevde det som om stämningen steg så fort hon fanns i lokalen. Och nu stod hon alldeles intill honom. Han kunde nästan känna henne snudda vid honom. Hennes värme så nära honom. ”Eh, javisst! Tackar!” Han blev generad av att titta på henne och såg ut genom fönstret medan hon hällde den rykande svarta drycken i
8
koppen. När hon sa ”Varsågod” och gick vidare ryckte det lite i mungiporna på Richard. Men inte ens ett normalt leende kunde han leverera. Han hade aldrig tidigare upplevt sig själv som direkt tafatt bland tjejer. Under högstadiet och gymnasiet hade han haft någon flickvän tillfälligt, men det hade alltid tagit slut när de inte fått ut något av förhållandet. Han fick å sin sida absolut inte ut något av att vara med dem heller, men hade velat se det alla talade om: ”Den stora kärleken.” Richard fnös. Det var som om folk drogs till honom trots att han föredrog att vara ensam. Han tänkte på hur katter alltid försökt stryka sig kring benen på hans pappa, men hur han då hade försökt undvika dem. Han hade inte varit rädd, men allergisk och ängslig att svälla upp och kanske till och med kvävas. Richards pappa hade i många sammanhang varit försiktig av sig. ”Backar man ut ur garaget måste man kolla speglarna, förstår du Richard. Detsamma gäller allt, affärer, livet. Alltid uppsikt bakåt och omkring dig, förstår du?” Richard hade inte förstått helt, samtidigt var han bara sex, kanske sju år, när han fått höra det. ”Backar man, speglarna, uppsikt”, mumlade Richard. Han hade inte upptäckt att Mira återigen stannat till vid honom. Hon lade en hand på bordsskivan och lutade sig fram. Hennes parfym doftade. ”Förlåt, vad sa du?” Vad höll han på med? Hon måste tro att han var tokig. Tokigare än vanligt. Om det nu var så att hon ens tänkte på honom på något annat sätt än som en cafégäst i raden av andra. Och varför skulle hon göra det? Han vågade ju aldrig ge sig till känna. Men hur bjuder man ut cafépersonal på dejt? Fikat var ju redan här.
9
”Nej, alltså, jag sa bara något för mig själv.” Richard visste inte om den repliken gjorde Miras bild av honom bättre, men han var nöjd med att han inte hackade som en gammal skrapad skiva. Hon nickade, log lika bländande som alltid och tog brickan för att gå. Richard såg att hon hade en ganska sliten bok liggande på den, men hann inte registrera vad det var för titel innan hon hade gått in till köket igen. Richard tyckte att hon skrattade lite när hon försvann. Han skakade på huvudet. Idiot. Alltid superkontrollerad, men i Miras närvaro – rena dåren. Han såg ned på sina böcker. Det kändes ofta som om han bara fastnade och klampade runt i en lervälling. Som slaget vid Waterloo. Hans tankar försvann till terminens första tenta där han skrivit sida upp och sida ned om detaljerna kring hur Napoleon besegrats och hur den krigseran därmed fått ett slut. Han väcktes snart igen ur dåtiden och återkom till nuet. Musik hade börjat strömma ur caféets högtalare. Någon munter poplåt studsade mellan väggarna. Han hade föredragit om det var tyst. I samma stund avbröts musiken med ett kort nyhetsinslag. Någon hade kommit bort … polisen letade … minusgrader … Han lyssnade bara med ena örat medan han kastade en blick på mobilens digitala visare. Snart lunchrusning. Oftast var det inte någon stor anstormning en vanlig vardag, men det märktes ändå att en hel del personal från kringliggande kontor valde just Storken. Då var det bäst att köpa något innan det blev långa köer. Han lät mobilen glida tillbaka ned i väskan på golvet och skulle just resa sig för att gå fram till glasmontern med maten, när Mira plötsligt kom ut från köket. Hennes blick
10
var stirrig, ögonen blanka. Vad hade hänt? Hade ägaren skällt ut henne, eller hade någon kanske ringt för att berätta att något obehagligt inträffat? Richard hade stannat i en halvstående ställning, och stod så och iakttog Mira. Hon skyndade sig att titta bort och han satte sig för att inte se alltför granskande ut. Medan han satt och kikade bort mot henne plockade hon upp en mobil ur fickan på sitt förkläde och skyndade sig nedför trappan som ledde till ytterdörren. Den lilla pinglan klingade till, dörren gick igen, sedan blev det tyst. Skulle han följa efter och kolla att allt var okej? Nej, de kände inte varandra tillräckligt bra. Visste hon ens hans namn? Förmodligen inte. Han kunde hennes eftersom alla i personalen bar namnbrosch. När han nu tänkte efter mindes han att hon faktiskt också hade sagt sitt namn när hon var ny. Redan under sina första timmar hade hon visat sig framåt. Ända sedan hon frågade vad det fick lov att vara hade han varit lite förtjust i henne. Kanske var det hennes charm som vunnit honom, sättet att ständigt finna sig i alla situationer utan att bli generad. Hon hade tappat koppen som hon skulle hälla upp kaffet i, men fångat upp den, innan den hann slå i golvet. ”Mira. Jag är ny här, det är min första dag”, hade hon sagt och småskrattat, medan hon räckte honom brickan med den räddade koppen. Han hade gett henne ett leende, för att sedan stirra ned i brickan och sätta sig vid sitt vanliga bord. Men det var rätt länge sedan nu och Richard kände sig fånig som inte tagit initiativet att prata mer med henne. Han plockade med kurslitteraturen, medan tankarna kröp på honom.
11
Pipröken från fiskaren steg så vackert. Han studerade tavlan. Fantastiskt målad, tänkte han. Varför hade han inte blivit fiskare ändå? Fått möta havets salta stänk tidiga morgnar, känna vinden gå genom skägget. Men i Uppsala kändes havet avlägset. De flesta har nog någon gång känt sig som Richard. Han läser historia men vet inte om det är rätt för honom och han är rädd för att ta fel väg. Den här dagen ställs han inför nya utmaningar som vänder upp och ned på tillvaron. Från öppningstid till stängning befinner sig tre män på samma café och tycks älta samma sak. Vilka är de egentligen? Varför får en av dem ett viktigt telefonsamtal till caféet och hur visste den som ringer att han befann sig just där och då? Ett drama som med avstamp i den vardagligaste realism utvecklas till en lek med tid, rum och identitet. erik helmerson, författare och ledarskribent
www.vistoforlag.se ISBN 978-91-87523-26-7
9 789187 523267