9789187411762 by Smakprov Media AB

EN LITEN BOK OM EN STOR GUD

Om inget annat anges är bibeltext hämtad från Bibel 2000

Pärlan Förlag Lisasandsgatan 3 667 30 Forshaga www.parlanforlag.se

EN LITEN BOK OM EN STOR GUD ELLER NYTTAN AV ATT HA EN TRO

SUSANNE CARLSSON

www.parlanforlag.se

Förord

VARFÖR SKA DU LÄSA EN LITEN BOK OM EN STOR GUD?

Har du någon gång undrat över varför människor tror på Gud och vad nyttan med det ska vara, då är den här boken för dig. Tycker du att begreppet ”Gud” känns stelt, distanserat och förlegat? Läs vidare, jag har skrivit för dig. Innehållet i boken anpassar du till din situation idag. Vill du förstå mer av vad du skulle ha för nytta av att ta in Gud i ditt liv eller vill du bli coachad vidare i din befintliga gudstro? Jag var ett år när min mamma försökte ta sitt liv första gången och jag var 26 år när hon lyckades. Jag var ungefär fem år när jag började prata med Gud. Du bjuds in till att följa mina tankegångar om hur Gud gör det möjligt för mig att leva på toppen av min förmåga. Du kommer att se hur Bibeln kan användas för att cykla klassiska bergspass som Col de Gablier likaväl som att hantera en studentskiva. Jag tror vi alla speglar Gud på samma sätt som prismorna i en kristallkrona återger ljuset, var och en på sitt unika sätt. Tillsammans ger de en bild av hela kristallkronan. Vem Gud är talar Bibeln om, men varje människa återspeglar Gud på sitt eget sätt och varje människas upplevelse av Gud ger en större förståelse av 5

hans storhet. Jag vill ge dig min upplevelse av Gud. Jag vill ge dig min bild av hur det är att bära på skammen av att inte vara älskad av sin mamma. Hur jag nu, långt senare i mitt liv, börjar förstå vilka bucklor det skapade i min plåt. Jag hoppas att det ska förstora din bild av Gud, av livet och om du vill, vara till hjälp i din vandring med Gud som din andliga livskamrat. Följ med mig genom sidorna och testa gärna själv med hjälp av förslagen i slutet av varje kapitel. Att tro att något ska bli annorlunda, när man gör som man alltid har gjort, är en definition av dumhet. För att kunna tro måste man våga testa. För att växa måste man våga göra något på ett nytt sätt. Vad är Bibelns definition av detta? Gudsfruktan är kunskapens begynnelse, dåren föraktar vishet och fostran. (Ordspråksboken 1:7) Det här är mitt sätt att visa Guds storhet – hur värdefull hans vänskap är!

Innehållsförteckning:

Förord 5 Inledning 9 1. Ett maximerat liv 15 2. Längtan – Vad är det bra för? 19 3. Balans i tillvaron 25 4. Vad vill Gud ha av mig – och dig? 29 5. Relationer 34 6. Skilsmässa – med Guds ögon 40 7. Kan Gud göra guld av skräp? 45 8. Är allt möjligt? 51 9. Kan man verkligen förändra sig? 55 10. Gränser 60 11. Fysisk träning och Gud – finns det något samband? 65 12. Vänskap = kärlek? 70 13. Vänskap – för en sann bild av vilka vi är 79 14. Lycka – vad är det? 84

15. Skillnaden mellan att tro på Gud och vara på väg till honom 90 16. Ensamhet 96 17. Avvisad 100 18. Kontroll 104 19. Den fria viljan 110 20. Tvåsamhet = 1+1 eller 1x1 115 21. Nu får det vara nog! 119 Efterord 129

Inledning

SOMMAR 2016

Jag vaknar tidigt. Trött, men alldeles för rastlös för att somna om. Tankarna susar i huvudet. Ska jag färga håret nu direkt, eller ska jag komma tillbaka hem från stugan ikväll och färga det då? Eller är det bättre att vänta ett par dagar till, så att det är snyggt till cykelresan till Frankrike och till konferensen på Eckerö? Eller ska jag färga nu och en gång till innan Eckerö? Fast om det är helt nyfärgat när vi ska cykla, då ”rinner” färgen när jag svettas och hotellets handdukar blir missfärgade när jag duschar. Då är det bättre att jag gör det nu och eventuellt en gång till innan ... Blir stående i badrummet. Kollar hur illa det är. Hur stor är utväxten? Hur blek är den röda färgen? Är det bara jag som noterar att det är morot mer än kastanj? Kan inte besluta mig för vad jag ska göra. Börjar med nästa projekt på listan. Packar ihop för att åka ut till min enkla stuga. Kokar vatten till termosen, sätter på ägg. Ska jag vänta och äta frukost tills jag kommer ut i stugan eller ska jag äta nu? Öppnar dörren så att hunden kan gå ut och kissa. Praktiskt att 9

bo på nedre botten med gräsmatta utanför. Bestämmer mig för det godare alternativet att göra kaffet klart hemma för att fylla i termosen, så slipper jag pulverkaffe i stugan. Ska jag värma mjölken och hälla den i lilla termosen, eller ta med vanlig mjölk i kylväskan, eller H-mjölk? Mixern som jag köpte på Clas Ohlson och testade en gång, men vill lämna tillbaka för att den låter så högt att jag inte törs köra den i lägenheten på morgonen, ska jag lämna tillbaka den nu på morgonen innan jag åker ut till stugan, eller i eftermiddag innan de stänger? Har jag kvittot kvar? Kollar. Jajamensan, här är det ordning. Kvittot ligger i plånboken. Börjar plocka ihop mixern, inser att det får bli i en stor påse, för jag vet inte hur jag ska få ihop alla delar med plastpåsar, frigolit etcetera. Rädd att förstöra något, så att de inte vill ta tillbaka den. Mixern blir stående på bordet. Dricker till sist det nästan kalla te som jag började göra innan jag gick in i badrummet för att konsultera hårfärgning eller ej. Äter snabbt två av de fyra äggen som jag har kokat, för att eventuellt ta med ut till stugan. Ungefär här kickar förståndet in. (Phu! tänker nog du. Hon verkar ju färdig för hispan.) Det är bäst att börja med en stund med Gud. Känner att problemet är att jag vill ”maxa livet”. Solen skiner, jag har en härlig liten stuga på Farstanäset som jag slåss för att hinna vara i och i sommar tänkte jag nu, nu ska det bli av. Rädslan för att inte ”maxa” alla möjligheter jag har gör mig så rastlös att inget blir gjort. Tills jag har skrivit en lista och nitiskt håller mig till den. Gör allt, men missar ändå. Missar tillfredställelsen över livet. Vem är jag? Kvinna, 52 år, skild sedan tre år, har två ungdomar, en dotter som fyller 18 (du kommer att få vara med om mina samtal med Gud inför det kalaset) och en son på 16 år, jag har en hund som jag delar (att rekommendera) med en väninna. Jag är uppvuxen i villaförorten Segeltorp, söder om Stockholm, och jag har samtalat med Gud så länge jag kan minnas. Tur är det, för som du förstod av inledningen så skulle jag nog ha varit ”inlagd” annars ... Jag tillhör nämligen dem som folk generellt bedömer som ”de starka”. De som klarar allt. Vilket naturligtvis bara är skitsnack. Att vara stark innebär bara att jag inte ser det som ett alternativ att lägga mig ner och dö. Det alternativet valde min mamma och det är inte något 10

jag tänker ta efter. Jag flippar ur men plockar alltid ihop mig igen, biter ihop, ber och går vidare. Om det är att vara stark, då är jag det. Jag växte upp i vad man idag skulle kalla ett dysfunktionellt hem. Min mamma kom från Tyskland och träffade min pappa när han gjorde en semesterresa genom Europa. Kärlek uppstod, inte minst kände min pappa stort ansvar för den lille pojken som fanns vid mammas sida. Han som blev min fyra år äldre storebror. Så landade mamma i en förort till Stockholm. Pappa lät bygga ett stort hus på den tomt han redan tidigare köpt i Segeltorp och ett par år senare föddes jag. Första gången min mamma försökte ta sitt liv genom sprit och tabletter var jag ett år. Det blev sedan ett stående inslag i min uppväxt. Mamma låg medvetslös i sängen och då vi efter en tid insåg att hon inte skulle vakna upp ur den vanliga fyllan, var det bara till att ringa efter ambulans. Svara på sjukhusets frågor om vilken typ av tabletter hon tagit, hur mycket hon antogs ha druckit. Söka runt i badrum, garderober och tvättkorgen. Ja, alkoholister har en förmåga att dölja flaskorna om de förnekar sitt missbruk. Det blev lugnt i huset för en vecka eller två. Sedan kom mamma hem, blodet rensat och nykter. Ett tag i alla fall. Jag växte upp med alkoholmissbruk, tablettmissbruk, ständiga bråk mellan mina föräldrar och en pappa som blev min hjälte. Jag började samtala med den bild av Gud som fanns i mig i femårsåldern. Granntjejen, som såg mig på väg hem från skolan, har berättat att hon trodde att jag talade med mig själv, men egentligen pratade jag med Gud. Någon behövde jag ju prata med, beskriva mina tankar och känslor för. När jag lärde mig skriva började jag skriva ner vad jag upplevde och bad om hjälp med, inför livets alla svårigheter. Så som tappade nycklar, att åka ensam till ridläger, berätta om de nya byxorna som gått sönder när de fastnade i cykelkedjan med mera. Samt genom skrivandet be om hjälp att klara det konstanta magont och illamående som tvingade mig att alltid ha en spypåse i beredskap och som var min följeslagare tills mina föräldrar skilde sig. Då var jag 16 år och hade haft ihållande ont i magen under åtta av dem. De ständiga självmordsförsöken och drickandet suddade bort det goda som ändå fanns. Osäkerheten som följde med bråken 11

och mammas humörsvängningar gjorde att jag aldrig kopplade av. Jag kände att jag behövde vara redo och beskydda pappa och hjälpa honom att klara situationen. Tror att det är så enkelt att psyket tar bort gråskalorna för att överleva. Bilden blir tydligare om jag som barn målar i svart och vitt. Bra och dåligt. Farligt och ofarligt. Det dåliga mamma gjorde hotade min överlevnad och för att klara mig behövde jag vara på min vakt. Jag behövde alltid vara redo, för situationen kunde när som helst ändra sig och kräva mycket mer av mig. Till exempel sov jag med låst dörr större delen av min uppväxt efter det att mamma hade försökt knivhugga pappa. Jag kan inte avgöra om det är så hos alla människor, tror inte det, men för den dryga tredjedel av befolkningen som har ”strid” som reaktionsmönster på svårigheter, står nog viljan att överleva över allt annat. Hos mig är det så. Skulle jag beskriva mig själv med ett ord så är det – överlevare. Så som många gånger förr fixar jag en kopp pulverkaffe (det går snabbast), greppar min Bibel och anteckningsbok, drar fram stolen ut till solen och börjar gå åt rätt håll. Nedåt. Ner på djupet. Tillfredställelse hittar jag inte genom att springa snabbt (och då är jag ändå ganska snabb), utan inåt, ner på djupet av mig. Vad är det egentligen som ger mig en känsla av tillfredställelse? Hur kan jag hinna med allt jag känner att jag måste, plus det som jag egentligen önskar? Det är det jag menar med ”kickar förståndet in” och ”en stund med Gud”. Det är när jag ger mig själv tid för en stund med Gud som mitt förstånd och mina känslor kan komma på samma nivå och skapa en förståelse över vad som sker. Det är då jag ser vilka mina tankar är och hur jag upplever att Gud svarar på dem. Och hur vet jag att det är Gud som svarar? Det vet jag, men det kan jag inte bevisa för dig. Du måste läsa och prova själv så får du dra dina egna slutsatser. Det fantastiska med Bibeln är att det alltid finns någon som har känt vad jag känner före mig. I det här fallet blir det Predikaren. Killen som hade medlen att utforska på riktigt allt han funderade över. Typ ”jag borde skaffa mig en hobby, vin verkar kul”. Då anlägger han ett par vingårdar. 12

Jag grep mig an med stora företag: jag byggde hus åt mig och planterade vingårdar. (Predikaren 2:4) Snacka om att gå all in! Genom dialogen med Gud förstår jag mer om mig själv (på gott och ont), får ur mig den sorg och rädsla som så ofta ligger i botten och som driver en massa av mina handlingar. Ibland är de handlingarna bra, ibland är de för mycket och ibland helt fel. Att gasa på är också ett sätt för mig att hantera det inre trycket. Det kan vara kanon om ”bilen står rätt på körbanan”, men mindre bra om den står i fel riktning. Mitt samtal med Gud i början av dagen är mitt sätt att ”ställa bilen rätt” för att kunna gasa under dagen. För jag består av två saker – en själ och en kropp. Själen behöver få sitt och kroppen sitt. Ja, du misstänker helt rätt. Jag har rört på mig ganska mycket hela livet. Nu har Gud dessutom gett mig lekkamrater i samma ålder, som är än mer intresserade av att röra på sig, så ribban bara höjs. En Svensk Klassiker gjorde jag förra året, cykelsemester på Mallorca i april, Siljan Runt ... Ja, jag kör för fullt i livet. Men, det skulle jag aldrig klara utan mina samtal med Gud. För som du säkert har förstått, jag tillhör egentligen ”de svaga”. Med det menar jag att jag är känslig, känner sinnesstämningar, oroar mig och tänker ut svårigheter. Jag har en latent liggande sorg i botten av själen. Bibeln har dock tröst för oss också. En riktig boost faktiskt: Saliga de som är fattiga i anden, dem tillhör himmelriket. Saliga de som sörjer, de ska bli tröstade. (Matteusevangeliet 5:3–4) Det är så det funkar. Mitt hål i hjärtat, min ständigt närvarande sorg och rädsla för allt (ska jag färga håret nu eller blir det fel?) är min största drivkraft. Gud använder den kanalen för att prata med mig. Det är därför det är en välsignelse, det är därför Gud säger att saliga är de som känner som du och jag. För då kan vi ratta in kanalen som Gud pratar på. Eller snarare, han pratar på alla kanaler, vi behöver bara ratta in en av dem och sitta en stund. Helt ärligt, en uppväxt med en mamma som inte lyckades med att förmedla känslan av att jag var älskad har skapat en ojämn botten. Faktum är att jag inte vet om hon älskade mig. Kanske på hennes sätt, utifrån hennes förmåga, eller inte alls. Det jag kände var att jag 13

bara vid ett par tillfällen nådde fram, fick kontakt. Jag kan räkna dessa tillfällen på en hand. Jag minns dem, men skammen över att inte vara älskad av min mamma, har påverkat mig starkt. Jag har efter 50 år börjat förstå hur starkt. Jag minns till exempel när hon skulle hämta mig i stallet. Hon kom in och frågade var ”Långben” var. Sven, en stallkompis, berättade att han tyckte det lät elakt. Hur stryker man över det? Att som liten flicka bli förnedrad, förminskad och bortstött av den som genetiskt sett borde vara det största stödet, går inte obemärkt förbi. Upplevelsen av att ”min kärlek duger inte” satte sig i mitt undermedvetna och har påverkat, mer eller mindre, alla mina relationer. Om min far och min mor överger mig skall Herren ta sig an mig. (Psaltaren 27:10) Det är en ”livlina” som jag tror Gud har lagt i människans hjärta. Jag ”ringde upp livlinan” och han svarade. Jag vill berätta hur jag tänker och hoppas att din bild av Gud växer med hjälp av det. Jag utger mig inte på något vis för att vara lärd i skrifterna i akademisk mening. Men jag har levt med min hand i Guds i 52 år och jag har läst Bibeln i det närmaste dagligen i 26 år, så en del vill jag tro att jag förstår. Jag läser, tänker, känner och gör. Jag läser också en del annan litteratur som hjälper mig med nya infallsvinklar. Och så känner jag, läser och tänker, lever och lär lite till. Nu har jag skrivit ner en del av hur jag resonerar och tänker i den här boken. En liten bok om en stor Gud. Önskar dig givande läsning.

1. Ett maximerat liv.

Du ska älska din nästa som dig själv. (Matteusevangeliet 22:39) Tänker att vi har två ben att stå på och att de representerar mer än bara ståförmågan. Det ena benet är min insida, mitt djup, min andlighet, saker jag gör för mig. Det andra är saker jag gör för andra, för deras yttre och inre välbefinnande. Det gäller att hitta balansen och det är som att stå på ett ben. Det är en balansakt som pågår hela livet. Som balanserar hela livet. En del människor får en stadig uppväxt. Två bra föräldrar med en bra balans mellan mjuk och fast kärlek, uppmuntran och utmaningar, medgångar och motgångar och en bas av kärlek för den unika person som de är. De har vanligen lite lättare att sätta sunda gränser och att ha en bra balans mellan att älska andra och att älska sig själva. De människorna har krasst en bättre förutsättning för att få ett stabilt och bra liv. Jag tillhör inte dem. Men jag skaffade mig tidigt en ”balanskudde”. Jag är riktigt bra på att vara social. Fördelen med att växa upp med en missbrukare är att man kan bli en överdängare på att läsa människor. Eftersom jag inte trivdes alltför bra hemma var jag gärna hos andra. Pappa hade lärt mig att vara artig och kombinationen: artig + uppmärksam + snabbagerande = 15

väluppfostrad gäst, öppnade många dörrar för mig. Gud höll mig i handen och jag fick sitta vid matbord mycket finare än mitt där hemma. Jag lärde mig språket hos hög och låg. Men jag visste hela tiden att jag bara var på besök. Lite på nåder. Det gällde att inte vara i vägen, inte vara till besvär. Det klarade jag bra, riktigt bra, men det skedde på bekostnad av en sund balans mellan ”din nästa” och ”dig själv”. För att få vara med suddade jag ut mina behov. Jag agerade på ett sätt, tänkte och kände på ett annat. Behöll vanligen mina känslor för mig själv. Tills jag höll på att spricka, då pratade jag med Gud. Som en ”görare” av rang har jag min ”att göra-lista” (eller mina måsten känns det snarare som om jag ska vara ärlig) som jag håller mig hårt till för att inte få frispel. Att strukturera upp dagen är mitt sätt att hantera min starka rastlöshet och den ständiga känslan av att det finns tusen saker som ska hinnas med. Jag övar mig i att stanna upp en minut när jag har skrivit dagens lista för att känna och tänka efter: Vill jag göra det som står? Behöver allt hinnas med idag? Och om jag lägger till en realistisk tid bakom varje sak, hinns det med under en dag? Oftast behöver attityden till måstena på listan justeras. Vara ärlig med att jag vill göra det som står där samt att ta bort en del som inte måste ske idag, utan som lugnt kan flyttas fram. Tvättkorgen måste inte tömmas så fort den är halvfull. Det tar inte mycket längre tid att tvätta fulla maskiner. Attityden och känslan kring det myckna görandet är, enligt min uppfattning, avgörande för om det ger eller tar energi. Om det är ”mycket nu” på ett uppbyggligt sätt eller om det är en snabb promenad in mot ”väggen”. Jag vill tillägga att jag har välsignats med en fantastiskt bra sömn. Det tar cirka fem sekunder innan jag somnar och sover med i snitt en kisspaus under natten. Det gör att jag klarar ett högt tempo under dagen. Vill bara säga det, då jag har förstått att det inte är helt vanligt. Tror att min tillit till Gud gör sig synlig i min nattsömn. När jag ska stå på ett ben hjälper det att fokusera på en punkt rakt fram för att hålla balansen. På samma sätt fungerar Jesus för mig. Eller borde. Ska inte säga något annat än att den tanken ofta slår mig när jag har ramlat. ”Hur skulle Jesus tänka, känna och göra?” är en mycket bra balanserare. Jesus var/är mästarnas mästare på att leva för andra och kan hjälpa oss att göra det på ett hållbart sätt. 16

Varför bryr jag mig om varifrån mina känslor kommer och vad de vill säga? Jo, för så länge jag utvecklas lever jag! Jag blir inte gammal förrän jag slutar att växa. Så länge jag lever lär jag mer och jag lever så länge jag lär nytt. Jag vill varje år bli visare, klokare och mentalt starkare. Jag vill kunna leva i balans. Energieffektivt och hållbart. Det kommer inte av sig självt, precis som du inte kan gå på lina bara så där. Genom att stå still och fundera över vad som sker på insidan ger jag färg åt utsidan. Jag förstår mer och det gör livet, om inte roligare, så i alla fall mer meningsfyllt. Och en mening vill vi ju gärna att livet ska ha. Tillbaka till vår kompis Predikaren i Bibeln. Efter att han byggt vingårdar, anlagt parker och trädgårdar (ingen liten täppa här inte), byggt dammar, skaffat sig en mängd av djur, anställda och kvinnor (typ halva Hollywood) kom han fram till: I allt mitt arbete fann jag glädje, den lönen fick jag för min möda. (Predikaren 2:10) Så tänkte han efter lite till: Var dag är en smärta, var syssla en plåga. Inte ens om natten finner hjärtat ro. Även detta är tomhet. Det finns för människan ingenting gott utom att äta och dricka och finna glädje mitt i all sin möda. Jag har insett att detta är en gåva från Gud. (Predikaren 2:23-24) För att klara det myckna görandet och min drivande rastlöshet, behöver jag mina samtal med Gud. Så att jag kan förstå mer om djupet av min dag, vad jag egentligen har uträttat och varför. Och styrka att klara mödan. Gud ger livet mening.

Testa själv Tenderar du att vara för mycket ”jag” eller för mycket ”för andra”? Skriver du ner vad du har gjort i helgen + de två följande arbetsdagarna tror jag bilden klarnar. Vad skulle du vilja göra annorlunda? Skriv ner när, var och hur du gjorde det som du vill ändra på. Skriv nu en gång till, men så som du hade velat göra om du fick göra om det. Blunda och se dig själv göra precis så. Okej, när ska du göra version 2.0? Vet du redan nu om du får chans att göra om och göra rätt i helgen som kommer, nästa gång sonen kommer hem, när du kommer hem efter nästa jobbresa eller ... Bestäm gärna idag, då kan du se fram emot nästa gång du får öva. Till sist: Skriv ner vad och hur du vill göra som en bön till Gud. Skriv som du vill – han fattar alla språk. Sedan kan du gå tillbaka och se vad som hände.

Vad hände med hårfärgningen? Den fixade jag på kvällen samtidigt som jag tittade på ett avsnitt av tv-serien Suits. Sov med mörk handduk över mina vita kuddar. Det jag brister i av beslutsamhet på morgonen, tar jag igen med envishet på kvällen. 😉