9789187411748 by Smakprov Media AB

Pärlan Förlag Lisasandsgatan 3 667 30 Forshaga www.parlanforlag.se

PÃ&#x201E; I VI BIL L ING

www.parlanforlag.se

êPROLOGë STADEN Innanför murarna

rädkronan ovanför mitt huvud susar stilla. Den grå dimman har många svansar som alla slingrar sig kring mig och trädet. Jag blinkar ett par gånger. Långsamt flyttar jag blicken från de gula löven. Bakom mig klippor, och något som påminner om ingången till en fuktig grotta. De burriga dofterna från marken under mina tår fyller mina lungor. Jag låter tårna gräva ner sig i den svarta jorden. Att döma av fukten och dofterna har det nog regnat nyss. Var är jag? Framför mig, en kulle. Långsamt börjar jag ta mig uppför den. På krönet stannar jag upp, för att se mig omkring. Morgonfärgerna sträcker ut himlen från vänster till höger som ett högt, majestätiskt rop. Jag tar mig fram genom markerna, mellan de runda husen och de klara sjöarna, i vilka träden speglar sig. Det var då, den där första morgonen, morgonen som överväldigade mig med alltings skönhet, som jag första gången hittade till stadsmuren. Och en skugga föll på mitt hjärta.

MUREN Innanför murarna

uren var hög, tjock och rejäl. Mina fingertoppar strök över stenarnas mjuka linjer. Medan jag lät mina händer upptäcka stenarna drog ett stråk kall luft över mina armar. Förvånad lyfte jag på huvudet. Hitintills hade jag bara upplevt en behagligt ljum morgonvärme. Jag lät min blick glida längs muren men kunde inte se något som skulle förklarat den plötsliga isen som passerat över mina axlar. Jag satte mig ner vid muren och lutade mitt huvud mot stenarna. I horisonten såg jag ljuset som kom från något som måste vara stadskärnan. Där nere, nedanför kullen, fanns havet. Ett berg reste sig vid havets rand. Havet och stranden, himlen och molnen, skogen som blåste i alla markens färgtoner fångade min uppmärksamhet. Jag blundade, lyssnade. Ytterligare ett stråk kall luft fick mig att öppna ögonen igen. Jag slukade den kallare lukten in i mina lungor och för varje näsfull drogs något undan innanför mina tankar. Jag såg mig sökande omkring. Undangömd bakom en liten buske fanns

en liten spricka i muren. Genom den strömmade gnistrande is in i mina lungor. Kylan svepte om mitt huvud. Ett ensamt ord flöt igenom glömskan. Phie. Förvånad smakade jag på ordet. Någon hade en gång kallat mig så. Det fanns ett då. Jag hade ett då. Den kallare luften fläktade i korta andetag vid mitt ansikte. Bilder av något annat strök över mig med kalla, beniga fingrar. Ett rum. En röst. Böcker. Jag. En tunnare, kortare − mindre ifylld version, men ändå − jag. Förvånad över att upptäcka ett då, ett igår, satt jag kvar och nynnade tyst för mig själv. Bilderna som sköljde över mig i korta snuttar visade på bilder av ett barn. Mellan de korta vindpustarna av den iskalla luften från andra sidan muren förlorade jag fokus. Allting fortsatte att sjunga omkring mig med samma hänförda glädje över att finnas till. Jag såg glänsande insekter som kilade omkring på marken. En liten grön mask, ullig och mjuk i konturerna, mätte sig förbi mina tår. De små korta hårstråna, i var sin egen ljusgrön nyans och den gräddvita magen, fick mig att le. Gräddvita? En minnesbild av en smak fladdrade förbi mig. Förvånat skrattade jag till. Var detta barnets minnen? Jag reste mig upp, med en halv önskan att få uppleva smaken. Omedelbart efter att jag lämnat muren och den klara, torra luften, blev det igen svårt att fokusera, svårt att tänka. Svårt att minnas. Mina steg förde mig tillbaka mot staden. I utkanten hittade jag ett ensamt hus, som på något sätt verkade bekant. Just nu önskade jag en paus från allt det nya. Jag placerade min hand på husväggen och frågade tyst efter tillstånd att få gå in. Dörren öppnades omedelbart, med ett stilla klick. Inne var det tyst. Som en törstig drack jag djupa klunkar av tystnaden, rullade runt i den och drog den till mig som bomull. Det var underbart att vada i den − att låta den stiga upp hela vägen till midjan och dra den omkring sig som en mjuk kåpa, lyfta den om

öronen och sedan dyka ner i den. Ett lätt droppande började ljuda mot taket. Vattnet lyste upp allting som en suckande viskande kör av susningar, skuggor och lukter. Genom köksfönstret såg jag vita cirklar bildas i pölarna. Jag tassade vidare till ett litet rum som visade sig vara ett bibliotek. Bokryggarnas varma färger och regnets fortsatta smattrande suddade ut min inre värld. Jag plockade ner en bok med vackra band och ett lent, lädrigt utseende. Två fiskar cirklade varandra på omslaget. Plötsligt, som genom ett fönster som hastigt öppnats, såg jag rakt igenom mina minnen till den andra världen − till det andra huset och in i biblioteket, så likt och ändå så annorlunda från detta. Med uppspärrade ögon stirrade jag rakt igenom den här världen in i minnesbilderna av Det Andra. Någon ropade på mig, på henne, på barnet. Det fanns hot och förbud i rösten. Jag satte mig ner för att observera minnet.

ê1ë DEN FÖRBJUDNA BOKEN Phies historia

”M

en vad är det för vits med att äga en bok som man inte får läsa”, undrade Phie och tittade upp mot högsta hyllan. Bokhyllan var helt packad med olika slags böcker − stora, små, färggranna, platta, tjocka. En del låg på varandra i brist på plats. Allra längst ut till höger fanns en liten och ganska så smal bok, inslagen i något som såg ut som mjukt läder. ”Men vad är det för vits med …”, härmade hennes storebror Jachov och grimaserade så mycket att han mest liknade en galt med överbett. Galten Jachov, tänkte Phie bistert. Phie hade ett stort ordförråd för sin ålder. Det fanns ingen i hennes klass som läste så många böcker så snabbt som hon. Just nu tänkte hon på en faktabok som hon hade ströläst lite i dagen innan. Galt. Synonymer: grishane, svinhane, orne, fargalt. Phie tvivlade på att hennes storebror Jachov någonsin skulle komma att bli far till överhuvudtaget någonting, allra minst lena, vitrosa griskultingar. Men visst betedde han sig svinaktigt åt. Hon vände blicken tillbaka upp mot den högsta hyllan.

”Glöm det där nu”, snäste Jachov och petade henne omilt på överarmen. Smärtan blixtrade till som en vass nål, just precis där Jachovs finger hade rört vid hennes hud. Det kändes som om han skulle precis ha spetsat hennes arm med en glödhet, vass gaffel. Det visste Jachov. Nu stod han där och flinade och väntade − väntade på att hon skulle explodera, börja skrika okontrollerat, göra någonting som skulle få båda föräldrarna att rusa ner från övervåningen för att delta i cirkusakten. Sedan skulle han stå där och himla med ögonen: ”Men jag bara petade på henne!” Med smärtan bultande i vänster överarm drog Phie djupt efter andan. Sedan vände hon sig om för att studera sin brors hårtofs som hängde honom i pannan. ”Jag har beslutat att inte längre bli arg på dig, vad du än gör”, sade hon kyligt i riktning mot hårtofsen och vände sedan om på klacken. Smärtan i armen bultade på stadigt, i takt med hennes bestämda steg. In på rummet. Bort från människorna. Inne på sitt rum plockade hon fram en låda med marmorkulor. För att få något annat att tänka på än armen och den vassa smärtan begravde hon ner sina händer i lådan med kulorna. En liten stund njöt hon av att känna deras tunga, runda former mot fingrarna. Strax tog hon upp några och lät dem sedan långsamt regna ner tillbaka in i lådan. Det mjuka rasslandet och kulornas rullande lugnade henne. Ett gäng nya kulor rullade ner längs hennes händer tillbaka in i lådan. Mer kulor. Mer runda, glittriga rörelser. Mjukt gled Phie ner i kulornas värld. Hon glömde strax både armen och Jachov. En halvtimma senare dunkade någon på dörren. ”Maten är klar! Sluta skramla och kom och ät!” Jachov dundrade vidare mot köket. Ilsket och aningen skamset lade Phie undan sin kulask. På vägen till köket passerade Phie familjens bibliotek ytterligare en gång. Det var inte mycket till bibliotek, tre bokhyllor mot var sin vägg, en fami-dator och en extrasäng ifall det kom gäster. Men Phies mamma var förtjust i att kalla rummet för bibliotek. Resten av familjen hängde på. Det var bara Phie som retade sig på namnet. Varje gång någon sade ”bibliotek” såg hon tjugotvå bilder passera snabbt inför sina ögon; alla de bibliotek som hon hitintills hade hunnit besöka eller se en bild av. Rummet bredvid köket passade

inte in. Hennes inre katalog stötte bort bilden. Men den här gången tänkte Phie inte alls på rummets opassande namn. Utan att behöva titta åt rummet såg hon bokhyllan som just nu sysselsatte hennes tankar. Bokhyllan i mitten. På högsta hyllan, allra längst ut till höger stod en bok med mjuka läderpärmar som hon inte fick öppna. Varför? Resten av familjen hade redan hunnit sätta sig vid matbordet. Jachov, med sin hängande lugg och sina ljusröda fräknar, långa vassa armbågar och spretande ben, verkade ockupera hela högra sidan av bordet. Med en vaksam blick satte sig Phie mitt emot honom, bredvid sin mamma och snett emot sin pappa som gillade bordets kortända. Phies mamma Celia var en mjuk, brunhårig kvinna med runda former och stora glasögon. Oftast märkte hon inte särskilt mycket av sin omgivning. Phie gillade henne mycket. Hon märkte inte ens hälften av de gånger som Phie smet in på sitt rum direkt efter skolan för att vila öronen och hjärnan efter en lång dags navigerande i klassflocken. Pappa Caspar var det lite värre med. Han envisades med att ställa frågor som det inte fanns några enkla svar på: ”Hur var det i skolan idag?” Vadå hur det var? På vilket sätt? Menade han färgerna? Spretande vitt solsken med orange detaljer under förmiddagen, gräddigt kallare ljus med dammpartiklar svävande i breda ljusstrimmor på eftermiddagen. Eller menade han lukterna? Salt, halvsyrlig doft av pojkaktiga gympadojor blandat med hårt hallongodis från Jenies jackficka, plus en svagt stickande nyans av klor från Andrá-hållet. Det var antagligen tandläkardag där. Eller undrade pappa hur hennes hud hade klarat regnjackans varma gummiaktiga skrapande mot armarna under rasterna? Vad ville folk veta? Vilket var det rätta svaret? Phie sneglade lite försiktigt mot sin pappa. Han hade bytt bort slips och skjorta sen han kom hem efter jobbet. Intresserat såg hon att de dussin skäggstrån som bara i förra veckan hade varit halvt gråa och halvt bruna nu var helgråa. Hon var på vippen att berätta för pappa hur fint det nya gråa matchade hans t-tröja, men bestämde sig i sista stund att låta bli. Oftast höll hon sina funderingar för sig själv. ”Mamma, pappa, Phie längtar efter en ny bok att läsa.” Jachovs

retsamma röst avbröt hennes funderingar. Snabbt lyfte hon blicken mot sin brors luggtofs. Sen när brydde han sig om ifall hon hade läst färdigt en bok eller inte? ”Phie skulle gärna vilja börja med Sagalitteraturen”, fortsatte han glättigt. Många saker hände samtidigt. Två gafflar skrapade mot tallriken på ett fruktansvärt sätt. Phies mamma drog in luft för snabbt genom näsan och hennes pappa mullrade fram ett alldeles för kort ”men vad är det du säger?”. Med gafflarnas skrapanden fortfarande ilande i tänderna knyckte Phie upp hakan mot sin pappa. Hon klarade sällan att se rakt i folks ögon. Därför valde hon ut två av sin pappas pannrynkor och tittade stelt på dem. ”Phie, det är väldigt viktigt att du förstår vad jag säger nu”, började hennes pappa. Phie fortsatte att titta på hans pannrynkor. Den översta var aningen djupare än den strax under. ”Sagalitteraturen är förbjuden. Det får man inte läsa. Ni kommer om några år att gå igenom själva berättelserna i skolan, men ingen får läsa dem själv.” ”Men varför har vi boken i hyllan då?” frågade hon irriterat. ”Alla har ett exemplar av Sagalitteraturen hemma hos sig”, svarade hennes mamma. ”Det hör till. Alla par får en i gåva när de flyttar ihop.” ”Eller så får man en av sina föräldrar när man flyttar hemifrån”, lade pappa Caspar till. ”Det är ett slags förtroende man får”, förklarade Phies mamma. ”Samhället visar att de litar på dig. De andra litar på att du förstår att allting inte är tillåtet, bara för att möjligheten finns.” ”Så man ska ha boken stående i hyllan, man ska känna till vad som står i den, men läsa själv, det får man inte?” frågade Phie. Hon såg hur Jachovs leende växte. ”Det är bäst så”, sade pappa Caspar bestämt. ”Folk har blivit helgalna av att försöka begripa sig på de där berättelserna på egen hand.” Celia lyfte en hand och tittade på sin man med en menande blick. Han svarade surmulet på hennes blick men sade inget mer. ”Men varför ska man då ha boken i hyllan? Räcker det inte med att känna till berättelserna?” undrade Phie med förbryllad röst.

”Sagalitteraturen är en del av Elisars kulturarv”, svarade hennes mamma stelt. ”Phie”, sade pappa Caspar med bestämd röst, ”jag vill inte höra talas om att du skulle ha tagit ner den där boken och så mycket som bläddrat i den, hör du det!” ”Jaja, jag hör”, muttrade Phie surt. Hennes bror flinade mot henne. Han njöt för fullt av den föreställning han påbörjat. Tänk att det fanns en bok som hennes bokmal till syster helt enkelt inte fick så mycket som öppna! Middagen avslutades under ansträngd tystnad. Så fort som det överhuvudtaget var möjligt ilade Phie tillbaka in på sitt rum. Det fanns läxor att göra och senare en katt att mata. Hon kände sig lite gladare när hon tänkte på Sand. Sand var en sandkatt som hennes mamma hade kommit hem med för ungefär ett år sedan. Phies mamma jobbade som reseledare och turistguide och reste mycket i jobbet. På en av sina jobbresor hade Celia besökt Saahs utkanter, med en grupp turister som velat fotografera soluppgången i öknen. Där, så tidigt på morgonen att solen inte ens hunnit gå upp, medan hennes grupp ivrigt satte upp sina stativ, hade hon hittat en liten halvdöd sandkattsunge. Någon av vildmarkens otaliga jägare – kanske en uggla − hade attackerat ungen och modern hade lämnat den för död. Kattungen hade ändå lyckats släpa sig till törnbuskarna för att söka skydd, men inte orkat ta sig särskilt djupt in. Den lilla honan hade försökt fräsa och morra när Celia varsamt lyfte fram den och svepte in den i sin reservjacka. När hon kom hem med det storörade byltet hade hon förvarnat Phie om flera saker; det var inte säkert att ungen skulle överleva, trots att en veterinär gett den första hjälpen, inte heller var den särskild lämpad som något husdjur; få sandkatter klarade sig utanför sin naturliga miljö. Vildkatter brukade inte heller bli särskilt keliga av sig, även om man separerade dem tidigt från mamman. Phie hade slängt en enda blick på den sandfärgade, svartrandiga nykomlingen med den tjocka pälsen och de stora ögonen och bestämt sig: ungen skulle överleva. Vad spelade det för roll om den inte var särskilt kelen av sig? Det var inte hon heller. Till allas stora förvåning räckte Phies beslutsamhet och naturliga instinkt för att

hjälpa ungen till inte bara överlevnad utan också till att växa sig stor och stark. Numera var Sand året gammal och Phies allra bästa kompis. Det var alldeles sant att hon inte var någon huskatt som strök sig mot folks ben där hon lunkade omkring med sin bistra uppsyn, men det fanns ändå ett särskilt band mellan Sand och Phie; katten gillade att sitta på Phies fönsterbräda och tillät flickan att klappa den tjocka pälsen då och då. Eftersom Sand inte krävde särskilt mycket uppmärksamhet och pappa Caspar hade snickrat en egen kattlucka till henne var hon faktiskt det perfekta husdjuret för Phie. Någon gång, mycket sällan, hoppade hon upp på Phies säng för att spinna med slutna ögon. En riktig flörtis, tänkte Phie som var förtjust i att katten inte brydde sig mer om andras sällskap än hon själv gjorde. Under eftermiddagen försökte Phie låta bli att tänka på Boken. Det gick inte särskilt bra. Den natten drömde hon att hon var en liten myra som klättrade omkring på en vidunderligt stor bok med stora, guldiga bokstäver. Nästa morgon tassade Phie upp en hel timme innan resten av familjen. Hon gav snabbt lite frukost till Sand som inte var intresserad – hon hade under nattens timmar hittat en ödla som hon nu mycket energiskt krasade i sig. Phie gav henne en hastig smekning över ryggen. Sand morrade dovt. Phies mungipor drogs uppåt. Hon morrade tillbaka. Med en tekopp i sina morgonkalla händer smög hon sig vidare till biblioteket. Hon hade lovat sin pappa att inte röra vid Boken. Hon hade inte sagt något om att inte göra några egna undersökningar om den. Fami-datorn hummade genast igång. Phie loggade in på barnens infobank och viskade sedan: ”Sagalitteratur”. Datorn blinkade till och började sedan prata: SAGALITTERATUR ELLER BOKEN OM KONUNGENS Förskräckt drog Phie ner volymen. ”Kvinnlig röst, mjuk”, väste hon till datorn. ...sta och andra kommande. Phie snabbspolade förbi introduktionen, som verkade vara en genomgång om hur Rådet hade tagit makten i Elisar för 34 år sedan. Det där visste hon redan allting om; hur Rådet hade bildats

för att lösa de hemska skillnaderna i levnadsstandard och också för att förhindra att något så fruktansvärt som kravallerna i Hebat-Adis någonsin mer skulle kunna hända. Hon saktade ner när hon hörde ordet ”Sagalitteratur” för första gången: Sagalitteraturen är uppdelad i två olika avdelningar: äldre och yngre Sagalitteratur. Båda avdelningarna innehåller många olika bokrullar. Dessa har skrivits av många olika författare, vanligen kallade ”De Vise”. Den Äldre Sagalitteraturens böcker omfattar tidsrullarna innan Konungen Sahuyes födelse, profetiorna samt den Höga Poesin. Den Yngre Sagalitteraturen omfattar en större s.k. ögonvittneskildring samt 12 brev, med största sannolikhet skrivna av Supalu, och hans studenter. Boken avslutas med en lång profetia om hur Konungens stad, Es-Ur-Jamel kommer att förvandlas till ett paradis den dag då Konungen påstås återkomma. Allt detta – både den äldre och den yngre Sagalitteraturen − har samlats ihop till en enda stor samlingsbok, som idag kort och gott kallas ”Sagalitteratur”. Den så kallade ögonvittnesskildringen kan antagligen spåras till någon eller några av Konungen Sahuyes studenter, men har under århundradens gång ändrats till sin nuvarande, sagolika legendform av de vise. Sagalitteraturen kan inte berätta för oss särskilt mycket om den sanna Sahuye, eller vad han en gång faktiskt lärde ut. Phie skrynklade ihop pannan. Så varför var det förbjudet att läsa i de här böckerna? Den äldre skrivformen och den sagolika utformningen gör tolkningen svårtydbar. Under Rådets inledande maktperiod inträffade en del mycket tragiska händelser. Rådet, som bildats efter Hebat-Adiskravallerna, bad invånarna i Elisar att för en tid låta bli Sagalitteraturen helt, tills de hunnit utbilda av Rådet godkända informatorer. Dock fanns det en del grupper som insisterade på att Saga kunde tolkas av vem som helst. Dessa avskilde sig från samhället och bildade egna sekter vars syfte var att på egen hand tolka Sagalitteratur – framför allt när Konungen Sahuye antogs återkomma. Uppmuntrade av ledaren begick sedan de allra flesta kollektivt

självmord. Efter dessa händelser förbjöds Sagalitteraturen från den stora läsande publiken. Idag är litteraturen klassad med Rådskod ett. Enbart organisationen ’Den Sanna Sonens Studenter’ har rättighet att läsa själva i Sagalitteraturen, och även bland dem är det enbart de äldsta studenterna som får läsa direkt ur de olika böckerna, och detta under sträng övervakning. Phie funderade medan hon studerade bilderna som datorn kastade fram samtidigt som den mjuka, kvinnliga rösten, som hon hade kommenderat fram, berättade. Det lät ju rätt så hemskt. Folk som tagit livet av sig för att de trott att de förstod de gamla texterna rätt. Rådet hade antagligen gjort helt rätt i att förbjuda litteraturen. Men det var något som fortsatte att gnaga. ”Tillbaka − ögonvittnesskildring”, viskade Phie. Ögonvittneskildring − en redogörelse eller rapport berättad av någon som själv har sett händelsen, förklarade datorn. Så – den här gången måste det ju betyda att det i Sagalitteraturen fanns en bok som hade skrivits av någon som själv känt Konung Sahuye. ”Visa aktuell exempeltext”, viskade Phie och väntade med ostadiga hjärtslag. Spärrad sökning, ange lösenord ___________________ . Spärrad sökning? Phie kände hur ilskan började bubbla i magen med stora, kletiga bubblor som långsamt sprack i en hetare och hetare vanmakt. Spärrad sökning? Hennes föräldrar hade inte spärrat någon sökning sedan hon i fyraårsåldern råkat söka på Gorgoroth den Grymme. Spärrad sökning? Bubblorna i magen fortsatte att växa och spricka. Den bekanta stumheten började smyga sig upp för hennes strupe. Snabbt, innan den hann ta över viskade hon: ”Göm och glöm.” Glöm vad? frågade datorn. Phie stängde av. Det sista kommandot var en av hennes bättre idéer. Först gömde datorn hennes sökningar så att andra personer, sådana som snokande storebröder, inte kunde se vad hon haft för sig, varpå den själv glömde både sökningen och gömstället. Då var det bara Phie själv som kunde plocka fram den igen, genom att ange

rätt lösenord. Lösenordet öppnade en egen fil som hon hade skapat för två år sedan, när hon var nio. Med huvudet fullt av bilder som datorn nyss gett henne smet hon tillbaka till sitt rum. Tidsrullar? Menade datorn djup historia? Profetior? Poesi! Och den där ögonvittnesberättelsen, även om den var ändrad och ändrad igen, tänk att få läsa ... vem var den där Sahuye? Hade han faktiskt varit en kung? Och vad menades med återkomsten? Skulle Phie verkligen bli galen om hon försökte läsa texterna själv? Hennes pappas ord ekade i hennes huvud: Folk har blivit helgalna av att försöka begripa sig på de där berättelserna på egen hand. Trött efter den tidiga morgonen slängde Phie sig på sin säng. Snart skulle de andra vakna.

ATT LÄMNA HUSET Innanför murarna

verväldigad av den detaljerade minnesbilden ställde jag mig sakta upp. Regnet fortsatte att droppa mjukt mot fönsterkarmen. Jag slog armarna om mig. Minnesbilderna som fortfarande dansade omkring mig som korta scener gjorde mig stum. Var de på riktigt? För att skapa lite avstånd bestämde jag mig för att kalla barnets minnesbilder för Phies bilder. Inte mina. Phies. Vad hade väl jag att göra med ett frustrerat, hopplöst ensamt barn i en stad någon helt annanstans än i mitt här? Jag tassade vidare till köket och kokade mig en kopp av något som hörde ihop med regnets dofter. Rörelserna kring tillagandet av min varma kopp, så självklart bekanta, fick mig att haja till. Hennes vanor. Hennes bilder. Jag lade ifrån mig koppen. Fundersam ställde jag mig vid fönstret. Nej, det kunde inte bli natt här. Det fanns ingen avsaknad av ljus i staden, men i Phies bilder fanns djupa skuggor och svart mörker. Jag visste vad natt var. Barnet visste. Vad hade väckt hennes bilder i mig? Förvirrat drogs mina ögonbryn mot varandra. Något. Något drog i mig, smög runt mina tankar

med en skygg varsamhet. Något som envist höll sig till skuggorna. Tankspritt sträckte jag mig efter koppen. Den kurade ihop mina händer kring sig. Drycken smakade sött och kryddigt. Varmt. Huset suckade under regnet. Med det heta sprittande i magen tassade jag omkring i huset. Var det viktigt? Var barnets minnesbilder viktiga? Jag hade ett förflutet. Det fanns ett då. Jag längtade efter att upptäcka mer av staden, längtade efter att gå ut och lära känna den bättre. Ändå. Jag hade ett förflutet. Jag hade funnits – inte bara här och nu – utan någon annanstans. Phie. Med den varma drycken fortfarande skvalpande omkring i magen ställde jag mig nu framför bokhyllan. Igen plockade jag ner boken med de vackra banden och det lena, lädriga omslaget. Phie hade inte fått. Mig förbjöd ingen. Med en glad förväntan i magen satte jag mig ner på mattan med boken i famnen. Kanske kunde det trösta barnet på något sätt; detta att det någon annanstans fanns någon som faktiskt fick läsa i boken, ostört och av hjärtans lust. Men innan jag hann vända ett enda blad, innan jag hann så mycket som öppna boken, slog en annan tanke mig: Jachov! Jachov. Pojken, brodern. Var fanns han nu? Storögt gick jag igenom hela minnesbilden igen. Det hade inte funnits någon kärlek mellan Phie och Jachov. En bror och en syster som inte älskade varandra? En djup oro väcktes hos mig. Var fanns pojken med de kalla ögonen nu? Och det var så det kom sig att jag lämnade huset, för att söka efter brodern som en gång hade hatat mig. Alla oroade tankar blåstes bort med en första vindfläkt; vad hade väl jag för anledning att bära på detta? Säkert fanns pojken med de kalla ögonen här någonstans. Jag såg fram emot att hitta honom, så småningom. I tanken lekte jag med hur roligt det skulle vara att se hur han hade förändrats från en kall, beräknande och småskuren

person till en medborgare i staden. Skulle det gå att känna igen honom? Eller skulle jag få gissa? Mjukt nynnande började jag ta mig mot stadskärnan. Överallt susade, viskade, hoppade, porlade, droppade och suckade världen. Regnet hade dragit förbi. Bladen ståtade med vackra regnpärlor som rullade sakta mot deras kanter. Ett ögonblick dröjde sig dropparna kvar hos bladens yttersta spets, varpå de släppte taget och med ett ljudligt trummande dök ner mot marken. Alla dofter kändes extra mycket. Deras klara nyanser blandades som ett rop mot de nytvättade färgerna. Med långa, njutningsfyllda steg började jag röra mig igen mot kärnan. Det ostadiga, plötsliga droppandet som störtade då och då mot marken höll mig sällskap. Var var alla andra? Nu närmade jag mig stadens hjärta. Mina steg saktade av. Porlandet från en stilla flod. Pärlor, diamanter och lysande blått glas. Vita bägare med silvriga dekorationer på ett svalt bord invid ett långsamt vattenfall, direkt från klipphällen. En inbjudan att stanna till och dricka. Träd. Stora, mäktiga, allvarliga, unga, ståtliga. Marmorstenvägen, som slingrade sig in och ut mellan träden. Trädens grenar som böjde sig ner mot vägen, som fingertoppar mot en spegelblank vattenyta. Stora, tysta, avlånga runda ingångar mot något som såg ut som en gammal, övervuxen tempelgård. Jag såg mig omkring. Jag var ensam i världen. Med långsamma steg fortsatte jag längs vägen. Och där, bakom den tomma tempelgården, fick jag igen en skymt av stadsmuren. Utan förvarning rusade nästa minnesbild över mig, som kallt vatten rakt in i lungorna. Jag satte mig ner på en bänk nära muren för att minnas mer.

ê2ë BREVET FRÅN POLYPCAR Phies historia

hie gjorde sitt bästa för att inte fundera mer på boken. Hennes föräldrar hade ju faktiskt sagt att hon snart skulle läsa om Sagalitteraturen i skolan. Men tanken att det fanns en underbart spännande bok hemma i hennes egen bokhylla som innehöll historia, kanske till och med djup historia, profetior, poesi och en Konung olik alla andra, höll på att driva henne till vansinne. Precis som mamma och pappa sade, tänkte hon dystert för sig själv. Och då har jag inte ens öppnat boken en gång. En särskilt besvärlig dag, då hennes orka-vara-tillsammans-medandra-batterier hade blinkat rött ända sedan frukosten, bestämde sig Jachov för att driva saken till nästa nivå. Han hade nog sett hur hans syster gick omkring med munnen som ett smalt streck om dagarna, hur hon undvek biblioteket och höll sig så mycket som möjligt inne på sitt eget rum. Han hade inte riktigt förlåtit henne den där första gången då boken hade kommit på tal, den där gången då hon inte alls hade börjat tjuta på det där underbara viset som

tydligt visade för honom att det var han som bestämde. Så hon hade minsann bestämt att inte längre bli arg på honom? En underbart äcklig idé hade slagit honom. Han hade gått omkring och finslipat den i flera dagar, njutit i förväg över den totala ilskeexplosionen som garanterat skulle välla ur lillasystern. Nu var han redo att sätta sin plan i verket. Hans hjärta slog upprymt när han tänkte på hur härligt rasande den lilla boknörden skulle bli. Jachov hade väntat på en dag då Phie garanterat skulle vara i biblioteket. Nu satt hon där och pratade med datorn. Hon betedde sig faktiskt som om den där saken skulle varit en riktig person. Hon hade skapat en massa olika saker med den som Jachov inte begrep sig på och det retade honom att hon kunde något som han inte kunde. Det var ju ändå han som var äldst. ”Tjenare syrran”, sade han och flinade brett. ”Gå din väg, Jachov”, svarade hon utan att titta upp. ”Jag ska inte störa dig länge”, sade han och svassade bort till den mellersta bokhyllan. ”Jag tänkte bara hitta något lätt att läsa.” ”Kan du läsa?” muttrade Phie halvtyst. ”Jag har kunnat läsa länge, syrran”, svarade Jachov ljuvt. ”Nämen kolla här då, vad har vi här på högsta hyllan då?” sade han sedan och plockade ner Sagalitteraturen. Boken om konungens första och andra kommande. Phies hjärta hoppade över ett par slag. ”Vad sysslar du med?” undrade hon ilsket. Jachov märkte att hon inte längre satt vänd mot datorn. Han hade fått hennes hela uppmärksamhet. Precis som han hade tänkt sig. ”Lägg tillbaka den, Jachov, du vet att vi inte får läsa i den”, sade hon nu, med den där halvt irriterade, halvt längtansfyllda rösten. Det här skulle bli roligare än Jachov hade vågat föreställa sig. ”Jag ska inte läsa i den”, sade han, med boken stadigt i handen. ”Jag ska bara titta på den. Kolla Phie, den här silvriga fiskgrejen, snygg, va? Det kanske finns bilder i boken! Eller vad tror du?” Phie satt och stirrade på den förbjudna boken med en förhäxad min. Ja, den silvriga fisksymbolen, otroligt elegant snidad med breda, silvriga och slingrande linjer antydde verkligen att det fanns mer att hämta i själva boken. Hon önskade att hon kunnat titta bort. Resa sig upp. Gå sin väg. Men Jachov hade hennes fulla,

hjälplösa uppmärksamhet. Och hon hatade det. Jachov njöt av att igen vara den som svingade med makten. Han flinade ännu elakare medan han tog boken ännu närmare. ”Och kolla här då, det hänger två stycken bokband från den. Säkert siden eller nåt annat lyxigt. Tänk va, Phie, att läsa en bok med bokband av siden!” Han lät sina fingrar dra långsamt i banden, samtidigt som han betraktade sin syster. Lite till. Bara lite till och han skulle få sin belöning. ”Och känn på pärmarna! Jag trodde att den skulle kännas kall mot handen, men den känns faktiskt mjuk och len, nästan lite varm.” Nu vände Jachov boken på sidan så han kunde titta på bladen. ”Förgyllda blad också. Riktigt fina grejer. Och fy vad tunna sidorna är, säkert så att man ska kunna få plats med så mycket som möjligt i boken. Så många långa, spännande intressanta − ” ”JACHOV, DU ÄR ETT MONSTER! DU ÄR BARA ETT VIDRIGT, ÄCKLIGT HHH- HHH- ” Den bekanta stumheten stängde igen hennes strupe. Hon kippade efter andan och försökte få sin röst tillbaka. Inga ord ville komma ut. Bara ett tunt väsande. Phie kände hur paniken rusade genom henne. Hur hennes ögon blev stora. Jachov kände sig nöjd med resultatet. Det här var precis vad han hade hoppats på. Han tittade elakt på Phie som kippade efter andan och försökte tvinga rösten att lyda. Han slängde boken på golvet vid hennes fötter. Den landade med ryggsidan upp. Phies ansikte växlade färg till mörkt rött. Hon stängde och öppnade sina nävar krampaktigt, samtidigt som hon försökte få tillbaka rösten. ”Säg aldrig, aldrig mer att du bestämmer själv över vad du känner”, väste Jachov. ”Jag bestämmer vad du ska känna eller inte känna. Jag bestämmer över din dag. Och idag bestämde jag att du skulle ha en riktigt vidrig dag. Vi tar om det igen när jag känner för det. Och sätt tillbaka den där i hyllan exakt där jag tog den!” Han föste föraktfullt boken med foten mot henne. Phie reste sig långsamt från sin stol. Sedan böjde hon sig ner för att lyfta upp boken. Det var något med Jachov som var riktigt ordentligt fel. Att hon själv inte var normal precis, det hade hon vetat länge. Tryggheten i mönster, i upprepning, i likadan-heten, kaoset som drabbade hennes hjärna när hon var tvungen att vara för länge

med folk, hennes konstiga kropp, som inte alltid fungerade som den skulle, allt det där var hon van vid. Men Jachovs annorlundaskap var det något annat, hemskare, över. Phie drog skakigt efter andan. Först nu vågade hon titta lite närmare på boken, som hon fortfarande höll i handen. Den kändes precis så mjuk mot handflatan som Jachov hade sagt. De två bokbanden som hängde ner från bokens insida nästan bad henne att öppna boken och börja läsa. Åh, vad hon längtade! Hon kunde se att sidorna var precis så tunna som Jachov sagt att de var. Mycket text. Mycket underbar text att läsa. Plågsamt satte hon tillbaka boken på högsta hyllan. Vad visste väl Jachov? Vad visste väl Jachov om den längtan som hade börjat viska i henne, som alldeles säkert på något sätt kom från själva boken, en längtan som sjöng i henne att inget annat mysterium, ingen annan sång, skulle längre duga. På kvällen stirrade hon länge ut i mörkret där hon låg i sin säng. Den silvriga fisken från Sagalitteraturens omslag simmade tyst fram och tillbaka över rummets mörker. Phie följde den med ögon fyllda av längtan tills allt suddades ut till oroliga drömmar. Nästa morgon satte sig Phie vid sitt skrivbord, redo för veckans fjärrlektioner. Torsdagar var hennes bästa dagar. Torsdagar var hennes skolas ”studera i etern”-dag för veckan, då alla förutom de yngsta eleverna gjorde sina skoluppgifter hemifrån. Phie tog fram sin miniskärm och rapporterade in sig i eterklassrummet. Snabbt signerade hon ut sina ämnesuppgifter för dagen. Nutidsrapportering. ”Beskriv uppgift”, sade Phie. Skärmen öppnade filen. God morgon studenter! Idag ska ni välja ut ett ämne som presenteras i dagens mediaflöde. Följ ämnet rakt igenom alla nyhetsformer, samla in bilder och fakta och rapportera sedan tillbaka. Jag inväntar era sändelser senast klockan 15.00. Lycka till! Tyst tog Phie på sig ett par 3D-glasögon. ”Omvärlden idag”, sade hon sedan till skärmen som genast plockade fram dagens nyhetsholografer. ”Rubriker och storbild”, sade hon och gäspade stort. BYT UT DINA LEDER TILL UNGA OCH FRÄSCHA FRÅN DONATORBANKEN REDAN IDAG

En bild på en gammal mans stela, rynkiga knän smälte långsamt bort för att bytas ut till en yngre, spänstigare knäled. Phie klappade i händerna just när holografen byttes ut till en detaljbild av muskulatur och ben. Bilden försvann omedelbart. GRAVSTENARS CHIPKODER HACKADE! KAOS PÅ MINNESGÅRDEN Phies blick skärptes. Hon satte undan sin tekopp. Datorn blixtrade fram tre bilder i snabb följd på tre gravplatser vars bildspel hade bytts ut till reklam för hundmat och hybrilannonser. Slutligen visades ingången till den drabbade minnesgården. Phies läppar drogs ut till ett surt leende när hon kände igen arbetsplatsen. ”Grattis pappa”, mumlade hon sedan och klappade i händerna en gång till. DRÖMSEMESTER PÅ MONOLITEN; BESTÄLL OCH VINN GRATIS HEMRESA Phie klappade så fort i händerna att bilden inte ens hunnit börja formas. Inombords suckade hon: hon skulle alltså senare idag få hem en pappa som var utmattad efter en lång dags minnesstensåterställande och en mamma som var halvt hysterisk över att folk kunde tycka att en semesterresa till en monolit var mer intressant än alla de dussinet intressanta resor som resebolaget hon jobbade åt hade att erbjuda sina kunder. Hon kunde redan höra sin mamma gå igång angående hemresan som erbjöds gratis: ”Eller hur man nu ser på det, gratis och gratis! Vad händer med den stackars familjen som beställer resan och inte vinner?! Det är som jag alltid har sagt! Tryggast är bäst!” POLYPCARS URSPRUNGSBREV HITTADE - ARKEOLOGER GÖR FYND I ES-UR-JAMEL Bilder på gamla krukor och något som såg ut som bokrullar från den djupa historian blixtrade fram på skärmen. ”Välj artikel”, sade Phie snabbt. Ett arkeologteam bestående av den Sanna Sonens Studenter i Es-UrJamel har gjort ett spännande fynd. Den här terminens grävsäsong var nästan slut när arkeologteamet stötte på ingången till ett underjordiskt tempel från det första århundradet. Till sin stora förtjusning upptäckte arkeologerna att templet hade förvarats i underjorden

helt orört. Bland fantastiska väggmålningar och golvmosaik fanns även ett litet altare i marmor. Under altaret har man nu hittat dussinet krukor som alla verkar vara fyllda med något som arkeologerna först antog vara bokrullar. Nu, när första krukan har undersökts visar det sig att innehållet består av sjutton stycken brev. Fukten har gått hårt åt de flesta av dem, men den bäst bevarade går att tyda i detalj. Skribenten har undertecknat sitt brev mycket tydligt. ”Pausa uppläsning”, sade Phie när skärmen kastade fram bilden av ett gammalt brev skrivet med gammaldags snirklig handstil. Underteckningen var skriven med stora, tydligt läsbara bokstäver: POLYPCAR ”Fortsätt uppläsning”, sade Phie intresserat och lutade sig framåt. Polypcar, lärjunge till Nochajan, som i sin tur var kung Sahuyes första student, levde mycket nära inpå den tidsepok då Sahuye själv verkade. I själva verket är det bara en generation som skiljer Polypcar från Sahuye själv. Det första uttydda brevet verkar vara till brädden fyllt med citat från den s.k. Ögonvittneskildringen, som traditionellt har tillskrivits Nochajan, och som påstås skildra Konung Sahuyes liv och gärningar. De Sanna Studenterna känner igen citaten och känner sig mycket entusiastiska. Detta kan komma att kasta nytt ljus över forskningen kring hur myterna om Sahuye har sett ut i sin ungdom. Sand slank in på rummet. Phies lyssning avbröts av att katten elegant hoppade upp på hennes skrivbord. Hon tassade fram till sin favoritplats vid fönsterbrädan. Phie log och sträckte sig för att klappa katten. Hennes hand stannade i luften när hon såg att det ryckte irriterat i Sands öron. Istället för att klappa djuret ställde hon sig upp och fluffade till den lilla filten som fanns i kattens lilla mörka sovtunna. Sand vände på huvudet. Hon hoppade ner från fönsterbrädan via Phies bord och stol, varpå hon spatserade närmare klätterträdet, i vars topp tunnan satt. Caspar hade tillverkat klätterträdet av robust cederträ och Sand hade godtagit den efter en veckas misstänkt nosande. Nu klättrade hon snabbt upp och kurade

sedan ihop sig i den lilla mörka tunnan. Bara hennes randiga svans stack ut från andra sidan. ”Sov du”, log Phie. ”Vissa andra går i skolan till klockan tre”, lade hon till, varpå hon skuttade på tå till köket. Det var så skönt att få ha huset helt för sig själv hela vägen till klockan halvtre, då Jachov kom hem. Hon hade inte velat tro på sin lycka när det hade visat sig att Jachovs skolas eterdag var på onsdag och hennes på torsdag. Hennes mamma hade mumlat upprört något om att det inte var bra att lämna så små barn hemma själva i så många timmar, skoluppgifter eller inga skoluppgifter. Hennes pappa var inte heller glad, men han tog det lugnare. De fattade inte att Phie inte var något småbarn längre. Hon var i alla fall elva. På många skolor hade man en halv-eterdag schemalagd redan från årskurs två. Då var barnen kvar på skolan, men fick själva bestämma vilket ämne de skulle jobba med och i vilket klassrum. I köket plockade Phie fram en djup tallrik, gräddmjölk, söta kryddor och krossade nötter. Samtidigt som hon förberedde sitt favoritmellanmål funderade hon vidare på Polypcar, Nochajan och den märklige Sahuye, kungen från den djupa historian. Det var då det slog henne. Insikten svepte över henne som en kall, glittrig våg som vände upp och ner på hennes mage. Citaten. I Polypcars brev. De var från Sagalitteraturen. Inte en chans, tänkte hon med stora ivriga ögon, inte en chans att mamma och pappa skulle hunnit spärra den sökningen än. Nyheterna om brevet hade ju precis bara kommit. Phie tog med sig tallriken och rusade till bibliotekets stora dator, som var kopplad till fler informationsbanker än skolans låneskärmar. Med magen i uppror väntade hon på att datorn skulle breda ut sig över alla infobanker. ”Polypcars brev, uppläsning”, viskade hon sedan med torr röst.