9789187411632 by Smakprov Media AB

Utsikt från mitt fönster

Alla bibelhänvisningar är hämtade från Svenska Folkbibeln 98

Pärlan Förlag Lisasandsgatan 3 667 30 Forshaga www.parlanforlag.se e-mail: christin@parlanforlag.se

Tack till

Omon F Norén − min käraste Siz´ Mariajeanette Karlberg och Peter Ulveström − Utan era rekommendationer hade inte denna bok varit möjlig.

Utsikt från mitt fönster Betraktelser av

Lisa Walén

www.parlanforlag.se

Att stilla stormar och hav Då kom det en häftig stormby och vågorna slog in i båten, så att den höll på att fyllas. Själv låg han i aktern och sov på en dyna. De väckte honom och ropade: ”Mästare, bryr du dig inte om att vi går under?” Han vaknade och talade strängt till vinden och sade till sjön: ”Tig! Var tyst!” Och vinden lade sig, och det blev alldeles lugnt. Han sade till dem: ”Varför är ni rädda? Har ni ännu ingen tro?” Då greps de av stor fruktan och sade till varandra: ”Vem är han, eftersom både vinden och sjön lyder honom? Mark 4:37-41

Glatt pratande och leende steg lärjungarna i båten. Petrus och Andreas tog tag i årorna och slog sig ner på varsin sida av den avlånga träbänken som gick på tvärs i mitten av båten. De andra klev i en efter en och satte sig där det fanns plats. Somliga slog sig ner på durken, en satte sig mellan Petrus och Andreas, och Filippos placerade sig i fören som speglade sig i det stilla vattnet. Solens sista strålar lyste över sjön. Dagen hade varit vacker, solig och skön, och det fanns ingenting som tydde 7

på att vädret skulle bli sämre när lärjungarna och Jesus skulle ta sig över sjön till sitt nattläger. Jesus som sist steg i båten var trött. Han hade varit igång hela dagen, delat Faderns budskap med åhörarna, förmedlat helande och många människor som mött Gud den dagen hade fått nytt liv. Med tyst deltagande lyssnade Jesus på lärjungarnas konversation, men han varken svarade eller bemötte deras samtal. Johannes, som stigit i båten precis innan Jesus, fångade mästarens blick ett kort ögonblick och såg hur trött han var, hoppade ur båten igen och viftade undan Jesus för att själv skjuta båten i vattnet. Tacksamt log Jesus stilla mot Johannes och satte sig i aktern. Johannes tog i och båtfören klöv vattenspegeln. Sedan tog han ett steg upp i aktern, klev förbi Jesus och satte sig på durken framför dennes fötter. Där var han fullt nöjd med att sitta. Han betraktade vattnet och de skrikande måsarnas flykt över Galileiska sjön. Solen sista strålar försvann ner bakom horisonten på andra sidan vattnet. Himlen färgades i solnedgångens färgkaskad och det blev snart mörkare och mörkare. Till slut var den bara rödlila och tangerade uppe i valvet att bli ännu mörkare. Johannes njöt av stillheten. Även om de andra fortfarande pratade med varandra hade deras röster avtagit betydligt. Det var som om ingen ville bryta kvällens stillhet med alltför mycket prat. Petrus och Andreas rodde taktfast och den jämna rytmen när årorna slog ner i vattnet var nästan sövande. 8

Johannes vände sig mot Jesus och såg att han hade lagt sig ner sidledes på läderdynan i båtens akter. Akterbrädan var inte tillräckligt lång, inte ens för Jesus, som trots allt var ganska kort. Inte såg det väl alltför bekvämt ut enligt Johannes åsikt, men han förstod att Jesus var trött och i princip skulle kunnat sova var som helst. Johannes noterade att han verkade så avslappnad, nästan som om han sjunkit in i någon slags medvetslöshet. Gott såg han ut att sova i alla fall. Johannes älskade de rena ansiktsdragen på sin mästare. Han kunde betrakta honom i timmar. Inte för att han var särskilt vacker att se på, men mästarens ögon var en sort för sig. Där rymdes allt: utstrålande kärlek, värme, trygghet och närhet, men han förstod instinktivt att dessa ögon kunde uttrycka även helig vrede och passionerad ilska när det behövdes. Men Jesus hade aldrig långt till leenden heller. Johannes tyckte så mycket om Jesus, och han visste att Jesus också tyckte mycket om honom själv. Det handlade inte om kärlek på annat sätt än att det var en varm, god vänskapsrelation. Jesus tyckte ju lika mycket om alla lärjungarna, men det fanns något visst mellan dem två. Med de tankarna i bakhuvudet lade Johannes sina armar runt knäna, lutade ner huvudet och lät sig vaggas till sömns av vattnets plaskande och den friska stillheten i luften. Under rodden kändes det att den gångna dagens varma, heta kvalm ersattes av sval, kyligare vind som 9

strömmade ner från de mer höglänta delarna runt sjön. Det gjorde luften frisk och fuktmättad. Lärjungarna vid årorna hade rott bra och var ute i mitten av Galileiska sjön när det plötsligt, utan föregående varning, blåste upp. Orkanliknande vindar piskade upp det mörka, stilla vattnet och vågorna började slå upp på båtens sidor. Ursinnigt och ilsket blåste ovädret upp och överraskade lärjungarna fullständigt. Filippos kröp skrämt ihop i båtens för och de andra lärjungarna hukade sig för den tilltagande stormen där de satt. Tomas visade för en gångs skull handlingskraft när han och Matteus kastade sig upp på rorkultarna för att hjälpa Petrus och Andreas i den förtvivlade kampen att hålla båten på rätt köl med årornas hjälp. – Jesus, Jesus, gastade Johannes, som också vaknat av vindens tjut. Lärjungarna var mer eller mindre vettskrämda där i båten av regnets tunga, piskande droppar och åskans muller. Stormen röt kraftfullt. Jesus reste sig i hela sin längd och lärjungarna förnam att han med ens verkade som en jätte trots sin kortväxta gestalt. – Tig! Bli stilla! hutade han med kraft i lungorna utan att för den skull höja rösten särskilt mycket. Tystnaden och stillheten som ersatte tjutandet, regnet och blixtarnas fräsande var påtaglig. Det var som om Jesus hade satt munkavle på vinden. Som om den och ovädret sjunkit ihop av sig själv, utmattad av sin egen intensiva framfart. Allt lade sig lika plötsligt som det hade börjat. Johannes var den som först öppnade munnen. 10

– Oj! blev hans första häpna ord. Inte en krusning, inte tillstymmelse till vind eller regn hördes eller kändes. Blixtarna som fräsande kastat sig ner i vattnet runt dem var alla borta. Åskan som ljudligt svarat på blixtarnas framfart var tyst. Inget regn, ingen vind. Bara en slående tystnad. Lärjungarna, som skrämda satt kvar på båtens durk, alla utom Johannes, Andreas, Petrus, Tomas och Matteus, började försiktigt, som om de fortfarande inte riktigt förstod att ovädret var över, höja på sina huvuden. – Är det över? viskade den djupt hukande Filippos från fören. Ingen svarade honom, men allas blickar vändes mot Jesus. Jesus verkade själv oberörd. Han hade satt sig ner igen i aktern. – Varför är ni rädda? Varför har ni fortfarande inte tro? Hans fråga fick lärjungarna att, nästan skamset, titta på varandra och sedan sänka huvudena igen för att de inte riktigt vågade se Jesus i ögonen. De hade sett mycket av hans verksamhet med människorna, hur han förmedlade Guds helande och nåd, men just i detta ögonblick, när stormen rasat som värst, när paniken gripit deras hjärtan, hade de glömt allting de tidigare sett. Efter några ögonblick kom nästa känsla; lättnad, och med lättnaden en ny slags respekt för Jesus. Jesus som nu åter krupit upp i aktern på båten och vänt sig om på andra sidan med ansiktet utåt sjön verkade bara 11

oberörd och fortfarande trött. Han somnade snart in igen och hörde inte lärjungarnas tysta samtal. – Vem är han egentligen? Jag trodde jag förstått något, sa Tomas viskande till Petrus. – Jag förstår heller ingenting. Hur kunde han få stormen att tystna så på direkten? Filippos skakade på huvudet. Bara Johannes, som åter satt sig ner intill Jesus på durken nedanför akterbänken, kunde känna att han sett något som för all framtid skulle ha betydelse för honom. I stället för alla frågor kände han nu en överväldigande respekt för sin mästare. Och han var evigt tacksam för att han fått se Jesus kraft och styrka så klart och tydligt. Oron och ofriden hade ersatts av ett nytt inre lugn.