När Fia-Lottas farmor blev sjuk
Fler böcker av Malin Hedström: Egil, Orgeln och Hullerombullertanterna, 2014 Egil, Morfar och Guds himmel, 2015 Lilla jag går till Gud, 2015 Lilla jag går på skattjakt, 2016 De tre nycklarna, 2017 Lilla jag - barnmusikal, 2017 Läs mer om Malin på hennes hemsida: www. malinhedstrom.com
Bibeltext i boken är hämtad från Folkbibeln 2015 Pärlan Förlag Lisasandsgatan 3 667 30 Forshaga www.parlanforlag.se e-mail: christin@parlanforlag.se © Malin Hedström och Pärlan Förlag Omslag och illustrationer: © Gloria Bernardsson Titel: När Fia-Lottas farmor blev sjuk Tryckt av: SIA Dardedze Holografija i Lettland, 2018 ISBN: 978-91-87411-58-8
När Fia-Lottas
farmor blev sjuk Malin Hedström
Gloria Bernardsson
www.parlanforlag.se
Till min mamma: För att du berättade ...
Världens bästa farmor Kapitel 1
Min farmor är världens bästa farmor! Ja, det tycker väl alla om sin farmor, men min farmor är verkligen speciell. Det var hon som bestämde att jag skulle döpas till Fia-Lotta när jag föddes för nio år sedan. Jag är ganska lik henne. Vi har samma svarta hårfärg och likadana bruna ögon. Fast nu är farmor vithårig. Jag vill också bli vithårig när jag blir lika gammal som henne. Farmor heter Fiona Charlotte. Fast alla säger Charlotte till henne. Till mig brukar farmor säga: ”Fia-Lotta, du är Guds älskade barn. Och mitt älskade 7
barn också.” Sen kramar hon mig så hela jag nästan försvinner i hennes stora famn. Det var en solig och lite blåsig oktoberdag den där dagen när jag var på väg hem från skolan. Jag minns det så tydligt för löven på träden skiftade i eldiga färger och solens strålar liksom lekte över löven. Jag minns att jag tänkte på det som vår lärare sagt till oss på NOlektionen om hösten, att naturen liksom vissnade ner och sov länge, ända tills våren kom och allt vaknade till liv igen. Träden fick knoppar som tog emot solljuset och blev till vackra blad och blommor. Det lät fint. Jag kände att jag ville hoppa mellan lövhögarna på vägen, men jag var ganska trött för vi hade haft idrott sista timmen med en vikarie. Han tyckte att vi behövde träna upp vår kondition så vi fick springa så snabbt vi kunde fram och tillbaka i gymnastiksalen. Det var jobbigt fast ändå roligt. Jag har alltid gillat att springa så det är nog därför jag har kort hår. ”För annars blir det så svettigt i nacken”, brukar min farmor säga. När jag kom hem stod mamma i hallen. Hon pratade i telefonen. ”Det är farfar”, viskade hon till mig. ”Farmor mår inte bra.” ”Vi kommer genast”, sa mamma till farfar. Jag blev rädd. För mamma lät så allvarlig på rösten. 8
9
”Farmor är inte alls bra”, sa mamma när hon pratat färdigt i telefonen. ”Hon har svårt att andas och har åkt ambulans till sjukhuset.” Mamma och jag skyndade oss ut i bilen. Vi hämtade upp farfar på vägen till sjukhuset. Farfar var så orolig att han glömt ta på sig skorna. Han hade sina innetofflor på sig så han fick byta skor innan vi kunde åka vidare till sjukhuset. ”Vad tokigt”, suckade farfar och satte sig i framsätet bredvid mamma. ”Men oj, oj, hur ska det bli för Charlotte nu?” Mamma smekte farfar på kinden och hjälpte honom att ta på säkerhetsbältet.
10
I väntrummet Kapitel 2
När vi kom till sjukhuset; farfar, mamma och jag (pappa åkte egen bil från sitt jobb så han var redan där), fick vi inte träffa farmor. Läkaren sa att hon måste undersökas först. I nästan en timme satt vi i väntrummet. Det luktade lite konstigt, tyckte jag. Som lukten hos tandläkaren fast ändå inte. Väggarna var vita och någon hade målat gröna rankor på dem. Jag tyckte att det var fint. De påminde om farmors gröna växt som hon har i finrummet. Där vi brukar äta middag på söndagarna efter gudstjänsten. Växten slingrar sig upp på väggen 11
ända upp till taket. Precis som de målade rankorna i väntrummet. ”Farmor skulle nog tycka om de gröna rankorna”, sa jag till farfar och pekade på den målade väggen. Jag tog hans hand. Då började farfar att gråta för han trodde farmor skulle dö. Han visste inte hur rätt han hade då … Mamma och pappa drack jättemycket kaffe medan vi väntade på att läkaren skulle komma tillbaka. Jag kunde inte dricka något alls. Jag hade ont i magen och kunde bara tänka på hur det kändes om man inte kunde andas ordentligt. Kanske kändes det som när man sprungit långt och fort och flåsar efter luft. Kinderna blossar och hjärtat nästan dunkar ur bröstet. Jag provade att hålla andan några gånger tills pappa frågade vad jag höll på med. Jag ryckte på axlarna och började peta på min trasiga pekfingernagel istället. Det började blöda. ”Kommer ingen snart och berättar hur det är med mamma?” sa pappa och reste sig och gick ut i sjukhuskorridoren. ”Hallå?” hörde jag honom säga. Men det fanns ingen där så han kom tillbaka igen. ”Läkaren kommer väl snart”, tröstade mamma. ”Hur är det farfar?” undrade hon sedan och kramade om honom. 12
Mamma har alltid kallat farfar för farfar. Jag tycker om det. Jag tycker om farfar och farmor. Jag började gråta när jag tänkte på farmor. Farfar kramade mig en stund. Sen kom läkaren äntligen ut till oss i väntrummet. Han satte sig mittemot mamma och pappa. Farfar höll sin arm om mig.
13
Ditt hjärtas bön Kapitel 3
”Charlotte är ganska dålig”, sa läkaren till oss. ”Hon får hjälp att andas med en syrgasmask”, fortsatte han. ”Hon har lunginflammation och vi ska röntga hennes lungor för att se hur infekterade de är.” Jag tyckte att läkaren hade snälla ögon. Han vände sig mot farfar. ”Oroa dig inte”, sa han och sen klappade han honom lite lätt på axeln. Det var då jag började be. Jag hade helt glömt bort att jag kunde be till Gud om hjälp. Tyst inuti mig bad jag: ”Snälla Jesus, hjälp min farmor att bli frisk. Gör 14
så att farmors lungor blir friska. Snälla, snälla Jesus.” Jag hade aldrig varit så bra på att be. Fast farmor brukade säga till mig: ”Fia-Lotta, Gud bryr sig inte om att det ska vara bra och genomtänkta böner. Gud lyssnar till ditt hjärtas bön.” Farmor och jag brukade be tillsammans. Jag tycker att hon ber så vackert. Hon säger alltid ”amen” men jag brukar glömma det. Vi fick stanna i väntrummet medan farmors lungor skulle röntgas. Läkaren sa att vi kunde gå till sjukhusets cafeteria, men det ville vi inte. Det kändes bättre om vi var så nära farmor som möjligt. ”Hur var det i skolan idag?” frågade mamma när vi suttit tysta ett tag. ”Vi hade en vikarie på idrotten. Han tyckte att vi behövde öva upp konditionen”, svarade jag. Jag satt tyst en stund. ”Mamma, hur känns det att inte kunna andas ordentligt?” ”Jag vet faktiskt inte, men farmor får fin hjälp här på sjukhuset.” Jag hörde att farfar börjat gråta igen. ”Snälla Jesus, hjälp farfar också”, sa jag tyst för mig själv.
15
16