9789187347856

Small holes, secret graves, children scattered around the iron fence.

Not even a scratched stone.

The wind rises, clouds cover the moon, a dog’s bark and those owls, Alone and no end.

My children who won’t hear.

The night full of cries they will never make. judy jordan, Sharecropper’s Grave

Innehåll

del ett · 11 Ett andra hem del två · 32 Inte vara svår mot henne, Geoffrey del tre · 68 Den hemliga trädgården del fyra · 112 De ler och ler och ler del fem · 139 Hur kom du fram till svaret?

Livet efter detta · 205

del ett

Ett andra hem

D

et är en lördag i slutet av juli 2000; vi är i Reepham, Norfolk: Owl Cottage. Det är en sak vi måste göra i dag, men vi försöker skjuta upp det. Vi måste gå tvärs över gatan och prata med mr Ewing; vi måste be om en värdering och höra hur de ser på våra chanser att sälja. Ewing’s är mäklarna på orten och det var de som sålde huset till oss för sju år sedan.

Förmiddagen går och vi rör oss tysta runt varandra, undviker samtal. Beslutet är fattat. Det finns inget mer att diskutera.

Vid elvatiden ser jag något blänka till i trappan. Luften står stilla, sedan rör den på sig. Jag höjer blicken. Luften står stilla igen. Jag vet att det är min styvfars vålnad som är på väg ner.

Eller för att uttrycka det på ett sätt som är godtagbart för de flesta: jag ”vet” att det är min styvfars vålnad.

Jag blir inte förskräckt. Jag är van att ”se” saker som inte finns där. Eller – för att uttrycka det på ett sätt som är mer god­ tagbart för mig: jag är van att se saker som ”inte finns där”. Det var här i huset som jag såg min styvfar Jack för sista gången, i början av 1995: levande, i mänsklig skepnad. Många gånger sedan dess har jag nickat åt honom i trappan.

Det kan förstås hända att blänket i ledstången inte var nå­ got annat än en förvarning om ett migränanfall. Det är vid min 11

kropps vänstra sida som syner uppenbarar sig; det är vänster öga som är vaket. Jag vet inte om jag i sådana utsatta lägen ser mer än vad som egentligen finns där, eller om där finns saker som jag i vanliga fall inte ser.

Med åren har symptomen på annalkande migrän blivit mer än det otäcka virrvarr de utgjorde tidigare i mitt liv, och mer än en påminnelse om att ta de mediciner som eventuellt skulle kunna avvärja ett fullt utvecklat anfall. De har blivit en överna­ turlig utsmyckning eller dekor, en konstform, en hemlig talang som jag aldrig har lyckats tjäna några pengar på. Ibland tar de sig uttryck i de synrubbningar som är vanliga bland många drabbade. Små föremål försvinner ur synfältet och det uppstår svävande lakuner i världen, till formen rätt lika flottyrmunkar men med glittrande ljus där hålen annars sitter. Ibland blixtrar det i guld mot väggen: svischande chevroner, som vingarna på små kvicka änglar. Dålig sömn och för lite mat ökar risken för de här synerna; hungrande helgon under fastan, blodsocker­ fattiga och darriga, såg syner som infriade deras förväntningar.

Ibland tar sig auran mer besvärliga uttryck. Jag kan bli döv.

Orden jag försöker skriva blir till andra ord. Jag kan drömma konstiga drömmar som jag vaknar ur med smakhallucinatio­ ner. En gång för trettio år sedan drömde jag att jag åt bin, och ända sedan dess har jag levt med deras sockriga mjölkchoklad­ smak och deras konsistens, som är som lättkokt kalvlever. En me­­­­lodi kan sätta sig i huvudet som en fästing, texten dansar ef­ ter och tvingar mig att leva mitt liv till dess ackompanjemang.

Det är ett vanligt bekymmer, att inte kunna få en sång ur huvu­ det. Men för de flesta människor är sångerna inte upptakten till en dag av kraftiga kräkningar. Dessutom säger folk att de snap­ 12

par upp dem från radion, men mina är det inte riktigt någon som sjunger numera: Bill Bailey, won’t you please come home? Some talk of Alexander, and some of Hercules. My aged father did me deny, And the name he gave me was the croppy boy.

I dag, den dagen jag ser vålnaden, är problemet bara att jag blandar ihop orden. Jag måste därför vara försiktig hos mr Ewing, men han förstår mig utan problem, och jo, han minns att han sålde huset till oss, sju år, är det verkligen så länge se­ dan? De där åren skrevs kanske en halv miljon ord ner som ut­ kast och skrevs om igen, sju och en halv tusen måltider intogs, tiotusen smärtstillande tabletter (vid en försiktig uppskattning) svaldes av mig och Gud vet hur många som svaldes av de per­ soner som fått lida på grund av mig; år när jag blev fetare och fetare (längre och längre ut skall mina gränser stå) och under sju års nätter drömdes drömmar som sedan raderades eller om­ formaterades: det var under de åren som min styvfar dog, kväl­ len före utgivningen av min sjunde roman. Alla mina minnen av honom är kopplade till hus, drömmar om hus, verkliga eller drömda hus med tomma rum som väntar på att tas i besittning: av andra människors historier och andra människors påståen­ den: av rädsla och mitt vuxna förnekande av att vara rädd. Men ömhet tar sig ändå märkliga uttryck. Jag står nästan inte ut med att sälja huset och lämna honom kvar i trappan.

En migränartad sömn smyger sig på mig sent på eftermid­ dagen. I min panna placerar den en blöt bergatrollskyss. ”Oroa dig inte”, säger jag när trollet suger in mig i sömnen. ”Om tele­ fonen vaknar ringer den oss.” Redan i går, när jag stod hos en fiskhandlare i Norfolk och skulle välja något gott åt katterna, visste jag att migränen var på väg. ”Nej”, sa jag, ”torsk är för 13

dyrt att mata fiskarna med just nu. Till och med sådana fiskar som våra.”

Jag vet knappt hur jag ska skriva om mig själv. Det kvittar vil­ ken stil man väljer, den hinner ändå börja vackla innan ett stycke är färdigt. Jag ska bara gå på, tänker jag för mig själv, jag ska sträcka ut mina händer och säga: c’est moi, vänj dig. Jag ska lita på läsaren. Det är det jag rekommenderar personer som frå­ gar mig hur man blir utgiven. Lita på din läsare, sluta skedmata din läsare, sluta vara nedlåtande mot din läsare, beröm din lä­ sare för att vara åtminstone lika smart som du, och sluta vara så jäkla behagsjuk: du i raden längst bak, kan du vara snäll att koppla av charmen! Enkla ord på enkelt papper. Minns vad Orwell säger, att god prosa är som en fönsterruta. Koncentrera dig på att slipa minnet och skärpa din mottaglighet. Kapa varje sida du skriver med åtminstone en tredjedel. Sluta snickra ihop dina taffliga små liknelser. Tänk ut vad du vill ha sagt. Säg det sedan med så mycket kraft och klarhet du kan. Ät kött. Drick blod. Glöm ditt sociala liv och tro inte att du kan ha vänner.

Stig upp under nattens tysta timmar och stick dig i fingertop­ parna, använd blodet som bläck; det ska nog råda bot på din raljans!

Men lyder jag mina egna råd? Inte det minsta. Raljans är mitt nom de guerre. (Använd inte utländska uttryck, det är elitis­ tiskt.) Jag lämnar de enkla ordens upptrampade stig och för­ irrar mig ut på de överdrivna liknelsernas fält: änglar, troll, munkformade hål. Och vad transparens beträffar – kala fönster är väl ett fattigdomstecken? Hur vore det med ett par fina tyll­ gardiner, så att jag kan titta ut men du inte kan se in? Kanske 14

fönsterluckor eller en stram hissgardin? Förresten är glasrute­ prosa ingen garanti för sanningsenlighet. Mycket man inbillar sig ser man genom glas, och de bästa lögnarna ljuger klart och tydligt.

När jag nu ska skriva memoarer bråkar jag alltså med mig själv om varje ord. Är mitt skrivande tydligt – eller är det för­ rädiskt tydligt? Jag säger till mig själv, tala bara om hur det kom sig att du sålde ett hus med en vålnad i. Men den här hi­ storien kan bara berättas en gång, och jag vill att det blir rätt.

Varför framkallar skrivande så mycket ångest? Margaret Atwood säger: ”Det skrivna ordet är som ett bevis – någonting som se­ nare kan användas emot en.” Förr tänkte jag att själv­biografin var en form av svaghet, och kanske gör jag det fortfarande. Men jag tycker också att om man är svag är det barnsligt att låtsas vara stark.

Sälja Owl: beslutet följde oss i den trögflytande sena fredags­ trafiken på M25:an, mellan mörka Brecklandbyar, förbi deras krokiga tallar och hus med fönsterluckor. Vi hade åkt den här vägen så många gånger, svängt runt Norwichs centrum i ut­ kanten av industriområden, saktat in i korsningarna vid hyres­ husen i West Earlham: lampsken bakom fördragna gardiner, tomma gator. När man passerar stadsgränsen tar gatlyktorna slut och vägen blir smalare. Man krypkör in i ett mörker som bara bryts av blänket i rävars och bondkatters ögon och emellan­ åt av flaxande vingslag och snabba små fötter i vägkanterna.

Någonting osynligt äter. Någonting äts upp.

När man kommer till det lilla samhället Reepham tar man av vid kyrkomuren, nött och stött av många tunga fordon, in på 15

ett torg utan bilar. Det lyser en lampa inne på King’s Arms; vid Gamla bryggeriet är entrédörrarna stängda och gästerna tassar upp till sina sängar. Efter att ha svängt backen upp från torget parkerar man på den sönderkörda planen bakom huset, lastar ur i mörker och oftast i regn; kängorna hittar runt pölarna och de hala ställena, den förrädiska trappstenen och kanten av sten­ läggningen. Ibland är det midnatt och vinter, kylan suger kraft ur ficklampsljuset och skickar ut käglan som ett planlöst skim­ mer. Men precis som fötter kan vägen, vet fingrar var de har nycklarna. Femtio meter från torget finns inga ljusförorening­ ar, ingen stad som silar in och bleker himlen, ingen flygbana, inga ljud av steg. Där är stjärnljus, frost på stigen och ugglor som skriar från tre socknar.

Man sover gott här i huset, fast är man här en vardagsmor­ gon väcks man i gryningen av lastbilar och traktorer. Mot fram­ sidan lägger sig smuts och avgaser över fönstren som en fet och klibbig hinna. Landsbygden är inte lågmäld eller ren. Hela da­ gen väser det från hydrauliska bromsar när lastbilschaufförer stannar längst nere i backen, vid Townsend Corner. Men när de säger town’s end så menar de det. Bortanför polisstationen, bortanför den sista enplansvillan – det vill säga efter bara drygt trehundra meter – övergår samhället i öppna fält. Grannbyn heter Kerdiston. Kyrkan där rasade för flera hundra år sedan.

Där finns inga gatunamn, och faktiskt inga gator heller. Inte ens folk som bor där vet riktigt var de är. Byns ende framstå­ ende invånare, sir William de Kerdeston, flyttade till Reepham efter sin död och ligger avbildad i full rustning och vilar – om det är rätt ord – på sin grav på en bädd av kiselsten: kanske rycker det i hans axelmuskler och benen kanske sträcks varje år 16

när vi närmar oss alla själars dag, när de döda gör sig redo att stiga upp och gå.

När vi köpte huset hade det varken namn eller historia. Det var en ombyggnad av något som tidigare kanske varit en gård, eller kanske inte; förmodligen hade det ett slags magasin. Någon gång i början av 1990-talet tog en byggpamp från Norwich över den intetsägande fastigheten i gammalt rödbrunt tegel och gjorde om den till fyra lägenheter och två småhus.

Vintern 1992–93 åkte vi runt i Norfolk på jakt efter ett fri­ tidsboende. Vi for till kusten och in i hjärtat av grevskapet, medan vi hela tiden höll i minnet den långa resan från Berk­ shire och att vi behövde en bas på helgerna, nära mina föräldrar som hade flyttat ner till Holt. Där vi kom körande i vår knall­ röda BMW, som stöpta i våra Barbour-jackor, var vi en fröjd för ögat för varje landsortsmäklare. Vi såg dem lysa upp men snabbt anta sin vanliga uttryckslösa min när vi redogjorde för vår strama budget och våra högt ställda krav. Vi ville inte ha något förfallet, inget pittoreskt, inget med ett litet men hanter­ bart svampproblem. Och ingenting allt för otillgängligt, efter­ som jag kanske skulle vilja vara där ensam, och jag är själv för otillgänglig och lättretlig och nervös för att köra bil. Vi ville ha en affär och en pub, men de flesta byar i Norfolk är glest ut­ spridda, avfolkade ställen där centrum i bästa fall utgörs av en telefonkiosk. Ändå tänkte vi att det fanns ett hem för oss någon­ stans i grevskapet. Jag hade nyligen vunnit ett litteraturpris, så vi hade oväntade pengar att pytsa in. Norfolk var inte på modet vid den tiden. Folk tyckte att det låg för långt från London och där fanns inte det som stadsbor kräver, en infrastruktur med 17

gourmetrestauranger och trevliga små delikatessbutiker; där fanns pubar som serverade mikrade bakpotatisar med trista jätte­portioner av kött och sås, och små Woolworths-filialer på småorterna och Spar-snabbköp på större ställen, och sjöfåglar och klappersten och hav längs synranden och en vidsträckt konstnärshimmel.

Vid det laget kände vi till Norfolk ganska väl. Första gången jag kom till grevskapet var 1980, när jag besökte vänner som var nyinflyttade i en by i Broadland. Mitt eget hem fanns i Afri­ ka, men äktenskapet knakade. Jag var ett sjukligt blekt barn med en resväska – ett gammalt barn, tjugoåtta år – och jag åkte runt och hälsade på folk, stannade ett tag och försvann sedan igen innan jag till slut alltid hamnade uppe i föräldrahemmet, som på den tiden fortfarande fanns norrut. Det var som om jag alltid åkte tåg, släpade bagage uppför trappor i Crewe eller le­ tade efter en plats i lä på Nuneatons vindpinade perronger. Un­ der resans gång blev jag smalare och smalare, allt mer nött och sliten, allt mer ensam. Jag längtade hem till huset jag lämnat, till mina djur, till det omfattande romanmanuskript jag skrivit och lämnat kvar. Jag längtade hem till min man, men mina känslor kring det förflutna var så luddiga och omöjliga att ut­ forska att jag inte kunde få fatt i dem, och för att de så skulle förbli började och slutade jag ofta varje dag med en liten omgång barbiturater som jag stjälpte i mig ur handflatan och sköljde ner med vatten från en kopp i någon annans hushåll. Tar man bar­ biturater sent på kvällen blir drömmarna svarta och tomma, och man vaknar med illamående och ser dagen skymta i fjärran som en strand från ett krängande fartyg. Men det är för att man behöver en ny dos. Efter en timme mår man fint.

18

Min värdinna i Norfolk var en kvinna jag kände från Afrika.

Hennes man jobbade utomlands igen och hon tyckte inte om att vara ensam i landsbygdsmörkret. Om det påfrestande ut­ landslivet inte hade sammanfört oss skulle vi aldrig ha blivit vänner; efter ett tag gick det upp för mig att vi hur som helst inte var vänner, så jag tog ett tåg från Norwich och kom aldrig tillbaka. Men våra långa bilutflykter i grevskapet, irrandet på vintervägar, de sladdriga salladerna på bykaféer, vårt snubb­ lande på igenvuxna kyrkogårdar och vårt intresse för vad gam­ lingar kunde berätta hade fått mig att fundera ordentligt på trakten och vilja skriva en roman som utspelade sig där. När det gått några år var det också vad jag gjorde.

Vi hade bara varit separerade i knappt två år när min exman kom till England och var förändrad. Jag tror trots allt att män­ niskor förändras; en tro på motsatsen är egentligen rätt me­ ningslös. Jag hade också förändrats. Jag levde ensam. Jag var sjuk i en kronisk sjukdom, uppsvälld av steroidbehandlingar och en cyniker på romantikens område. Av Freuds två konstan­ ter, kärlek och arbete, höll jag mig nu enbart till en; jag var an­ ställd sex dagar i veckan på två dåligt betalda jobb, dagtid i en bokhandel och kvällstid bakom en bardisk, och jag gick upp i gryningen för att skriva min dagbok och rusta kroppen inför steget ut i världen. Jag förde anteckningar för framtida böcker; den gången, 1982, hade jag bara gett ut en novell. Jag hade slu­ tat ta barbiturater. Jag minns inte exakt när jag lade av eller vad jag gjorde med det outsinliga förrådet pyttepiller i den stora plastburken jag haft med mig från Afrika. Fasade jag ut dem?

Slutade tvärt? Jag vet inte. Med tanke på det jag längre fram ska påstå om mitt minne gör det mig bekymrad. Kanske förde 19

de med sig sin egen glömska, varje rasslande liten näve knapp­ nålshuvudstora satar. Sedan dess har jag alltid varit beroende av ett eller annat, för det mesta något som det inte finns en stöd­­grupp för. Semikolon, till exempel, kan jag inte avhålla mig ifrån i mer än tvåhundra ord åt gången.

Huruvida jag den sommaren var i stånd att fatta ett ratio­ nellt beslut – ja, vem kan uttala sig om den saken? Det kändes som om det jag lämnat, tillsammans med min exman, var mer än de flesta hade att börja med. Så vi gifte oss igen, budgetvari­ anten, i stadshuset i Maidenhead med två vittnen. Det var sep­ tember och jag kände mig väldigt sjuk den morgonen, illamå­ ende och uppsvälld, som om jag var gravid; det värkte bakom mellangärdet och då och då var det som om någonting gjorde en volt och klöste mig, som om jag vore en kvinna i en folksaga, gravid med en demon. Inget, frånsett att jag var tvungen att gifta mig, skulle ha fått mig ur sängen, in i klänningen, ner i de högklackade skorna och ut på gatan. Vigselförrättaren var vän­ lig och önskade oss bättre lycka den här gången. Vi hade ingen ring; eftersom mina fingrar ändrade storlek från vecka till vecka såg jag ingen vits med det, och det är också möjligt att jag inte hade bråttom tillbaka till äktenskapets tecken och symboler. Vi åt lunch på en restaurang i Windsor, på en innergård med utsikt över floden. Vi drack champagne. Ett vittne tog ett fotografi där jag ser hålögd ut, som en kålrotslykta. Det var så det kom sig – jag måste ruska på mig innan jag säger det – att jag har varit gift två gånger: två gånger med samme man. Jag tänkte jämt att det var något för filmfolk eller sådant som blonderade biljardmästare höll på med, knäppa typer vars framgångar fått dem att tappa fotfästet. Jag tänkte att det var vad folk med häf­ 20

tigt temperament gjorde; det var inget för de sansade och omdö­ mesgilla. Fast är man sansad och omdömesgill utöver en viss gräns är det kanske det enda raka. Man skulle hålla på så där och gifta sig och gifta om sig med den personen, gifta sig och gifta om sig så många gånger som behövdes för att det skulle gå in.

I mitten av januari 1993 satte vi upp vårt högkvarter på Blake­ ney Hotel, en flintstensskuta seglande på saltängarna. Vi var utrustade med buntar av objektbeskrivningar, flertalet osanna eller missvisande. I två dagar körde vi runt på småvägarna och strök hus från listan så fort vi såg läget eller utsidan. Jag höll på att repa mig efter en svår jul – bronkit och lunginflammation – och jag hade tappat rösten. Men någon röst behövdes inte, bara en förmåga att titta på kartan i avtagande ljus och samtidigt hålla ögonen på svårlästa vägskyltar som vacklade under tyngden av Norfolks ortsnamn. Klockan fem en söndagseftermiddag stod vi i halvmörkret med lera upp till fotknölarna någonstans öster om East Dereham, ett stenkast från en gammal söndervittrande kyrka och en länga fallfärdiga uthus i korrugerad plåt. Vi för­ sökte hitta stigen fram till en eländig liten stuga i änden av en eländig liten husrad, men gav upp och satt dystra i det knallröda monstret innan vi styrde tankarna mot M25:an igen.

När vi återvände var vädret lika bitande kallt, men jag hade fått tillbaka rösten och vi hade avgränsat vårt sökande. Ofta när jag bodde hos min väninna från Afrika hade vi åkt till Reepham för att handla och jag hade tittat upp mot Gamla bryggeriets höga georgianska fönster. Det var en pub och ett litet hotell, en elegant röd tegelbyggnad med solur och den där latinska in­ skriptionen som betyder ”Jag räknar de lyckliga timmarna 21

blott”. När jag kom tillbaka till Reepham tio år senare fanns det ett postkontor, två slaktare, ett apotek såväl som en telefon­ kiosk; en frisör, några diskreta antikhandlare, ett välbesökt ba­ geri som sålde vitaminer och lantägg och ekologisk choklad, och en grönsakshandel/blomsteraffär som hette Meloncaulie Rose. Ett välordnat torg omgavs av lugna hus med breda föns­ ter, och ett myller av småstugor kantade Station Road hela vä­ gen ner. Någon station fanns inte längre kvar, men under vik­ toriansk tid hade man haft två stycken, därtill tolv ölstugor och en boskapsmarknad. Man hade haft tre kyrkor, men en brann ner 1543 och återuppbyggdes aldrig; stans historia handlar om ett långsamt förfall i gudlöshet och måtta. En januaridag efter att jag blivit bofast stod en kutig gammal dam i sin dörröpp­ ning och vinkade in mig. Hon tittade ut över det övergivna tor­ get och bort mot kyrkgrindarna. ”Vad säger du?” sa hon. ”Mer liv på kyrkogården än på gatan i dag.”

De boende i Reepham och kringliggande byar samlas inne på posten på lördagsförmiddagar. De diskuterar regnmängder – ”inte tillräckligt för att blöta ett frimärke”, hörde jag en man som sa en gång. De pratar om huruvida de har satt på värmen eller stängt av den, och om nittioåriga bilförare som krypkör på småvägarna i sina Morris Travellers. De är inte ogästvänliga.

De ser dig inte som nyinflyttad förrän du har bott där i tjugo år.

De ser dig i själva verket knappast alls. Människor som en gång var verksamma i jordbruket arbetar nu sannolikt vid en dator.

De känner dig inte, men det har de ingenting emot. De sköter sitt så sköter du ditt. Förr hälsade de på varandra med ”Allt väl?”, en fråga med unikt Norfolk-tonfall, men det gör de inte lika ofta längre. De går in till sig tidigt på julafton och låser 22

dörren. De ställer korgar med falläpplen och överblivna grön­ saker utanför dörren, där vem som helst får ta, och de säljer buketter med narcisser för småpengar om våren.

När vi åkte för att titta på huset var bråten kvar efter hant­ verkarna. Vi stod i halvfärdiga rum och såg det framför oss. Vi såg framför oss att det skulle bli vårt. Det var billigt och låg en minut från torget. Vid midnatt lämnade vi vårt rum i Gamla bryggeriet och gick till grinden: dit där grinden skulle sitta se­ dan. Vi ville titta på det igen, i enskildhet och tystnad. Medan vi stod hopkurade i våra rockar en kväll som var förhärdat kall hoade kattugglan från trädet.

Senare lät vi göra en skylt med texten ”Owl Cottage” och en bild. Men mannen målade en tornuggla, kanariegul och smal, med otäcka fötter som fötterna på en gnagare.

Det är ett märkligt fenomen, det ”andra hemmet”. Precis som det andra äktenskapet är det inget jag någonsin satt i samband med mig själv. Jag tänkte att det var något för rikt folk som pressade upp priserna i Cotswolds. Jag hade aldrig dåligt sam­ vete för Owl Cottage; köparna stod knappast i kö, inte med den lilla trädgården och trafikbullret på vardagarna. Vi köpte det i förhoppning om att det skulle bli första steget i en perma­ nent flytt till Norfolk. När vi satte oss i bilen, BMW:n och dess mindre vräkiga efterföljare, fantiserade jag om att det här var den sista resan och att vi åkte i konvoj med flyttbilen: att vi lämnade sydöstra England bakom oss för alltid. När jag ägnade mig åt den leken log jag och slappnade av i axlarna. Men sedan måste vi bromsa in för någon form av blodspillan eller kata­ strof på M25:an och jag tvingades erkänna att det bara var 23