Kapka Kassabova
Gata utan namn En barndom och andra missöden i Bulgarien
Översättning av Ylva Mörk
Kassabova_Gata utan namn.indd 3
2013-04-03 14:31
Fotografier s. 13, 33, 44, 76, 99, 159, 189, 221, 279 och 326 © Kapka Kassabova; s. 17 och 253 © Michael Wilson; s. 116 och 141 © Bulgarian Broadcasting Agency Agency BTA; s. 306 © Anthony Georgieff; s. 357 © Catarina Leal Karta Emily Faccini / Stig Söderlind
www.2244.se ISBN 978–91–86729–31–8 Copyright © Kapka Kassabova 2008 Originalets titel: Street Without a Name – Childhood and Other Misadventures in Bulgaria (London 2008) Published by agreement with Leonhardt & Høier Literary Agency, Copenhagen and Blake Friedmann Literary, TV and Film Agency, London ScandBook AB, Falun 2013
Kassabova_Gata utan namn.indd 4
2013-04-03 14:31
Till mina föräldrar och min syster som gjorde sitt bästa i den sämsta av tider
Kassabova_Gata utan namn.indd 5
2013-04-03 14:31
Kassabova_Gata utan namn.indd 6
2013-04-03 14:31
VARNING Boken du håller i din hand är inte en fiktiv berättelse. Ingenting i den är påhittat, och med det menar jag att allt som jag beskriver har hänt. Men sättet på vilket jag beskriver det är i högsta grad personligt och därför inte särdeles tillförlitligt. Den som söker en reseguide kan använda sig av min något mer tillförlitliga Globetrotter’s guide to Bulgaria. Den som söker en historiebok kan vända sig till närmaste bibliotek, där det bör finnas en mycket tillförlitlig och nyskriven bok om Bulgariens historia. Alla namn förutom de på offentliga personer har bytts ut för att skydda de inblandades integritet, med undantag av författarens familj som inte har haft den turen samt några personer som inte längre finns bland de levande – och som jag hoppas inte tar illa upp om de tittar ner på oss från sin himmel.
Kassabova_Gata utan namn.indd 7
2013-04-03 14:31
INNEHÅLL PROLOG 13 ”Jag gick mig ut i skogen …” 1. Persikogatan Utvandraren återvänder
17
DEL 1 En barndom 2. I studentstaden Dåliga utgångspunkter
33
3. Ungdom 3 En värld av lervälling och musik
44
4. Öst och väst De fattiga kusinerna från landet
76
5. Min Tjernobylsommar Liv och död på den socialistiska landsbygden
99
6. Förändringens vindar Perestrojka i luften
116
7. Och gudarna ska veta att jag är olycklig nu Utvandring
141
Kassabova_Gata utan namn.indd 8
2013-04-03 14:31
DEL 2 Andra missöden 8. Hon växer utan att åldras En nygammal bekantskap
159
9. Frihet, perfektion eller döden Makedonska missöden
189
10. Balkanblues Att överleva i Balkán
221
11. Orfeus förbannelse En saga från Rodopi
253
12. Ner i minnesluckan Bulgarien, Turkiet och Dödsbältet
279
13. I den förtrollade trädgården Vid Svarta havet
306
14. Slutstation Donau En vanlig turist
326
EPILOG 357 TACK 367
Kassabova_Gata utan namn.indd 9
2013-04-03 14:31
Kassabova_Gata utan namn.indd 10
2013-04-03 14:31
Kassabova_Gata utan namn.indd 11
2013-04-03 14:31
Kassabova_Gata utan namn.indd 12
2013-04-03 14:31
PROLOG ”Jag gick mig ut i skogen …”
När jag växte upp i det kommunistiska Bulgarien brukade vi leka en lek som hette ”Jag gick mig ut i skogen”. Den går så här: ”Jag gick mig ut i skogen, jag letade bland löven, jag hittade en bild av …” Sedan visar man vad man hittade med hjälp av en pantomim, och så ska de andra gissa vad det är. Enkelt men samtidigt djävulusiskt svårt. För under löven kan det dölja sig vad som helst från en svamp till ett lik, och det gjorde det vanligtvis också. Totalitära regimer koncentrerar sig på partiet, folket och den ljusa framtiden och är inte intresserade av personliga berättelser. 13
Kassabova_Gata utan namn.indd 13
2013-04-03 14:31
Det är inte posttotalitära demokratier heller. De är för upptagna av att hålla sig vid liv. Likadant är det i väst. Man har en vag föreställning om ett kollektivt liv bakom järnridån, och ett liv efter den, men det finns förvånansvärt få personliga berättelser om det. Det borde finnas fler. Halva Europa levde ändå ”på andra sidan” i ett halvt sekel. Och kanske känner ungefär hälften av denna halva (enligt min egen grova uppskattning) att de fortfarande bor på andra sidan av något som påminner om en mur. Murens ande försvinner inte förrän den har fått frid. Mitt syfte med denna bok är därför delvis exorcistiskt. År 1990, efter Berlinmurens fall, lämnade jag Sofia för Storbritannien, Nya Zeeland och sedan Storbritannien igen, med några kortare uppehåll i Frankrike och Tyskland dessemellan. På vägen samlade jag på mig mängder av visum, ett nytt pass, några halvt bortslösade liv och en imponerande uppsättning vanföreställningar. Den största av dessa vanföreställningar var att jag, genom att låta mig uppslukas av varje annat land på planeten utom Bulgarien (som jag försiktigt tassade runt som vore det en tickande bomb i skepnad av ett land, redo att detonera så fort minnet nuddade vid det), skulle kunna göra mig fri från två saker. För det första: mitt bulgariska förflutna, som inte var av det eländiga slaget men som ändå inte lämnade mig någon ro, likt en ålderssvag släkting som ligger och ropar i ett mörkt rum längst in i huset. För det andra: behovet av att jämt besvara den fråga som vänliga människor ställer när de träffar mig: Jaha, och var kommer du ifrån? Bulgarien. Huvudstad: Bukarest. Onkel Bulgaria. En yoghurtbakterie som heter bulgaricus. En republik i det forna Sovjetunionen. Det bulgariska paraplymordet. Brottare, eller var det kanske 14
Kassabova_Gata utan namn.indd 14
2013-04-03 14:31
tyngdlyftare. Män – och kvinnor – med mustasch. Och på senare tid en plats från vilken svartmuskiga typer kommer rusande för att banka in dörren till Europeiska unionen med sina rörmokarverktyg. Ett billigt fastighetsparadis för soldyrkare – eller var det skidåkare – om vilket vi vet att … tja, att det är billigt. I det västerländska medvetandet är Bulgarien ett land utan ansikte. I engelskspråkig litteratur dyker det upp som ett kapitel – det allra kortaste – som inleds med en uppbygglig mening om den oförtjänt undangömda plats Bulgarien har i det västerländska medvetandet. Eller som ett appendix, något man kommer på i efterhand. Under det senaste århundradet har flera begåvade resenärer gett sig på Bulgarien, men landet har visat sig svårgenomträngligt för dem. Det har förblivit det kortaste kapitlet i deras böcker. Den senaste som verkligen beskrev och drog fram Bulgarien i ljuset var etnografen Felix Kanitz från Österrike-Ungern. Det var 1860. Så det är förmodligen dags för en uppfräschning. Jag vet att Bulgarien har många ansikten – jag har sett dem – så jag bestämde mig för att skriva fram mitt eget Bulgarien, som ett förebyggande motgift mot framtida appendix. Har jag fått det helt rätt? Jag är säker på att jag har fått det helt fel, på sina ställen. Men det jag ville göra var att skriva en läsvärd berättelse om landets och människornas dramatiska historia. Det är varje reseskildrares eller minnestecknares högsta önskan. Och det enda autentiska sättet att göra det på var att berätta om hur jag växte upp under kalla krigets inte alldeles normala sista femton år, rusade i väg till det hett eftertraktade väst i Berlinmurens naggade skugga och sexton år senare återvände till ett förändrat land som en förändrad person. Det porträtt jag här skissar av det moderna Bulgarien då och 15
Kassabova_Gata utan namn.indd 15
2013-04-03 14:31
nu är nästan alltid personligt och nästan aldrig smickrande. Det måste bli på det sättet om jag ville vara sann mot den tid jag växte upp i och den tid i vilken Bulgarien växer upp i dag. Och det ville jag vara. Skönhet må vara viktigt för ett lands ego, men sanningen är viktigare för mig. Att resa runt i det land där man vuxit upp, förlorat en del av sin oskuld och några av sina illusioner samt tillägnat sig några bestående neuroser innan man lämnat det med hat i sinnet, är en lätt schizoid upplevelse. Man är på samma gång en outsider i nuet och en insider i det förflutna. Eller kanske tvärtom. Vilket är mitt sätt att säga att jag växte upp, gick tillbaka ut i skogen, borstade undan löven med min vandringsstav, och här är de bilder jag hittade.
16
Kassabova_Gata utan namn.indd 16
2013-04-03 14:31