9789186729172 by Smakprov Media AB

Ă&#x2013;versĂ¤ttning Niclas Hval

Grozni_Wunderkind_version3.indd 3

2012-07-05 - 27 09.55

Citatet ur Bröderna Karamazov är hämtat ur Staffan Dahls översättning.

Grozni_Wunderkind_version3.indd 4

2012-07-05 - 27 09.55

Till Ilija

Grozni_Wunderkind_version3.indd 5

2012-07-05 - 27 09.55

Grozni_Wunderkind_version3.indd 6

2012-07-05 - 27 09.55

”Vad är helvetet? Så här resonerar jag: Lidandet att inte längre vara i stånd att älska.” – Bröderna Karamazov, Fjodor Dostojevskij

Grozni_Wunderkind_version3.indd 7

2012-07-05 - 27 09.55

Grozni_Wunderkind_version3.indd 8

2012-07-05 - 27 09.55

PROLOG

imlen ovanför Sofia är gjord av granit. Den är grå på morgonen, gråare på eftermiddagen och svart på natten – svart, fast med ett svagt rubinrött sken eftersom dess hårda korniga yta upptänds av blinkande trafikljus, starkt upplysta spårvagnar, rastlösa hyreshus, teveapparater, neonskyltar, mångskimrande ryska soldater som stöpts i brons och av feta apparattjiki som i sina röda drömmar irrar omkring i V. I. Lenins samlade verk. Inga flygplan åker över den här himlen. Tiden kan inte rymma ur granitdomen. På eftermiddagen lägger sig den söta doften av ponitjki ovanpå den ktoniska stanken från Sofias uråldriga kloaksystem. Tusen floder flyter fram under staden, de skvalpar mot bysantiska ruiner, trakiska gravar och atomskyddsrum och drar loss ben ur gamla ottomanska gravplatser. Högt ovanför dessa spyr de nedgångna hyreshusens skorstenar ut svavel, och låga stenkolsmoln trasslar in sig i den massiva skogen av teveantenner som breder ut sig över de lertegelklädda takens ändlösa lapptäcke. En zigenerska står i rondellen på Zaimovboulevarden och säljer blommor, bredvid ett monument som markerar platsen där ottomanerna hängde kristna upprorsmän. ”Vi finns i tiden och tiden finns i oss”, lyder inskriptionen. En paradox som fördes fram av en munk som hängdes för att ha smitt planer på att störta sultanen. På andra sidan staketet, i en gränd bortanför en bakgård full av fimpar och tomma ölflaskor, finns en hög tegelmur som

Grozni_Wunderkind_version3.indd 9

2012-07-05 - 27 09.55

10 Nikolai Grozni

jag klättrar över innan jag slinker in under nätstängslet och är tillbaka på skolan. Killen i träningsbyxor och tjocka glasögon heter Mulberry och är gymnastiklärare. Han råkar även vara våldtäktsman. Mannen som kommer ut genom huvudentrén, han där i militäruniform med medaljer, är arméinstruktör och lär oss att kasta handgranater, sticka bajonetten i imperialistiska soldater och plocka isär kalasjnikovs. Han luktar skit i munnen. Den korta sköra medelålders kvinnan med krokig näsa och korpsvart hår är vår matematiklärare. Hon bär exakt tjugoåtta armband av mässing och koppar på varje handled eftersom talet tjugoåtta är ett perfekt tal enligt Pytagoras, det är lika med summan av alla sina delare. Förbannelse över henne. Sofias musikskola för begåvade barn är på många sätt mitt hem. Här har jag gått sedan jag var sju år gammal och klarade mitt första piano- och gehörsprov. När man kliver in i entréhallen förflyttas man till ett annat universum: den unkna luften, de förkrympta invånarna och avgudabilderna i brons tonar bort, och i deras ställe framträder en gränslös överjordisk stad där allt – väggarna, färgerna, människorna – består av ljud. Dussintals sopranröster krockar med mullrande trummor och pukor från slagverkarna nere i källaren. En vibrafon hörs, en tuba, en trumpet, någon övar kromatiska ackordföljder på en flygel och töjer rummets gränser; till skillnad från andra platser finns det i ljudstaden ingen begränsning för hur många dimensioner man kan träda in i. En stråksektion störtar fram genom en Brahmskonsert, cellorna och kontrabasarna karvar ut nya solar, väver svarta hål. En oboe och en svag flöjt bryter mot relativitetsteorins lagar och rullar i väg ljudstaden som en liten glaskula. Rummet har ingen vikt, en G-durskala framkallar en explosion av nyanser av blått, buteljgrönt, ljus bärnsten. Om man är elev på skolan, och vandrar genom de svagt upplysta korridorerna dag som natt, lär man sig att förlita sig på öronen. Ögonen är inte så viktiga här. Gator av ljud, kroppar av ljud – de är långt mer levande än den visuella världens ting.

Grozni_Wunderkind_version3.indd 10

2012-07-05 - 27 09.55

wunderkind 11

Till och med när vi rusar upp på vinden för att ha sex mellan lektionerna så gör vi det med slutna ögon och lyssnar på klarinetten, efter fotsteg, kalibrerar vårt absoluta gehör. På vänster sida om huvudentrén sitter skolans dörrvakt i en fönsterlös hytt gjord av sammansvetsade plåtar. Han är en skallig man i sjuttiofemårsåldern som bär blå overall och som har till huvuduppgift att dela ut nycklar. Ett femtiotal nycklar hänger på en trätavla på hyttens bakre vägg, alla är numrerade. Den ovanligt långa och blanka silvernyckeln längst ner i tavlans högra hörn går till Steinwayflygeln i Kammarsal nr 1. Bredvid den hänger en nästan lika lång men inte lika blank guldnyckel som låser upp Yamahaflygeln i Kammarsal nr 2. Det är bara de mest privilegierade pianoeleverna som får öva på de stora konsertflyglarna. Jag råkar vara en av dem. Det är inte svårt att skilja på de två flyglarna. Steinwayen har en skarp, kall, stram klang. Varje ackord får en stark vit aura som ger Mozart, Liszt och Skrjabin en fjärmad överjordisk närvaro. Tonen i Yamahan, å andra sidan, är varm och fuktig och skapar en stor rymd där allt solljus silas genom tjocka sammetsgardiner: Chopins ackord får ett stänk av mahogny, Beethovens militanta kynne dränks i vin, Debussys ljusa drillar blänker som svarta pärlor. Entréhallen mynnar ut i en rymlig och mörk korridor med utsirat tak och terrazzogolv. Till vänster ligger Kammarsal nr 3 som är utrustad med ett ryskt stående piano och som främst är reserverad för mindre ensemblekonserter. Till höger ligger Kammarsal nr 2 som är något större än nr 3 och som används för mindre soloframträdanden. En tung dubbeldörr leder till ett trapphus och Kammarsal nr 1 som är en ljudisolerad sal med träpanel och plats för trehundra åskådare i publiken och en full symfoniorkester på scenen. Två gånger i månaden, och vid särskilda tillfällen – till exempel på årsdagen för Oktoberrevolutionen – förvandlas Kammarsal nr 1 till ett kommunistiskt tempel med röda flaggor, röda femuddiga stjärnor och bilder på Marx och Lenin. Lärarna marscherar då upp på scenen, gör

Grozni_Wunderkind_version3.indd 11

2012-07-05 - 27 09.55

12 Nikolai Grozni

honnör, utbyter ockulta besvärjelser. Rektorn och andra framstående agitatorer ger timslånga föreläsningar med messiansk glöd. Mot slutet går ett tiotal sextonåringar upp på scenen och blir upptagna i Kommunistpartiet. Den breda trappan som letar sig upp i mitten av den fem våningar höga byggnaden utgör en resonanslåda och fungerar som ett slags högerpedal: alla ljud verkar bli starkare här, längre, mindre distinkta. Ekot från en trumpet blandas med ekot av en violin. Historieläraren som gapar någonstans på fjärde våningen får en överdriven röst, nästan operalik. När man går i trappan kan man inte undgå att lägga märke till de stora fula bultar som skruvats fast i ledstångens lackade trä med jämna mellanrum. De sattes dit av vaktmästaren efter att en tiondeklassare hade åkt damsadel nedför räcket, tappat balansen någonstans mellan första och andra våningen och störtat till marken och brutit nacken. Det mesta av skolans administration ligger på tredje våningen. Före och efter lektionerna uppehåller sig lärarna i ett stort rum som döpts till Lärarhögkvarteret och vars heliga inre ej får beträdas av elever. För längst in i Lärarhögkvarteret, i ett massivt träskåp som är låst under natten och den senare delen av dagen, vilar skolans allra värdefullaste reliker: en samling stora plastklädda loggböcker som även kallas dagböcker. Var och en av dem är hundrafemtio sidor tjock, och sammantaget innehåller de alla elevers fullständiga historia. Det finns en dagbok för varje klass och i den antecknar lärarna närvaro, betyg, förseelser och reprimander, men även uppgraderingar och nedgraderingar av elevernas ”personanseende”. Det finns fyra olika nivåer av personanseende: Utmärkt, Gott, Nöjaktigt och Klandervärt. Om till exempel en elev med Utmärkt personanseende skolkar från tre lektioner nedgraderas han till Gott personanseende. Om en elev ertappas med att röka faller hans anseende två steg. När en elevs personanseende blir Klandervärt relegeras han från skolan. Dagböckerna är det enda officiella dokument som finns över skolåret, så om en

Grozni_Wunderkind_version3.indd 12

2012-07-05 - 27 09.55

wunderkind 13

dagbok på något mirakulöst vis skulle försvinna blir alla elever som loggats i den boken av med alla betyg och rentvås från alla förseelser. Självfallet inträffar just sådana mirakel en eller ett par gånger om året, och reaktionerna från skolledningen och myndigheterna är alltid mycket hårda. Polisinspektörer tar fingeravtryck och förhör de gamla vanliga misstänkta, lärarna tar till skrämselmetoder och vänder mönsterelever mot rebeller. Och de som bedöms vara skyldiga skickas till något som kallas Arbetsungdomsvårdsskolan, som i praktiken är ett fängelse för barn. På fjärde våningen håller pianolärarna till. Min lärare Katja G., som går under smeknamnet ”Nyckelpigan”, tar emot de flesta av sina elever i rum 48 alldeles i slutet av den vänstra korridoren, fast hon har även nyckeln till rum 49 som ligger i en rymlig avkrok av byggnaden och har stora fönster mot Nationalbiblioteket och Doktorsträdgården, och hit skickar hon sina favoritelever så att de kan öva före och efter lektionerna. Det var i det här rummet vid den gamla men aktningsvärda Yamahaminiflygeln, med sina bruntonade tangenter och sin försvunna tredje pedal, som jag lyckades knäcka huvudtemat i Prokofjevs Mercutio – en synkoperad mardröm som är tänkt att vända uppochner på alla konventioner om tiden. Rum 49 var också platsen där jag efter fem timmars spelande utan vatten och toalettbesök (Nyckelpigan har för vana att låsa dörren utifrån och inte släppa ut mig förrän jag har fått till ett nöjaktigt framförande) fullständigt lyckades behärska Liszts ”Les Jeux d’eau à la Villa d’Este”, som mycket väl kan vara det vackraste stycke musik som någonsin skrivits för piano. Att spela något så gudomligt som ”Les Jeux d’eau à la Villa d’Este” i rum 49 på Sofias musikskola för begåvade barn är minst sagt passande, det är till och med nästan ironiskt eftersom skolans ursprungliga invånare tjänade Gud. Innan kommunisterna konfiskerade och byggde om varenda attraktiv fastighet i den här staden strax efter andra världskriget var den här byggnaden ett fullt fungerande katolskt kloster med bönerum, präster, ljusstakar

Grozni_Wunderkind_version3.indd 13

2012-07-05 - 27 09.55

14 Nikolai Grozni

och krucifix. Det är inte många som vet om det, och rektorn skulle säkert gärna vilja radera den kunskapen ur minnet på den sextioåriga städtanten på fjärde våningen. Det räcker med en gnutta fantasi för att det gamla huset ska träda fram ur den rådande ideologins prosaiska estetik: de mörka korridorerna fylls av viskningar och svaga fotsteg, de valvförsedda nischerna vid trappavsatserna får helgon och änglar i marmor, altaret i Kammarsal nr 1 röjer sin närvaro, biktstolen materialiseras i en alkov till höger om altaret. Mångfärgat ljus faller in på altartavlan från de målade fönstren högt upp på bakväggen. Liszt, som själv tillbringade fem år i Madonna del Rosario-klostret utanför Rom, skulle ha känt sig hemma här, i alla fall på den tiden när Gud fortfarande fick finnas. Nischerna är tomma nu. Altaret döljs av pukor, de målade fönstren har målats över med tjock beige färg. Kan en ateist någonsin lära sig spela ”Les Jeux d’eau à la Villa d’Este”? På femte våningen, i andra änden av korridoren där violinlärarna tar emot de flesta av sina elever, finns en rak trätrappa som leder upp till vinden – en mystisk plats med smala passager, triangelformade rum och snedtak som bär sina halvgenomskinliga takfönster som ärr. Vinden frekventeras av flöjtister och oboister som övar på sina blåsinstrument här, men den råkar också vara ett favorittillhåll för dem av oss med lågt personanseende. Bara en handfull invigda vet att ett utsnitt av den underligt formade väggen längst bort på vinden faktiskt är en liten dörr som leder till ytterligare två rum. Ännu färre vet att om man öppnar en av träpanelerna i det första hemliga rummet stöter man på en krypvind som sträcker sig runt hela byggnaden. Föremålen som ligger och skräpar på krypvindens golv skvallrar om de scener som brukar utspelas här: cigarettfimpar, använda kondomer, spritflaskor, små espressofläckade plastmuggar, sönderrivna läroböcker. Läroboken Moraliskt uppträdande och medborgarrättigheter för årskurs tio (som är berömd för sin två sidor långa marxistiska definition av kärlek, skriven i en enda mening) hänger genomborrad av en spik

Grozni_Wunderkind_version3.indd 14

2012-07-05 - 27 09.55

wunderkind 15

i en takbjälke. Bredvid en askhög och de spindelnätsklädda plastresterna efter en uppeldad loggdagbok ligger en sopborste och skyffel som någon måste ha snott från vaktmästarens rum på fjärde våningen för att städa upp i röran. En ensam stol som har norpats från rektorsexpeditionen står under ett takfönster. På natten när de enda som befinner sig på skolan förutom dörrvakten är en handfull pianister som drivs av en irrationell lust att bara fortsätta spela – trots hunger och törst efter fem timmars oavbrutet övande, trots krampen i benen och de stickande smärtsamma kroniska senhinneinflammationerna, trots barndomen de aldrig fick och det ungdomens slagfält som de nu ger sig ut på beväpnade med både en straffånges bitterhet och en sjuårings infantila projektioner, trots att de inte har något annat att se fram emot än mer övning, fler konserter, fler tävlingar och fler förödmjukande anfall av scenskräck – i den natten kliver jag upp på stolen i mitt favoritövningsrum (det med Tjajkapianot) och klämmer mig igenom det smala takfönstret och häver mig upp på taket för att röka en cigarett. Gatan som löper längs Doktorsträdgården kantas av kastanjeträd vars högsta grenar snuddar vid kanten av taket. Ett svagt ljus pulserar på toppen av berget i väster. På höger hand ligger Sofias centrum som domineras av katedralens gyllene dom, av partihögkvarterets torn med sin femuddiga stjärna, av moskéns minaret och av mausoleet där förre ordföranden för Kommunistiska internationalen Georgi Dimitrov vilar balsamerad i en glaskista. Det var här uppifrån som jag en mörk och dimmig decembermorgon såg en av statens svarta Volgabilar komma med liket efter vår rektor Natasja Zimova, även kallad Ugglan. Den stannade utanför skolans art noveau-grind med sina gjutjärnsvinrankor, och alla elever från fjärde till tolfte klass bildade led och marscherade ut på gatan med hundratals blommor i famnen. Så mycket blommor, så många kransar, och Ugglan hade inte förtjänat en enda av dem. Ugglan förtjänade att dö. De sa att det var cancer, men jag visste att det var Irina som

Grozni_Wunderkind_version3.indd 15

2012-07-05 - 27 09.55

hade dödat henne. Jag såg hur hon gjorde det. Hon använde inte kniv, pistol eller gift. Hon använde ord. Irina hade alltid haft talets gåva. Hon var också skolans bästa violinist. Folk glömmer så lätt. Ena dagen är de högt uppsatta apparattjiki som gillar att göra honnör, stoltsera med sin makt och leverera ändlösa färdigförpackade floskler. Nästa dag förvandlas de till fogliga hackkycklingar som tacksamt pickar i sig de smulor som de forna fienderna slänger åt dem. Men glömskan raderar inte det förgångna, och det gör inte döden heller. För det finns en tid inom tiden, ett nu i det förgångna. De som har dött ska dö igen, och de som en gång har dömts till undergång ska dömas igen. Och systemet som har format alla dessa vanskapta varelser ska fungera igen, fram till dess förutspådda kollaps. ”Läs Nietzsche!” sa min kammarmusiklärare Svanen Igor till mig när han gav mig underkänt för att jag, enligt honom, brutalt hade våldtagit Beethovens ”Vårsonat” för violin och piano där solen inte skiner. Nu irrar han omkring på Sofias gator iklädd en upprevad gammal tröja och pyjamasbyxor. Han pratar för sig själv, kramar träd, sparkar på duvor, flänger med händerna som om han fortfarande stod på podiet och dirigerade. Och om han inte känner igen mig beror det inte på att han är galen, det beror snarare på att han har återvänt till en tid då han och jag knappt var bekanta med varandra. Andra har också återvänt. Natasja Zimova är redan på skolan och delar ut order och gör honnör och lär ut ryska till åttonde-, nionde- och tiondeklassare. Den sextiosjuårige historieläraren tar sig uppför trappan till femte våningen medan han visslar på ”An die Freude” och knackar med sin långa pekpinne mot räcket. Råttansiktet, litteraturläraren, står vid huvudingången med en sax: hon har fått order om att ge alla pojkar med långt hår en snabbklippning. Fysik- och akustikläraren Bankoff är på väg till Doktorsträdgården för att se om några elever är där och röker. Det är 1987, jag är femton år och det är två år kvar tills Berlinmuren faller.

Grozni_Wunderkind_version3.indd 16

2012-07-05 - 27 09.55

Rachmaninov, ”Vocalise”, op. 34, nr 14 3 november 1987

yssarna har de längsta dvärgarna och de snabbaste klockorna, enligt skämtet, och min klocka som var en Sputnik inhandlad i Moskva efter ett soloframträdande på Nationalkonservatoriet levde upp till sitt rykte. Den gick i genomsnitt två timmar före per vecka, vilket faktiskt var till ganska god hjälp med tanke på min ovana att alltid komma för sent till lektioner och möten. Jag förvarade den i ytterfacket på min bruna läderväska eftersom jag inte klarade av att ha något på handlederna. ”Den är mellan halv elva och elva”, sa jag till Irina som gned in taglet på sin stråke med mörkrött harts. Hon lutade sig mot fönstret, högerfoten pekade utåt, mot dörren, och hon såg på mig med sina grönmelerade ögon med en blick som var både utmanande och inbjudande. Vi hade som vanligt låst in oss i rum 59 på femte våningen, vi brukade alltid skolka varannan tisdag. Nedanför och runt oss satt flitiga hieroduler iklädda röda eller blå scarfar eller Komsomolscarfar och memorerade Mendelejevs periodiska system, de sjöng hymner till den materialistiska dialektikens gudar, transkriberade fyrstämmiga inventioner och reciterade Majakovskij. Då och då hördes historieläraren Negodniks röst eka som en vilsen fagott i trapphuset utanför. ”Jag tänker sätta dit dig den här gången”, sa Irina och försökte dra upp min skjorta ur mina blå skoluniformsbyxor med sin stråke. ”Innan det här är över kommer du att springa naken genom hela skolan.”

Grozni_Wunderkind_version3.indd 17

2012-07-05 - 27 09.55