9789186729073

översättning av Ylva Mörk

Penkov_Oster om Vast_CS5.indd 3

2011-10-04 15.43

www.2244.se isbn 978-91-86729-07-3 Originaltitel East of the West – a Country in Stories Copyright © 2011 by Miroslav Penkov Published by arrangement with Farrar, Straus and Giroux, LLC, New York, represented

by Leonhardt & Høier Literary Agnecy A/S, Copenhagen CPI – Clausen & Bosse, Leck, Tyskland 2011

Penkov_Oster om Vast_CS5.indd 4

2011-10-04 15.43

Till mina fÜräldrar

Penkov_Oster om Vast_CS5.indd 5

2011-10-04 15.43

Penkov_Oster om Vast_CS5.indd 6

2011-10-04 15.43

MAKEDONIJA 11 ÖSTER OM VÄST 39 NÄR JAG KÖPTE LENIN 73 BREVET 97 ETT FOTO MED YUKI 121 KORSTJUVARNA 153 NATTENS HORISONT 189 DEVŞIRME 219

Tack 273

Penkov_Oster om Vast_CS5.indd 7

2011-10-04 15.43

Penkov_Oster om Vast_CS5.indd 8

2011-10-04 15.43

Hell dig, min själ: du hade alltid resan som ditt fosterland.

Nikos Kazantzakis, Odysseia, sång XVI, rad 960 översättning Gottfried Grunewald

Penkov_Oster om Vast_CS5.indd 9

2011-10-04 15.43

Penkov_Oster om Vast_CS5.indd 10

2011-10-04 15.43

MAKEDONIJA

Penkov_Oster om Vast_CS5.indd 11

2011-10-04 15.43

Penkov_Oster om Vast_CS5.indd 12

2011-10-04 15.43

Jag föddes precis tjugo år efter att vi blivit av med turkarna. 1898.

Jag är alltså sjuttioett, ja. Och jag är grinig. Jag är sur. Jag luktar gammal gubbe. Jag har värk överallt – höfter, axlar, knän och arm­ bågar. Jag ligger vaken på nätterna. Jag kallar min dotter vid min dottersons namn och jag har mycket klarare minnen av den dag då jag träffade min fru än av gårdagen eller det som hänt idag. Andra augusti, tror jag att det är. 1969. I natt kissade jag i sängen och vem vet vilka fröjder nästa natt bär med sig? Jag är inte på något sätt originell eller ny. Men det kan vara så att jag är svartsjuk på en man som har varit död i sextio år.

Jag hittade hans brev till min fru från en tid långt innan hon lärde känna mig. Hon var bara sexton år då. Det var en löjlig upptäckt av det slag som hör hemma i kärleksromaner, inte i verkliga livet och särskilt inte på så här gamla dar. Jag tappade hennes smyckeskrin.

Locket flög av och i botten lossnade luckan till ett lönnfack. I det låg ett litet skrivhäfte, en dagbok i brevform.

Jag kan inte föreställa mig att jag någonsin skulle kunna skriva ett brev som en kvinna skulle vilja spara i sextio år. Jag önskar att det inte hade varit den där mannen utan jag som känt Nora på den tiden, då hon befann sig närmare början än slutet. För det är den

Penkov_Oster om Vast_CS5.indd 13

2011-10-04 15.43

14 Miroslav Penkov

enkla sanningen – att vi är på väg mot slutet. Och jag vill inte sluta.

Jag vill leva för evigt. Pånyttfödd i en ung mans kropp och med en ung mans sinnelag. Men det ska inte vara min kropp och mitt sinne.

Jag vill leva på nytt som en som inte har något minne av mig. Jag vill vara den andre mannen.

• I åtta år nu har vi bott på det här ålderdomshemmet några kilo­ meter utanför Sofia, vid foten av Vitosjabergen. Fin utsikt och frisk luft. Det är inte det att jag inte trivs här. Det är snarare så att jag avskyr det. Utsikten och luften, maten, vattnet och att de behandlar oss som om vi allihop vore döende. Det faktum att vi också är det.

Men om jag ska vara uppriktig mot mig själv, vilket jag sällan är, antar jag att jag borde vara glad över att vara här. Det var svårt att sköta om Nora på egen hand efter hennes stroke. Vi lämnade lägenheten åt vår nygifta och redan gravida dotter, packade våra saker och flyttade in i fängelset.

Sedan dess är varje dag den andra lik. Halv sju väcks vi för att ta vår medicin. Vi äter frukost i kafeterian – tunna smörade brödskivor med tre svarta oliver, en remsa gul ost och en kopp lindblomste.

Jag åt för tusan bättre under Balkankrigen. Jag sitter i ett hav av guppande hakor och darrande fingrar och lyssnar till ljudet av oliv­ kärnor som landar på metalltallrikar. Jag pratar inte med någon och ingen pratar med mig. Så pass mycket har jag i alla fall lyckats åstadkomma. Sedan, efter frukosten, rullar jag upp Nora till gym­ nastiken. Jag ser på medan hon mödosamt försöker knyta handen och greppa en gummiboll. Jag ser på medan sköterskorna masserar hennes förtvinade arm och ben. Jag ser på deras smidiga armar och ben.

Penkov_Oster om Vast_CS5.indd 14

2011-10-04 15.43

MAKEDONI JA 15

Efter sin andra stroke blev halva Nora förlamad och hela hon stum. De flesta sjuksköterskor och till och med vissa läkare betrak­ tar henne som förståndshandikappad. Det är hon verkligen inte. Jag är säker på att alla ord klingar rent i hennes huvud, men ut kommer de sönderdelade, som babyspråk. Ibland önskar jag att hon kunde behålla sitt svammel för sig själv. Ibland blir jag generad över hur sköterskorna tittar på henne, och på mig. Vid det här laget står det klart att hon inte plötsligt kommer att lära sig att tala igen. Den delen av hennes hjärna är förstörd, säkringen har gått. Så varför kan hon inte bara hålla tyst? Hon kan säga mitt namn och Burjanas, och om jag gör mitt bästa för att reta henne lyckas hon ibland få fram en svordom. Resten är bara babbel.

Hon babblar när jag rullar tillbaka henne till vårt rum, eller, om vädret tillåter, ut i parken, där vi går runt i cirklar. Jag gillar bara parken när den står i blom. Resten av tiden är jorden svart och fuk­ tig och jag kan inte hålla de hemska tankarna ifrån mig. När vi blir trötta sätter vi oss på en bänk och somnar, lutade mot varandra, med solen i ansiktet. Vi är säkert en vacker syn för var och en som ser oss.

Sedan lunch. Och så middagsvila. Vår dotter kommer och hälsar på en gång i veckan, och ibland tar hon med sig sin son. Men på sista tiden, sedan hon började få problem hemma, har hon kommit varje dag. Hon är inget vidare sällskap, min dotter. Vi lämnar lille Pavel hos hans mormor för att hon inte ska bli ledsen, och i parken pratar Burjana om sin man som har börjat springa efter en annan kvinna. Kära Burjana, jag kan också bli ledsen. Men här sitter jag nu på bänken och lyssnar, för jag är din far. Jag kan inte hjälpa dig och har inga vettiga råd att ge dig. Kämpa på, gumman. Du klarar dig alltid. Ord betyder så lite, och jag är för gammal och trött för att göra något.

Penkov_Oster om Vast_CS5.indd 15

2011-10-04 15.43

16 Miroslav Penkov

• Jag sover och är bortkopplad från det som har varit och är. Sedan är jag vaken. Det var visst någon som tappade en bricka där ute. Stup­ rännorna skramlar i vinden, det knakar i träden och Nora andas för högt. Jag blundar. Men tänk om någon tappar en bricka igen? Tänk om Nora börjar hosta eller snarka? Jag ligger och väntar på ljud som kanske aldrig kommer att höras men som ändå håller mig vaken. Åskan rullar över berget.

Jag tar på mig morgonrocken och sätter mig i Noras rullstol framför fönstret. Jag slår på den lilla radion. Ur högtalaren ström­ mar lågmäld musik och jag lyssnar i den blå natten tills en röst avbryter för att läsa nyheterna. Kommunistpartiet är fantastiskt som vanligt, fler jobb till folket och minskad fattigdom. Våra feno­ menala bulgariska brottare har vunnit ännu fler guldmedaljer åt oss. God natt, kamrater, och sov tryggt.

Gud i himlen, jag är inte trygg. Sömnen kommer inte. Och jag är så innerligt trött på dessa kamrater och deras universella tro på vår ljusa framtid som jag har börjat tvivla på någonsin ska komma. Jag vrider på ratten tills jag får in det halvkvävda ljudet från en utländsk station. En rumänsk, tror jag. Sedan en grekisk. Och en brittisk.

Rösterna sprakar och surrar, för partiet förvränger sändningarna, men på natten är de i alla fall starka nog att höras. Jag lyssnar på engelskan och alla orden flyter ihop till ett enda långt ord, ett ord helt tömt på historia och mening, fullständigt fritt. På natten är luften tjockare, och varje främmande ord drar med sig nästa och de smälter samman i en flod som flyter fritt från land till land.

Jag färdas på den floden. Men inte kan jag motstå strömmen av mina egna bekymmer för det. Jag tänker på Burjana. Hur ska hon kunna betala räkningarna om hon skiljer sig och blir ensamstående

Penkov_Oster om Vast_CS5.indd 16

2011-10-04 15.43

MAKEDONI JA 17

med ett litet barn? Hur ska Pavel kunna växa upp till en man utan att ha någon far? Sedan söker sig min blick till Nora, som ligger på rygg och snarkar lätt. Jag betraktar hennes ansikte, den rynkiga huden och de krökta läpparna, och jag kan inte låta bli att tycka att hon fortfarande är vacker. En man bör kunna klä av sin hustru alla år hon samlat på sig tills hon åter ligger framför honom naken och ung. Vilket får mig att undra om hon någonsin låg naken inför den där mannen, han som skrivit breven. Om han kupade hennes vänstra bröst i sin hand. Men det är ju Noras bröst, och han var ju en man, eller hur? Självklart kupade han det.

Jag sträcker mig efter smyckeskrinet och lirkar upp lönnfacket.

Jag tar ut det lilla skrivhäftet och väger det i handen. På omslaget har någon klottrat: Kära fröken Nora, i sin sista stund bad herr Pejo Spasov oss att skicka er denna bok. Det är så långt jag klarar av att läsa just nu. Herr Pejo Spasov. Ett vanligare namn är svårt att tänka sig. Han måste ha varit bonde, obildad, dum och enkel. Han måste ha tjänat sitt levebröd på att plöja, hugga ved och valla får. Säkert läspade han, eller stammade. Säkert var hans rygg böjd av arbete.

Det slår mig plötsligt att jag just har beskrivit mig själv. Natur­ ligtvis hatar jag den mannen, men tänk om han inte var bonde som jag? Tänk om han var son till en läkare? Jag vänder blad och börjar läsa det första brevet.

5 februari 1905 Käraste älskade Nora. Jag fryser och har ont i fingrarna, men jag vill inte tänka på det. Jag skriver ett brev till dig. Vi är på väg över Pirinbergen och i morgon kommer vi, om Gud vill, att nå Makedonien. Turkarna …

Penkov_Oster om Vast_CS5.indd 17

2011-10-04 15.43

18 Miroslav Penkov

Käraste älskade. Jag trycker in skrivboken i skrinet och skyndar till­ baka till sängen. Under filtarna ligger jag och darrar och lyssnar på inbillade ljud. Jag kan inte kosta på mig att läsa om den här man­ nen. Det finns en chans, även om den är liten, att han inte är den jag vill att han ska vara.

• ”Jaha, så hon har sparat några gamla brev, än sen?” Burjana tar av sig solglasögonen. Hennes ögon är röda och svullna och hon blin­ kar medan de vänjer sig vid eftermiddagssolen. Vi sitter i parken, på den bänk som står längst bort från alla de andra bänkarna, men inte tillräckligt långt bort för att vi ska slippa höra krymplingarna dra sina fötter och käppar och gåstolar fram över grusgångarna. ” ’Än sen’?” säger jag. ”Än sen”, upprepar hon, och jag inser till min fasa hur förhär­ dad hon har blivit, uppslukad som hon är av sitt eget misslyckade äktenskap. ”Du borde läsa breven”, säger hon. ”Det kanske hjälper mot tristessen. Läs dem för mamma också. Varför inte? Det skulle hon säkert tycka var roligt.”

Roligt! Så jag säger: ”Jag tänker inte ta emot kärleksråd från dig.” Det är avsett som ett skämt, förstås, men Burjana är inte på skämthumör. Och jag önskar snart att jag hade hållit mun, för från och med den stunden handlar allt om hennes man och den andra kvinnan, en kollega till honom från skolan, lärare i litteratur liksom han själv.

Hon säger: ”Igår följde jag efter honom när han gick ut. Han träffade henne på ett kafé och köpte en bit chokladtårta åt henne.

Själv tog han bara ett glas vatten – han hade förstås inte råd

Penkov_Oster om Vast_CS5.indd 18

2011-10-04 15.43

MAKEDONI JA 19

med mer – och medan hon åt sin tårta satt han och pratade i en timme.” ”Tror du att han pratade om dig?” säger jag. Hon börjar gråta. ”Det värsta är”, säger hon mellan snyftningarna, ”att hon inte ens är snygg. Varför skulle han lämna mig för en kvinna som är fulare än jag? Vad spelar det för roll att jag tycker det är fånigt med en vuxen karl som skriver poesi? Att jag inte tycker om att läsa? Det betyder ju inte att jag är en dålig fru, eller hur?”

Jag lägger armen om hennes axlar och låter henne gråta ut. ”Det är en välgrundad fråga”, säger jag. En välgrundad fråga. Vad är det för fel på mig? Och medan hon snyftar och snörvlar far mina tankar iväg och jag föreställer mig lille Pavel som sitter där uppe hos Nora. De sitter säkert och skrattar båda två, lyckligt ovetande. ”Du borde prata med honom”, säger jag och stryker undan håret från hennes våta kinder och samlar det i handen. ”Du kan inte hålla på och spionera på honom så här. Det är inte rätt.”

Hon rätar på ryggen. ”Jag tänker inte ta emot kärleksråd från dig”, säger hon.

• Det är natt igen. Det skulle kunna vara natten till igår eller över­ morgon. En natt för fyra år sedan. De är likadana allihop. Jag sitter i Noras rullstol och lyssnar på världen. Jag ser bortom dessa väggar, inte med ögonen, utan med öronen. Jag ser sköterskorna koka kaffe inne på sitt kontor. Vattnet bubblar. Jag hör stickor klirra mot var­ andra; någon stickar strumpor. Jag hör bänkarna, träden, berget.

Varje ting har sitt eget unika ljud, och likt en fladdermus suger jag åt mig ljuden av alla ting, både levande och döda. Min gom har fått smak för ljud.

Penkov_Oster om Vast_CS5.indd 19

2011-10-04 15.43

20 Miroslav Penkov

Jag hör min dotterson sova hemma i sin säng och min dotter prata med sin man. Jag hör min frus drömmar, ljuva för henne, men bittra som malört för mig. Naturligtvis drömmer hon om herr Pejo Spasov. Och det slår mig att det faktiskt inte vore mer än rätt att jag provsmakade de ljud han har lämnat efter sig. Jag hämtar skrivboken och läser hans slarviga handstil.

5 februari 1905 Käraste älskade Nora. Jag fryser och har ont i fingrarna, men jag vill inte tänka på det. Jag skriver ett brev till dig. Vi är på väg över Pirinbergen och i morgon kommer vi, om Gud vill, att nå Makedonien. Turkarna bevakar alla de större passen, så vi måste hitta en egen väg in. Två av mina vänner har halkat på isen och störtat nedför berget. Den förste, Mitiu, ledde åsnan med våra förnödenheter när åsnan halkade och drog honom med sig. Så nu är vi hungriga och har slagit nattläger mellan ett par klippblock. Snön har börjat falla. Käraste Nora, jag saknar dig. Jag önskar att jag var hos dig nu. Men du vet hur det är – man kan inte bara sitta hemma när man vet att turkarna i Makedonien slaktar våra bröder för att försöka hålla kvar dem under fezen. Jag har sagt det förut och jag säger det nu – om inte män som jag ger sig av för att befria våra bröder kommer ingen att göra det. Ryssarna hjälpte oss att bli fria. Nu är det vår tur att hjälpa. Jag älskar dig, Nora, men vissa saker måste till och med kärleken böja sig för. Jag vet att du med tiden kommer att förstå och förlåta. Drag din kniv och osäkra pistolen. Så säger vår vojvod, vår befälhavare. Jag önskar att du fick träffa honom.

Han har bara ett öga, men ett hungrigare öga har du aldrig sett.

Det andra förlorade han i Frihetskriget. Han stred i Sjipkapasset 1877, vår vojvod. Kan du fatta det? Han säger att turkarna var

Penkov_Oster om Vast_CS5.indd 20

2011-10-04 15.43

MAKEDONI JA 21

svåra att tas med då, men nu kan vi besegra dem, säger han. Det kommer förstås inte att bli lätt. Vojvoden säger att jag varken har far eller mor. Berget är min far och geväret min mor. Du måste ta farväl av alla som du älskade där hemma, säger han. Det är för att spara era bröders blod som vi utgjuter vårt eget. Men jag kan inte ta farväl, käraste Nora. Och jag kan inte hålla i pennan längre. Jag fryser. Förlåt mig, snälla du. Din Pejo.

Din Pejo … Varför läste jag dessa ord? Jag svär att inte avundas eller frukta denne man. I stället kysser jag min frus friska hand och hennes läppar, som för att märka henne. Hon är min nu och har så varit i ett helt liv, och så är det med den saken. Jag lyssnar på sköters­ korna ute i korridoren, jag lyssnar på bänkarna och träden. Men i månskenet är min kudde en sten, och jag ligger bredvid stenen och snön börjar falla. Jag hör varje flinga som frasande landar på mitt ansikte medan kylan sprider sig i mina upproriska knän och armbå­ gar. Vojvoden förlorade ett öga i Frihetskriget. Gud, vilken gräslig sak att skriva i ett kärleksbrev. Jag har sett män som fått ögonen utstuckna. Män nära mig, barfota och med händerna bakbundna.

Hängande på bytorget inför allas åsyn. När jag ligger i sängen med ögonen hårt slutna kan jag fortfarande höra repen knaka när krop­ parna gungar, och jag kan höra ljudet från de gungande kropparna.

• Jag föddes ett år efter min bror. När jag var tolv fick min mor en pojke till, men han dog redan som spädbarn. Två år senare fick hon tvillingflickor. Vi bodde i min morfars hus och arbetade på hans ägor. Vår morfar var en lat man, den lataste jag mött, men han hade sina skäl. Han satt ute på trappan från gryning till skymning

Penkov_Oster om Vast_CS5.indd 21

2011-10-04 15.43

22 Miroslav Penkov

och rökte haschisch. Ibland fick jag sitta bredvid och höra honom berätta historier från den turkiska tiden. Hela sin ungdom hade han tjänat en turkisk bey som hade brutit ned honom med arbete som skulle ha räckt för sju livstider. Så när morfar äntligen blev fri vägrade han att så mycket som torka sig i arslet. Det var vad han brukade säga. ”Jag har din far till att torka mig i arslet”, sa han och tog ett bloss. Han ritade upp kartor av Bulgarien på marken, jättelikt, som det hade varit för över fem hundra år sedan innan turkarna tog över vårt land. Han ritade en ring runt den norra delen och sa: ”Det här heter Moesien. Det är här vi bor, äntligen i frihet, tack vare våra ryska bröder.” Sedan ringade han in den södra delen. ”Det här är Thrakien. Det förblev en del av det turkiska imperiet i sju år efter det att vi hade blivit fria här i norr, men nu är vi ett igen, förenade. Och det här”, sa han och ringade in ett stycke ännu längre söderut, ”är Makedonien. Hem för bulgarer men fortfarande en fånge under fezen.” Han lät fingret löpa längs med linjerna och betraktade sina cirklar en lång stund, ritade dit pilar där han tyckte att ryssarna skulle invadera och kryss där strider borde utkämpas.

Sedan spottade han på marken och ritade upp resten av Europa och ringade in det, liksom Afrika och Asien. ”En dag, sine, kommer alla dessa kontinenter att bli bulgariska igen. Och kanske haven också.”

Varpå han tog sig ännu en rök och ibland även lät mig dra ett bloss, för inget barn hade någonsin tagit skada av lite gräs, sa han.

Nu när jag ligger här i sängen längtar jag plötsligt efter att få dra in den där brännande röken i lungorna igen och bli lätt och tom i huvudet. I stället fyller jag mig med minnen av längesedan svunna tider likt en kalebass som sakta fylls med regnvatten.

Vår far var en bitter man som var tvungen att kyssa sin svärfars hand före varje måltid. Far slog oss jämt med sin kastanjekäpp och jag minns att han var glad en enda dag i sitt liv, och det var 1905 då

Penkov_Oster om Vast_CS5.indd 22

2011-10-04 15.43

MAKEDONI JA 23

vi firade tjugoårsjubileet av föreningen mellan nord och syd. Den dagen placerade han mig och min bror vid ett bord, hällde upp varsin bägare rödvin åt oss och tvingade oss att svepa dem, som riktiga män. När vi fick tillbaka Makedonien skulle han fylla våra bägare med rakia, sa han.

Far försvann i Balkankriget sju år senare. Jag vill gärna tro att han stupade vid Edirne, som en hjälte, men jag klandrar honom inte om han helt enkelt valde att inte återvända. Jag hoppas att han vilar i frid. När morfar dog föll det på min och min brors lott att försörja kvinnorna. Vi arbetade på andras ägor, slog hö och vallade byns får. Alla pratade om ett nytt krig, större än de båda Balkan­krigen, och till slut nådde även detta krig vår by. Beväpnade män slog läger på torget och rekryterade soldater. De sa att alla pojkar över en viss ålder måste ansluta sig. De sa att om vi hjälpte Tyskland att vinna skulle tyskarna låta oss få tillbaka det land som serberna och greker­ na och rumänerna hade stulit från oss efter Balkankrigen. Tyskarna skulle till och med låta oss återta Makedonien från turkarna så att vi en gång för alla skulle få leva i ett helt land. Vår mor grät och kysste mina händer och sedan min brors. Hon sa: ”Jag kan inte förlora båda mina söner i kriget. Men jag kan inte heller låta er gömma er och dra skam över vår släkt.” Hon skickade tvillingarna att mjölka två får och ställde sedan en stor skål med mjölk framför mig och en framför min bror. Den som drack ur sin mjölk först skulle få stanna hemma och ta hand om huset. Den andre skulle dra ut i kriget.

Jag drack som om jag aldrig skulle dricka igen. Jag storknade. Jag hällde i mig. Jag andades mjölk. När jag var klar såg jag att min bror knappt hade rört sin skål.

Gud i himlen. Varför just nu? Har jag inget annat att bekymra mig för? Jag ligger här och minns och lyssnar på den fallande snön i detta gamla fåniga brev. Jag känner bergets kyla och ser min bror

Penkov_Oster om Vast_CS5.indd 23

2011-10-04 15.43

24 Miroslav Penkov

sitta kvar med den där skålen som nu är full av smältvatten. För Guds skull, min bror. Drick.

• Efter frukost hjälper jag Nora på med kappan – den svaga armen först och sedan den friska. Jag kammar hennes hår och talar till henne så här: Har du sovit gott, min älskling? Har du drömt något fint? Drömde du om mig? Själv drömde jag att jag marscherade över bergen och stred mot turkarna.

Hon ser undrande ut. Jag hjälper henne upp på fötter. Hon ler. Är det ett kärleksfullt leende? Eller är hon bara tacksam för hjälpen? Vi ger oss sakta ut i korridoren, två krymplingar som har varandra till kryckor. Vi går en runda i parken och slår oss sedan ner på en bänk.

Jag säger: ”Jag har aldrig varit särskilt finkänslig”, och så drar jag upp den lilla brevboken ur fickan på min yllekavaj. Jag lägger den i hennes knä. ”Jag vet alltihop”, säger jag. ”Jag vet att han älskade dig och att du älskade honom. Det var förstås före min tid, men herre­ gud, Nora, jag önskar att du hade sagt något. Varför sa du aldrig något? Jag är sjuttioett, jag borde inte avundas de döda.”

Jag försöker få fram ett leende, men Nora tittar stint på boken.

Hon stryker med fingret över den och först nu slår det mig att hon inte kan ha hållit i den sedan hon fick sin första stroke och att hon antagligen har förlikat sig med tanken på att aldrig få läsa hans ord igen.

Varför inte? Jag bläddrar fram ett par sidor och harklar mig. Låt min frus döde älskare få nytt liv igen, för hennes skull, om så bara för en dag. Låt mig, hennes man, låna honom mina levande läppar.

Penkov_Oster om Vast_CS5.indd 24

2011-10-04 15.43

MAKEDONI JA 25

6 februari 1905 Min kära, älskade Nora. Idag när vi pulsade till knäna genom snön på den bulgariska sidan av Pirinbergen fick vi se rök stiga upp bakom en klippa. Vi drog våra pistoler och beredde oss på att gjuta turkiskt blod, men i stället upptäckte vi en man och hans kvinna som satt hopkurade vid en helt liten låga. De hade rivit sönder mannens skjorta och tänt eld på remsorna för att värma sig. Hans näsa var bruten och blodet hade svartnat i kylan.

Kvinnan var knivskuren i ansiktet. Jag tog av mig rocken och lät henne låna den en stund. Du får förlåta mig. Vår vojvod sa åt oss att göra upp en riktig eld och koka te och medan vi väntade på att vattnet skulle koka upp berättade mannen deras historia. De kom från andra sidan gränsen, från en by i Makedonien. Där hade de haft ett litet hus och en pojke på fem år. För två dagar sedan hade det kommit en grupp komiti, bulgarer som liksom vi hade gett sig av för att kämpa för ett fritt Makedonien. Kanske av rädsla för att reta upp komiti eller helt enkelt av godhet hade paret släppt in dem i sitt hus. Rebellerna sov, åt och drack (kanske lite väl mycket), samlade sina krafter och gjorde sig redo att dra vidare när plötsligt en poterja, en förföljelsepatrull, dök upp i byn. Det måste ha varit någon ynkrygg bland byborna som förrått våra bröder. Det blev mycket skjutande och mycket blod, Nora, det var vad mannen sa. När turkarna var klara släpade de ut rebellerna på gården, och fastän de redan var döda halshögg de dem och spetsade deras huvuden på pålar. Sedan tog de parets son och lovade att göra honom till turk, så att han en dag skulle komma tillbaka och halshugga sitt eget folk.

Förstår du nu, Nora, varför jag lämnade dig? Varför mitt huvud nu vilar inte på ditt bröst, utan på stenar och frusen lera och det usla berget? Jag förbannar turkarna och förrädarna och

Penkov_Oster om Vast_CS5.indd 25

2011-10-04 15.43

26 Miroslav Penkov

alla ynkryggar där hemma som har valt sina kvinnor framför sina bröder.

Och med dem förbannar jag mig själv, Nora. Jag önskar att också jag var en ynkrygg.

Det är svårt för mig att läsa hela brevet, och när jag är klar sitter vi tysta. Jag skulle verkligen vilja se Noras reaktion, men finner inte styrkan att se henne i ögonen. Jag har alltid varit bra på att vända mig bort.

• Vår dotter kommer och hälsar på samma eftermiddag. Pavel kom­ mer traskande efter henne. Han kastar sig om halsen på mig och ger mig en puss. ”Hur mår du, djadka?” ”Kalla inte din morfar för ’djadka’ ”, säger Burjana strängt. ”Det är ohövligt.”

Han springer till sin mormor för att ge henne en puss. ”Djadka”, ropar jag till honom. ”Kom och visa mig dina musk­ ler.” Stolt spänner han sin pinniga lilla arm. ”Som stål”, säger han.

Och sedan ber han mig att spänna mina muskler. ”Som gelé!” Han klättrar upp i min säng med skorna på och börjar hoppa så att resår­ erna gnisslar.

Nora ler och det gör jag med. Men Burjana säger åt Pavel att sätta sig hos sin mormor och berätta en saga som han har lärt sig medan hon själv dunsar ner på sängen bredvid mig. Hon borstar av filten och slätar till den. Hon nickar mot sin mor. ”Tror du att vi kan prata?” ”Hon är döv som en orre”, säger jag, ”men jag däremot … jag är världens öron.”

Penkov_Oster om Vast_CS5.indd 26

2011-10-04 15.43