Ioana Pârvulescu
live t börjar på fredag Öv er sät t n i ng av J e a na Ja r lsbo
I_Parvulescu_Livet börjar_CS5ny.indd 3
2011-08-18 11.26
Utgiven med stöd av Rumänska kulturinstitutet.
”Vanity Fair”-citatet på sid 53 är hämtat ur William M. Thackeray, ”Fåfänglighetens marknad (Fåfängans marknad)”,
Bokfrämjandet Helsingborg, 1968, översättning Margareta Ångström.
www.2244.se isbn 978-91-86729-00-4
Orginaltitel Viaţa începe vineri
Copyright © Humanitas Fiction, 2009 Balto Print, Litauen 2011
I_Parvulescu_Livet börjar_CS5ny.indd 4
2011-08-18 11.26
A THING OF BEAUT Y Av M i r c e a C ă r tă r e s c u Om romanen Livet börjar på fredag ter sig ovanlig för en svensk läsare behöver det inte bero på några kulturella skillnader: Ioana Pârvulescus roman är ovanlig också för att vara skriven i dagens Rumänien. Det är en annorlunda bok som begåvat och intelligent går emot strömningarna i dagens rumänska prosa. Den har inte några beröringspunkter med vare sig problematiken kring kommunistregimen, securitate- och Ceauşescutiden eller med den högljudda, ilskna punkrörelsens anarkism med dess våld och pornografi, och inte heller med den postmoderna omtolkningen av historiserande konstnärliga stilar eller den minimalistiska vardagsskildringen. Den är inte ideologiskt färgad, den tar inte ställning på någon front och gör inte anspråk på att lägga fram någon obestridlig sanning. Livet börjar på fredag är helt enkelt vad vi tycker om att kalla a thing of beauty, något som befinner sig bortom allt stridslarm. Det är en bok präglad av en finstämd nostalgi över mindre brutala tider än vår och en utsökt förmåga att med detaljrikedom och oändligt tålamod återskapa tiden kring förra sekelskiftet. Precis som en barnbok där tredimensionella slott och gestalter vecklar ut sig när man öppnar den, är Livet börjar på fredag ett flerdimensionellt modellbygge av staden Bukarest med typiska invånare och platser några år före 1900. Men det är ett modellbygge som snart ter sig oroväckande verkligt. När boken kom ut 2009 blev den en överraskning för de flesta av Ioana Pârvulescus läsare. Dittills var det nämligen främst som fackv
I_Parvulescu_Livet börjar_CS5ny.indd 5
2011-08-18 11.26
litterär författare hon hade blivit uppmärksammad och uppskattad. Pârvulescu är en ansedd essäist och litteraturhistoriker som undervisar vid Bukarests universitet och det senaste decenniet har gett ut flera högintressanta studier i rumänsk kulturhistoria, däribland två riktiga bästsäljare, ”Återkomst till mellankrigstidens Bukarest” och ”I artonhundratalets intimitet”. I båda böckerna återskapar hon inkännande en svunnen tid, och gör det både som historiker och som prosaförfattare. Hennes litterära begåvning uppmärksammades på kultursidorna, men böckerna kom att prisas och premieras främst som idéhistoriska verk. Få räknade med att hon därefter skulle ta steget fullt ut och bli romanförfattare. Och ändå fanns ansatsen redan. I själva verket utgör båda de ovannämnda titlarna romanscenerier som bara väntar på sina huvudpersoner. Historiska personer finns där redan: författare, journalister, läkare och advokater som tillsammans med hustrur och barn bildar en bred och för oss nutidsmänniskor ovanlig social väv. De lever vidare också i Livet börjar på fredag, men precis som i Doktorows Ragtime eller i vissa romaner av Pynchon vävs deras öden samman med lika levande och intressanta fiktiva gestalters liv. Efter att ha lärt sig hantverket genom att noggrant skildra historiska miljöer har Pârvulescu alltså skrivit en roman med komplex och välartikulerad episk struktur. I tretton kapitel skildras de sista tretton dagarna i 1897 års Bukarest. Boken har en polyfonisk uppbyggnad med skilda berättarröster. I varje kapitel tar flera romanfigurer växelvis till orda och ser på samma händelser ur olika infallsvinklar, som i exempelvis Fem små grisar av Agatha Christie, vilket inte nödvändigtvis leder till ett klarläggande av händelserna. Att Agatha Christie nämns i sammanhanget är ingen slump. Det är uppenbart att Pârvulescus roman har kriminalromanens struktur. Från första början tecknas konturerna av en dubbel gåta, som sedermera utvecklas på två skilda plan: i utkanten av staden påträffar en kusk två män liggande på vägen. Den ene är fortfarande vid liv och kommer vi
I_Parvulescu_Livet börjar_CS5ny.indd 6
2011-08-18 11.26
att bli det centrala mysteriet i boken, den andre är skottskadad och dör snart på sjukhus efter att ha yttrat ett antal gåtfulla ord. Enligt det typiska mönstret figurerar också en detektiv, nämligen chefen för den allmänna säkerheten Costache Boerescu. Båda huvudlinjerna i boken – den fantastiska och den sakligt brottsutredande – utgör en kontrapunkt som med allt tydligare rytm och ökat tempo ilar mot ett unisont slut. Det fantastiska temat följer Kaspar Hausers arketyp: den unge mannen Dan Creţu vaknar i en okänd värld, i ett Bukarest nedsänkt i tiden. I allas ögon är han en främling, egendomligt klädd och med avvikande utseende. Han tycks komma från en annan värld, och alla aktörerna har sin hypotes om honom. Genom hela romanen rör han sig sömngångaraktigt mellan gestalterna och är omtumlad av någon radikal förändring i sitt liv men samtidigt trollbunden av den värld han vaknat upp i. Det är ett annat Bukarest, men ändå samma stad som han, utan att vara helt övertygad, tror sig känna till från sitt andra liv. I likhet med en berömd litterär föregångare, en klassisk rumänsk novell – ”Den arme Dionysos”, en frukt av nationalskalden Mihai Eminescus rika fantasi – begrundar han oavbrutet tidens gåta, det faktum att nuet samtidigt rymmer det förflutna och framtiden. Slutet blir en stor överraskning för läsaren som följer detta tema. Detektivintrigen utgör romanens stomme, det fantastiska och metafysiska temat dess själ. Bakgrunden till detektivhistorien består av en sammanställning av uppseendeväckande historiska händelser av det slag som skandalpressen i alla tider varit förtjust i. Somliga är av internationellt intresse: myten om Jack Uppskäraren och Dreyfus affären. Andra har samband med stadslivet: en duell i vilken en berömd journalist dödas av en lika känd politiker samt allehanda spektakulära stölder. Pittoreska tjuvar, penningkära adelsmän, bedragare och allvarliga eller löjliga poliser är inblandade i en invecklad intrig, full av förvecklingar och oklarheter: föremål dyker upp, ersätter varandra och försvinner i en noga synkroniserad ordning. vii
I_Parvulescu_Livet börjar_CS5ny.indd 7
2011-08-18 11.26
Det som förankrar romanen i verkligheten (om än en poetisk och illusorisk sådan) är ett brett panorama över vardagslivet i dåtidens Bukarest. Rumänien hade 1881 utropats till kungarike och höll på att genomgå en snabb moderniseringsprocess. I boken spinner Pârvulescu flera berättartrådar kring typiska platser i staden: tidningen Universums redaktion, den ansedde doktor Margulis hem, polisprefekturen, sjukhuset, varmbadhuset och slutligen det adliga residens där gestalterna samlas och firar nyårsafton. Rakt igenom de olika samhällsskikten ljuder romanens kanske starkaste röst – den tillhör läkardottern Iulia, som med charm och mognad i sin dagbok antecknar alla förbryllande händelser som vänder upp och ner på hennes medmänniskors lugna tillvaro. Iulias dagbok är bokens resonanslåda där alla teman får känslomättad ton. Här tar också en lågmäld kärlekshistoria form, som Iulia med oväntad klarsyn begrundar. Den tiden är redan förbi när den romantiska flickan var en förebild, och något i Iulias beteende och tänkande förebådar kvinnans frigörelse, som ska komma ett par tre decennier senare. Andra gestalter tecknas med säker hand i Balzacs eller Hugos anda och bildar värdefulla bidrag till författarens skildring av Bukarests värld. Det rör sig om polischefen Costache Boerescu, en stundtals nostalgisk ungkarl, och om den åttaårige budpojken Nicu, en mycket sympatisk Gavroche som sprider ljus omkring sig och som bidrar till att reda ut (eller ställa till) små problem i boken. Han är länken till Bukarests fattiga förstäder och de samhällets olycksbarn som inte får saknas i samhällsskildringen. Livet börjar på fredag kan läsas ur olika perspektiv (som detektiv roman, fantastisk roman om tidsresor eller historisk roman), men läsaren har allt att vinna på att glömma genrerna och helt enkelt se den som en värld full av liv, poesi och sanning – som alla verk av betydelse i världslitteraturen.
viii
I_Parvulescu_Livet börjar_CS5ny.indd 8
2011-08-18 11.26
Till Bogdan, i vilken värld han än skulle befinna sig
I_Parvulescu_Livet börjar_CS5ny.indd 9
2011-08-18 11.26
I_Parvulescu_Livet bรถrjar_CS5ny.indd 10
2011-08-18 11.26
FÖRORD
N
ågra år före sekelskiftet 1900 var dagarna fyllda till brädden. Människorna vibrerade som telegraftrådar, var optimistiska och hyste en tilltro, som varken förr eller senare, till vetenskapen, framåtskridandet och framtiden. Därför hade nyår blivit den viktigaste tidpunkten på året – då framtiden återigen tog sin början på nytt. Världen var sådan att den tillät vilken befängd tanke som helst, och befängda tankar blev ofta verklighet. Rumänien tillhörde Europa, och Bukarest hade blivit en kosmopolitisk stad, som lade ner stor möda på att organisera sig och bli civiliserad. I Bukarest hann man enligt alla samtida källor aldrig ha tråkigt, vare sig dag eller natt. Veka naturer bävade för okända faror. En man värjde sig med promenadkäppen mot elektriskt ljus. En kvinna vägrade kategoriskt att låta sig fotograferas av sin son men lät sig gärna målas av. Neuroser förvandlades till poesi, smärta och opium följdes åt. Tuberkulosen, syfilisen och smutsen antingen dödade eller lämnade sår i kropp och själ. Ondskan fanns kvar i världen – att blunda för den var inte det bästa sättet att forma framtiden. Det fanns människor som brottades med den. 11
I_Parvulescu_Livet börjar_CS5ny.indd 11
2011-08-18 11.26
Tidningarna hade upptäckt sin makt – redan då kunde folk dö för det skrivna ordet. Och redan då svek det skrivna ordet dem. Pengar var ett problem men inte ett mål, och tillräckligt många människor var beredda att offra allt de ägde och hade för en vacker idé. Barnen imiterade tidigt de vuxna, de vuxna betedde sig ibland som barn, och nyfikenheten på livet skänkte glädje i alla åldrar. Före 1900 trodde människan att Gud vill se henne odödlig i ordets bokstavliga bemärkelse. Ingenting verkade omöjligt och var det inte heller. Alla utopier var tillåtna. Och leken med tiden har alltid varit den vackraste av dem alla. För övrigt liknade människorna tämligen väl och i alla avseenden både tidigare och kommande generationer. Några år före 1900 var dagarna fyllda till brädden och människorna drömde vår värld. De drömde oss.
12
I_Parvulescu_Livet börjar_CS5ny.indd 12
2011-08-18 11.26
Eftersom vad du vill ha är det livet, och det här livet, och ett annat – du vill ha dem alla. Miguel de Unamuno, juli 1906
I_Parvulescu_Livet börjar_CS5ny.indd 13
2011-08-18 11.26
I_Parvulescu_Livet bรถrjar_CS5ny.indd 14
2011-08-18 11.26
fredagen den 19 december E n h ä n d e l s e r i k dag
1 Jag tycker om att läsa i vagnen. Mamma bannar mig för det, pappa, som inte ens hemma glömmer att han är herr doktor Leon Margulis, överläkare med mottagning på Sankt Johannesgatan 8, ”bakom Nationalteatern”, säger att jag skadar ögonen och kommer att få synsvaga barn. Men jag är envis och tar ändå boken med mig. De kunde kanske ägna sig åt läsning så mycket de ville i sin ungdom, men vi som är unga nu måste ta väl vara på tiden. Jag ville så gärna få veta hur det gick för Becky i Vanity Fair. Fast uppriktigt sagt är jag nog mer lik den dumma Amelia och kommer hela mitt liv att älska någon knöl. I dag har jag inte varit lyckosam med läsningen. Först därför att jag frös om händerna. Sedan för att mamma och pappa så fort vi hade satt oss i vagnen började bena upp ett ämne, som vår kokerska benar fisken. Det gällde den okände man som Petre i morse plockade upp ur snön vid sjöarna ute på slätten nära Băneasaskogen. Han fördes till polisprefekturens häkte. Mamma, som håller sig à jour med allt, sade att han hade rymt från dårhuset, att han säkert blivit galen av alltför mycket lärdom. Och så såg hon hotfullt på mig: ”Så går det för dig med om du läser dagarna i ända!” Sedan tittade hon på pappa: ”Det är på tiden att Iulia börjar tänka på att hitta en hygglig karl som hon kan gifta sig med!” Det var Costache, vår vän vid polisen, som hade bett pappa att undersöka främlingen. Pappa säger att det inte rör 15
I_Parvulescu_Livet börjar_CS5ny.indd 15
2011-08-18 11.26
sig om någon landstrykare, fast han är väldigt konstigt klädd. Han kanske är cirkusclown. I övrigt är han renlig, har inga ”fysiologiska” brister, bortsett från att han ibland verkligen svamlar. Men om han är en galning så är han en bildad sådan, ”han lägger orden väl”. Fast när pappa frågade honom om han har lungsot tittade han försmädligt på honom och svarade fräckt: ”Du är en urusel skådespelare!” Pappa genmälde lika allvarlig som han är i alla situationer: ”Nej min bäste herre, jag är inte skådespelare utan läkare.” Han tillade att lungorna lät lite dovt, att han var mycket blek, men någon allvarlig sjukdom led han inte av. Då lugnade sig mannen och sade att han ville röka. Pappa är emot denna ovana, men gick och hämtade fin tobak och silkespapper från Costaches arbetsbord. Men han säger att den anhållne efter att ha gett honom en ilsken blick helt enkelt hade vänt honom ryggen. Mannen är inte väluppfostrad! Hans resväska har tagits i förvar inför utredningen, en silverfärgad, kassaskåpsliknande låda, vilket tyder på att han skulle kunna vara falskmyntare. Men han släpptes efter bara en timme i häktet och ett kort förhör av herr Costache. Väl på fri fot försvann han med en gång. Men han skuggas av polisens bästa kusk. – Hur gammal är han? Mamma ställde sin favoritfråga. – Han uppgav fyrtiotre, det vill säga fyra år yngre än jag, men han ljuger nog, äldre än trettio, trettiofem kan han inte vara. Han säger att han är journalist, född här i stan. Dan Kretzu. Det förvånar mig att han är slätrakad. Det är ju bara skådespelare som spelar fruntimmersroller. Hm! Och pappa strök sitt blekblonda, spretiga skägg, hans livslånga martyrium. – Vi får veta mer i morgon, jag har bjudit herr Costache på middag. Pappa märkte att jag blivit blossande röd, så han lade genast handen på min panna för att känna efter om jag hade feber. För honom har allt reella, kroppsliga orsaker, han vill inte höra talas om själen. Mamma fortsatte att fråga ut honom ett tag till men själv hade jag blivit varm om händerna, tog av mig ena handsken och återvände till Becky. 16
I_Parvulescu_Livet börjar_CS5ny.indd 16
2011-08-18 11.26
Vad jag gillar hos henne är att hon liksom jag kan både franska och engelska. Vad jag ogillar hos henne är att hon liksom jag har green eyes. Jag hade velat ha bruna ögon som Jacques och ljust hår som Becky, men uppenbarligen saknades den modellen på fabriken för tjugoett år sedan, så jag får nöja mig med svart hår. Hur kan det komma sig att ett föräldrapar med bruna ögon kan få ett barn som liknar dem och ett annat med gröna eller blå? Jag vill hinna läsa ut boken till nyår, därför ska jag försöka skriva mindre ofta i dagboken. Nu är det bara tolv dagar och några timmar kvar.
2 Bukarestborna hade en bra dag. Det hade snöat. Det var tolv dagar kvar till årsslutet och tolv timmar till midnatt. Snön som täckte hela stan – från Cotroceniresidenset till förstaden Obor, från Ştirbei Vodăkyrkogården till rondellerna på Kiseleffavenyn och sedan vidare åt de fyra väderstrecken – töade nu i eftermiddagssolen. Istapparna tycktes vara oljade och började här och där droppa i huvudet på förbipasserande. Gatorna var tämligen livliga, som alltid när det lackar mot jul. Nicu ville slippa bli blöt och gick med blicken riktad mot hustaken men föll raklång i snön och blev lika sur som när han vaknat på fel sida. – Så nu ramlar du igen, sade han högt för sig själv och skakade sin röda budmössa. Jag har sagt till dig så många gånger att se dig för, muttrade han med sin mjuka röst men i en gamlings trumpna ton. Efter att året innan ha börjat skolan kunde han inte bli kvitt denna mästrande lärarton som fastnat på hans tunga. Men vanan att tala för sig själv hade han haft så länge han kunde minnas, eftersom han till sin stora bedrövelse inte som andra barn hade några bröder. Han hade när allt kom omkring kunnat nöja sig med en syster. Han borstade av snön från vadmalsrocken, blängde ilsket på isfläcken där han hade 17
I_Parvulescu_Livet börjar_CS5ny.indd 17
2011-08-18 11.26
halkat, stampade och gick sedan vidare till tidningen L’Indépendance Roumaine. Väl framme stannade han framför klockan med drabanten ovanför porten. Varje dag prick klockan tolv spelade klockspelet. Nicu skyndade sig alltid för att hinna fram i tid till mötet med drabanten. Det var inte lätt eftersom han bara hade sol och skugga att gå efter. Men i dag var det något annat som fångade hans uppmärksamhet. På marken mitt framför honom låg en drygt två alnar lång istapp, ett riktigt svärd. Han plockade upp den med en gång, smekte den lätt vågiga ytan utan att bry sig om kylan, höll den med båda händerna mot höften, lyfte den sedan, gav till ett tjut och gjorde ett utfall mot en osynlig fiende. Istappen var väl van vid lugnare tag på takrännan där den kom ifrån och träffade olyckligtvis fel person – en medellång uniformsklädd herre med silverskodd käpp kom just ut från den klockprydda byggnaden. Det var polisprefektens högra hand, chefen för den allmänna säkerheten, Costache Boerescu, som alltid var på språng: de korta benen klippte luften. Numera tittade han ett par tre gånger om dagen in på fransmännens tidning. Detta sedan direktören herr Lahovary dödats i duell av ”tjurskallen Filipescu”, direktör på tidningen Tidevarvet. Själv hade han inte den ringaste lust att duellera, irriterad som han var över både utredningen som stod och stampade och pressrösterna som ansatte honom alltmer. Det hade gått så långt att han inte längre kunde tåla journalister. När han gjorde bra saker ignorerade de honom, men när han inte snabbt nog löste ett fall, då angrep de honom och raljerade över honom med hans egna ord, dock stympade och förvanskade. Vid lämpliga tillfällen, men endast i manligt sällskap, avreagerade han sig genom att kalla pressen för ”en prålig hora”. För övrigt levde han ensam, och för honom hade etablissemanget vid Stenkorset nedsatta priser om han så bara önskade. Han hade lärt känna lokalen både som polis och som man. Innan Costache Boerescu hade hunnit gripa rackarungen i örat hade denne lagt benen på ryggen och med risk för eget liv korsat gatan mellan hästdragna vagnar och slädar, i riktning mot Sărindarklostret. Han fick bannor 18
I_Parvulescu_Livet börjar_CS5ny.indd 18
2011-08-18 11.26
först av kuskarna som på rad styrde mot kafé Capşa, sedan av dem på motsatta sidan som var på väg mot floden och en efter en fick hålla in hästarna för att undvika kollision. Han kastade en hastig blick bakåt. Just då hötte Boerescu hotfullt med käppen men lämnade sedan pojken åt sitt öde och styrde stegen mot polisprefekturen, som låg på några minuters gångavstånd därifrån. – Det var nära ögat. Herr Costache kommer inte att glömma dig, han glömmer ingenting och är slug som en räv. Du hittar på en massa bus i dag, sade barnet till en stor buske, som stod där snöklädd och snedvuxen i skuggan av en mur. Några gråsparvar pilade från gren till gren, hejdade sig i det ulliga snötäcket så att snön yrde om magen och for sedan in i busken, upp eller ner som i ett flervåningshus. Nicu undrade varför de oavbrutet var i rörelse, de tycktes till skillnad från honom varken söka eller vara ute efter någonting. Ja, han hade minsann ett bestämt mål, som nu var inom synhåll: porten till Universum, den mest lästa tidningen i Bukarest. Nåja, de på Sanningen säger något annat, men de säger något annat om allt. Han ökade takten, men först ruskade han i all hast om busken så att alla gråsparvar flög därifrån. Han gick in genom dörren till vänster. Portvakten tog honom i hand som man gör med en vuxen. Farbror Cercel sade att han måste vänta lite, paketen från ”distributionskontoret” hade inte kommit än. Nicu satte sig på sin vanliga plats. Han var nöjd och belåten. Samtalen med farbror Cercel brukade vara lärorika eftersom denne läste tidningen dagligen och höll honom informerad om nyheterna. Nicu frågade honom om han hade bestämt sig för vilka siffror han ville spela på i det stora nyårslotteriet med en vinst på tio tusen lei. Portvakten skulle välja sex siffror, och pojken bad att få vara med, han också, och pröva lyckan med lottsedeln utan att göra några anspråk på vinsten (fast nog hade lite pengar kommit väl till pass), han ville bara ge en hjälpande hand. Nicu visste att han för egen del skulle välja nio och åtta, det vill säga det kommande året, medan portvakten fick välja de övriga siffrorna, men han brukade ändra sig från ena dagen till den andra. 19
I_Parvulescu_Livet börjar_CS5ny.indd 19
2011-08-18 11.26
Även den här gången svarade farbror Cercel att detta måste man ta på allvar, så han måste tänka på saken. I dagens tidning hade han hittat en nyhet åt Nicu, ännu mer häpnadsväckande än de dittills oöverträffade nyheterna om Jack Uppskäraren. Portvakten tog tidningen, höll den långt ifrån sig och läste sakta med pauser mellan stavelserna: – ”Al-le-han-da. Nyhet från tidskriften Bor-del-… Bor-der-and… Bor-der-land. Planeten Mars och mars-män-ni-skor-na.” Hör här! Han läste vidare och som vanligt fogade han in egna kommentarer här och var: ”Ni ska veta att mars-män-ni-skor-na inte äter djurkött men använder mam-mu-tar som transportdjur. Deras hästar är lika stora som våra pon-ny-er.” Som våra pon-ny-er? Vilka ponnyer? ”Deras oxar är mindre” – vi har alltså större oxar – ”och har ett enda horn. Mars-män-ni-skor-na har ge-nom-träng-an-de ögon. De har lärt sig att flyga, dock bara korta avstånd. De kan gå på vattnet lika obehindrat som på marken. På Mars har alla krig av-skaf-fats. Regeringen är teokra-tisk. De har tolv stater. De har inte egen-do-mar.” – Då far jag inte till Mars. Här har jag mitt land, min egendom, mitt hus och min trädgård, min fru, mina duvor och mina plommonträd, avslutade portvakten samtalet och slog igen tidningen, nu när han kommit på det klara med marsmänniskorna. Nicu höll inte med. Han var snarare liberal. Han förstod gott och väl att marsmänniskorna kunde flyga och gå på vattnet och att de red på mammutar som han hade sett teckningar av i Illustrerat universum. I detta, liksom i många andra avseenden, delade han inte farbror Cercels åsikt, trots dennes respektingivande breda ansikte och yviga mustasch under potatisnäsan. – Jag tänker fara dit, jag, om det går. Bara för att titta, och blir det inte bra kommer jag bums tillbaka, sade han försonligt. – Men först springer du och lämnar de här tidningarna, uppmanade portvakten honom, troligen arg över att ha blivit motsagd, och nästan ryckte dem ur handen på Peppin Mirto, anställd som översättare och korrekturläsare. Sedan en kort tid tillbaka bar han ansvaret för att 20
I_Parvulescu_Livet börjar_CS5ny.indd 20
2011-08-18 11.26
tidningen, när den innehöll viktiga nyheter, utdelades till flera betydande kunder: borgmästaren Robescu, Nationalteaterdirektören Petre Grădişteanu, Kungliga slottet, polisprefekten Caton Lecca och direktörer på de andra tidningarna, även de som den egna tidningen låg i fejd med. Nicu arbetade som bud på Universum för fem lei i månaden, utbetalade den första, och dricks utöver det. Han levererade framför allt paket med allehanda småsaker som såldes just här i osorterade högar både nere på expeditionen och uppe på direktörens kontor. För övrigt var direktören mer anträffbar hemma och på klubben än på tidningen. Nicus göromål tog högst två timmar om dagen efter skolan. Det hände att han tjuvåkte baktill på en droska eller hästspårvagn, men bara när det var så fullt att han inte blev upptäckt. Men det var inte ofta han hade sådan tur. – Och vad har du att säga, pojk? frågade Peppin Mirto med sin stentorsstämma, och Nicu tog av sig mössan för att hälsa. Han skulle just till att berätta om Mars när Mirto vände på klacken och vrålade ”I väg med dig nu!”, så att det ekade ända ut på gården. Varför ställer somliga människor frågor om de ändå inte vill ha svar? Visserligen var alla här på Universum dubbelt så jäktade som Nicus övriga bekanta. Ett slags marsmänniskor allihop, men utan deras goda egenskaper. På väg ut med sitt paket med snöre om höll han på att stöta ihop med en ung man, som slank in som en ödla genom dörren och frågade farbror Cercel var han kunde sätta in en annons. Han var orolig, slog sina handskklädda knytnävar mot varandra och knyckte på huvudet. – God-dag, unge herrn, avstavade portvakten som om han fort farande läste tidningen. – God dag, unge herrn, sekonderade Nicu men tog inte av sig mössan igen. Den unge mannen var alltför uppjagad för att hälsa och gick rakt på sak: – Var kan man sätta in en annons? Det gäller en borttappad börs och ägaren… 21
I_Parvulescu_Livet börjar_CS5ny.indd 21
2011-08-18 11.26