Utgiven av Blue Publishing, www.blue.se © Mathias Alm Redaktör och grafisk Form: Stefan Lundström omslag: Eva Karlsson isbn 978-91-86293-77-2 tryck: Scandbook, Falun 2019
fö ro rd
D
et är inte mycket man begriper av omvärlden när man är tio år gammal. Ännu mindre förstår man hur lyckligt lottad man är att födas i ett land som Sverige. Fred och frihet är saker man bara tar för givet. Tillsammans med att mat är något man hämtar i affären. När jag satt där som liten och lyssnade på min farmor, var jag övertygad om att det var en saga. Det kunde väl ändå inte vara möjligt att någon hade lyckats med det hon berättade om. Men det var en sann historia och den handlade om hennes mormors far. På sitt alldeles egna sätt lämnade han misären i fattigdomens Finland för att söka sig till Sverige och ett nytt liv åt sig själv och sin familj. Ännu hade jag inte hört talas om att drygt en miljon svenskar emigrerade under den senare delen av 1800-talet, de flesta till Amerika. Att fattigdomen dessutom var än värre i vårt östra grannland och tvingade människor på flykt över Östersjön, var en verklighet som för mig var lika okänd som otänkbar. Historien om mannen som trotsade allt och riskerade sitt liv för att ge sin familj ett liv i ett nytt land, gjorde starkt intryck på mig. När jag flera år senare bad min farmor berätta den igen, växte en stolthet fram inom mig. Jag var släkt med en sann hjälte. En man som hade rott ensam över Östersjön och sett till att vi blev svenskar. Att den mannen ingalunda var den ende hjälten i sin familj, var ingenting jag förstod just då. Det blev en vana för mig att be farmor berätta, och jag har sedan dess burit med mig berättelsen som en del av mig själv. Långt senare, i en tid då flyktingströmmar präglar nyhetsflödet, förstod jag att vi behöver påminna oss om den fattigdom som fick människor att fly från vårt eget land. Ett fattigt Sverige, hur otänkbart det än kan låta. Men också påminna oss om vårt
eget ursprung. Vem har inte långt tillbaka släktingar som på ett eller annat vis tagit sig hit och byggt det här landet till vad det är idag? Den här boken är en roman. En fiktiv berättelse, även om den bygger på en sann historia. Visst förekommer historiska händelser, som vid en närmare granskning kan överensstämma med verkligheten, men mer än en historisk dokumentation är boken en berättelse om en envis man och en stark kvinna och deras ändlösa kärlek till varandra. Skrivandet har givetvis föregåtts av mycket research, men jag vill ändå vara tydlig med att det kring den delen av historien som är sann, ryms en hel del påhitt. Det är ju själva essensen av en roman. Att en god del av det du läser är sant, medan en annan, betydande del, ligger så nära sanningen att det mycket väl kunde ha varit sant. En omfattande släktforskning har utförts av andra än jag själv. Mannen vid årorna, som senare skulle bli min farmors mormors far, är inte den ende personen ur denna släktforskning som dyker upp i boken. Där finns även en alkoholiserad nykterhetsivrare och en välberest poet. Hur vi är släkt och vad det i så fall har för betydelse, är en helt annan historia. Det är något vackert med människor som har vandrat på jorden länge nog att minnas en värld som våra barn knappt kan drömma om. De bär alla på en berättelse och vi har en viktig uppgift. Att lyssna. Den här boken vill jag tillägna min farmor Birgit, som snart har levt ett helt sekel. Gång på gång har hon på min uppmaning berättat om resan som gjorde oss till vad vi är idag. Maj 2019 Mathias Alm
-6-
Pro l o g
F
örsta gången Aksel lämnade socknen var han nio år gammal. Det vill säga på landsvägen, oräknat alla gånger han följt med sin far ut på havet för att vittja näten bland de hundratals kobbar och skär som utgjorde den österbottniska skärgården. Han hade nätt och jämnt lärt sig gå när han satt i fören och pekade ut bojarna som markerade var näten låg, och innan han fyllt sju skulle han ta över årorna för att hålla båten stilla medan fadern drog upp de tunga näten. Åtminstone i blidväder eller inomskärs, där den stora ekan inte blev alltför tung att hålla från att driva med strömmen. Aksels far var en fiskare av den gamla stammen. En stark och envis man som levt sitt liv på havet och som i sin tur lärt sig yrket av sin far, som tvingats ut på vattnet då tiderna blev för svåra på land. Jordbruket på det lilla soldattorpet förmådde inte försörja en hel familj, men fisket var desto rikare och kunde både sätta mat på bordet och inbringa en inkomst, om än en mager sådan, i fiskhamnen. Den lille pojkens intresse för naturen var omättligt, och när han inte var ute på havet kunde han ligga i timmar på klipphällarna och studera sjöfåglar och havsuttrar, och när han blev stor nog rodde han ända ut till kobbarna där sälarna bredde ut sig i förmiddagssolen. Han var så djupt fascinerad av djurlivet att väder och vind helt gick honom förbi och han kunde komma hem från sina utflykter så genomblöt av regn att hans mor rent av grät av förtvivlan i förvissningen om att han skulle bli sjuk och sängliggande. Men inte blev pojken sjuk. Tvärtom blev han starkare än alla sina jämnåriga kamrater, och när han fyllt tretton rodde han själv över gattet vid Myrgrund när han en dag fick syn på en man som stod på den norra stranden och vinkade på honom. Han rodde närmare för att höra vad mannen ropade och nu såg han att
mannen, med sitt myndiga utseende med sin hatt och sina yviga polisonger, i ena handen höll en liten väska och i den andra något som såg ut som ett silvermynt. Aksel satte upp en hand till hälsning och närmade sig sakta. »Kan du ro mig över sundet, pojk?« »Ja, visst kan jag det«, sa pojken tvekande. Det var ingenting han råkat ut för tidigare. Folk häromkring brukade vara utrustade med egen båt, eller så höll de sig där de var. Aldrig tidigare hade han sett någon hjälplöst stå och vifta med silvermynt i luften. I synnerhet inte vuxna karlar. Han hörde också tydligt att det var något annorlunda i mannens uttal. Kanske var han från Helsingfors, där de talade en annan sorts finlandssvenska än här ute, eller också var han rent av från Sverige. Mannen log tacksamt när han klev i båten och pojken dristade sig till att fråga om han kommit vilse. Den polisongprydde och välklädde mannen förklarade att så inte var fallet. Han var arkitekt, sa han. Stadsarkitekt, till och med, och ansvarade för återuppbyggandet av Nikolaistad. Han förklarade att han var svensk och presenterade sig som Setterberg. Aksel funderade tyst en stund. Arkitekter visste han ingenting om. Det hade de inga i hans by. Där var de flesta fiskare och jordbrukare. En präst hade de också, som mest pratade en massa smörja och läste innantill i en bok. Han fortsatte att ro under tystnad. »Du kanske inte har varit där och sett hur fantastiskt det blir?« frågade mannen torrt. »Nej, herrn, jag är mest ute med båten«, svarade Aksel obekymrat. Nikolaistad kunde de ha för sig själva. Förresten kunde de behålla sin kejsare och sina rubel också. Ryssarna ville man inte ha med att göra. Det hade far sagt, och en gång skulle Finland bli fritt igen. Dessutom hade han varit där en gång, i Vasa, som ryssarna kallade Nikolaistad. Det var just som nioåring, när han för första gången tillsammans med sin bror följde med far till marknaden.
Det skulle ta två timmar att ta sig till torget i Vasa med häst och vagn. Landsvägen var krokig, och tjälskott och slagregn hade gjort den gropig, så det gick inte att trava mer än korta sträckor. Resten av vägen fick de skritta, så att äggen de nogsamt packat in i halm i en stor trälåda inte skulle gå - 10 -
sönder. De var samtidigt tvungna att spara på märrens krafter. Hon skulle ju orka ta dem hem till kvällen också. Förutom ett par hundra ägg hade de med sig två lådor strömming, en låda makrill och några sälskinn. Alltsammans skulle säljas på torget, och för pengarna skulle det inhandlas andra förnödenheter som mor Ilkka hade beställt. Det var en varm augustidag och det hade inte regnat på flera veckor. De små sädesfälten längs vägen slokade, och trots att de bara skrittade yrde dammet bakom dem i den lätta vinden. När de närmade sig staden såg Aksel fler hästar och droskor än han någonsin skådat. Överallt var människor i rörelse och han kunde också se att många av dem klädde sig annorlunda än folket hemma i byn. Hans äldre bror tycktes inte ta någon större notis om det, men för Aksel var allting han såg nu väldigt nytt och främmande. Husen stod tätt och var högre än de hemma. Några av gränderna var så smala att hustaken nästan tycktes röra vid varandra, och hästdroskorna kom nätt och jämnt fram på vissa ställen. Eftersom skogen ännu var Finlands enda outsinliga tillgång var alla hus byggda i trä. En del mycket enkla, medan andra hade vackra utsmyckningar och såg mer påkostade ut. Aksel tänkte att de som bodde här antagligen inte var fiskare och enkla bönder, utan säkert hade väldigt mycket pengar. Kanske var en del ryssar. Far hade berättat om dem. De hade tagit allt som tillhört finnarna, hade han sagt, så helt säkert hade de gott ställt. Men han tyckte synd om dem, människorna som bodde så här trångt och långt från havet och naturen. Allt det vackra i livet. Här fanns egentligen ingenting vackert. Överallt på de kullerstensbelagda gatorna såg han avfall och skräp och ingen tycktes ha en liten bit mark där hästen kunde beta eller några grisar böka runt. Vad kunde de leva av egentligen? Ingenstans kunde han se några höns som rörde sig fritt, eller ens några getter. De enda djur han såg var förspända hästar och några enstaka hundar som strök omkring i gränderna, till synes herrelösa. De passerade kyrkan som verkade vara den enda byggnaden som inte bestod av trä och som var betydligt större än den enda kyrka han varit inne i. Sedan svängde far in på torget och gav märren signal att stanna. - 11 -
Aksel slogs av häpnad. Torget formligen kokade av liv och rörelse. Aldrig tidigare hade han sett så många människor på samma plats. Det var ännu tidig förmiddag, men kommersen var redan i full gång. Överallt trängdes försäljare och handelsmän med köpare och nyfikna stadsbor runt stånd som bokstavligen dignade under varor. Det var fler än far som sålde fisk. Färsk fisk av olika slag, torkad fisk och rökt fisk. Där såldes fläsk och ägg och mjölk, rågmjöl och vetemjöl och till och med färdigbakat bröd. Ost och smör och allehanda korvar spred smakliga dofter och på ett ställe såldes hemkokta karameller. Några handelsmän trätte om vem som hade de finaste tygerna, och nygarvade skinnstycken hängde på rad jämte tjärdoftande rep från repslageriet vid Rövarskäret. När hästen väl var bunden och vattnad kunde försäljningen snabbt komma igång, och det tog inte lång tid för far att tömma sitt förråd på ägg och färsk fisk. Även om tillgången på fisk var god, så märktes det att män niskorna här inte var hade förmåga att fånga den själva. »Jag köper allt du har«, sa plötsligt en myndig röst i vimlet, och mitt framför dem stod en välklädd liten herre. »Jag får hem ett större sällskap ikväll och jag tar all makrill du har.« Aksels far såg förvånat på den lille mannen och förklarade att det nog rörde sig om fyra kilo, minst. »Det blir bra«, sa mannen bestämt, »men jag kan inte gå och bära på fisken. Ni får skicka någon av grabbarna att leverera den hos mig. Rådman Aurén, jag bor på andra sidan kyrkan och alla här vet vem jag är, det försäkrar jag.« Aurén såg uppfordrande på fiskaren, som insåg att det inte tjänade något till att argumentera. Han vände sig till sina söner. »Gör som han säger, men ni går tillsammans och kommer omedelbart tillbaka. Inga sattyg, är det förstått?« Oskari, som var äldst, nickade ivrigt, tog emot det tunga paketet och gick raskt iväg med sin bror i släptåg, i den riktning rådmannen pekat ut. Kullerstenarna var varma under deras bara fötter och det var skönt att komma in i gränderna där skuggan svalkade en aning, och samtidigt få röra på sig lite. Huset var större än de flesta andra. Genom en öppen grind, stor nog för en hästdroska, kom de in på en innergård med ett uthus och ett gammalt - 12 -
dass. En häst stod bunden vid en påle mitt emot uthuset, och såg ut att slumra i värmen. Runt den stora porten fanns träsniderier och utsmyckningar som gav pojkarna ett mäktigt intryck, och när dörren öppnades möttes de av en kraftig kvinna i vitt förkläde, antagligen husfrun, som log ett kort men vänligt leende och nickade åt dem att de nu kunde ge sig av. »Se så«. Aksel var nyfiken av naturen, men överträffades om möjligt i det avseendet av sin äldre bror. Allt här var ju så annorlunda, som en annan värld, och han ville så gärna se hur ett dass i staden såg ut. Och vad kunde finnas i det där lilla uthuset? Några djur syntes inte till, förutom tre hönor som gick och sprätte i gruset. Och hästen då, men den verkade faktiskt inte höra hemma här och någon spilta såg de ingenstans. Oskari gläntade på dörren till uthuset. Där inne var marken täckt av torr mossa och lutad mot en vägg satt, eller halvlåg, en man. Bredvid honom stod en öppnad ölbutelj och i handen höll han en nytänd pipa. Efter en lång färd från sin gård och färdig med sin leverans till det fina stadsfolket hade han helt sonika bestämt sig för att pusta ut i det lilla uthuset inför hemfärden. Hästen behövde ändå komma ur selen och få lite vila, den också. Bonden tycktes ha fallit i djup sömn, och Oskari satte fingret för munnen till tecken att lillebror skulle hålla sig tyst, medan han själv försiktigt närmade sig den sovande mannen. Driven av pojkaktig nyfikenhet sträckte han fram handen och lät pipan glida ur bondens kraftiga näve. Med en gest bjöd han sin lille bror att smaka och Aksel hade också han svårt att stå emot sin nyfikenhet. Det blev ett kraftigare halsbloss än han hade väntat sig och han försökte förtvivlat kväva en hostning, samtidigt som han räckte tillbaka pipan till Oskari, som tog ett par prövande bloss och försiktigt tryckte tillbaka rökverket i bondens hand. Till slut gick det inte att hålla tillbaka hostningen. Röken som dragits ner i lungorna vällde upp i pojken igen, och i samma ögonblick som de båda bröderna fick upp dörren och kastade sig ut hostade Aksel så kraftigt att bonden vaknade. Tjuvar, tänkte hans rusiga hjärna när han såg de två pojkarna rusa ut ur uthuset. Hästen, tänkte han sedan och han kom på ostadiga fötter för att - 13 -
sätta stopp för förövarna. Pipan som han tänt innan han somnade hade han nu helt glömt bort och den föll till marken, där den omedelbart satte eld på den torra mossan. När bonden väl tagit sig ut på innergården, var pojkarna utom synhåll, medan hästen lugnt stod där han ställt den och faran tycktes vara över. Irriterad men lättad vände han så åter mot sin viloplats och möttes av en fasansfull syn. Inuti uthuset slog nu lågorna upp mot väggar och tak och inom ytterligare några sekunder var både uthus och dass övertänt, fyllt av bränsle som det var. Snart hade branden spridit sig till boningshuset och inom loppet av en minut stod också det helt i lågor. Som tur var lyckades husfrun och en städerska som befann sig i huset sätta sig i säkerhet, och under tiden hade bonden i panik lösgjort sin häst, lämnat sin kärra efter sig och ridit därifrån. Rädda sig den som kan, tänkte han. Här gällde det att inte bli upptäckt. Så fort han kunde kryssade han sig genom stadens gränder, livrädd att få skulden för att ha bränt ner ett helt hus. En rådmansvilla dessutom. Nu bar det sig inte bättre än att de mycket lättantändliga taken och en tilltagande vind gjorde att branden spred sig fort mellan de tätt liggande trähusen. Inom ett par timmar stod hela Vasa i lågor och till och med de hus som låg mer avsides, stod bortom all räddning. Den kvällen var tre tusen Vasabor hemlösa. Det var bara kyrkan, tingsrätten och ytterligare ett par byggnader som fortfarande stod upp. Torghandlarna hade skingrats med blixtens hastighet när den första röken syntes över hustaken och höga lågor kunde anas på avstånd. Bröderna Kalmari var redan tillbaka när far gjorde klar hästen för hastig avfärd och satte av i trav genom stadens utkanter. Väl ute på landsvägen kunde Aksel andas ut och bestämde sig för att det var första och sista gången han besökte Vasa, och så skulle det bli. Det tog flera år att bygga upp Vasa igen och det skedde på en annan plats, närmare havet. Ingen skulle någonsin få veta hur branden som ödelade Vasa hade startat, men bonden från Vörå som lämnat sin kärra efter sig vid rådman Auréns hus skulle för alltid bära skulden. Och det var ju trots allt hans pipa.
- 14 -
Ka pitel 1
F
iskelyckan var god, trots julivärmen. Riktigt varma dagar som den här, brukade ge sämre utdelning i näten. Fisken var slö, sa man. Den rörde sig inte som den brukade och gick därför inte i näten. Men idag var nätet tungt och strömmingen sprattlade i hela aktern. Ändå hade han sin vana trogen gått mot strömmen och lagt näten i vatten som de andra fiskarna skydde som pesten. Han befann sig i storskarvens förlovade land. De hatade fåglarna hade koloniserat delar av det österbottniska öriket så till den grad att en del kobbar och små öar helt täcktes av skarvträck, och de träd som envist klängt sig fast vid de karga klipporna dog och lämnade ett öde landskap åt förtvivlade fiskare. Tillsammans med sälarna, som mest höll till i den yttre skärgården, utgjorde skarvarna ett massivt hot mot fisket, och de fiskare som inte bekämpade de parasiterande fåglarna med bössor och fällor valde helt enkelt att lägga sina redskap i andra vatten för att inte få dem förstörda och fångsten uppäten. Aksel tänkte tvärtom. När skarvarna drog vidare från holme till holme, följde han helt sonika efter, lät dem göra arbetet åt honom med att hitta stimmens lekplatser i de grunda vattnen, och profiterade på det. Han hade redan som barn fått berättat för sig om fiskare på den europeiska kontinenten som tagit efter gamla kinesiska metoder och använt tama skarvar i fisket, så tanken på att ta hjälp av fåglarna istället för att förbanna dem, hade alltid funnits där I bar överkropp rodde han den långa vägen in mot land. Solen stod redan högt på himlen, och trots den tidiga förmiddagen var det så varmt att han kände svetten rinna längs ryggen. Vinden svalkade knappast och var för svag för att han skulle kunna segla tillbaka. Han fick helt enkelt använda armkraft. - 15 -
1874 är den finska landsbygden utarmad efter år av missväxt och svält. Aksel har sett många familjer försvinna eller gå under, och han vet att han har havet att tacka för att de ännu är vid liv. Hans älskade hustru och deras dotter. De har ingenting annat än fisket att leva av. Drömmen om ett drägligare liv åt familjen har fått honom att blicka långt bortom horisonten. Mot Sverige. Aksel står inför ett livsavgörande val. Ett oåter kalleligt beslut måste fattas. Ett som kommer att sätta hans envishet, hustruns styrka och deras kärlek på prov. Han ser bara en möjlighet. Att ensam ge sig ut över havet och lämna de han älskar bakom sig.
✴ nytt land baserar sig på en sann historia.