9789186293703

LASSE KRISTENSSON

DEN rättfärdige mördaren och andra berättelser

S a mb o

118 |

Fortfarande vet jag inte om den glödande lidelsen fanns mellan oss eller om vi endast var ytliga vänner som båda trånade efter den passionerade kärleken.

Hur som helst hade tiden kommit ikapp oss, tillvaron hade blivit enahanda och framtiden grumlig och utan sikt.

Den där mytiska nyhetens behag, den som vi så gärna titulerar kärlek vid första ögonkastet, det som vi ser tillbaka på i tider av kriser och som lägger en romantisk slöja över nuets torftighet, upptog oss båda.

Jag tog hennes temperament som intäkt på kärleken till mig. Mitt eget temperament, tidigare så ljumt men nu så kraftigt upphettat, tog jag som vittnesbörd för min kärlek till henne.

Som ytterligare tecken på min kärleks uppoffringar blev jag vegetarian. Med högburet huvud tog jag så farväl av pulled pork, kebabrullar, råbiffar, oxtungor och allt annat som postulerades vara moraliskt förkastligt.

Bakfyllorna, förvisso fåtaliga på den tiden, blev ett rent helvete. Hela min organism bönföll då om animaliskt fett och glutamat och andra diverse livsförkortande medel.

Utöver denna plåga drabbades jag av magknip och

tvangs ständigt släppa väder. Odörerna jag lämnade efter mig fick min sambo att bli ursinnig och få kväljningar varför jag fick idka skytteltrafik till toaletten. Hela denna omställning tog halvannan månad, måhända var det den tid det dröjde för mig att intala mig att det var mitt eget beslut.

När jag ser tillbaka på åren tillsammans kan jag drabbas av förtvivlan och tanken att jag spillt mitt liv och inget fått tillbaka. Naturligtvis förhåller det sig inte på detta vis, men förtvivlan är en seglivad medresenär i livet. Den utgör en tröstlös mosaik som lägges utan att någon bild framträder.

I kärlekens anda gick allt fort och helt utan eftertanke. Kärlek och eftertanke är ett omaka par, vi ville så gärna se att den äkta kärleken skulle härja fritt, ty endast då är det äkta kärlek.

Vi träffades och sysselsatte oss i överflöd. Allt som liknade stillhet motarbetades gemensamt och omformades till aktivitet och spontanitet. När vi var oense så försonades vi i älskog. Erotiken som fredsmäklare blev för mig drogen under vilken jag var helt förslavad. Men droger skuffar plågan endast en kort sträcka framåt i tiden.

Vi hade båda en stabil och välbetald anställning, vilket formade ett ramverk av trygghet kring det som skulle byggas upp. På mindre än ett år var hon havande och vi hade skaffat en kostsam bostadsrätt. Fortfarande dansade vi båda i ett skimmer av romantik, vår historia var kort och framtiden lika behagligt grumlig som ljus.

Så föddes vår son. För mig var det ett tillskott av en annan typ av kärlek som jag fortfarande upplever inte

| 119

120 |

påverkade min kärlek till min sambo, snarare var det tvärtom. För henne blev det något annat. Mer och mer fick jag söka audiens för att få kärlek av henne, och när vår lille prins var i centrum förvägrades jag det. Just då plågades jag inte av det, men jag minns med all önskvärd tydlighet att det var då som ett mantra började ta form i mig, det som sedan kom att ledsaga större delen av min tid tillsammans med henne: Det blir bättre.

Det var även vid denna tid som handtrallorna i duschen blev rutin.

Efter hennes mammaledighet blev det så min tur att vara hemma med vår son. Det var en bra tid med annat fokus samt egentid. Förvisso ringde min sambo i tid och otid och förhörde sig om eventuella sjukor som kunde drabba lille prinsen. Jag svarade lika reflexlikt som lögnaktigt att jag hade uträttat de undersökningar som krävdes.

När hon kom hem från sitt jobb förhördes jag noga om dagens händelser och därefter blev hon irritabel och talade oavbrutet om den dåliga stämningen på hennes jobb. Ena dagen upplevde hon sig utfrusen för att andra dagen beskriva hur de gemensamt hade svetsat sig samman och frusit ut någon annan. Jag deltog pliktskyldigt i diskussionerna trots att jag omöjligt kunde begripa vad det rörde sig om.

Emellertid höjdes hennes stämningsläge när jag ställde mig i köket och lagade mat och hon fick egentid med vår son.

Fortfarande vid denna tid kunde vi förenas i älskog, åtminstone ett par dagar i veckan, under förutsättning att hon inte plågades av huvudvärk eller orkeslöshet.

Ibland, när jag i profylaktiskt syfte onanerat i duschen i tron att det inte skulle vankas älskog senare på kvällen, kunde det bli nog så besvärligt att utföra min manliga plikt.

Många gånger har jag i dunkelt sinnelag tänkt att kvinnan är erotikens ogina och sparsamma jultomte: Finns det en varken för snäll eller otrevlig man här hemma som enligt outgrundliga sakförhållanden förtjänar kvinnans gunst? Naturligtvis, jultomten är hednisk och lokal och kan därför inte anses ha en moral som är allomfattande.

Några månader in i min ledighet försämrades min sambo. Hon sov sämre och blev allmänt mer irritabel.

Samtidigt med detta tilltog besvären på hennes arbetsplats. Efter ytterligare en tid fick hon lov bli sjukskriven på grund av stress. Första tiden sov hon ständigt men när hennes antidepressiva medicinering fick verkan så blev hon mer förnöjd. I och med detta så mildrades hennes temperament, på både gott och ont – mindre tjat men även mindre älskog.

Tillsammans med en arbetskamrat började jag styrketräna flera dagar i veckan.

3 Ett par år förflöt och vårt liv övergick gradvis till en mer rutinartad tillvaro. Våra konflikter löstes medelst långa och ensartade samtal och vår tidigare försonande älskog blev alltmer sällsynt.

Vid denna tid frekventerade jag ivrigt olika porrsajter i min mobiltelefon. Inte sällan smög jag upp på toaletten när min sambo somnat för att lätta på trycket. Det

| 121

122 |

blir bättre, tänkte jag varje gång jag smög tillbaka till sängen och kröp ner till min sambo.

Så beslöt hon sig för att avsluta sin medicinering. I efterhand har jag tänkt att det blev en temporär räddning på vår relation. Förvisso blev hon mer trätgirig och tjatig men desto mer rastlös och yster. Erotiken blev åter vår fredsmäklare, samtidigt som en märkbar men diffus ångest lade sig över mig.

Denna tid kom att påminna om tiden innan vi fick vår son. Tillvaron var dimmig och utan egentlig struktur men med en rejäl dusör lust. Närhelst det blev friktion mellan oss eller när stillheten blev påtaglig kunde vi genomföra en snabbis och så balanserades själens vätskor och vi blev skenbart vänner igen.

En strukturlös tillvaro kan ju endast fortgå med eskapismen som ledstjärna, vare sig man använder sig av droger eller andra utsvävningar. Emellertid måste kaos följas av ordning, såvida man inte bestämmer sig för att bränna sitt livs ljus i båda ändar.

Således upphörde min sambo inte endast med sin antidepressiva medicinering. Även hennes barnpreventiva medicinering upphörde, vilket jag var helt ovetande om. Ofta tänker jag att även hon var omedveten om detta.

Jag jobbade och styrketränade och utförde mina plikter och följde med likt en gentleman i koppel. En sann gentleman frågar inte sin kvinna om barnprevention, han följer den absoluta konvention som säger att kvinnan bestämmer helt och hållet över sin kropp.

Köttets lustar kan snabbt övergå till att bli ett livslångt åtagande.

Den fattige kan dela med sig helhjärtat av det lilla han har, den förmögne kan förefalla generös, men i grunden har han alltid en girig baktanke med sin givmildhet. Just så förhåller det sig med kvinnans gunst; hennes häftiga åtrå har ett syfte, för mannen gäller att generöst dela med sig av sin gunst, ty han äger inte makten över sexakten. Han kan i grunden aldrig veta när det serveras erotik nästa gång.

Jag minns när jag för en tid sedan beviljades en kväll med min ytlige styrketräningskompis. Vi satt och drack konjak på hans veranda och talade om just detta. Han är skattejurist och begiven på metaforer.

Närhelst han reflekterade över tillvarons djupare ting så formades en halvcirkelformad rynka ovan näsroten och inte sällan kom det en slagfärdig kommentar. »Jo«, menade han, »i en relation förfogar kvinnan ensamt över erotikens medel, men skökan och porrklubben utgör de regelvidriga skatteavdrag som mannen kan göra i sin egen bokföring. Som både fegis och paragrafryttare förmår jag inte göra dylika avdrag. Dessutom skulle jag inte uthärda den ironi det skulle innebära när en skattejurist åker fast för skattebrott.« Efter denna kväll startade en lång och djup vänskap.

Så beskedet att min sambo åter var havande kom inte som en överraskning. Just i stunden som hon berättade minns jag att en snabb och suddig upplevelse korsade mitt medvetande: Just det. Jag hade väl önskat att det var mitt mantra som skulle dyka upp i modifierad version: Det är bättre. Men så skedde inte.

Minnena av hur hon framställde beskedet har också grävt sig djupt i mitt sinne. Hon berättade det liksom i

| 123

124 |

förbigående, när hon en kväll gjorde en kopp te. Hennes sätt att berätta det på hade frågans tonfall trots att det inte var en fråga och hon lät påskina att jag skulle vara delaktig i hennes beslut om att behålla barnet. Som om jag skulle ha någonting att säga till om. Som om det lilla barnet vore en gåva från högre makter, när det i själva verket var planerat helt bortom min vetskap och kontroll. Vare sig hon var medveten om planerandet eller ej. »Jaså du, se där«, sa min vän skattejuristen utan att någon rynka framträdde vid näsroten. »Rörande det bokslutet har din underskrift ingen rättsbefogenhet.« Naturligtvis blev jag även glad över beskedet. Vår son skulle få ett syskon, och min sambo och jag hade gjort detta möjligt.

Min kärlek till henne för det vi gemensamt har alstrat varken kan eller vill jag förgöra. Emellertid har min syn på kärleken antagit en dyster skepnad som tidigare i mitt liv nog skulle ha drivit mig i fördärvet.

Tillblivelsen av ett barn splittrar de älskande itu.

Den passionerade kärleken tvingas ge vika för något större och mer ihållande. Detta smärtar oss naturligtvis. Vi kan omöjligt förstå att vi aldrig kan befinna oss i den passionerade kärleken mer än begränsade stunder i vårt liv. Den passionerade kärleken är likt en eld utan eldstad – vacker, formlös, oförutsägbar, men ack så brännande. Men allting svalnar slutligen, till vår stora skräck. Även livet svalnar en gång, då vår kropp slutligen antar samma temperatur som omgivningen och när kärleken svalnar påminns vi om dödens närhet.

Stridigheter och konflikter människor emellan är

ett sätt att bibehålla en värme, oavsett pris eller konsekvenser.

Under graviditeten var min sambo, liksom föregående gång, på gott humör. Hon blev även mer tolerant och generös med allting. Dispyter och meningsskillnader växte aldrig till gräl, och dessutom hade vi erotiken som medel att slå ner dessa. Det är förunderligt hur en graviditet kan få oss människor att bli förstående, ja rentav bättre människor. Någon har sagt att det endast är en neurologisk cocktail som dövar vår egentliga barbariska natur och att tillståndet är övergående. I de flesta fall veknar även barbarens hjärta under ruset av denna cocktail.

Förlossningen förlöpte utan komplikationer. Sedvanliga underlivsbekymmer och hemorrojder hos min sambo dränktes av barnlyckan, och mina erotiska drifter dränktes av samma lycka. Jag tänkte nog att det inte är någon brådska med den saken samt att det blir bättre.

3 Med tiden ändrades stämningsläget hos min sambo.

Hon blev gradvis mer modstulen och ansiktsmimiken stelare. Ibland kunde hon sitta hålögd som om hon tittade ut i en lika oändlig som tom rymd. När jag försökte närma mig henne gled hon undan och när jag tog i henne blev hon stel. I början tänkte jag att det blir bättre men efter några veckor förvärrades tillståndet ytterligare och hon fick svårare att amma vår dotter.

Doktor och Psykiatriker Drufe konstaterade efter tvenne nickningar och ett harklande att det rörde sig om en förlossningsdepression. Tvivelsutan var det så.

| 125

126 |

Givet min sambos tidigare depressiva svacka så fann han inte på något råd annat än att ordinera en mer slagkraftig medicin än den hon åt då. Min sambo invände att hon endast behövde lite vila, sedan skulle nog allt bli som förr. Dessutom påpekade hon att hon inte varit deprimerad utan drabbats av en stressåkomma. »Nä, nä, nä«, invände dr Drufe och höjde ett varningens finger. »Stress är ett lika modernt som vilseledande och överflödigt begrepp och har i grunden icke inom psykiatrin att göra. Begreppet stress är härlett från nyliberal smörja och jag vågar påstå att människan mådde bättre innan det förbannade ordet fanns. Mycket talar för att det var snikna ekonomer som myntade ordet.« Drufe rättade till sin kravatt och knäckte till med nacken i samma rörelse. »Men nu kom vi bestämt ifrån ämnet.« Han harklade sig på nytt. »Jo, nu följer du helt enkelt mina behandlingsråd. Du har en dotter att tänka på och det ansvaret vill du inte ge avkall på. Är vi överens om det?« Min sambo nickade likt en skolflicka.

Dr Drufe lutade sig fram över sitt skrivbord och grep tag i min sambos hand. »Allt talar för att det blir bättre, du måste försöka ha tålamod. Okej?« Min sambo nickade igen, denna gång med en smula tillförsikt.

Drufe lutade sig tillbaka i stolen och knäppte händerna över bröstet. Min sambo reste sig hastigt och tittade åt mitt håll. »Kunde jag kanske få byta några ord i enrum med dig?« Drufe tittade menande på min sambo som ryckte på axlarna och lämnade rummet. »Vad kan jag förvänta mig framöver doktorn?« »Jo, mycket tyder på att den nya medicinering som

jag ordinerat kommer att sparka igång frontalloberna och sedan blir det bättre. Tills dess får du lov vara tålmodig och hjälpsam.« »Jaha, det låter väl positivt. Förresten, min sömn är helt fördärvad, kan du kanske skriva ut något som underlättar sömnen?« Dr Drufe öppnade utan omsvep en skrivbordslåda och placerade en liten ask framför mig. »Här har du femton stilla nätter, men«, sa Drufe och höjde åter sitt varnande finger, »användes med förstånd, du har ett ökat ansvar framöver.« »Jag tackar ödmjukast, vad kostar det mig?« »Nä, bry dig inte om det. Det är en retur från en missnöjd patient. Han började nattvandra i bara mäs�singen så, ja, jag tvingades skärpa hans medicinering.

Den enes goda sömn är den andres mardröm«, sa Drufe och skrattade till. »Skämt åsido, lite återvinning är väl aldrig fel, och varje krona vi undanhåller läkemedelsbolagen förbättrar åtminstone min sömn något«, rättade sig doktorn med och markerade att vårt samtal var till ända. Jag tackade honom och gick ut i väntrummet till min sambo.

Veckorna som följde liknade en ändlös vandring i gelé. Förutom det mest basala fick jag hjälpa min sambo med allt. Till och med ammandet fick jag initiera och övervaka.

Ett par kvällar i veckan, när min sambo somnat och så även barnen, lade jag mig i soffan i vardagsrummet med en tablett stilla natt på tungan. Först en handtralla och sedan en stilla natt. Jag kan fortfarande minnas den outsägliga ångest som drabbade mig när jag

| 127

128 |

omfamnade tanken; först en handtralla sedan en stilla natt. Jag kan även minnas reflexen att vilja säga heliga natt efter stilla natt, och den absurda kollision detta medförde i mitt medvetande.

Två veckor efter Drufes insättning av medicin sågs ingen ljusning i sikte. Min sambos mor fann sig då nödgad att bryta upp från sin halvårsvistelse i Medelhavet och rycka in till sin dotters hjälp.

Min sambos mor är en solbrynt borgartant som sniffar väl ivrigt på druvans ångor. Hennes guldprydda lemmar och fingrar samt det sätt på vilket hon håller sina benvita smala cigaretter mellan fingrarna irriterar mig oerhört. Hur en kvinna i hennes ålder kan vidmakthålla den lilla prinsessans hållning och later övergår mitt förstånd. Som om hon alltid har en repertoar att spela upp inför en hänförd publik.

Efter ett ordentligt glas vin eller ett något mindre glas portvin får hon en gäll röst och glansiga ögon.

Likaså fäktar hon mer med armarna och blottar sina handleder. Samt får hon smalare ögon och en skärande blick. Det sistnämnda kan jag se hos min sambo och är en egenskap som jag kommit att associera med erotisk försoning. Även detta blir en absurd kollision i mitt medvetande.

Sedan jag fick veta om hennes kommande vistelse hos oss har det smugit sig in tvångstankar när jag lättar på trycket innan min så högt helgade stilla natt. Några stilla nätter skulle det inte bli frågan om framöver, av åtminstone två skäl. »Jag skulle utan tvekan lägra min svärmor«, sa min vän skattejuristen. »Ja, om omständigheterna vore helt

v it

Innehåll

Den rättfärdige mördaren | 7 Plastikkirurgen | 25 Fy fan för Sverige! | 43 Cancer | 59 Grannar | 82 Pendlaren | 100 Sambo | 118

Bokens sju berättelser har en cynisk och dunkel komik som röd tråd. De utspelar sig alla i en mindre svensk stad och beskriver en kärv vardag och några mäns ganska dystra tillvaro.

Här finns mannen vars livsleda tvingar honom att begå ett mord, plastikkirurgen som har så mycket till skänks men ingen egen vilja, och den åldrade familjefadern vars bitterhet blivit till livets föda men som blir frälst av en kvinna. I person­galleriet ingår också den cancersjuke mannen som genom ­vänskapen med en sjukhuspräst lotsas tillbaka till livet, den evige ­ungkarlen som betraktar sina grannar, pendlaren som beskriver tillvaron genom en bussresa ­ och ­mannen vars ­kärleksrelation sakta faller i bitar.

Berättelserna handlar bland annat om den rädsla och lidande som finns hos många män i vårt samhälle. Män som inte öppet vågar vädra sina innersta tankar och sin vilsenhet i samtiden. ­Indirekt skildras därigenom manlighetens brister och i slut­ändan den ständiga friktionen mellan man och kvinna.

Men ur det dunkla föds livets ljusglimtar och i det cyniskt dystra kan man se det komiska.

ISBN 978-91-86293-70-3

9 789186

293703