9789186293314

INGELA BENDT

Ett hem för själen

ELLEN KEYS STRAND

INNEHÅLL Förord 7

Där livets hav oss gett en strand 13 Nyckel till sin tid 17 Skönhet för alla 32 Denna dagen ett liv 39 Ett rums själ 47 Ljuset på Strand 71 Spiraltrappan 79 Något om vila och ett vilohem 87 Utlåningsbokhyllan 90 Ett skrivbord i varje rum 97 Vi bjuda Herr von Silversvans 104 Innersta rummet 110 En oas av stillhet i bullrets öken 127 Fotvandrare med karta i handen 143 Litteratur 155 Register 156 Bildkällor 158

FÖRORD Jag kom till Strand som vuxen med en ganska dimmig bild av en Ellen Key definierad av män, en Strindbergsk ”Hanna Paj”, en av Albert Engström karikerad fröken med potatisnäsa, omgiven av ett löjets skimmer, en bisarr tant som vandrade runt med munkkåpa och stav.

Under senare delen av min barndom bodde vi grannar med Strand på somrarna. I ett av dom röda husen på Ekbacken med utsikt över Vättern och slätten. Till Strand fick kvinnor komma och bo. Jag såg kvinnorna sitta stilla eller vandra på andra sidan staketet.

1986 var jag i djup sorg. Mina rötter var sedan länge uppryckta från Östergötland. Jag drabbades av hemlängtan, till Omberg, Vättern, slätten och himlarna och kom att tänka på Strand och möjligheten att söka som stipendiat.

Det föll på plats. Nu var jag en av kvinnorna innanför staketet och det ville jag vara. När jag gick in genom solgrindarna på Strand gällde en annan rytm, en stilla och rofylld – långt från TV, ekorrhjul ”Denna bok ... är för dem hvilka en somoch storstadshets – här fick jag gå runt i min mardag i timmar kunna ligga i en hage, tjusade egen takt, skriva och läsa eller bara sitta och af fjädermolnens skiftande hamn; för dem titta. Det var som en utandning. Här mötte hvilka kunna stilla försjunka i den stund då jag Ellen Key genom hennes hem och det var dagen dör och natten födes ...” något helt annat än nidbilden. Hennes ande Ur Ellen Keys förord till En drömmares dagbok fanns i huset.

Jag fastnade för det befriande i att hon byggde sitt hus när hon var 60 år, mot slutet av sitt liv, i stället för att skaffa hus, familj och göra karriär före 35 år och det uppmuntrande i att hennes författarskap förlöstes efter en kris när hon närmade sig 50 år. Hon hade en handlingskraftig utsida – den var hon känd för – men också en meditativ insida.

Hundra år gamla ord fick giltighet – hon blev En som Förstod. Hennes existentiella tankar slog an en grundton i mig som jag knappt visste att jag hade.

Hon gav mig ord för sådant jag ännu inte formulerat.

Ellen Key skrev om att vårda sin själ. Själen talade man inte om på 1980talet. Hon pekade på hur naturen speglade själens landskap och olika sin-

7

nestillstånd. Jag upptäckte en långsam och inåtblickande Ellen Key som vandrade tyst i naturen. Den Ellen Key som 1903 skrev förordet till En drömmares dagbok, av Henri Frédéric Amiel.

Hon gav mig rätt att slippa vara aktiv och duktig, att i stället få samla min själ i tystnaden, genom att vila, försjunka och hinna ifatt.

Dagdåd. Denna dagen ett liv. Minns att leva. Tänkespråk på väggarna som fick mig att stanna upp. Vad gör jag av min dag? Tankebilder och Livslinjer.

Jag smakade på de vackra orden. Titlar på böcker av Ellen Key. Avskildheten,

8

långsamheten koncentrerade och förtydligade tankarna. Orörda skikt inombords väcktes till liv. När jag läste och skrev i solbadet, lyfte jag då och då blicken och såg ut över Vättern.

Ett så stort djupt källvatten alltid närvarande stämde till eftertanke. Det hade med det kristallklara vattnet att göra. Liksom med de stora runda stenarna på botten av Vättern. Stenarna på botten gav mig hemkänsla och lugn.

Det var som att hitta sin egen botten och att få tyngd.

Bottenstenar, vattenyta och himmel.

9

46

ETT RUMS SJÄL ”Nu ska ni stanna och äta middag här”, förklarade Ellen Key, ”nu duka vi om.” Alice Trolle, landshövdingska i Linköping och nära vän till Ellen Key, berättar hur hon och hennes sällskap blev mottagna när de oanmälda kom på besök en sommar. Hushållerskan Malin hade öppnat dörren med de uthuggna hjärtana. När de steg in på förstugans röda tegelgolv kom Ellen Key och tog emot dem följd av hunden Gull. ”Det var nämligen för värmens skull dukat i förstugan, men där blev nu för trångt, och vi hjälptes alla åt att ändra kulisserna. Malin tog in maten.

Den bestod av Vätterröding och friska Ombergssmultron. Härtill serverades lingondricka ur ett stort brunt lerkrus. Ellen Key lade för med stor rund hand och tog vård om oss på det för henne typiskt moderliga sättet.”

Sällskapet kom från Vadstena från en stor Birgittafest i klosterkyrkan där Selma Lagerlöf skulle hållit tal, men blivit sjuk, så Alice Trolle hade blivit ombedd att läsa upp talet. ”Då vi nu skulle börja äta smultronen, såg Ellen Key ... på mig och sade: ’Dessa hade jag beställt för Selma Lagerlöf, som skulle kommit hit idag. Nu får du väl fortsätta att agera henne och äta upp smultronen.’ ” Ellen Key tog emot sina gäster som en herrgårdsfru med stor gästfrihet och med rötter i traditionerna, till vardags som till fest. Tapetseraren som hjälpte till med möblerna eller svampplockerskan som levererat sina korgar kunde bli kvarbjudna på middag. Grannen, arkeologen Otto Frödin, tittade in nästan dagligen och berättade om hur det gick med de stora utgrävningarna kring Alvastra kloster i närheten. Med samma värme tog hon emot fredsdelegationer från världen.

Sällskapsrummen på Strand är generösa, ljusa och gjorda för det utåtriktade livet, sällskapslivet. Atmosfären är omfamnande och här finns sittgrupper för förtroliga samtal eller större grupper ordnade som rum i rummet med olika utblickar.

Matsalsbordet har plats för tolv personer, fler skulle det inte vara för att bli ett innehållsrikt samkväm. Man bör därför inte vara färre än gracernas antal, dvs tre och inte fler än musernas antal, dvs nio. ”På sin höjd kan man

47

addera gracernas tal med musernas och sålunda bli tolv.”

På bordet ligger en vacker vit broderad bordsduk. En historia berättar att när författaren Hjalmar Bergman och hans hustru Stina var på middag hos Ellen Key spilldes det rödvin på duken. Som ursäkt broderade Stina Bergman duken i vitt på vitt med Vätterns böljor, fisken lake och ekblad som motiv.

Det diskuterades livligt kring matsalsbordet på Strand. Samtalskonsten med sitt utbyte av tankar, sin växling mellan berättande och lyssnande var något hon hade lärt sig och det var heller aldrig någon brist på engagerande ämnen.

Ibland tog hon fram en reproduktion från högarna i skåpen under bokhyllorna. Det kunde vara från någon av hennes resor eller ett känt konstverk.

Gärna ett porträtt. Hon hade låtit tillverka ett litet bordsstaffli för bilden, som hon ställde på en hylla bredvid bordet och sedan kunde bilda utgångspunkt för samtal. ”Ett rum får en själ först när en människa där röjer sin själ. Det vill säga, när det visar sig vad en människa minns och älskar, hur hon lever och arbetar”, skrev Ellen Key. Varje rum på Strand har en blandning av ärvda och nya möbler och de flesta föremål är gåvor. Det märks särskilt väl här i sällskapsrummen med tavlor av prins Eugen, Anders Zorn, Richard Bergh, Skagenmålaren Viggo Johansen och många fler. Bakom varje gåva döljer sig en person och en berättelse om Ellen Key. Bergmanduken på matsalsbordet.

Matsalsbordet.

På sommaren fylldes takkronan med eklöv.

48

49

50

51

52

På en av alla de broderade kuddarna på dyschan vilade matematikern Sonja Kovalevsky sitt huvud strax före sin död då Ellen Key tog hand om henne i Stockholm.

Ljuset faller in från tre håll. Små fönster högt upp släpper in ljus från grässlänten. Rakt fram höga tidstypiskt smårutiga fönster ut mot ekbacken och så fönstren ut mot vattnet.

Det runda valvet skiljer rummet i två delar, det yttre matrummet, från det inre, kallat bokrummet, som var hennes bibliotek. Därinne bakom valvet skiner solen över blomsterbordet med blå hortensia och murgröna i tre runda våningar, som en blomstertårta. Högst upp tronar kanariejasminen som är kvar sedan hennes tid.

Blomsterbordet, som hon själv ritade, är centralt placerat mitt bland alla böcker nedanför fönstren ut mot den grönskande lövsalen. Som en symbol för hennes livstro, ett altare nedanför en altartavla. Några glasbilder, bland annat en madonnabild, hänger i fönstret. Det flimrar av sol som söker sig ner genom bokarnas lövverk, skuggorna dansar över Ombergsmattans blommor.

Bokrummet har en mera sakral stämning än matrummet, med dess matsalsbord, dyscha och öppna spis. I bokrummet står möbeln från morföräldrarnas gård Björnö utanför Kalmar. Soffgruppen är som gjord för stilla förtroliga samtal. Det finns bara en ingång till båda rummen vilket skapar intimitet och trygghet.

Ellen Keys teckning av blomsterbordet.

Blommorna byts efter årstid.

53

Denna enda kudde som Ellen Key försökte brodera blev aldrig klar.

En nyanländ manlig gäst, Axel Forsström, som just installerat sig i ett av gästrummen, berättar: ”Där stod en gammal kåsös (soffa), som nog många gånger fått tjänstgöra som biktstol, och där slog vi oss ner. Blev förhörd om härstamning, studier och framtidsplaner. När jag först kom, tyckte jag det var något drottninglikt över Ellen Key. När jag nu satt här och blev utfrågad, var det, som om jag kommit till min urgamla, mycket erfarna, ja, nästan allvisa, och mycket förstående farmor.”

En annan gång samtalade hon med vännen Alice Trolle nedanför ett av fönstren mot Vättern. ”Ellen Key bad mig sitta ner med henne framför fönstret i den lilla vita soffa, som följt henne sen barnaåren. Utanför låg sjön stilla och blå, ekar och bokar hade just slagit ut, och det gröna bladverket lyser därute. In i rummet silade vårens blåa eftermiddagsljus ... så sutto vi i Ellen Keys barndomssoffa, talade länge och förtroligt. Jag tror mig ännu höra hennes röst, se glansen av hennes öga, känna greppet av hennes hand ... Vi talade som aldrig förr. Kring Ellen Keys vita huvud lyste ett rödaktigt sken från den sol, som långsamt sjönk i vågen.”

Bredvid blomsterbordet inne i bokrummet står en gungstol. Det berättas att Emil Key, Ellens pappa, satt i den stolen när han dog.

Här är det tyst. Stillsamt. Svalt. Vätterns brusande hörs inte genom de stängda fönstren. Så här har rummen sett ut sedan Ellen Keys död i april 1926. Men tiden har inte stannat, stjärnsundsuret tickar fortfarande sprött, tar sats och slår varje timme. ”Dagdåd” står det skrivet med guldbokstäver på klockans buk.

Idéerna från Skönhet för alla är här omsatta i praktiken.

Luftiga gardinuppsättningar, trasmattor på fernissade golv, skåp med glasdörrar för porslinet, lätta korgmöbler framför brasan, en dyscha med madrasser och många lösa broderade kuddar, det stadiga fyrkantiga matsalsbordet, en mild blågrön färg på väggarna och samma grönrutiga tyg på stolar och dyscha.

Ellen Key gillade inte skar-

54

”Skönhet är ett urbehov som finns inne i oss alla, vi måste se skönheten i vardagen, i detaljen och i det lilla”, skrev Ellen Key, det förra sekelskiftets kanske mest omstridda svenska författare och opinionsbildare. Hon blev en världsberömd storsäljare. En nyckel till sin tid – som chockerade samtiden med sin kärlekslära och vars idéer om pedagogik och barnuppfostran präglar oss än i dag.

Hennes utvecklingslära var lång – pappas flicka, omtalad lärarinna och föreläsare i Stockholm. Efter en livskris blev hon vid närmare femtio år författare och vid sextio år byggde hon sitt hem Strand vid vättern.

På Strand förverkligade Ellen Key sin vision om hemmet och om vardagsskönhet – hemmet som en levande plats, med konst och blommor, öppet för ljuset och för vännerna. Men också hemmet som skydd och viloplats med möjlighet till eftertanke.

ETT HEM FÖR SJÄLEN är ett personligt porträtt av Ellen Key – här möter vi kvinnan som utvecklade en livstro och som vände sig till naturen för att hämta kraft och finna stillhet.

ISBN 978-91-86293-31-4

9 789186 293314