Noveller Alfhild Agrell
Med efterord av Ebba Witt-Brattstrรถm
Atrium
www.atriumforlag.se © Atrium Förlag, Umeå, 2019 © Efterord: Ebba Witt-Brattström Redaktion: Jenny Berggren, Christo Burman, Lena Fries-Gedin, Maria Lycken © Omslagsbild: Daniel Franzén © Handtextning: Jenny Berggren Första utgåvan i denna version: Atrium Förlag, Umeå, 2019 Tryckt hos Bulls Graphics, Halmstad, 2019 Stavning och språk är varsamt moderniserat. Utgiven med stöd av Helge Ax:son Johnsons Stiftelse och Afhild Agrell-sällskapet. ISBN: 978-91-86095-84-0 Denna bok är tryckt på FSC-märkt papper, för miljöns skull.
För ful ........................................................................................ 9 (ur Skymningsprat i Dagens Nyheter, 1879) En storbegravning ..................................................................... 25 (ur Från land och stad, 1884) Huruless käringa fick själa tebakars (Saga i allmogestil) ....... 37 (ur Från land och stad, 1884) Skymning ................................................................................... 47 (ur Hvad ingen ser, 1885) Stora pengar .............................................................................. 59 (ur På landsbygden, 1887) På fältet ...................................................................................... 75 (ur På landsbygden, 1887) En mor ....................................................................................... 81 (ur Under tallar och pinier, 1890) En slutscen .............................................................................. 107 (ur Under tallar och pinier, 1890) Thora ........................................................................................ 135 (ur Nordanfrån, 1898)
Enoch frostmannen ................................................................ 159 (ur Nordanfrån, 1898) Ett skratt ................................................................................. 185 (ur Nordanfrån, 1898) Svart invärtes .......................................................................... 195 (ur En lappbok, 1919) Glansvit ................................................................................... 211 (ur En lappbok, 1919) Blodsjön ................................................................................... 219 (ur En lappbok, 1919) Sorg .......................................................................................... 223 (ur Nordanfrån, 1898)
Att blanda blod i bläcket: Alfhild Agrell (1849-1923) Efterord av Ebba Witt-Brattström ........................................ 229
ur PÃ¥ landsbygden 1887
Landsvägen sträckte ut sig som en dammig, grå strimma; gräset på dikeskanterna var avbränt och förtorkat; inuti skogen rådde tystnad, endast ett par bofinkar lät emellanåt höra ett sömnigt: chip, chip! Middagshettan var kommen. Ute på åkern gick en man och en kvinna i arbete. Han, ännu ung, med runda, kraftiga skuldror, röda kinder och tjockt, grågult hår, genom vilket svetten plöjde mörka fåror. Hon, omkring fyrtio, senig, utarbetad, med kantigt ansikte, stora händer och magra, röda ben sönderstuckna av åkerstubben. Slag efter slag lade han ned den guldgula, svajande säden; slag efter slag tog hon upp med sin skära och lade i buntar på de utlagda halmbanden, som sedan skulle vridas ihop till kärvar. Solen gassade allt hetare, själva fjärilarna flög med tyngda vingar. Mannen svalkade sig allt emellanåt med en klunk dricka ur en trästånka, som stod i skuggan av en tall; kvinnan däremot skakades, trots värmen, av frossa, och pannan var våt av kallsvett. Slutligen blev hon efter, först obetydligt, men sedan mer och mer; till sist satte hon sig ned på marken, vitare i ansiktet än sin tröjärm samt tydligen på väg att svimma. Mannen vände sig om, men sade ingenting. När han slutat sitt slag, gick han tillbaka, tog skäran ur handen på henne och började betänksamt och långsamt att taga upp. ”Bli inte ond, Karl August”, sade hustrun, som nu hämtat sig litet, nästan ödmjukt. ”Dä går nog snart över. Jag blev bara
På fältet | 77
så konstig i huvut. Åkerlappen börja rakt gå kring. Dä ä inte mer än fjorton dar, sen jäntan föddes, som du vet”, tillade hon ursäktande, när mannen fortfarande teg, ”å dä ä bara fyra, sen vi la’na i graven”. Hon tystnade och drog fram huvudklädet, som om solen gjort ont i ögonen, men så kastade hon plötsligt ned sig bland halmen och började att gråta så vilt och hejdlöst, som om tårarna med våld tryckts undan och nu ville fram alla på en gång. ”Du rent fördärvar kärven”, sade mannen ängsligt, noga läggande varje ax, varje strå i ordning. ”Per Jons ä inte den, som ser genom fingrarna me folk. Va vår Herre har tagit, dä har han tagit. Dä va ju ändå bara en flicka.” Solen sänkte sig bakom en björkdunge; hettan på fältet blev mindre tryckande; hustrun återtog sitt arbete, och så föll ånyo i slag efter slag den svajande säden. Slutligen ringde kvällsmål: dagsverket var slut. Mannen torkade svetten ur pannan, drack ur resten av drickat, lade lien på axeln och lämnade med långa, sävliga steg fältet, utan att se sig om. Hustrun tog rocken, som han lagt av sig, samt stånkan och följde efter, men hon darrade, så hon knappt kunde stå, och allt ”gick runt” nu igen. Hon hade aldrig känt sig så ”rent uslig”. Hade det varit en pojke hon fått, så hade hon nog legat veckan ut, men nu tyckte hon det var skamligt att hålla sig ur arbetet mer än fyra dagar, ”å dä va väl dä, som kom ätter, kunde hon tro”. ”Ja, dä va nog bäst som dä va, att flick-kräke fick gå bort, svag och eländig som hon va, till! Visst va dä bäst.” Hon sade ett av orden för varje steg hon tog, som om det skulle hjälpa henne fram. ”Hon måste skynda sig! Gris-stackarn va väl halvdö av svält, och kon böla sig väl
78 | På fältet
rent fördärvad, för att bli av med mjölken.” Hon försökte att öka på stegen, hållande kurs efter mannen, vars lie på avstånd allt emellanåt blixtrade till, lik en skarp stråle. Men så kastade hon stånkan ifrån sig, kröp ned bakom en stubbe, slog rocken över huvudet och började att gråta lika häftigt, lika våldsamt som nyss. ”Hon kunde inte hjälpa’t! Hon kunde inte hjälpa’t!” Det var som om man slitit hjärtat ur bröstet på henne. Hon skulle aldrig, aldrig komma över det, det kände hon — så en flicka det än var!
Alfhild Agrell (1849–1923) var en av sin tids mest
mångsidiga och betydande författare. Tillsammans med bland andra Victoria Benedictsson och Anne Charlotte Leffler lyfte hon jämställdhetsfrågan i
litteraturen under Det moderna genombrottet på
1880-talet. Och efter framgångarna som dramatiker på Stockholms teatrar använde hon sin penna till att belysa situationen i norra Sverige, med både allvar och humor.
I denna bok har vi samlat noveller från hela Alfhild
Agrells karriär, från debuten i Dagens Nyheter 1879 till den sista novellsamlingen 1919. I novellerna får
vi möta flera sidor av Agrells författarskap, och kan upptäcka att de frågor som var viktiga för henne då fortfarande är aktuella för oss i dag.
Ebba Witt-Brattström står för ett initierat efterord.