Timothy Snyder
Den blodiga jorden Europa mellan Hitler och Stalin
Översättning Margareta Eklöf
albert bonniers förlag
Snyder_Den blodiga jorden_280311.indd 3
2011-03-29 17:15:56
Snyder_Den blodiga jorden_280311.indd 4
2011-03-29 17:15:56
Innehåll
Förord: Europa 7
Inledning: Hitler och Stalin 21
1
upprepad hungersnöd i sovjetunionen 43
2 klassterror 83 3 terror mot nationaliteter och etniska minoriteter 113 4 molotov-ribbentrops europa 145 5 undergångens ekonomi 181 6 den slutgiltiga lösningen 215 7 förintelse och hämnd 255 8 de nazistiska dödsfabrikerna 285 9 motstånd och brännugnar 311 10 etniska rensningar 349 11 stalins antisemitism 375
Avslutning: mänsklighet 417
Siffror och termer 449
Sammanfattning 457
Författarens tack 461
Bibliografi 465
Noter 511
Personregister 563
Snyder_Den blodiga jorden_280311.indd 5
2011-03-29 17:15:56
ditt gyllene hår Margarete ditt askgrå hår Sulamit Paul Celan ”Dödsfuga” Allt flyter, allt förändras Man kan inte stiga på samma fångtåg två gånger. Vasilij Grossman Everything Flows En främling drunknade ensam på Svarta havet utan att någon hörde hans böner om förlåtelse. ”Storm på Svarta havet” Ukrainsk folkvisa Hela städer försvinner. I naturens ställe endast en vit sköld som skydd mot icke-tillvaron. Tomas Venclova ”Akilles sköld”
Snyder_Den blodiga jorden_280311.indd 6
2011-03-29 17:15:56
Förord: Europa
”Nu får vi leva!” Det var vad den hungrige pojken brukade säga medan han vandrade fram på vägkanten och över de tomma åkrarna. Men den mat han såg fanns bara i hans fantasi. Allt vetet hade förts bort i en obarmhärtig konfiskation som inledde Europas era av massmord. Året var 1933, och Josef Stalin svälte avsiktligt Ukrainska socialistiska sovjetrepubliken (i fortsättningen Ukrainska SSR eller enbart Ukraina; samma princip tillämpas för övriga sovjetrepubliker) till döds. Pojken dog, han likt mer än tre miljoner andra. ”Jag möter henne igen under jord”, sade en ung sovjetisk man om sin hustru. Han hade rätt: han sköts efter henne och de begravdes bland de 700 000 offren för Stalins stora terror under 1937 och 1938. ”De ville ha min vigselring, som jag …” Den polske officeren hann inte skriva mer i sin dagbok innan den sovjetiska säkerhetspolisen tog hans liv 1940. Han var en av omkring 200 000 polska medborgare som ryssarna eller tyskarna sköt i början av andra världskriget, medan det nazistiska Tyskland och det kommunistiska Sovjetunionen gemensamt ockuperade hans land. Sent 1941 satte en elvaårig rysk flicka i Leningrad punkt för sin enkla dagbok: ”Bara Tanja är kvar.” Adolf Hitler hade huggit sin alliansbroder Stalin i ryggen, hennes stad belägrades av tyskarna och hennes familj hörde till de fyra miljoner sovjetmedborgare som tyskarna svälte ihjäl. Sommaren därpå skrev en tolvårig judisk flicka i Vitryssland ett sista brev till sin far: ”Jag säger farväl till dig innan jag dör. Jag är så rädd för denna död därför att de kastar ner små barn levande i massgravarna.” Hon var en av de över fem miljoner judar som tyskarna gasade eller sköt ihjäl. Mitt på 1900-talet mitt i Europa mördade de nazistiska och sovjetiska regimerna omkring fjorton miljoner människor. De områden där offren dog, som jag kallar för ”den blodiga jorden”, sträcker sig från centrala
Snyder_Den blodiga jorden_280311.indd 7
2011-03-29 17:15:57
8
den blodiga jorden
Polen till västra Ryssland, genom Ukraina, Vitryssland och de baltiska staterna. Medan nationalsocialismen och stalinismen konsoliderades (1933–1938), Tyskland och Sovjetunionen gemensamt ockuperade Polen (1939–1941) och kriget mellan de båda länderna sedan fortgick (1941– 1945), utsattes denna region för ett massvåld av en karaktär som aldrig förekommit i historien. Offren var främst judar, vitryssar, ukrainare, polacker, ryssar och balter, de folk som hörde hemma i respektive länder. Fjorton miljoner människor mördades under endast tolv år, mellan 1933 och 1945, medan Hitler och Stalin satt vid makten. Deras hemländer blev slagfält halvvägs genom den perioden, men dessa människor var alla offer för en blodtörstig politik snarare än för krigshandlingar. Andra världskriget är historiens mest dödsbringande konflikt, och cirka hälften av de soldater som stupade på samtliga dess slagfält över hela världen dog här, i just denna region, på den blodiga jorden. Ändå var inte en enda av de fjorton miljoner som mördades soldat i aktiv tjänst. De flesta var kvinnor, barn och åldringar, ingen bar vapen och många hade berövats sina ägodelar, även kläderna. Auschwitz är den blodiga jordens mest kända mordplats. I dag står det för Förintelsen, och Förintelsen står för ett århundrades ondska. Men de som registrerades som arbetsföra i Auschwitz hade en chans att överleva, och det är tack vare memoarer och romaner skrivna av de överlevande som namnet är känt. Långt fler judar, de flesta polska, gasades i andra tyska dödsfabriker där nästan alla dog och vilkas namn man inte hör lika ofta: Treblinka, Chełmno, Sobibór, Bełżec. Ännu fler judar, polska eller sovjetiska eller baltiska, mejades ner vid diken och gropar. De flesta dog där de hade levat, i det ockuperade Polen, Litauen, Lettland, i Ukrainska och Vitryska SSR. Tyskarna transporterade judar från andra håll för att döda dem på den blodiga jorden. Judar kom med tåg till Auschwitz från Ungern, Tjeckoslovakien, Frankrike, Nederländerna, Grekland, Belgien, Jugoslavien, Italien och Norge. Tyska judar deporterades till Łódź eller Kaunas eller Minsk eller Warszawa innan de sköts eller gasades ihjäl. De som bodde i det kvarter där jag nu skriver, i Wiens nionde distrikt, deporterades till Auschwitz, Sobibór, Treblinka och Riga, alla belägna på dessa bloddränkta marker. Tyskarna begick sina massmord på judar i Polen, Litauen, Lettland och Sovjetunionen som de hade ockuperat, inte i själva Tyskland. Hitler var
Snyder_Den blodiga jorden_280311.indd 8
2011-03-29 17:15:57
Förord: Europa
9
DEN BLODIGA JORDEN Atlanten URA
Nordsjön
N
en Rh
Volga
GE LBER
Östersjön
EUROPA vet ha ska spi Ka
Do n a u
Svarta havet
ASIEN
Eu fra t
Medel have t
Nilen
AFRIKA
en antisemitisk politiker i ett land med en liten judisk befolkningsgrupp. Judarna utgjorde mindre än en procent av Tysklands befolkning då Hitler blev rikskansler (regeringschef) 1933 och cirka en kvarts procent då andra världskriget bröt ut. De första sex åren av Hitlers maktutövning tilläts de tyska judarna att emigrera (under förödmjukande förhållanden där de fråntogs sina tillgångar). De flesta tyska judar som såg Hitler vinna valet 1933 dog en naturlig död. Mordet på 165 000 tyska judar var ett ohyggligt brott i sig men trots allt bara en mycket liten del av de europeiska judarnas tragedi, och det stod för mindre än 3 procent av Förintelsens offer. Först när Tyskland invaderade Polen 1939 och Sovjetunionen 1941 fick de båda största populationerna av europeiska judar känna på Hitlers visioner av en utplåning av hela Europas judar. Hans ambition kunde förverkligas enbart i de delar av Europa där judar bodde. Förintelsen överskuggar de tyska planerna på ännu mer mördande. Hitler ville inte bara utrota judarna utan också tillintetgöra Polen och Sovjetunionen som stater, eliminera deras härskande klasser och döda tiotals miljoner slaver (ryssar, ukrainare, vitryssar, polacker). Om kriget mot Sovjetunionen hade gått som planerat skulle 30 miljoner civila
Snyder_Den blodiga jorden_280311.indd 9
2011-03-29 17:15:57
10
den blodiga jorden
ha dött av svält under dess första vinter och ytterligare tiotals miljoner fördrivits, dödats, assimilerats eller förslavats därefter. Dessa planer verkställdes aldrig men utgjorde underlaget för den tyska ockupationspolitiken i öster. Tyskarna mördade ungefär lika många icke-judar som judar under kriget, främst genom att låta sovjetiska krigsfångar (över tre miljoner) och invånarna i belägrade städer (över en miljon) lida svältdöden eller genom att skjuta civila i ”vedergällningsaktioner” (närmare en miljon, huvudsakligen vitryssar och polacker). Sovjetunionen besegrade det nazistiska Tyskland på östfronten i andra världskriget, vilket inbringade Stalin miljoner människors tacksamhet och en avgörande roll i upprättandet av ordningen i Europa efter kriget. Stalins egna mordsiffror var dock nästan lika skrämmande som Hitlers. I fredstid var mördandet långt värre. Under förevändning att han ville försvara och modernisera Sovjetunionen såg Stalin till att miljoner människor svalt till döds och 750 000 sköts på 1930-talet. Stalin mördade sina egna medborgare precis lika effektivt som Hitler dödade andra länders medborgare. Av de fjorton miljoner som avsiktligt berövades livet på den blodiga jorden mellan 1933 och 1945 återfinns en tredjedel på Sovjetunionens konto. Detta är en historia om politiskt massmord. De fjorton miljonerna var alla offer för en sovjetisk eller nazistisk dödspolitik, i många fall för en åtgärd som Sovjetunionen och Nazityskland gemensamt vidtog, men aldrig för kriget mellan dem. En fjärdedel miste livet redan innan andra världskriget bröt ut. Ytterligare 200 000 dog mellan 1939 och 1941, medan Tyskland och Sovjetunionen omskapade Europa som allierade. De fjorton miljonernas död fördes ibland in som en faktor i ekonomiska planer eller påskyndades av ekonomiska överväganden, men den vållades inte av ekonomiska nödvändigheter i strikt bemärkelse. Stalin visste vad som skulle hända när han 1933 beslagtog livsmedel från Ukrainas svältande bönder, alldeles som Hitler visste hur det skulle gå när han åtta år senare såg till att sovjetiska krigsfångar inte fick något att äta. I båda fallen dog över tre miljoner personer. Morden på hundratusentals sovjetiska bönder och arbetare under den stora terrorn 1937 och 1938 förövades på Stalins uttryckliga order, alldeles som de miljoner judar som sköts och gasades mellan 1941 och 1945 var offer för Hitlers klart uttalade politik.
Snyder_Den blodiga jorden_280311.indd 10
2011-03-29 17:15:57
Förord: Europa
11
Kriget försköt mordbalansen. På 1930-talet var Sovjetunionen den enda stat i Europa som genomförde politiskt massmord. Före andra världskriget, under de första sex och ett halvt åren sedan Hitler kommit till makten, dödade nazistregimen på sin höjd omkring 10 000 personer. Då hade stalinistregimen redan svält miljoner till döds och skjutit närmare en miljon. Den tyska massmordspolitiken kom upp i nivå med den sovjetiska mellan 1939 och 1941, sedan Stalin hade gett Hitler möjlighet att inleda ett krig. Den tyska armén, Wehrmacht, och Röda armén anföll båda Polen i september 1939, tyska och sovjetiska diplomater undertecknade ett fördrag om gränsdragning och vänskap och tyska och sovjetiska styrkor ockuperade gemensamt landet i närmare två år. Sedan Hitler 1940 expanderat sitt välde i väster genom att invadera Norge, Danmark, Nederländerna, Belgien och Frankrike ockuperade och annekterade Stalin Litauen, Lettland, Estland och nordöstra Rumänien. Båda regimerna sköt högutbildade polacker i tiotusental och deporterade dem i hundratusental. För Stalin var sådant massförtryck fortsättningen på en gammal politik riktad mot nya områden, för Hitler var det ett genombrott. Det allra värsta mördandet började då Hitler bröt pakten med Stalin och tyska styrkor i juni 1941 gick över gränsen till det nyligen utvidgade Sovjetunionen. Andra världskriget inleddes visserligen i september 1939 med den kombinerade tysk-sovjetiska invasionen av Polen, men den överväldigande delen av mördandet följde på denna andra invasion österut. I Ukraina och Vitryssland och i Leningraddistriktet, områden där Stalins regim aktivt hade svält och skjutit omkring fyra miljoner människor till döds de föregående åtta åren, lyckades de tyska styrkorna svälta och skjuta ännu fler till döds på hälften så lång tid. Omedelbart efter invasionen började Wehrmacht dra in på sina ryska krigsfångars matransoner, och speciella insatsstyrkor, Einsatzgruppen, tog itu med att skjuta politiska fiender och judar. Jämsides med den tyska ordningspolisen, Waffen-SS och Wehrmacht, och med stöd av lokala polistrupper och miliser, inledde dessa insatsstyrkor sitt arbete med att eliminera judiska bosättningar. Det var på den blodiga jorden som huvuddelen av Europas judar bodde, där Hitlers och Stalins imperialistiska planer överlappade varandra, där Wehrmacht och Röda armén stred och dit det sovjetiska NKVD och
Snyder_Den blodiga jorden_280311.indd 11
2011-03-29 17:15:58
Snyder_Den blodiga jorden_280311.indd 12
EN
AlsaceLorraine
LUX.
FRANKRIKE VICHYREG.
Rhen
SCHWEIZ
ITALIEN
au Don
München
Mo lo t
Białystok
SERBIEN
ERN UNG
Budapest
Vilnius
LITAUISKA SSR
ov - Ri Warsawa b
Kraków
Riga
LETTISKA SSR
Lublin GENERAL GUVERNEMENTET
Łódź
a
W isł
Tallinn
Bukarest
RUMÄNIEN
Lviv
Leningrad
KARELSK FINSKA SSR
Minsk
Chisinau
MOLDAVISKA SSR Odessa
Stalino
Svarta havet
KRIM
RFSSR
Dnj epr
Kursk
RYSKA RSFSR
Moskva
SOVJETUNIONEN
Smolensk
UKRAINSKA SSR
Kiev
Novgorod
VITRYSKA SSR
ESTNISKA SSR
Helsingfors
Königsberg
VAKIEN SLO Bratislava
Posen
Danzig
Östersjön
KROATIEN
Wien
Protektoratet Böhmen-Mähren
Prag
Dresden
Berlin
TYSKLAND
Hamburg
DANMARK
Stockholm
SVERIGE
FINLAND
en inj
FRANKRIKE
BE LG I
NEDERLÄNDERNA
Nordsjön
Oslo
NORGE
op - l bentr
2011-03-29 17:15:59
Don
GEORGISKA SSR
Stalingrad
Dubbelt ockuperat område från augusti 1941
Tyskockuperat område
DEN BLODIGA JORDEN AUGUSTI 1941
Volga
Förord: Europa
13
det tyska SS koncentrerade sina styrkor. De flesta mordplatserna låg i dessa områden, och i 1930- och 1940-talens politiska geografi innebar detta Polen, de baltiska staterna, Vitryska och Ukrainska SSR och Ryska socialistiska federativa sovjetrepublikens (RSFSR:s eller Rysslands) västra utkanter. Stalins brott förknippas ofta med Ryssland och Hitlers med Tyskland. Men den mest blodbesudlade delen av Sovjetunionen var dess icke-ryska periferi, och nazisterna förlade huvudsakligen sitt mördande utanför Tyskland. Nittonhundratalets fasor uppfattas vanligen som lokaliserade till lägren. Det var dock inte i koncentrationslägren som nationalsocialismen och stalinismen skördade flertalet av sina offer. Dessa missförstånd rörande platser och metoder för massmorden hind rar oss från att fullt ut varsebli 1900-talets ohygglighet. De koncentrationsläger som amerikanska och brittiska trupper befriade 1945 låg i Tyskland. Som alla vet var stora delar av Gulag beläget i det ryska Sibirien, det Gulag som Aleksandr Solzjenitsyn gjorde känt i väst. Bilderna från dessa läger, på foton eller i form av texter, ger bara en antydan om historien bakom det tyska och sovjetiska våldet. Omkring en miljon människor dog efter att ha dömts att träla i tyska koncentrationsläger – till skillnad från de tyska gaskamrarna och dödsfälten och svältzonerna, där tio miljoner miste livet. Mer än en miljon liv förkortades av överansträngning och sjukdomar i det sovjetiska Gulag mellan 1933 och 1945 – till skillnad från de sovjetiska dödsfälten och hungerregionerna, där cirka sex miljoner dog, varav omkring fyra miljoner på de bloddränkta markerna. Nittio procent av dem som fördes till Gulag lämnade det med livet i behåll. Det stora flertalet av dem som fördes till tyska koncentrationsläger (i motsats till de tyska gaskamrarna, dödsgroparna och krigsfånglägren) överlevde också. Hur fruktansvärt ödet för koncentrationslägrens fångar än var, skiljer det sig från det för de många miljoner som gasades, sköts eller svältes ihjäl. Det är omöjligt att dra en exakt skiljelinje mellan koncentrationsläger och mordplatser. Människor mördades och svältes till döds i lägren. Det var ändå skillnad mellan att dömas till läger och att dömas till döden, mellan arbete och gas, mellan träldom och kulor. Den stora majoriteten av dödsoffren för såväl den tyska som den sovjetiska regimen fördes aldrig till koncentrationsläger. Auschwitz var både ett arbetsläger och en dödsfabrik, och de icke-judar som fördes dit för att arbeta fick röna ett helt annat öde än de judar som togs ut att dö i gaskamrarna.
Snyder_Den blodiga jorden_280311.indd 13
2011-03-29 17:15:59
14
den blodiga jorden
Man kan alltså säga att Auschwitz tillhör två historier, besläktade men avgränsade från varandra. Arbetslägret Auschwitz är mer representativt för erfarenheterna hos de många som fick genomlida tyska (eller sovjetiska) koncentrationsmetoder. Dödsfabriken Auschwitz är mer typisk för ödet för dem som mördades överlagt. De flesta judar som kom till Auschwitz gasades direkt. I likhet med nästan alla de fjorton miljoner som dränkte denna jord med sitt blod vistades de aldrig i något koncentrationsläger. De tyska och sovjetiska koncentrationslägren omger dessa marker åt öster och väster och späder ut det svarta med sina gråtoner. Vid slutet av andra världskriget befriade amerikanska och brittiska styrkor tyska läger som Belsen och Dachau men ingen enda av de stora dödsfabrikerna. Tyskarna genomförde samtliga sina stora mordprojekt på områden som sedan ockuperades av Sovjetunionen. Röda armén befriade Auschwitz och även Treblinka, Sobibór, Bełżec, Chełmno och Majdanek. Amerikanska och brittiska styrkor nådde ingen enda del av de bloddränkta markerna och såg ingen enda av de största dödsfabrikerna. Amerikanska och brittiska styrkor såg inte med egna ögon någon av de platser där ryssarna begick sina mord, och därför dröjde det tills det kalla kriget upphörde och arkiven öppnades innan stalinismens brott blev allmänt kända. Men de såg heller aldrig de platser där tyskarna begick sina mord. Därför har fakta om Hitlers brott legat dolda lika länge. Fotografierna och filmerna av de tyska koncentrationslägren var det närmaste de flesta västerlänningar någonsin kom till en uppfattning om massmorden. Hur hemska dessa bilder än var, var de ändå bara antydningar om den blodiga jordens historia. De är inte hela historien. Tragiskt nog är de inte ens inledningen. Massmord i Europa brukar förknippas med Förintelsen, och Förintelsen med snabbt industriellt dödande. Bilden är alltför enkel och lättfattlig. På de tyska och sovjetiska mordplatserna var metoderna ganska primitiva. Av de fjorton miljoner civila och krigsfångar som mellan 1933 och 1945 mördades i de områden vi behandlar här dog mer än hälften för att de inte fick något att äta. Européer svälte avsiktligt andra européer till döds i fruktansvärda antal vid 1900-talets mitt. De båda största massmordsaktionerna näst efter Förintelsen – Stalins orkestrerade hungersnöd i repriser under 1930-talet och Hitlers order om att
Snyder_Den blodiga jorden_280311.indd 14
2011-03-29 17:15:59
Förord: Europa
15
sovjetiska fångar skulle svältas till döds – ingick i denna metod. Svält låg främst inte bara i verkligheten utan också i fantasin. I en så kallad hungerplan förutsåg nazistregimen svältdöden för tiotals miljoner slaver och judar vintern 1941–1942. Som mordmetod nummer två efter svälten kom dödande skott och som nummer tre gas. I Stalins terror 1937–1938 arkebuserades närmare 700 000 sovjetiska medborgare. De omkring 200 000 polacker som tyskar och ryssar mördade under sin gemensamma ockupation av Polen blev skjutna. De mer än 300 000 vitryssar och ett jämförbart antal polacker som mördades i tyska ”repressalieåtgärder” blev skjutna. Ett nackskott blev slutet för ungefär lika många judar i Förintelsen som de vilkas liv ändades i gaskammaren. Gasningsmetoden var för övrigt inte något modernt påfund. Den miljon judar som kvävdes i Auschwitz var offer för vätecyanid, en kemisk förening som isolerades på 1700-talet. De judar, omkring en och en halv miljon, som mördades i Treblinka, Chełmno, Bełżec och Sobibór kvävdes av kolmonoxid, som redan de gamla grekerna visste var dödlig. På 1940-talet användes vätecyanid som bekämpningsmedel och kolmonoxid producerades av förbränningsmotorer. Båda diktaturerna utnyttjade tekniker som ingalunda var något nytt ens på 1930- och 1940talen: förbränningsmotorer, järnvägar, eldvapen, bekämpningsmedel, taggtråd. Vilken teknik som än tillämpades var proceduren personlig. Människor som svalt iakttogs, i många fall från vakttorn, av dem som förvägrade dem något att äta. Människor som sköts betraktades genom gevärssikten på mycket nära håll, eller hölls fast av två man medan en tredje satte en pistolmynning i offrets nacke. Människor som skulle kvävas greps, sattes på tåg och fördes raka vägen till gaskamrarna. De förlorade sina tillhörigheter och därpå sina kläder och, om de var kvinnor, sitt hår. Var och en dog på sitt sätt eftersom var och en hade levt på sitt sätt. Blotta antalet offer kan trubba av vår känsla för vars och ens individualitet. ”Jag skulle vilja kalla er alla vid namn, men listan är borta och det finns inget annat ställe att söka på”, skrev den ryska poeten Anna Achmatova i sitt Rekviem. Tack vare historikernas möda och flit har vi nu några av dessa listor, och tack vare att arkiven har öppnats i Östeuropa vet vi var vi skall leta. Vi kan lyssna till förvånansvärt många
Snyder_Den blodiga jorden_280311.indd 15
2011-03-29 17:15:59
Snyder_Den blodiga jorden_280311.indd 16
EIZ
Luxemburg
SCHW
FRANKRIKE
EN
BE LG I
NEDERLÄNDERNA Amsterdam
Nordsjön
Rhen
2011-03-29 17:16:00
ITALIEN
Venedig
München
au Don
TYSKLAND
Wien Budapest
Belgrad
JUGOSLAVIEN
Lublin
Wilno
Donau
Bukarest
RUMÄNIEN
Lwów
Białystok
Kaunas
LETTLAND
Riga
LITAUEN
Warszawa POLEN
Kraków
Łódź
Tallinn
ESTLAND
Helsingfors
OST PREUSSEN
UNGERN
EN
Poznań
Gdańsk
Östersjön
Stockholm
SLO VAK I
CKO
TJE
Prag
Dresden
SVERIGE
ÖSTERRIKE
Berlin
Hamburg
Köpenhamn
DANMARK
NORGE
Smolensk
Chisinau Odessa
UKRAINSKA SSR
Kiev
VITRYSKA SSR
Minsk
Novgorod
Leningrad
Moskva
Stalino
Svarta havet
KRIM RFSSR
Dn jepr
Charkiv
Kursk
SOVJETUNIONEN
RYSKA RSFSR
Don
DEN BLODIGA JORDEN omkring 1933
TRANSKAUKASISKA FSSR
Stalingrad
Volga
Förord: Europa
17
av offrens röster, till exempel en ung judisk kvinnas som grävde sig upp ur den tyska dödsgropen i Babij Jar i Kiev, eller en annans som lyckades med samma sak i Ponary nära Vilnius. Vi har memoarerna skrivna av några bland de få tiotal som överlevde Treblinka. Vi har ett arkiv om gettot i Warszawa, mödosamt hopsamlat, nergrävt och sedan (till stora delar) återfunnet. Vi har dagböckerna förda av polska officerare som 1940 sköts av det sovjetiska NKVD i Katynskogen, uppgrävda tillsammans med kropparna. Vi har papperslappar kastade från bussarna med polacker på väg till dödsgropar under de tyska insatsstyrkornas aktioner samma år. Vi har orden ristade på väggen i synagogan i Kovel och de som finns kvar på väggen i Gestapos fängelse i Warszawa. Vi har minnesanteckningarna av ukrainare som överlevde den sovjetiska svälten 1933, av de sovjetiska krigsfångarna som motstod verkningarna av den tyska hungerplanen 1941 och av de Leningradbor som klarade sig igenom svältbelägringen 1941–1944. Vi har vissa dokument förda av förövarna, tagna från tyskarna som en konsekvens av att de förlorade kriget eller påträffade i ryska, ukrainska, vitryska, polska eller baltiska arkiv efter Sovjetunionens sönderfall 1991. Vi har rapporter och brev från tyska poliser och soldater som sköt judar och från de tyska förband som stred mot partisaner och sköt vitryska och polska civila. Vi har petitionerna som kommunistiska partiaktivister sände innan de genomdrev svälten i Ukraina 1932–1933. Vi har dödskvoterna för bönder och nationella minoriteter som makthavarna i Moskva skickade ut till regionala NKVD-kontor 1937 och 1938, och svaren där man begär att dessa kvoter skall ökas. Vi har protokoll från förhör med sovjetiska medborgare som sedan dömdes och avrättades. Vi har tyska listor över antalet judar som skjutits vid gropar och diken och gasats i dödsfabrikerna. Vi har sovjetiska uppgifter om hur många som mördades med nackskott under den stora terrorn och i Katyn. Vi har tillförlitliga överslagsberäkningar av antalet judar som mördades på de största mordplatserna, byggda på tabuleringar av tyska dokument och rapporter, vittnesmål av överlevande och sovjetiska dokument. Vi kan göra realistiska skattningar av hur många som svalt ihjäl i Sovjetunionen, något som inte alltid registrerades med precision. Vi har Stalins brev till de närmaste partikamraterna, Hitlers bordssamtal, Himmlers kalender och mycket annat. I den mån en bok som denna överhuvudtaget är möjlig att skriva är det tack vare andra historikers prestationer och
Snyder_Den blodiga jorden_280311.indd 17
2011-03-29 17:16:00
18
den blodiga jorden
deras bruk av sådana källor och otaliga andra. Vissa diskussioner i det följande är hämtade från mina egna arkivundersökningar, men min enorma skuld till kolleger och äldre generationer av historiker kommer att framgå i texten och noterna. I boken hörs genomgående offrens egna röster och deras vänners och anhörigas. Även förövarna kommer till tals, de som utförde morden och de som beordrade dem. Vi får också lyssna till en liten skara europeiska författares vittnesmål: Anna Achmatova, Hannah Arendt, Józef Czapski, Günter Grass, Vasilij Grossman, Gareth Jones, Arthur Koestler, George Orwell och Alexander Weissberg. (Vi får också följa karriären för två diplomater, den amerikanske Rysslandsexperten George Kennan, som befann sig i Moskva i avgörande ögonblick, och den japanske spionen Chiune Sugihara, som deltog i de åtgärder Stalin ansåg rättfärdiga massterror och sedan räddade judar undan Hitlers Förintelse.) Några av dessa författare dokumenterade en massmordsaktion, andra två eller till och med tre. Några ger kristallklara analyser, andra skorrande jämförelser, åter andra oförglömliga bilder. Det de har gemensamt är ett konsekvent försök att beskriva Europa mellan Hitler och Stalin, ofta utan hänsyn till sin tids tabun. I en jämförelse mellan de sovjetiska och nazistiska regimerna skrev samhällsfilosofen Hannah Arendt år 1951 att fakticiteten i sig ”är beroende för sin fortsatta existens av den icke-totalitära världens existens”. Den amerikanske diplomaten George Kennan förde samma resonemang i enklare ordalag i Moskva 1944: ”Här avgör människor vad som är sant och vad som är falskt.” Är sanningen ingenting annat än en ansamling av makt, eller kan sanningsenliga historiska redogörelser stå emot politikens tyngdkraft? Nazityskland och Sovjetunionen strävade efter att bemästra historien själv. Sovjetunionen var en marxistisk stat vars ledare utropade sig till historiens vetenskapsmän. Nationalsocialismen var en undergångsvision av fullständig omvandling som skulle förverkligas av människor övertygade om att viljestyrka och ras kunde göra sig kvitt det förflutnas börda. De tolv åren av nazistisk makt och de sjuttiofyra åren av sovjetmakt vilar sannerligen tungt över vår förmåga att bedöma världen. Många anser att nazistregimens brott var så stora att de står utanför historien. Det är ett oroande eko av Hitlers egen tro att viljan segrar över fakta. Andra häv-
Snyder_Den blodiga jorden_280311.indd 18
2011-03-29 17:16:00
Förord: Europa
19
dar att behovet av att skapa eller försvara en modern stat rättfärdigade Stalins brott, hur ohyggliga de än var. Det för tanken till Stalins åsikt att historien har ett enda förlopp, som han hade en klar överblick över och som i efterhand legitimerar hans politik. Utan en historieskrivning som är byggd och försvarad på en helt annan grundval kommer vi att märka att Hitler och Stalin även i fortsättningen definierar sitt eget verk åt oss. Vad består då den grundvalen av? Denna bok rör militär, politisk, ekonomisk, social, kulturell och intellektuell historia, men dess tre grundläggande metoder är enkla: 1) uppfattningen att ingen händelse i det förflutna undandrar sig analys eller historisk granskning; 2) reflektioner över möjligheten av andra val och en acceptans av den icke reducerbara realiteten att mänskliga angelägenheter innehåller alternativ; 3) en metodisk kronologisk uppmärksamhet ägnad alla de stalinistiska och nazistiska åtgärder som dödade mängder av civila och krigsfångar. Dess form uppstår, inte ur imperiernas politiska geografi utan ur offrens mänskliga geografi. Den blodiga jorden var inget politiskt territorium, verkligt eller inbillat. Den är helt enkelt de områden där Europas blodtörstigaste regimer bedrev sitt mest dödsbringande verk. I årtionden har den nationella historieskrivningen – judisk, polsk, ukrainsk, vitrysk, rysk, litauisk, lettisk, estnisk – väckt motstånd mot den nazistiska och sovjetiska framställningen av grymheterna. Den blodiga jordens historia har bevarats, ofta på ett modigt och intelligent sätt, genom att man har delat upp Europas förflutna i nationella delar och sedan rest barriärer mellan dem så att de inte har berört varandra. Men inriktningen på en viss förföljd grupp, hur väl den än genomförs som historia, kommer till korta som redogörelse för vad som hände i Europa mellan 1933 och 1945. Fullständiga kunskaper om Ukrainas förgångna ger oss inte orsakerna till hungersnöden. Att följa Polens historia är inte den bästa vägen till insikt om varför så många polacker mördades i den stora terrorn. Hur mycket man än vet om Vitrysslands historia får man inget begrepp om krigsfånglägren och kampanjerna mot partisanerna som kostade så många vitryssar livet. En beskrivning av den judiska tillvaron kan omfatta Förintelsen men inte förklara den. Det som hände en grupp är ofta begripligt enbart i ljuset av vad som hände en annan grupp. Men det är bara början till sambanden. Också de nazistiska och sovjetiska regimerna måste betraktas i ljuset av deras ledares strävan efter
Snyder_Den blodiga jorden_280311.indd 19
2011-03-29 17:16:00
20
den blodiga jorden
att lägga under sig dessa länder och hur de uppfattade dessa grupper och deras relationer till varandra. I dag råder utbredd enighet om att 1900-talets massmord har den största moraliska betydelse för 2000-talet. Hur märkligt är det då inte att de bloddränkta markerna inte har någon skriven historia. Massmord skilde ut den judiska historien från den europeiska och den östeuropeiska historien från den västeuropeiska. Mord skapade inte nationerna men det leder alltjämt till den intellektuella klyftan mellan dem, årtionden efter nationalsocialismens och stalinismens fall. Denna bok för samman de nazistiska och sovjetiska regimerna, liksom den judiska och den europeiska historien och de olika ländernas historia. Den beskriver offren och förövarna. Den diskuterar ideologierna och planerna, systemen och samhällena. Detta är en historia om det folk som dödades av fjärran ledares åtgärder. Offrens hemländer låg mellan Berlin och Moskva. De dränktes i blod sedan Hitler och Stalin tagit makten.
Snyder_Den blodiga jorden_280311.indd 20
2011-03-29 17:16:00
In ledn ing
Hitler och Stalin Ursprunget till de nazistiska och sovjetiska regimerna och till deras möte på den blodiga jorden ligger i första världskriget 1914–1918. Kriget bröt sönder Europas gamla landimperier och födde drömmar om nya. Det ersatte den dynastiska principen, där kejsare härskade, med den bräckliga idén om folklig suveränitet och visade att miljoner män skulle komma att lyda order att kämpa och dö för fjärran och abstrakta begrepp, i de hemländers namn som redan upphört att existera eller just kom till. Nya stater skapades av praktiskt taget ingenting och stora grupper civila förflyttades eller avlägsnades med enkla metoder. Över en miljon armenier mördades av osmanska myndigheter. Tyskar och judar deporterades av det ryska väldet. Bulgarer, greker och turkar byttes mellan nationalstater efter kriget. Lika viktigt var att kriget slog en integrerad global ekonomi i stycken. Ingen vuxen europé som levde 1914 skulle någonsin se en jämförbar frihandel återuppstå. De flesta europeiska vuxna som levde 1914 skulle inte åtnjuta ett jämförbart välstånd under resten av livet. Kärnan i första världskriget var den väpnade konflikten mellan å ena sidan det tyska kejsardömet, den habsburgska dubbelmonarkin, det osmanska väldet och Bulgarien (”centralmakterna”) och å andra sidan Frankrike, det ryska tsardömet, Storbritannien, Italien, Serbien och Förenta staterna (”ententen”). Ententens seger 1918 satte punkt för tre imperier, det habsburgska, det tyska och det osmanska. Enligt villkoren i fredsfördragen i Versailles, Saint-Germain, Sèvres och Trianon ersattes multinationella domäner med nationalstater och monarkier med demo-
Snyder_Den blodiga jorden_280311.indd 21
2011-03-29 17:16:00
Snyder_Den blodiga jorden_280311.indd 22
FRANKRIKE
IEN
BEL G
Amsterdam
NEDERLÄNDERNA
Nordsjön
Z
SCHWEI
Luxemburg
Rhen
2011-03-29 17:16:01
Dresden
ITALIEN
Venedig
München
u Dona
Wien
Kraków
Sarajevo
Belgrad SERBIEN
Lemberg
Warszawa
Bukarest
Donau
Minsk
Chisinau
Kiev
Odessa
Krim
Dnje pr
Kursk
Charkov
Moskva
Svarta havet
Smolensk
RYSKA TSARDÖMET
S:t Petersburg
Novgorod
RUMÄNIEN
Vilnius
Tallinn
Riga
Helsingfors
Königsberg
Budapest HABSBURG SKA MON ARKI N Trieste
Prag
Danzig
Östersjön
Stockholm
Posen
SVERIGE
TYSKA KEJSARDÖMET
Berlin
Hamburg
Köpenhamn
DANMARK
NORGE
Don
Bosättningsområde tillåtet för judar i det ryska tsardömet
DEN BLODIGA JORDEN omkring 1914
Tsaritsyn
Volga
Hitler och Stalin
23
kratiska republiker. De europeiska stormakter som inte raserades av kriget, Storbritannien och i synnerhet Frankrike, försvagades betydligt. Bland segrarna rådde illusionen efter 1918 att livet på något sätt skulle återgå i samma gängor som före kriget. De revolutionärer som hoppades få leda de besegrade drömde om att blodsutgjutelsen skulle legitimera ytterligare radikala omvälvningar, som kunde ge mening åt kriget och råda bot på de skador det hade vållat. Den viktigaste politiska visionen var den om ett kommunistiskt Utopia. Vid krigsslutet hade det gått sjuttio år sedan Karl Marx och Friedrich Engels formulerade sin mest berömda appell: ”Arbetare i alla länder, förenen eder!” Marxismen hade inspirerat generationer av revolutionärer med en maning till politisk och moralisk omvandling: att göra slut på kapitalismen och den konflikt som privat ägande troddes medföra och i dess ställe etablera en socialism som skulle befria de arbetande massorna och återställa en oförstörd själ åt hela mänskligheten. Enligt marxisterna var historiens framsteg följden av en kamp mellan stigande och sjunkande klasser, grupper som skapades och omskapades av förändringarna i ekonomins produktionsmetoder. Varje dominerande politisk ordning ifrågasattes av samhällsgrupper som bildades av nya ekonomiska metoder. Den moderna klasskampen ägde rum mellan dem som ägde fabrikerna och dem som arbetade i dem. Följaktligen förutsade Marx och Engels att revolutioner skulle börja i de mer avancerade industriländerna med stora arbetarklasser, till exempel Tyskland och Storbritannien. Genom att första världskriget bröt sönder den kapitalistiska ordningen och försvagade de stora imperierna fick revolutionärerna ett lägligt tillfälle att agera. Vid det laget hade emellertid de flesta marxister vant sig vid att fungera inom nationella politiska system och stödde sina statsledningar i krigstid. Ett undantag var Vladimir Lenin, det ryska tsardömets undersåte och bolsjevikernas ledare. Med sin tolkning av marxismen, att man med viljeakter kunde styra in historien på rätt spår, betraktade han kriget som sin stora chans. För en voluntarist som Lenin fick marxisterna frihet att själva utfärda historiens dom i och med att de samtyckte till den. Marx ansåg inte att historien var fixerad i förväg utan att den var ett verk av individer som kände till dess principer. Lenin växte upp i ett land som huvudsakligen var befolkat av bönder, och ur marxistiskt perspektiv saknade det de ekonomiska förutsättningarna för
Snyder_Den blodiga jorden_280311.indd 23
2011-03-29 17:16:01
24
den blodiga jorden
revolution. Återigen hade han en revolutionär teori som rättfärdigade hans revolutionära inställning. Han hävdade att kolonialväldena hade beviljat det kapitalistiska systemet ett förlängt liv men att ett krig mellan dessa välden skulle medföra en allmän revolution. Det ryska väldet var det första som störtade samman, och Lenin agerade. Tsardömets plågade soldater och utfattiga bönder revolterade i början av 1917. Sedan en folklig resning hade störtat monarkin i februari försökte en ny liberal regim vinna kriget med ännu en militär offensiv mot fienden, det tyska kejsardömet och den habsburgska dubbelmonarkin. Vid denna tidpunkt blev Lenin Tysklands hemliga vapen. Tyskarna skickade iväg Lenin från exil i Schweiz till den ryska huvudstaden Petrograd i april, med uppdrag att starta en revolution som skulle föra Ryssland ut ur kriget. Med hjälp av sin karismatiske allierade Lev Trotskij och hans disciplinerade bolsjeviker lyckades Lenin med visst folkligt stöd genomföra en statskupp i november. I början av 1918 undertecknade Lenins nya regering ett fredsfördrag med Tyskland, som fick behålla kontrollen över Vitryssland, Ukraina, de baltiska länderna och Polen. Delvis tack vare Lenin vann Tyskland kriget på östfronten och fick en kort tid känna smaken av ett östligt imperium. Lenins fred kostade Tyskland kolonialmakten över vad som hade varit den västra delen av tsardömet. Men det tyska kejsardömet skulle säkerligen snart falla sönder jämsides med resten av det förtryckande kapitalistsystemet, resonerade bolsjevikerna, och ryska och andra revolutionärer kunde sedan sprida sin nya ordning västerut, till dessa områden och längre bort. Kriget skulle ofrånkomligen sluta med tyskt nederlag på västfronten, hävdade Lenin och Trotskij, och sedan skulle arbetarna göra revolution inom Tyskland. De båda rättfärdigade sin egen ryska revolution inför sig själva och andra marxister med att en proletär revolt var överhängande i de mer industrialiserade delarna av Central- och Västeuropa. I slutet av 1918 och under 1919 såg det ut som om Lenin hade rätt. Tyskarna besegrades mycket riktigt hösten 1918 av fransmän, britter och amerikaner på västfronten och fick därmed dra sig tillbaka – obesegrade – från sitt nya välde i öster. Tyska revolutionärer inledde spridda försök att ta makten. Bolsjevikerna tog vara på bytet i Ukraina och Vitryssland. Det gamla ryska tsardömets sönderfall och det gamla tyska kejsardömets nederlag skapade ett maktvakuum i Östeuropa som bolsjevikerna
Snyder_Den blodiga jorden_280311.indd 24
2011-03-29 17:16:01
Snyder_Den blodiga jorden_280311.indd 25
FRANKRIKE
SCHWEIZ
Luxemburg Prag
ITALIEN
Wien
Posen Warszawa
Köningsberg
Budapest
Kraków
KUNGARIKET POLANEN
Danzig
Östersjön
Sarajevo
SERBIEN
Belgrad
Tallinn
Minsk
Vilnius
RUMÄNIEN Donau
Bukarest
Lemberg
S:t Petersburg
Chisinau Odessa
REPUBLIKEN UKRAINA
Kiev
Smolensk
Charkov
Moskva
Svarta havet
Krim
Dnje pr
Kursk
RYSKA TSARDÖMET
Novgorod
REPUBLIKEN VITRYSSLAND
LITAUEN
LETTLAND
Riga
ESTLAND
HABSBURGSKA MONARKIN
Dresden
Trieste Italienska Fronten Venedig
München
au Dan
TYSKA KEJSARDÖMET
n Rhe
Väst fronten
EN
BE LG I
Berlin
Hamburg
Köpenhamn
SVERIGE
Stockholm
Helsingfors
Rostov
Don
Områden under Tysklands och centralmakternas kontroll
Tyskland och centralmakterna
DEN BLODIGA JORDEN SOMMAREN 1918
REPUBLIKEN GEORGIEN
Tsaritsyn
Volga
FINLAND
8) Treaty (March 191
Amsterdam
NEDERLÄNDERNA
Nordsjön
DANMARK
NORGE
Brest-litovs k
2011-03-29 17:16:03
sid 5
26
den blodiga jorden
inte förmådde fylla, hur de än försökte. Medan Lenin och Trotskij satte in sin nya Röda armé i inbördeskriget i Ryssland och Ukraina blev fem länder utefter Östersjön – Finland, Estland, Lettland, Litauen och Polen – självständiga republiker. Efter dessa territoriella förluster blev bolsjevikernas Ryssland mindre västerländskt än tsarernas. Av de nya självständiga staterna hade Polen en större befolkning än de övriga tillsammans, och strategiskt var det långt viktigare. Mer än någon av de andra stater som kom till vid krigsslutet förändrade Polen maktbalansen i Östeuropa. Det var inte stort nog att vara en stormakt men stort nog att vara ett problem för alla stormakter med expansionsplaner. För första gången på mer än hundra år skilde det Ryssland från Tyskland. Polens själva existens skapade ett hinder för utbredningen av både Rysslands och Tysklands makt och var en betydande källa till irritation i Moskva och Berlin. Polens ideologi var dess självständighet. Det hade inte funnits någon polsk stat sedan 1700-talets slut, då polsk-litauiska unionen styckades mellan sina imperialistiska grannar. Under hela 1800-talet hade den polska politiken levt vidare under imperialistiskt styre, och idén om en polsk nation hade om något befästs. Självständighetsförklaringen i november 1918 var möjlig enbart tack vare att samtliga tre styckarmakter – de tyska, habsburgska och ryska väldena – försvann efter krig och revolution. Denna viktiga historiska knutpunkt utnyttjades av den polske revolutionären Józef Piłsudski. Han hade varit socialist i sin ungdom men blivit en pragmatiker som kunde konsten att samarbeta med ett välde mot de andra. När samtliga tre föll samman befann sig han och hans anhängare, redan under kriget organiserade i militära legioner, i bästa tänkbara position att utropa och försvara en polsk stat. Piłsudskis store politiske rival, nationalisten Roman Dmowski, lade fram Polens sak för segrarmakterna i Paris. Det nya Polen grundades som en demokratisk republik. Med stöd av ententemakterna kunde Warszawa räkna med en mer eller mindre fördelaktig gräns mot Tyskland i väster. Frågan om gränsen i öster var däremot öppen. Eftersom ententen inte hade vunnit något krig på östfronten kunde den inte ställa några villkor i Östeuropa. År 1919 och 1920 utkämpade polacker och bolsjeviker ett krig om gränsområden mellan Polen och Ryssland som var avgörande för den europeiska ordningen. Röda armén hade marscherat in i Ukraina och Vitryssland allteftersom tyskarna drog sig tillbaka, men den polska led-
Snyder_Den blodiga jorden_280311.indd 26
2011-03-29 17:16:03
Hitler och Stalin
27
ningen erkände inte de vinsterna. Piłsudski betraktade dessa områden som självständiga politiska subjekt vilkas historia var knuten till Polens och vilkas ledare borde vilja återupprätta någon version av den gamla unionen i Vitryssland och Litauen. Han hoppades att polska styrkor, understödda av ukrainska allierade, skulle bidra till att skapa en oberoende ukrainsk stat. När bolsjevikerna väl hade tagit kontrollen över Ukraina 1919 och hejdat en polsk offensiv där våren 1920, trodde Lenin och Trotskij att de skulle föra sin egen revolution vidare till Polen och med bajonettens hjälp inspirera arbetarna att fullfölja sin historiska roll. Efter Polens fall skulle tyska kamrater, understödda av den nya Röda armén, sätta in Tysklands väldiga resurser för att rädda den ryska revolutionen. Men på vägen till Berlin stoppades de sovjetiska styrkorna av den polska armén utanför Warszawa i augusti 1920. Piłsudski anförde en motoffensiv som drev tillbaka Röda armén in i Vitryssland och Ukraina. Stalin, politisk kommissarie i Röda armén i Ukraina, hörde till de besegrade. Hans egna felbedömningar där förhind rade en effektiv samordning av de bolsjevikiska trupperna, med påföljd att Röda armén blottlades för Piłsudskis manöver. Den polska militära segern innebar inte att bolsjevikernas makt slogs i spillror. Trupperna var alltför utmattade för att marschera mot Moskva, och det polska samhället var alltför splittrat för att ställa sig bakom ett sådant vågspel. Till sist delades territorierna bebodda av vitryssar och ukrainare mellan det bolsjevikiska Ryssland och Polen, som därmed var etablerat som en multinationell stat där befolkningen till kanske två tredjedelar var polsk, räknat efter språket, och resten utgjordes av fem miljoner ukrainare, tre miljoner judar, en miljon vitryssar och mellan en halv och en miljon tyskar. Polen var konstitutionellt en stat ”för den polska nationen” men hade den största judiska populationen i Europa och (efter det bolsjevikiska Ryssland) den näst största populationen av ukrainare och vitryssar. Det hade alla sina tre stora nationella minoriteter – judar, ukrainare och vitryssar – gemensamma med sin granne i öster. Medan Östeuropas gränser fastställdes på slagfälten i Ukraina, Vitryssland och Polen dikterade första världskrigets segrare villkoren i Central- och Västeuropa. Medan Polen och bolsjevikerna slogs på vad som hade varit första världskrigets östfront gjorde det besegrade Tyskland sitt bästa för att visa upp ett fredligt ansikte för segerherrarna. Tyskland utropade sig till republik för att bättre kunna förhandla om
Snyder_Den blodiga jorden_280311.indd 27
2011-03-29 17:16:03
28
den blodiga jorden
villkoren med fransmän, britter och amerikaner. Dess stora marxistparti, socialdemokraterna, vände ryggen åt den bolsjevikiska förebilden och gjorde inte revolution i Tyskland. De flesta tyska socialdemokrater hade varit lojala mot kejsardömet under kriget och betraktade nu utropandet av en republik som ett framsteg. Dessa modererande åtgärder var dock inte till någon större hjälp. Fredsvillkoren dikterades snarare än diskuterades. I strid med en lång europeisk tradition nekades de besegrade en plats vid bordet i fredssamtalen i Paris. Den tyska regeringen hade inget annat val än att underteckna Versaillesfördraget i juni 1919, men de allra flesta tyska politiker ansåg sig inte vara skyldiga att försvara villkoren. Eftersom fördraget var skrivet av moraliserande segrare föll det sig lätt att kritisera det som hycklande. I kriget mot kontinentens stormakter hade ententemakterna förklarat sig stå bakom befrielsen av Central europas nationer. I synnerhet amerikanerna betecknade sitt deltagande i kriget som ett korståg för nationellt självbestämmande. Fransmännen, som hade drabbats hårdare av kriget än några andra, ville för sin del att tyskarna skulle bestraffas och deras egna allierade belönas. Versailles fördraget motsade mycket riktigt själva den princip som ententen hade sagt sig utkämpa kriget för, nämligen nationellt självbestämmande. I Versailles, liksom i Trianon (juni 1920) och Sèvres (augusti 1920), fick de folk som ententen räknade som sina allierade (polacker, tjecker, rumäner) mer territorium och följaktligen fler stora etniska minoriteter inom sina gränser. De nationer som varit ententens fiender (tyskar, ungrare, bulgarer) fick mindre territorium och följaktligen större minoriteter av sitt eget folk inom andra staters gränser. Kriget mellan polacker och bolsjeviker utkämpades under perioden mellan fredssamtalens början i Versailles och undertecknandet av Sèvres fördraget. I och med att Europa alltjämt låg i krig i öster medan dessa fördrag förhandlades fram och undertecknades i väster, var den nya efterkrigsordningen skör. Den var sårbar för revolution från vänster, inspirerad eller till och med genomförd av bolsjevikerna. Så länge detta krig pågick kunde revolutionärer i Tyskland hoppas att understöd av Röda armén var på väg. Den nya tyska republiken föreföll också vara sårbar för revolution från höger. Soldater som återvände från östfronten, där de hade varit segerrika, såg ingen anledning att finna sig i vad de ansåg vara en förödmjukelse av sitt hemland, utövad av den nya republiken och Versaillesfördraget som den hade undertecknat. Många
Snyder_Den blodiga jorden_280311.indd 28
2011-03-29 17:16:03
Hitler och Stalin
29
veteraner gick med i högermiliser, som stred mot revolutionärerna på vänsterflygeln. I tron att den inte hade något alternativ tog den social demokratiska regeringen högermiliser i anspråk för att slå ner kommunistiska revolutionsförsök. Den polska segern över Röda armén utanför Warszawa i augusti 1920 satte punkt för alla förhoppningar om en socialistisk revolution i Europa. Fördraget mellan Polen och det bolsjevikiska Ryssland undertecknades i Riga i mars 1921, och därmed var uppgörelsen efter kriget fullbordad. Den fastställde Polens gräns i öster, garanterade att de splittrade ukrainska och vitryska områdena skulle bli ett tvistefrö i framtiden och gjorde bolsjevismen till en statsideologi, inte till en väpnad revolution. Då Sovjetunionen bildades året därpå blev det en stat med gränser – åtminstone i det avseendet en politisk enhet som alla andra. Slutet på en väpnad konflikt i stor skala var också slutet på högerns förhoppningar om att revolution skulle leda till motrevolution. De som ville störta den nya tyska republiken, från den yttersta högerflygeln eller den yttersta vänsterflygeln, fick lita till sina egna styrkor. De tyska socialdemokraterna fortsatte att stödja republiken, kommunisterna lovsjöng den sovjetiska modellen och följde den sovjetiska linjen. De kom att hämta sina instruktioner från Kommunistiska internationalen, Komintern, som Lenin upprättade 1919. Den tyska extremhögern skulle få konstruera en ny världsbild åt sig: att efterkrigstidens ordning fördes till ett slut var ett mål enbart för Tyskland, och det skulle uppnås sedan Tyskland självt hade återuppbyggts och skapats om. Återuppbyggnaden av Tyskland föreföll svårare än den egentligen var. Landet fick skulden för kriget och förlorade inte bara territorium och befolkning utan även rätten till normala väpnade styrkor. I början av 1920-talet led det svårt av hyperinflation och politiskt kaos. Trots det förblev Tyskland, i varje fall potentiellt, Europas mäktigaste stat. Invånarantalet överträffades endast av Sovjetunionens, den industriella potentialen var större än alla andra länders, territoriet hade inte varit ockuperat under kriget och möjligheterna till expansion var underförstått skisserade i fredsuppgörelsernas logik. När striderna i Europa väl hade upphört dröjde det inte länge förrän den tyska regeringen fann gemensamma intressen med Sovjetunionen. Såväl Berlin som Moskva ville ju förändra den europeiska ordningen på Polens bekostnad. Båda ville bli mindre isolerade i den internationella politiken. Det var alltså
Snyder_Den blodiga jorden_280311.indd 29
2011-03-29 17:16:03
30
den blodiga jorden
en demokratisk tysk regering som 1922 undertecknade Rapallofördraget med Sovjetunionen och därmed återupprättade diplomatiska förbindelser, underlättade handeln och inledde ett hemligt militärt samarbete. För många tyskar innebar självbestämmandet förföljelse likaväl som löfte. Cirka tio miljoner tysktalande, som tidigare lytt under den habsburgska dubbelmonarkin, blev kvar utanför Tysklands gränser. Omkring tre miljoner bodde i Tjeckoslovakiens nordvästra utkant, alldeles vid gränsen till Tyskland. Det fanns fler tyskar än slovaker i Tjeckoslovakien. Nästan hela Österrikes befolkning, som bodde mellan Tjeckoslovakien och Tyskland, var tysktalande. Enligt Saint-Germainfördraget skulle Österrike ändå vara en separat stat, fastän flertalet invånare hade föredragit att höra till Tyskland. Adolf Hitler, som ledde Nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet grundat 1920, var österrikare och förordade Anschluss, ett enat Österrike-Tyskland. Dramatiska som de var dolde sådana nationella enhetssträvanden hela måttet av Hitlers ambitioner. Längre fram blev Hitler den kansler som undertecknade avtalet med Sovjetunionen där Polen klövs. Genom att ta detta steg förde han en idé som många tyskar hade gemensam till dess ytterlighet: att Polens gränser saknade legitimitet och att dess folk inte var värdigt att leva i en reguljär stat. Där Hitler skilde sig från andra tyska nationalister var i uppfattningen om vad som sedan måste följa, då alla tyskar förenats innanför Tysklands gränser och herraväldet över Polen var säkrat: utplåningen av de europeiska judarna och tillintetgörandet av Sovjetunionen. Innan han nådde sitt mål skulle han erbjuda både Polen och Sovjetunionen vänskap och dölja sina mer radikala avsikter för sina landsmän tills det inte längre var möjligt. Men katastrofvisionerna fanns i nationalsocialismen från första början. När krigets katastrofer äntligen ebbade ut i Östeuropa 1921 måste Lenin och hans revolutionärer omgruppera sig och begrunda läget. Snöpligen berövade sin europeiska triumf av polackerna hade bolsjevikerna inget annat val än att släcka den revolutionära eldsvådan och bygga upp något slags socialistisk stat. Lenin och hans meningsfränder tog för givet att de skulle ha makten; att den europeiska revolutionen kom av sig blev i själva verket deras motiv till de allra högsta strävanden efter politisk kontroll. Makten måste konsolideras så att revolutionen kunde fullföljas och försvaras mot sina kapitalistiska fiender. De för-
Snyder_Den blodiga jorden_280311.indd 30
2011-03-29 17:16:03
Hitler och Stalin
31
bjöd raskt andra politiska partier, terroriserade politiska rivaler och avfärdade dem som reaktionära. De förlorade de enda öppna val som de anordnade och därför blev det inte fler. Röda armén hade visserligen besegrats i Polen men räckte mer än väl för att slå ut alla väpnade medtävlare på det gamla imperiets mark. Bolsjevikernas hemliga polis, Tjekan, dödade tusentals människor för att säkra den nya sovjetstatens konsolidering. Det var lättare att triumfera i våld än att skapa en ny ordning. Marxismen gav bara begränsad hjälp som program för ett mångkulturellt land befolkat av bönder och nomader. Marx hade utgått ifrån att revolutionen först skulle komma till den industrialiserade världen och bara ägnat sporadiskt intresse åt frågan om bönderna och de olika folkgrupperna. Nu skulle man bli tvungen att förmå Rysslands, Ukrainas och Vitrysslands bönder och Centralasiens nomader att bygga upp socialism åt en arbetarklass som var samlad i rysktalande städer. Bolsjevikerna måste förvandla det förindustriella samhälle som de hade ärvt till det industrisamhälle som historien ännu inte hade fört med sig. Först då kunde de förändra detta industrisamhälle så att det gynnade arbetarna. Till att börja med måste bolsjevikerna uträtta kapitalismens konstruktiva arbete innan de på allvar kunde ta itu med socialismens omvandlande arbete. Medan staten byggde upp industrin skulle den dra in medlemmarna av Sovjetunionens otaliga kulturer i en större politisk lojalitet, som skulle höja sig över alla skillnader mellan nationerna. Att ha herraväldet över både bönder och nationer var i sanning en storvulen ambition, och bolsjevikerna höll noga den viktigaste konsekvensen i skymundan: att de var sina egna folks fiender, oavsett om dessa folk definierades efter klass eller efter nation. De var övertygade om att det samhälle de härskade över var historiskt dött, ett bokmärke som man kunde kasta bort innan man vände blad. För att befästa sin makt när kriget var över, och för att skaffa sig lojala medarbetare inför den kommande ekonomiska revolutionen, blev bolsjevikerna tvungna att kompromissa. Nationer (folkgrupper med eget språk) under deras kontroll skulle naturligtvis inte tillåtas att bilda självständiga stater, men de dömdes inte heller till glömska. Marxisterna ansåg i största allmänhet att nationalismens lockelse skulle avta i takt med moderniseringen, men bolsjevikerna beslöt att värva nationerna, eller åtminstone deras eliter, till sin egen kampanj för att
Snyder_Den blodiga jorden_280311.indd 31
2011-03-29 17:16:04
32
den blodiga jorden
industrialisera Sovjetunionen. Lenin godkände de icke-ryska folkens nationella identitet. På ytan var Sovjetunionen en federation bestående av Ryssland och angränsande nationer. Positiv särbehandling i utbildning och anställning skulle vinna icke-ryssarnas lojalitet och förtroende. Bolsjevikerna själva hade varit undersåtar i en multinationell stat och var nu härskare över en annan. Därför kunde de resonera subtilt och taktfullt om den nationella frågan. De ledande revolutionärerna själva var ingalunda ryssar enligt någon enkel definition. Lenin, som betraktas och är ihågkommen som ryss, hade också svenska, tyska, judiska och kalmuckiska anor. Trotskij var jude, Stalin georgier. Nationerna skulle skapas efter en ny kommunistisk förebild och bönderna skulle hållas lugna tills man hade kuvat dem. Bolsjevikerna slöt en kompromiss med landsbygdsbefolkningen som de visste, och bönderna fruktade, endast var temporär. Den nya sovjetregimen lät bönderna behålla jord som de hade konfiskerat från sina forna godsägare och sälja sina produkter på marknaden. Krigets och revolutionens omvälvningar hade lett till desperat livsmedelsbrist och bolsjevikerna hade rekvirerat spannmål för egen och sina lojala anhängares räkning. Flera miljoner dog 1921 och 1922 av hunger och relaterade sjukdomar. Den erfarenheten lärde bolsjevikerna att livsmedel var ett vapen. Men så snart konflikten var över behövde de tillförlitliga leveranser. De hade lovat sitt folk fred och bröd och skulle bli tvungna att leverera ett minimum av båda, i varje fall en tid. Lenins stat var en politisk uppehållande manöver i avvaktan på en ekonomisk revolution. Hans sovjetstat erkände nationstanken trots att marxismen utlovade en värld utan nationer, och hans sovjetekonomi tillät en marknad trots att kommunismen utlovade kollektivt ägande. När han avled i januari 1924 debatterade man redan när och hur dessa traditionella kompromisser skulle bära frukt i en andra revolution. Och det var just diskussion, i den nya sovjetiska ordningen, som avgjorde sovjetbefolkningens öde. Av Lenin hade bolsjevikerna ärvt principen ”demokratisk centralism”, en översättning av marxistisk historiefilosofi till byråkratisk verklighet. Arbetarna representerade historiens flöde framåt, det disciplinerade kommunistpartiet representerade arbetarna, centralkommittén representerade partiet, politbyrån bestående av några få män representerade centralkommittén. Samhället var underordnat staten som styrdes av partiet som i praktiken behärskades av en hand-
Snyder_Den blodiga jorden_280311.indd 32
2011-03-29 17:16:04
Hitler och Stalin
33
full personer. Dispyter inom denna lilla grupp ansågs representera, inte politiken utan historien, och utfallet av dem lades fram som historiens dom. Stalins tolkning av arvet efter Lenin skulle bli avgörande. Då han 1924 talade om ”socialism i ett enda land” menade han att Sovjetunionen skulle få bygga sitt arbetarparadis utan mycket hjälp från världens arbetare, som inte hade förenat sig. Kommunisterna var visserligen oense om jordbrukspolitikens syften, men alla tog för givet att Sovjet unionens landsbygd snart skulle få finansiera sin egen ödeläggelse. Men var skulle man hitta startkapitalet till den traumatiska övergången från en jordbruksekonomi till en industriell ekonomi? Man måste komma på ett sätt att pressa ur bönderna ett ”överskott”, som kunde säljas för den utländska valuta som behövdes för importen av maskiner – och fylla den växande arbetarklassens magar. År 1927 försköts de statliga investeringarna definitivt till förmån för industrin, och det var då som denna diskussion gick in i sitt kritiska skede. Debatten om moderniseringen var framför allt en duell mellan Trotskij och Stalin. Trotskij var den mest kompetente av Lenins kamrater, men Stalin hade fått ansvaret för partibyråkratin som generalsekreterare i Sovjetunionens kommunistiska parti (bolsjevikerna). Stalins kontroll över personalen och hans praktiska talang för att leda kommittémöten förde honom till toppen. Han bländade inte i teoretiska diskussioner men han visste hur han skulle gå tillväga för att samla en koalition. I politbyrån allierade han sig först med dem som ville att den ekonomiska omvandlingen skulle gå långsammare och avlägsnade de mer radikala. Därpå radikaliserade han sig själv och rensade ut sina tidigare allierade. Vid slutet av 1927 var hans forna rivaler från vänster – Trotskij, Grigorij Zinovjev och Lev Kamenev – utstötta ur partiet. Två år senare hade Stalin anslutit sig till dessa utrensade rivalers linje och gjort sig kvitt sin främste allierade till höger, Nikolaj Bucharin. Liksom Zinovjev och Kamenev stannade Bucharin kvar i Sovjetunionen, berövad sin tidigare auktoritet. Stalin fann lojala supportrar inom politbyrån, i synnerhet Lazar Kaganovitj och Vjatjeslav Molotov. Trotskij lämnade landet. Hur skicklig Stalin än var på att definiera den sovjetiska politiken måste han nu se till att den uppfyllde sitt löfte. Enligt bestämmelserna i sin första femårsplan tog han 1928 itu med att konfiskera jordbruksmark, tvinga bönderna att arbeta på den i skift under statlig kontroll
Snyder_Den blodiga jorden_280311.indd 33
2011-03-29 17:16:04
sid 12
D LAN EST ND TLA T k E L ns SSR Mi KA EN YS AU T R I v L rko VIT
Snyder_Den blodiga jorden_280311.indd 34
MÄ RU
NI
EN
Ch
a
KA v NS Kie AI R R UK SS
rta Sva
s
Ro
TU
v to
RK
Volga
fl Ti
is
T IE
IR
N
SI E
PE R
n
era
Te h
TU
Aralsjön
Ufa
AS SR
k
ins
ljab
Tje
SR
lov sk
AS Sve rd
SR
FS
Ka zac hsk a
urg
Or en b
ma ra
Sa
RY SK A
EN
ni)
sk k olo
IND IEN
itti
(br
uta
Vor k
N
No
Norilsk
r ra Ish av e t
Stalinsk
irsk
Novosib
Tomsk
t) (sovjetisk satelli
Ulan
MONGOLIET
Irkutsk
KINA
TUVA
Kyzyl
Chabarovsk
jita
r
T
Bato
lBajka sjön
Ö STSIBIRIEN IK UBL CIALISTISK SOVJETREP
NG
XINJIA
TIBET
lins k Kar aga nda
Akm o
msk
Irg iz VÄS TSIB IRIE O
AU TO NOM SO
Ka rak Kyz RK alp l-O M rda E AS akisk Balchasjsjön SS NS S a R KA R T Fru UZ asjk As nze Alm ent jch BE a-A ab ta K Kirg ad izisk SSR ISKA a AS Sta SR lina bad TAD ZJIK Kas AF SSR ISKA jgar GH Kab AN ul IST AN
AN et hav SK ska A FS UK SR A SI SK A
ls
ge
En
gr ad
lin
St a
lga Vo ska Ty SSR A
ad
L PO
a kv
TR
LAN TYSK os Ob
gd
EN
M
n
rad ing
ha
n Le
j i se Jen
Ba
D ND
ra c
LA lsk
As t
FIN ge
n ki ha ov Arc ol Be
ijin
g
k uts Jak
(j
g
esj ov
n tje
Na
n alia
g
p (Ja
k to os iv
l ou
i ha
Se
ad Vl
ng a Sh
t k vs aro ab
Oc Kh
h ha otska ve A RE skt) KO an D i iha ao We gd Qin
kd
g en
jin
n nji
Mu
Xin
sk
an
O KU ) HU ellit NC sk sat Harbin A M apan
Bla
Ko lym a Am ur
SOVJETUNIONEN omkring 1933
ad ag
S
SO VJ ET UN IO N
sk
an M
m oto Ky
av lov sk yo Tok
Pe tro p
N
ur
JAP A
M
Kaspi
L a en Huang He
vet ha
AK
2011-03-29 17:16:05
Hitler och Stalin
35
och behandla skördarna som statlig egendom – ”kollektivisering”. Jord, redskap och människor skulle alla tillhöra kollektivjordbruken, kolchoserna, stora enheter som (trodde man) skulle producera mer effektivt. Kolchoserna skulle organiseras runt maskin- och traktorstationer, så att staten kunde styra jordbruksproduktionen och därmed livnära dess arbetare och behålla deras stöd, och även exportera till främmande länder och tjäna hårdvaluta att investera i industrin. För att få kollektiviseringen att se ofrånkomlig ut blev Stalin tvungen att försvaga den fria marknaden och ersätta den med statlig planering. Hans allierade Kaganovitj tillkännagav i juli 1928 att bönderna hade satt i gång en ”spannmålsstrejk” och att enda lösningen var att beslagta deras grödor. När bönderna märkte att de kunde mista sina grödor gömde de dem i stället för att sälja dem. Därmed tedde sig marknaden ännu mer nyckfull, fastän staten var den skyldige. Stalin kunde sedan hävda, något han också gjorde, att marknadens lättrörlighet var det grundläggande problemet och att staten måste ingripa och ta kontroll över livsmedelsleveranserna. Den stora depressionen som nu slog till föreföll visa att Stalin hade rätt i att marknaden var oberäknelig. Den svarta tisdagen, den 29 oktober 1929, havererade den amerikanska aktiemarknaden. Den 7 november 1929, den bolsjevikiska revolutionens tolvårsdag, beskrev Stalin det socialistiska alternativ till marknaden som hans åtgärder inom kort skulle införa i Sovjetunionen. Han lovade att 1930 skulle bli ”den stora omvandlingens år” då kollektiviseringen skulle bringa trygghet och välstånd. Den gamla landsbygden skulle upphöra att existera. Därefter kunde revolutionen fullbordas i de stora städerna, där proletariatet skulle växa sig stort på livsmedel som de pacificerade bönderna producerade. Dessa arbetare skulle skapa historiens första socialistiska samhälle och en mäktig stat som kunde försvara sig mot utländska fiender. Medan Stalin argumenterade för modernisering satsade han också på att vinna makten. Stalin arbetade, Hitler inspirerade. Stalin var i färd med att institutionalisera en revolution och därigenom försäkra sig om en plats högst upp i en enpartistat, Hitler gjorde sin politiska karriär genom att förkasta de institutioner han hade omkring sig. Bolsjevikerna ärvde en tradition av först debatt, sedan disciplin från åren av illegal verksamhet i tsardömet.
Snyder_Den blodiga jorden_280311.indd 35
2011-03-29 17:16:05