Ian Rankin
En omöjlig död Översättning Ulf Gyllenhak
STOCKHOLM 2012
I_Rankin_En omöjlig död_CS4.indd 3
2012-02-27 14.31
Minotaur Box 3159 103 63 Stockholm www.minotaur.se marknad@forum.se
Copyright © John Rebus Ltd. 2011 Engelska originalets titel The Impossible Dead Omslagsdesign Imperiet Omslagsfoto Fredrik Stjernfeldt Tryckt hos ScandBook AB i Smedjebacken 2012 ISBN 978-91-85419-72-2
I_Rankin_En omöjlig död_CS4.indd 4
2012-02-27 14.31
Till minne av David Thompson
I_Rankin_En omรถjlig dรถd_CS4.indd 5
2012-02-27 14.31
I_Rankin_En omรถjlig dรถd_CS4.indd 6
2012-02-27 14.31
Ett
I_Rankin_En omรถjlig dรถd_CS4.indd 7
2012-02-27 14.31
I_Rankin_En omรถjlig dรถd_CS4.indd 8
2012-02-27 14.31
1 ”Han är inte här”, sade vakthavande befäl. ”Var är han då?” ”Ute på jobb.” Fox stirrade ilsket på mannen, även om han visste att det inte tjänade något till. Mannen bakom disken var en av de där gamla uvarna som menade att de hade sett allt och lyckats lösa det mesta. Fox sneglade på nästa namn på listan. ”Haldane?” ”Sjukskriven.” ”Michaelson?” ”Ute på jobb med kriminalkommissarie Scholes.” Tony Kaye stod alldeles bakom Fox vänstra axel. Fox visste vad hans kollega skulle säga redan innan orden kom över hans läppar. ”Det här var det djävligaste.” Fox vände sig om och tittade på Kaye. Nu skulle nyheten spridas snabbt på stationen: det hade gått vägen. Klagomål hade kommit till stan, inte hittat någon och låtit sin irritation märkas. Vakthavande befäl flyttade kroppsvikten från ena foten till den andra, och försökte att inte verka alltför nöjd över denna händelseutveckling. Fox hejdade sig ett ögonblick för att se sig omkring på stationen. Anslagen på väggarna var av det vanliga slaget. Det var en modern polisstation, vilket innebar att den påminde lika mycket om receptionen på en läkarmottagning som en socialbyrå under förutsättning att man bortsåg från skylten som varnade för att hotnivån hade höjts från LÅG till MEDEL. Det hade inget med Fox och hans män att göra, det hade förekommit rapporter om en explosion i skogen utanför Lockerbie. Förmodligen var det småungar som låg bakom, och det hela hade inträffat långt från 9
I_Rankin_En omöjlig död_CS4.indd 9
2012-02-27 14.31
Kirkcaldy. Men inte desto mindre hade varenda polisstation i landet underrättats. Bredvid knappen på disken fanns en handskriven skylt där det stod: TRYCK FÖR BETJÄNING – vilket var vad Fox hade gjort för tre eller fyra minuter sedan. Det fanns en konfrontationsspegel bakom disken, och vakthavande befäl hade högst sannolikt betraktat de tre männen när de kom in på stationen – kommissarie Malcolm Fox, inspektör Tony Kaye och assistent Joe Naysmith. Stationen hade underrättats om att de skulle komma. Förhör hade förberetts med kriminalkommissarie Scholes och kriminalinspektörerna Haldane och Michaelson. ”Tror du att det är första gången vi är med om det här?” frågade Kaye mannen bakom disken. ”Vi kanske skulle börja med att förhöra dig i stället.” Fox bläddrade fram till det andra papperet i sin mapp. ”Och er chef? Polisintendent Pitkethly?” ”Hon har inte kommit ännu.” Kaye tittade demonstrativt på sitt armbandsur. ”Hon är på ett möte på huvudkontoret”, förklarade mannen. Joe Naysmith, som stod till höger om Fox, verkade mer intresserad av broschyrerna på disken. Fox gillade den inställningen, det tydde på otvunget självförtroende, en visshet om att de här poliserna skulle bli förhörda, att förhalningstaktik inte var något nytt för Klagomål. Klagomål, namnet var redan föråldrat, även om Fox och hans grupp inte kunde låta bli att använda det, i alla fall sinsemellan. Fram till nyligen hade den officiella beteckningen varit Klagomål och disciplinärenden. Nu hette gruppen i stället Yrkesetik och normer. Nästa år skulle de heta något annat: namnet Normer och värdegrund hade föreslagits, men inte fallit någon på läppen. De var helt enkelt Klagomål, de poliser som utredde andra poliser. Vilket var förklaringen till att dessa andra poliser aldrig var glada över att se dem. Och sällan helt samarbetsvilliga. ”Innebär huvudkontoret Glenrothes?” frågade Fox mannen. 10
I_Rankin_En omöjlig död_CS4.indd 10
2012-02-27 14.31
”Det stämmer.” ”Hur lång tid tar det att köra dit – tjugo minuter?” ”Såvida man inte kör vilse.” Telefonen på skrivbordet bakom mannen började ringa. ”Ni kan ju alltid vänta”, sade han, vände sig om för att lyfta luren, och ställde sig med ryggen mot Fox samtidigt som han inledde ett dämpat samtal. Joe Naysmith hade hittat en broschyr om säkerhet i hemmet. Han sjönk ner i en av stolarna vid fönstret och började läsa. Fox och Kaye tittade på varandra. ”Vad säger du?” frågade Kaye till sist. ”Hela stan väntar på att bli utforskad …” Kirkcaldy, en kuststad i Fife. Kaye hade kört dem dit i sin bil. Fyrtio minuter från Edinburgh, större delen i omkörningsfilen. När de hade korsat Forth Road Bridge, hade de diskuterat den långa kön i motsatt körriktning, på väg in i huvudstaden för att påbörja ännu en arbetsdag. ”Att de har mage att komma hit och stjäla våra jobb”, hade Kaye skämtat, tutat och vinkat. Naysmith verkade vara den av dem som hade kännedom om trakten. ”Linoleum”, sade han. ”Det var vad Kirkcaldy var känt för. Och Adam Smith.” ”Vilka spelade han för?” hade Kaye frågat. ”Han var ekonom.” ”Och Gordon Brown, då?” hade Fox tillagt. ”Kirkcaldy”, hade Naysmith bekräftat och nickat långsamt. Nu, när Fox stod i receptionen, vägde han alternativen mot varandra. De kunde sätta sig ner och vänta och bli rastlösa. Eller så kunde han ringa till sin chef i Edinburgh och klaga. Det i sin tur skulle resultera i att hans chef ringde till högkvarteret i Fife och så småningom skulle något hända – motsvarigheten till när en liten grabb springer till sin pappa då en stor grabb gjort något dumt mot honom. Eller … 11
I_Rankin_En omöjlig död_CS4.indd 11
2012-02-27 14.31
Fox tittade på Kaye igen. Kaye log och klippte till Naysmiths broschyr med handryggen. ”Ta fram tropikhjälmarna, unge Joe”, sade han. ”Vi ska ut i vildmarken.” De parkerade bilen nere vid strandpromenaden och stod där och tittade några ögonblick över Firth of Forth mot Edinburgh. ”Det ser soligt ut där borta”, klagade Kaye och knäppte rocken. ”Jag slår vad om att du önskar att du tagit på dig något varmare än den där varseljackan.” Joe Naysmith hade blivit immun mot kommentarer om sitt senaste designerinköp, men han vek i alla fall upp kragen. En hård vind blåste in från Nordsjön. Det gick korta och höga vågor ute på vattnet och pölarna längs strandpromenaden vittnade om att tidvattnet gärna sökte sig in över skyddsmuren. Fiskmåsarna uppe på himlen verkade få arbeta hårt för att hålla sig kvar i luften. Det fanns något besynnerligt över hur det här hamnområdet hade utformats: man hade nästan helt undvikit att dra fördel av havsutsikten. Husen låg vända bort från vattnet och mot stadskärnan. Fox hade lagt märke till detta på andra håll i Skottland: från Fort William till Dundee verkade stadsplanerarna förneka kustens själva existens. Han hade aldrig förstått varför, och tvivlade också på att Kaye och Naysmith skulle kunna ge honom någon hjälp. Joe Naysmith hade föreslagit att de skulle ta en promenad längs stranden, men Tony Kaye var redan på väg bort till en av de smala tvärgatorna som ledde upp mot affärerna och kaféerna i Kirkcaldy, vilket gjorde att Naysmith fick gräva fram åttiofem pence till parkeringen. Det pågick vägarbeten på den smala huvudgatan. Kaye korsade den och fortsatte uppåt. ”Vart är han på väg?” klagade Naysmith. ”Tony har bra väderkorn”, förklarade Fox. ”Han nöjer sig inte med vilket kafé som helst.” Kaye hade stannat i en dörröppning, förvissade sig om att de såg honom och gick sedan in genom dörren. Inne på Pancake Place var det ljust och rymligt och inte alltför stimmigt. De 12
I_Rankin_En omöjlig död_CS4.indd 12
2012-02-27 14.31
satte sig vid ett hörnbord och försökte se ut som stamgäster. Fox undrade om det var sant att poliser över hela världen betedde sig ungefär på samma sätt. Han tyckte om hörnbord, där han kunde se allt som hände eller som var på väg att hända. Naysmith hade inte riktigt lärt sig den läxan ännu och verkade nöjd med att sitta med ryggen mot dörren. Fox hade pressat sig in bredvid Kaye och sökte av rummet med blicken och konstaterade att där bara satt kvinnor som var fullt upptagna av sina egna samtal och helt likgiltiga för de tre nya gästerna. De studerade menyn under tystnad, beställde och väntade några minuter på att servitrisen skulle komma tillbaka med en bricka. ”De här sconesen ser goda ut”, kommenterade Naysmith och började bre lättmargarin på brödet. Fox hade tagit med sig mappen. ”Hur som helst är vi inte lediga”, sade han och lade ut dokumenten på bordet. ”Medan teet svalnar kan ni friska upp minnet.” ”Är det värt risken?” frågade Tony Kaye. ”Vilken risk?” ”Att det kommer fett på försättsbladet. Det skulle inte se särskilt professionellt ut vid förhören.” ”Jag känner mig lättsinnig i dag”, replikerade Fox. ”Jag tar gärna risken …” Med en suck från Kaye började de tre männen läsa. Anledningen till att de hade kommit till Fife hette Paul Carter, en kriminalassistent som hade varit polis i femton år. Han var trettioåtta år gammal och kom från en familj med poliser – både hans far och en farbror hade tjänstgjort inom poliskåren i Fife. I själva verket var det farbrodern, Alan Carter, som hade gjort den ursprungliga anmälan mot sin brorson. Det handlade om en knarkare, sexuella tjänster och underlåtenhet att anmäla brott. Sedan hade två kvinnor trätt fram och uppgivit att Paul Carter hade gripit dem för fylleri, men varit beredd att strunta i åtalet om de bara var ”tjänstvilliga”. ”Säger någon verkligen ’tjänstvillig’?” muttrade Kaye halvvägs ner på en sida. 13
I_Rankin_En omöjlig död_CS4.indd 13
2012-02-27 14.31
”Domstolar och tidningar”, svarade Naysmith och borstade bort smulor från sitt eget exemplar av akten. Malcolm Fox hade några av dessa tidningar framför sig. Där fanns bilder av Paul Carter när han lämnade domstolen efter en dag fylld med vittnesförhör. Pottfrisyr och akneärrigt ansikte. Han stirrade ilsket på fotografen. Det var fyra dagar sedan han hade befunnits skyldig och domaren hade kommenterat utslaget med att kriminalassistent Carters egna kolleger verkade ”antingen uppsåtligt korkade eller uppsåtligt medskyldiga”. Vilket betydde att de i åratal hade känt till att Carter varit en korrupt polis, men att de hade skyddat honom, ljugit för honom, kanske till och med förfalskat vittnesmål och utövat påtryckningar på vittnen att inte träda fram. Vilket var förklaringen till att Klagomål befann sig i Kirkcaldy. Polisen i Fife behövde få klarhet, och för att förvissa allmänheten (och än viktigare, massmedierna) om att utredningen skulle bli noggrann, hade man bett en grannkår att sköta det hela. Fox hade fått en kopia av Fifepolisens regler gällande avstängning av poliser och vilka överväganden som skulle göras i sådana ärenden jämte polismästarens skriftliga rapport som förklarade varför de tre poliser som utreddes fortfarande var i tjänst, eftersom detta var ”till poliskårens fromma”. Fox drack lite te och läste igenom ytterligare en sida anteckningar. Nästan varje mening hade strukits under eller markerats med överstrykningspenna. Marginalen var full med hans egna nerklottrade frågor, funderingar och utropstecken. Han kunde större delen av texten utantill och skulle kunna resa sig upp och recitera den för gästerna inne på kaféet. Kanske skvallrade de om det hela ändå. I en stad av den storleken tog folk parti och åsikterna åt det ena eller andra hållet var absoluta. Carter var ett svin, ett as, en parasit. Eller så hade han lurats i en fälla av en svekfull knarkare och ett par billiga horor. Han hade faktiskt aldrig gjort sig skyldig till något. Och vad var det egentligen han hade gjort? Inte så värst mycket, förutom att han hade givit sin poliskår dåligt rykte. 14
I_Rankin_En omöjlig död_CS4.indd 14
2012-02-27 14.31
”Han påminner mig lite grann om Colin Balfour”, sade Tony Kaye. ”Minns du honom?” Fox nickade. En polis från Edinburgh som gärna hade besökt cellerna om kvinnor suttit inspärrade där under natten. Åtalet mot honom hade inte kommit någon vart, men en internutredning hade resulterat i att han ändå sparkades från poliskåren. ”Intressant att det var farbrodern som slog larm”, kommenterade Naysmith och återförde samtalet till det aktuella fallet. ”Men först efter att han hade gått i pension”, tillade Fox. ”Men inte desto mindre … Det borde ha resulterat i lite konflikter inom familjen.” ”Det kan ju ha rört sig om gammalt groll”, menade Kaye. ”Ja”, instämde Naysmith. Kaye dunkade till med handen ovanpå högen med papper framför sig. ”Och vad innebär det för vår del? Hur många dagar kommer vi att bli tvungna att pendla fram och tillbaka?” ”Så många som behövs. Det kanske bara tar en eller två veckor.” Kaye himlade med ögonen. ”Bara för att Fifepolisen ska kunna säga att de har ett rötägg i gänget och inte ett helt tjog?” ”Varför räknar man just ägg i tjog?” frågade Naysmith. ”Håll dig till ämnet.” Fox brydde sig inte om att lägga sig i. Han funderade åter igen på huvudpersonen, Paul Carter. Det fanns ingen anledning att förhöra honom, trots att han fanns tillgänglig. Han hade befunnits skyldig och satt i häkte i avvaktan på dom. Domaren ”övervägde”. Fox trodde att Carter skulle dömas till fängelse. Han skulle förmodligen få ett par år och kanske hamna i sexualförbrytarregistret. Det var högst sannolikt att han talade med sina advokater om ett överklagande. Ja, han skulle tala med sina juridiska rådgivare, men inte med Klagomål. Han hade inget att vinna på att tjalla på sina kompisar på stationen, de som hade varit lojala mot honom. Fox kunde inte erbjuda honom någon som helst överenskommelse. På sin höjd kunde de hoppas på att han skulle försäga sig. Om han alls var beredd att öppna munnen. 15
I_Rankin_En omöjlig död_CS4.indd 15
2012-02-27 14.31
Vilket han inte skulle vara. Fox tvivlade på att någon skulle tala. Eller snarare så skulle de tala men inte säga något som var värt att lyssna på. De hade haft gott om förvarning att den här dagen skulle komma. Scholes. Haldane. Michaelson. Domaren hade valt ut just dem på grund av deras motstridiga eller förvirrade vittnesmål, för att de hade försökt försvåra utredningen och för att de hade hänvisat till minnesluckor. Man hade inte riktat någon kritik mot deras överordnade inom kriminalpolisen, kriminalöverkommissarie Laird, och inte heller en kriminalassistent som hette Forrester. ”Det är Forrester vi borde prata med”, sade Kaye plötsligt och avbröt sig i sitt munhuggande med Naysmith. ”Varför det?” ”För att hon heter Cheryl i förnamn. Mina erfarenheter genom åren säger mig att det innebär att hon är kvinna.” ”Och?” ”Och om en av hennes kolleger var en riktig mansgris, borde hon veta ett och annat. Det borde ha gått en massa rykten … Hon måste helt enkelt känna till något.” Kaye reste sig upp. ”Vem vill ha påfyllning?” ”Jag ska bara kolla först.” Fox plockade fram telefonen och letade upp numret till stationen. ”Kanske Scholes har hunnit tillbaka från sin lilla utflykt.” Han slog in numret och väntade, medan Kaye knackade Naysmith i bakhuvudet med ett finger och frågade honom om han ville ha en klippning. ”Hallå?” Det var en kvinnoröst. ”Jag vill tala med kriminalkommissarie Scholes.” ”Vem är det?” Fox såg sig omkring inne på kaféet. ”Jag ringer från Pancake Place. Han var här förut och vi tror att han glömde något.” ”Ett ögonblick så kopplar jag fram er.” ”Tack.” Fox avslutade samtalet och började samla ihop papperen. ”Snyggt”, sade Tony Kaye. Sedan vände han sig till Naysmith: ”Då var det dags att ta på sig lilla varseljackan igen, Joe. Och starta tryckluftsborren …” 16
I_Rankin_En omöjlig död_CS4.indd 16
2012-02-27 14.31