K apitel 1
I Den unge mannens kropp låg lutad mot en nedklottrad vägg i den smala gränden som utgick från Market Street. Huvudet hängde, med hakan mot bröstet, och händerna vilade på magen. Lite blod hade droppat på det vita skjortbröstet. Överkommissarie Alan Banks stod i regnet och tittade på medan Peter Darby tog de sista fotografierna av brottsplatsen. I de korta serierna av blixtljus såg regndropparna ut att frysa till is i luften. Banks var irriterad. Han borde egentligen inte alls vara här, i regnet halv två en lördagsmorgon. Som om han inte redan hade tillräckligt med problem. Han hade fått samtalet i samma stund som han klev innanför dörren efter en kväll i Leeds, där han hade sett Pärlfiskarna på Opera North – ensam eftersom hans hustru, Sandra, i onsdags hade kommit ihåg att välgörenhetsgalan som det var meningen att hon skulle ansvara för i kommuncentret i Eastvale, kolliderade med föreställningen på operan. De hade grälat. Sandra förväntade sig att Banks skulle strunta i operan, där de hade säsongsbiljet ter, till förmån för henne gala. Men envis som han var hade han gått ensam. Den sortens incidenter hade inträffat ganska ofta på sistone – att de hade gått åt varsitt håll – faktiskt så ofta att Banks knappt kunde minnas när de senast hade gjort något tillsammans. Den kristallklara melodin i duetten ”Au fond du temple saint” ekade fortfarande i bakhuvudet medan han tittade på när doktor Burns, den unge polisläkaren, började sin första under sökning in situ under det tälttak som brottsplatsteknikerna hade rest över liket. 5