1 London, november 1944 Med händerna i fickorna kurade Bert ihop sig ännu längre in i portgången. Jösses, vad kallt det var! Vinden som friskat i tidigare blåste fortfarande, men inte i byar som förut utan oavbrutet. Den var så kraftig att den blåste rakt igenom både rocken och overallen och tröjan som han hade under och den gick genom märg och ben. Och trots att hjälmen med bokstaven W fram, som betydde att han var lufträdsvakt, satt ordentligt på huvudet och knappast skulle flyga bort ens i den här stormen, grep han automatiskt tag i den. ”Du kommer att frysa ihjäl, Bert Cotter, som ger dig ut en sådan här kväll”, hade Vi varnat honom tidigare när han gjort sig i ordning i den lilla lägenheten i St. Pancras där de bodde. Hon hade insisterat på att han skulle ta på sig en extra undertröja. ”Och vad tjänar det till egentligen? Det hjälper inte att säga åt folk att släcka sina lampor. Det gör ändå ingen skillnad om det kommer en V-1-bomb.” Orden var bortkastade på Bert. Hade han inte själv sagt samma sak i flera veckor? London hade inte utsatts för någon ordentlig räd sedan i somras. Luftwaffe – det jäkla Luftwaffe som Vi kallade dem – hade till slut förbrukat sitt sista krut, det var i alla fall vad som sas. Nu fanns det bara flygbomberna att oroa sig för. De och de där nya V-2-raketerna som regeringen till slut medgett fälldes över staden, fast det hade de flesta människor redan förstått. Hur många gånger kunde, när allt kom omkring, mystiska explosioner skyllas på gasläckor innan folk började ställa frågor? ”Vad tror de egentligen om oss?” hade Vi allvarligt frågat 19
Vinterdöd_inlaga.indd 19
09-05-29 11.19.08