INTE EN JÄVEL KOM TILL MN BEGRAVNING
PETER WÄ HRBOR G
INTE EN JÄVEL KOMTILL MINBEGRAVNING
PETER WÄHRBORG
INTEENJÄVEL KOMTILLMIN BEGRAVNING
©Peter Währborg 2026
Förlag:BoD ·Books on Demand,Östermalmstorg1, 11442Stockholm,Sverige,bod@bod.se
Tryck:Libri PlureosGmbH, Friedensallee273, 22763 Hamburg,Tyskland
ISBN: 978-9-1813-4938-2
FÖRORD
Vemkunde anadetta?Hur oftahar vi inte ställt ossdenna fråga? Vi vetjuatt tragedier inträffar,”meninteså häroch inte nu ochinte….” ochsåvidare. Av allt sökande ilivet tordedenna frågaoch alla dessföljdfrågor vara lika vanlig somviktigför ossatt söka svar på.Ibland är det tillfälligheter somavgör våra livsöden,men likafulltsöker vi efter bakgrunden, orsakerna, särskilttilldet förfärliga ochtillsynes obegripliga. Detärviktigt förvår fortsattaöverlevnadeller åtminstone föratt försöka undflyvår undergång.
Människan leversin historia även om inte allt är tillgängligtför ossivårahjärnors esoteriska minnesrum. Därrymsalltdet somhjärnantillägnat sig,ävendet vi själva inte varitmed om,men kanske läst ellerhörttalas om.Därigenom blir vi en del av en större helhet, denvärld vi leverioch harlevti.Det är idenna svårfångade världhuvudpersonerna idenna bokframlever sina liv. Inte så mycket föratt förstå motivenför sina tankar ochhandlingar,eller drivkrafterna bakomdem,kanskemer drivna av den ständigtnärvarande känslan av otillräcklighet.
Jaghar sagt det förutmen det tålatt upprepas.Verkligheten harmånga fasetter, så ockoverkligheten,somtärsant, annatkunde vara det. Detärdet somstundtals gör verkligheten så overklig.
Ettstort ochinnerligt tack till alla somvarit migbehjälpligmed kunskaper, manusläsande ochtillrop.Många är de somhjälptmig på resan. Ettstort tack till JohanSwahn, Håkan Stavmyr, LennartLundqvist,Marie Escar, Christer Währborg,Björn Hammar ochmånga fler sombidragitmed kunskapmen inte namnges.
Slutligenett stortoch innerligttacktillmin familj:Lisbeth,Zina, Luna,Cindra, Kim, Olle, Elis ochHarrison(hund!)
PROLOG
Detvar mörkt. Väldigtmörkt.Och kallt. Ingenstans attfästa blicken.Som om både tingen ochtiden upphörtatt existera.
Kroppen lågutsträcktpårygg. Dengav ifrån sig små fina vibrationer somövergick irenaskakningar.Var hanrädd,eller frös han? Hanvissteinte. Hankände ingenting. Känslorummen varheltobebodda.Allakänslorvar utsläckta,det förstodhan men blev osäkerpåomhan alls förstodnågot,eller bara drömde. Varhan någonannanstans än därförnuftet kundehjälpahonom attförstå? Hurskullehan kunnaveta? Så svepte mörkretinhonom igen ochalltblevåtertystoch stilla.
Närögonenöppnades igen vardet lika meningslöst ochintetsägandesom förra gången.Det fannsingenting attse, ingentingatt höra ellerförnimma. Skakningarna somnublivitkraftigaremanadeden vidhängandekroppen attrörapåsig.Han försökte tygladesvaga ochbångstyriga musklerna.Tillsin förvåning lyftes denhögra armenfrån kroppen ochuppåt.Han togialltvad hanorkade. Medett gnisslande ljud uppstoden springaovanför honomoch ettsvagt ljus sippradeingenom öppningen.Han hasade sig försiktigt uppoch möttes av en kväljandedimma.Det svagaljuset förblindade honom först menmejslade sakteligen fram konturer somtillslutblevtillbildereller mönster av någotslag. Kroppenskakade. Andhämtningenpåminde om ettgammalt accelererande ånglok medsittalltsnabbarepustande.Hjärtat rusade. Vardet rädsla tänkte han innanhan gled nerigenmed locket över sig.Den högraarmen orkade inte längre och förpassade honomtillbakatillmörkret. Detvar en märkligsyn hanupplevt underden kortastundenarmen orkathålla mörkretute.En synsom paralyserade honomavren ochskär skräck.
Omfamnadavmörkret bröt sigtankarna fram.Varförliggerjag här? Varärjag?Varför ligger jaghär imörkret?Ärjag kanske dödoch varför kommer jaginteihågnågonting? Mednya krafter lyckades hanlyftaarmen rakt uppännuengång. Locket, ellerovandelen, gnisslade lite mindre dennagångtyckte han. Jagärnog inomhus, tänkte han, iett kalt ruminsveptidenna märkliga smutsguladimma.För en stundtrodde hanatt hans sista stundvar kommen.Eller varden redandet?Han sågsvaga konturer av en altargång medtomma stolar längssidorna.Devar delvissvarta, sotiga,som svedda av eldslågor. Hanlade sig neroch då blev allt åter tyst,mörkt ochkallt.
Försin inre synsåg han flimrade bilder av en kistasom videnbegravning, man hankände fortfarandeingenting.Varförkände haningenting?Var dethansegen
begravning? Varhan verkligendöd?Hansförnuft vittnade om hans död. Kunde man dö iensamhet tänkte han, menhan kände ingenensamhet då hanlångsamtgledini evighetenslikakalla somkalarum svedda av hans eftermäle.Men hantänkte, ”varför komdet isåfallinteenjävel till minbegravning”.
KAPITEL 1
Alla kullar harenuppförsbacke. Åkersbacken varingen kulle. Inte förden sjuårige Alexander somhasade sigframpåknäna.Det varett berg.Hanskamraterhade mer ellermindretvingat honomatt bestigadetta ”berg” medlöfteomatt handärmedskulle upptas ideras indianstam iområdet, ”luvindianerna”.Enluv varenpojkepåbygdens modersmål. Misslyckades hanskullehan inte få vara medi stammen. FörAlexander vardetta en mäktig uppgift.Han ville, men kunde han? Han fick bara inte misslyckas. Hanförstod atthansyllebyxor skullebli rejält nersmutsade. Mammaskullebli arg, det förstodhan.Alexander hade varitmycket stoltför sina nyabyxor ochden finurliga gylfen meddubblaradergylfknappar.Det varinteoftahan fick nyaoch så fina byxor. Nu kändes detsom atthan satte byxorna på spel för attfåvaramed istammen.
Åkersbacken ligger iett ganska stortrekreationsområde nära en bebyggelse från1940-taletsslut. Detärett kuperatområdedär berg ställvis gårupp idagen.För attnåtoppen av kullen måsteman forceragenom gammal igenväxt åkermark,moras,sly, en del lövträd ochglatt berggrund. Detvar en svår uppgift förensjuåring somstuckit hemifrån utan attberätta förmamma ochsom nu smutsadener sina nyabyxor.Den saktmodiga framflyttningen underlättadesavatt detvar torrtpåmarken. Dengula ”landslagströjan”med densvenska flaggani emblemet skulledockaldrig blidensamma. Hela tröjan bartydliga spår av allmarkoch växtlighet sompasserats. Alexander kämpade motstigningen av kullen ochvegetationen. Hans tankar upptogs heltavhur hanskulleta sigfram. Hankände till vägen. Detvar inte så svårt. Han hade ju varitdär förutmed sina föräldraroch sinbror, mennuvar det annorlunda.Nu skullehan själv klara densnåriga uppfärden. Tröttheten märkte hanförst då hanskulle resa sig uppför atttasig över en litenberghäll. Densvaga vindenräckteintetillför att svalka honom. Dropparavsvett sipprade nerlängs näsfåran.Det smakade salt,märkte han. Benenbar inte,han snubbladeoch fick kravla sig uppigenpåganskavingliga ochutmattade ben. Rädslan gjorde det inte bättre.Vad händer om jaginte klarardet?
Kanske måstejag skrika rätt ut ochdåfår jagaldrig vara mediluvindianerna,tänkte han. Benenbåde darrade ochvacklade.
Trotsvårenstappraförsökatt brytaigenomsenvinterns mörker meddessråa kyla infannsig både skymning ochmörkersom framkallade de mest mångskiftande känslor hos både barn ochvuxna.Den mödosamma klättringen ochalltoftarehasandet togtid. Detbörjade verkligenskymma. Detskrämde honom. ”Mörkerärotäckt, tarjubortallt
man kännerigen”,tänktehan.Alexanderkände plötsligtdoften av rädslan, ettvibrerande obehag som fick alla dofter attbli starka.Det vardåsom känslanavotillräcklighet grep honomsåstarktatt hanförlorade fotfästetigen. Hanblevliggandepåberghällen. Tankarna varuppgivnaoch desperata. Hanförsökteigenmen benenville inte.Han var trött, mycket trött. Så trötthadehan aldrig varit, tänkte han. Hanladesig nerför attvila.
Liggande på berghällen måstehan ha somnat förnär någonkom ochruskadehonom iaxeln kisade hanupp motenpojkei hans egen åldereller kanske någraåräldre.
”Hej, vemärdu”,frågade hanmed viss förvåningoch viss tveksamhet.
”Hej, jagheter Thomas”.
”Jaha, jagsnubblade visstlite” försökteAlexander.
”Nä, du sov noglitetrorjag.Jag träffade dina kompisar uppe itältetpåtoppen.De berättade förmig om digoch attdu skulle ta digdit uppsjälv.Duser tröttut”,fortsatte Thomas.
Alexanderreste sigsaktmodigtupp på knäna. Hanvar verkligentrött.Benen vaggade fortfarande. ”Varförärduhär?”,frågade hanså.
”Tänktedubehövde lite hjälp. Jagfattade attduinteskulleorkahelavägen så jag gick nerenbit föratt möta dig”
”Jaha, varfördet, spejar du åt dom?
”Nej, nej. Du vetju inte vemjag är förstås”,började Thomas.”Mammaoch pappahar precis flyttatiniÅkershus, så jagbarakikade runt lite.Mamma vetinteatt jagärhär, så jagtyckte det varspännandeatt kika runt lite.Ja, så hördejag av dina kompisar där uppe attdom sagt till dig atttadig upptilltoppenalldeles själv”.
Åkershus är ett flerbostadsområdesom uppfördes någraårefter andravärldskrigets slut. Sverigestodtillstordel utanför detta förödandekrigoch blomstrade till följdavatt man undslappkrigets ödeläggelse. StadsdelenÅkershus varbyggt efter en kubistiskmalloch blev därmed etttidigt exempel på denfunkisstilsom blev populärunderdeföljande decennierna.Det varden lillastadens modernaste bostadsområde ochblevockså en förebild förhelalandet. Detvar en ynnest förAlexandersföräldrar attfå flytta in idetta område. De fem flerbostadshusen kännetecknas av en fyrkantigplanlösning medtre våningar,delvismed balkongeroch symmetriska flyglarsom lämnade en öppenyta som sluttade nermot strandentillden närliggandesjön. Stadsdelen beboddeshuvudsakligen av statstjänstemän verksamma inom järnvägen somvar detpulserandehjärtat iden lilla staden. Även arbetarevid någraavdenärliggande stora industrierna SvenskaTobaksmonopoletoch HSB:ssnickerifabrikhadebosattsig här. Detär”en mösterbebyggelse”
hade socialministerGustavMöllersagtvid sitt invigningstalavområdet ”övervilken stadenkunde känna stolthet”.
Thomas och Alexander vandrade denkorta vägenfrån Åkersbacken till Åkershus. Alexandersaintesåmycket.Han varfortfarande tröttoch besviken på sina kompisarsom lämnat honomisticket. Destomer språksam var Thomas,hansräddareinöden. Thomas berättade atthan ochhansmamma ochpappa flyttatinienavradhuslängornasom låglängstner mot vattnet. De ansågs vara lite finare av bosättarna i Åkershus ochdevar lite dyrare atthyra också. Därbodde en del näringsidkare, någonredaktöroch till ochmed en riksdagsman från ArbetarepartietSocialdemokraterna. Hela Åkershusvar egentligen ettslags förverkligande av det folkhemsom Socialdemokraternapläderatför isin retoriksedan fleradecennier tillbaka. Thomas pappavar ordförande istadsfullmäktigeoch en hängiven socialdemokrat.Han vardessutomgod vänmed densocialdemokratiskeriksdagsmannensom bodde i samma radhus. Thomas fortsatte prata helatiden medandelångsamtspatserademot de tre flerbostadshusen utmedvägen. Alexanderbodde idet andrahuset,”tvåan”gemenligenkalllat. Alexanderlyssnadeknappt. Hanstönade mestefter sitt tappra försök attbestiga ”berget”.
”Hejdå Thomas,numåste jaggå upp. Mammakommerbli jättearg föratt jagvarit bortasålänge ochför mina smutsigabyxor”.
”Hej då Alexander, vi ses nogsnart igen.Jag brukar gå upppåtvåansgårdoch kolla ibland.Jag trivsfaktisktganskabra idet härfolkhemmet”,sahan ochfnissade lite åt det fina ordhan lärt sig av pappa.
”Dåträffas vi kanskedär”, sa Alexanderoch vekavoch uppmot sintrappuppgång.
Alexandervar fortfarande lite rädd,det varjuganska mörktute nu.Men mestvar han tröttoch besviken.Ansiktethade iallafalltorkatupp så varken svetteller tårarskulle förrådahonom.När Alexanderringdepå dörrklockan kommamma Sigbrittfarande.
”Var harduvarit?Jag blev så orolig ochvar faktisktpåväg attgåutoch leta efter dig. Detbörjar ju bliriktigt mörkt.”
”Jag harträffat en ny kompis somprecis flyttatiniradhusetnedanföross.Visattoch pratade ganska länge”,ljögAlexander.
”Men du måstesägatillnär du försvinner så där. Jaghar inte sett digpågårdenheller. Varhar du varit?,Duvet ju attomduskall gå någonstans måstedukomma uppoch berättadet”,förmanade hon.
”Ja, menjag berättade om sjön ochbadplatsen, kallbadhuset ochallaandra ställen här”,svarade Alexander. ”Och så ramladejag på släntenutanför derashus.Det är därför jagärlitesmutsig”, fortsatte Alexanderatt ljuga.
”Lite!” nästan skrekmamma Sigbrittdåhon upptäckt hurhan sågut. Menhon var en mycket varmhjärtadoch godmor så hon besinnade sigsnart.”Ta av digbyxorna med en gång.Jag skall ändå bort till trean ochtvättasnart”.
”Trean”var bostadskomplexetlitelängrebortmot Åkersbacken.Där kunde manbeställa tvättidengångvar sjätte vecka.Där fannstvå storaoch blåtvättmaskiner.Devar nyaoch mycket populära eftersomde flesta husmödrartidigarefåttkokaupp tvätten igrytorför attsedan gnugga tvättenför hand på etttvättbräde ochtillsistsköljamed vatten. Mitt på golvet fannsencentrifug somgav ifrån sig fasanfullavibrationer och oljud. Efter centrifugeringen skulle lakan ochdukar manglasienstorstenmangelvilket varnog så kompliceratdåträrullarna skulleplacerasi viss ordningoch likaså tasuti en viss bestämd ordning föratt mangeln inte skulle spåraur.
Nu vardet de nyinköptabyxornasalltför tidiga turatt virvla runt itvättmaskinen ochcentrifugen somtorkadebåde byxoroch lakan på bara någontimma.Hon såginte särskiltgladutoch Alexander skämdes lite,men detvar hanrättsåvan vid. Alexander brukade följamed till tvättstugan, inte minstför attdet fannssåmånga spännande maskiner där.
MammaSigbrittoch pappaSixtenbodde medsinatvå barn ienvälordnad trerumslägenhet. Mammavar hemmafru ochden sombestämde iköket, även om hushållsarbete inte varhennes favoritsysselsättning.Iköket fannsockså ettlitet kylskåpsom kunde hållamaten färsk.Villeman så kundeman hyra in sig ienandelsfrysnågra hundra meter längre bort.Mamma Sigbritttyckte om attsaftaoch sylta. Hontog gärnatillvara på allt somskogenhade atterbjuda viddeutflykterhon ochAlexandergjordeför att plocka bäroch svamp. Hennes störstaglädjekunde dock skönjasdåhon fick traktera sin fiol.Hon varmusikaliskoch mycket intresseradavkultur. PappaSixtenhade fullt uppmed sittjobb.Han hade börjat somgjuteriarbetare, mendåSigbrittkom in i bildenmanade honhonom attsökaett jobb medbättreframtidsutsikter. ”Statens kaka är litenmen säker”,brukadehon säga ochdärmedkom Sixtens blickar attriktasmot SJ redantidigtideras äktenskap. Sixten varförnöjd meddetta,ävenomarbetstiderna varmycket oregelbundnaoch stundtalsmycket tröttandepågrund av allt nattarbete. HemmafruSigbritthade ansvaret förfamiljensinköp,matlagning, tvättoch städning närlokbiträdet Sixtenkämpade medförsörjningen.
Alexanderhade parkerat på sittrum.Yllebyxorna hade byttsutmot lite sladdrigareträningsbyxor. Hankände sig fortfarande arg föratt kompisarna hade luratpåhonom denna klättring somslutatmed atthan tuppade av.Det vartur att Thomas kom. Hanverkade jättebussig ochlättatt vara tillsammansmed.Han hoppades få träffahonom igen.Då skulle hanberätta meromdet hangillade allrabäst, attmetanerei dennärbelägnasjön.
Därkunde hanstå längeoch intensivtkoncentrera sig på flötet. Därfylldes Alexanderav en ro somaldrig lämnade utrymmeför tankar på allt hanmåste.Det varsom en annan värld, tryggmen spännande. Hanbrukade tänkapåhur hanlekte iden lillasandvikenoch åkte skridskor på sjön då isenlagtsig.Då blev hanett medsjön, vassen,desmå vågorna, strändernaoch denförunderligavärld somkalladesnaturen.Det nappade inte alltid,men ibland fickhan fleranapp. Någongångemellanåthängdeensprattlande fisk på kroken då han drog upp. Detvar fördet mestaenmört. Hanhadelärtsig attdessa silverglänsande små fiskar medsinarödaögonkalladesså. Demskulleman inte ätasade flesta,men han hade minsannätitupp flerastycken sommamma stektåthonom.Han tyckte attdet var lite läskigtatt ta fisken av kroken så ibland sprang hanheltenkeltupp till mammaoch badhenne ta av fisken till fastighetsskötaren Herman Sandsskrockandeförtjusning.Han verkade alltid vara på vägfrånnågot uppdragilägenheterna.Han hette egentligen ”farbror Sand”samamma,men hankallades mestför Kvicksand eftersomhan alltid försvann illa kvicktdådet varnågot arbete på gång berättadehon iförtrolig ton. Alexanderälskade verkligenatt stådär nere vidsjönoch gärnaensam.Det varsom atthan befann sig ien alldeles egen stor ochskimrandesåpbubbla, tyckte han. När Alexanderstoddär nere ensam brukade hantitta på de tågsom rullade fram på andra sidan sjön.Eftersomdet var nära till stationengickdeganskasakta.Han tyckte om tåg. Detkom ganska mångatåg. Denlilla stadenvar känd föratt vara en knutpunktför tågtrafik. Ibland undrade hanom det varhanspappa somkörde tågen. Hanvissteju inte riktigtsäkert. Hanförsöktealltid räknavagnarna.Det varsvårt förhan hade precis lärt sig atträkna ochänmindresåfort somvagnarna forfram. Hanhade självåkt tågnågra gånger till mormor ochmorfar. Det varspännande. All denupprymdhet hankände då överfördehan på alla de tågsom rusade förbipåandrasidan sjön.Fantasierna flödade.Var komdesom åkte medpåtåget ifrån? Vart skulle de?Det varsom en film för Alexander därkulissenräcktetillför attskapa helaskådespel.Fisket varintebara fiskeför Alexander.Det varresor genomalltsom hans fantasikunde frambringa.
Nästadag gick Alexanderner till sandlådan på gården.Det varbästatt hållasig nära fönstret därmamma kunde se honom. Hanville inte göra mammaarg ellerledsenigen.
Honhade sagt atthan kanske till ochmed hade förstört sina nyabyxor.Det gjorde honomännuargarepåsinakompisarsom fått honomatt kravla upppåbergetoch misslyckats medatt kommaändaupp.När Alexanderblevarg kundehan bliriktigt arg.Han hade lärt sigenhel delsvordomar ochdeanvände hannär hanberättade för kompisarnavid sandlådanomgårdagens utflykttillÅkersbacken.När någradubbade ”luvindianer” komner till sandlådansvingadeAlexander en bandyklubba motdem. Hanskulleminsannvisaatt hanintegickmed på vadsom helst.Efter atttumultetlagt sigkom Thomas gående från radhuset därhan bodde. De hejade hjärtligtpåvarandra direkt. Thomas satte sigförsiktigt på sandlådans kant ochtittade på Alexandersom redansmutsatner sigrejält.Degrå gympabyxorna varbåde blötaoch smutsiga. Efter en stundsatte sig Alexanderockså på trävirkeskantenavden storasandlådan.
”Hur gick det medbyxorna”, frågade Thomas.
”Äsch, mammatvättade dom. Honblevganskaarg.Fan också.”lade hantillför att visa sinförtrogenhet med dennavokabuläroch förklara sittmissmod.
Thomas nickadeoch log. ”Jag svär aldrig”, sa han. ”Var hardulärtdig det?”.
”Jag är bra på det. Närvibodde iTenhult.Ja, vi bodde därett taginnan vi flyttade hit, så brukade jaglärautsvärord ochkunde få upptill25öre förvarje nytt ordsom jaglärde de andrabarnen”.
”Duärjurenaaffärsmannen”,utbrast Thomas.
”Va, vadå?Det gick jättebra”. Hanförstod noginteriktigt ordet affärsman. ”Men det blev svårareoch svårare. Jagtroratt det blev lite fördyrt”,svarade Alexandergodmodigt.
Efter en stundbörjade Thomas attberätta om sigsjälv.
”Jag harintehaft så mångakompisar”, börjadehan.”Pappaoch mammaärganska stränga. De skullebli helt tokiga om jagsmutsadener mina byxorsom du gjorde igår. Jagfår inte sväraoch inte bliarg heller, då fårjag skäll av pappa. Närjag skall börjafyran nästaårsåvilldom attjag skall kunnaalltjag redanlärtmig iskolan. Pappahar förhör medmig nästan varjedag.”
Alexandertittade förvånat på honom. ”Får du vara uteoch leka då?”
”Jag skall inte leka på detsättetlängre, tycker dom. Pappatyckerjag skallläsaböcker ochmamma attjag skall spelapiano”, svarade Thomas.
”Men fårdufölja medmig ochmeta, tror du?Jag brukar meta nere isjön, detär jättekul”,föllAlexanderin.
Thomas fortsatte oombeddatt berättaomsig ochsin familj. ”Jag haringasyskon.Du harvisst en storebrorsa. Detärlitetråkigt attintehanån attprata medhemma.Ibland blir jagjättearg,särskilt på pappa. Menhan är nästan aldrig hemma. Hanhållermest på medpolitik ochsånt.”
Alexander visste inte riktigtvad det var, menförstod attdet måstevaranågot tråkigt.
”Jagkan iallafallmycket”,fortsatte Thomas.”Gillar du skolan?” frågade han.
”Jag gåriförsta klass bara.Vihar en snällfrökenoch jagtyckerdet är kulatt gå dit”.
Så plötsligtreste sig Thomas.”Nu måstejag noggåhem.Det är snartlunch”.
Alexandertittade förvånat på honom. Hanvissteknapptvad lunch varför någonting heller.
Alexander och Thomas metade aldrig tillsammans. Thomas strökomkring iutkanten av alla lekar ochupptågsom barnen på gården deltogi.Han varaldrigmed föratt leka ”burr” eller”gömme”.När Alexanderfrågade Thomas om hanville vara medpånågot så gled hanundan ochmeddelade Alexanderatt hanjustnuhöllpåatt lära sigalla flaggorivärlden ochatt hanmåste övaoch repetera ofta. Hanvar medengångdådet varlåtsaskrigmellanettan ochtvåan.På detstora grönafältetmellanhusen utspelade sig detta spektakelsom mest varpålek,men stundtalsmed en allvarligunderton.Låtsasbössoroch ofarliga pilbågar kunde ibland avlösasavenspark på smalbeneneller en kraftig knuff. Thomas brukade vara mediblandfastatt haninte fick försinaföräldrar. Hantyckte om attorganisera trupperna ochville gärnavarabefälhavare.Han varbra på det, menliteudda. Hanbar gärna en leksaksuniform somhan fått av sina föräldrar ochskrek gärna ut ordertillallafråntvåan.Alexandertyckteatt hanliknade korpral Revärsom hansetti en ny serietidningsom hette91:an.
Åkershus varenfridfull plats. Ettvälordnat litetområde istaden. De allra flesta trivdes bra medområdet ochmed livet. En dagomsommarenslogplötsligt en socialbomb nersom skakade om de flesta iområdet. Manhadehittatenkattsom manglats ien centrifugitreanstvättstugaoch körtsrunttills dess bara slamsorblevkvar. Ryktet spred sigsom en löpeld genomhelaÅkershus. Vemhadeutförtdetta illdåd,vem kunde vara så gemen? Denavskyvärdahandlingenlämnade ingenoberörd ochryktetspred sig ochförvanskadesför varjegångdet återberättadesi tvättstugan, ikonsumbutiken,hos frisören,iden lillalågstadieskolaneller isandlådorna.Någon hade förvandlatdetta lillaidealsamhälletillen osäkerplats.Allatanteroch farbrödervar arga ochupprörda. Idetta lillafolkhem hade någongåttvidaövergränsen fördet acceptabla.
KAPITEL 2
En mörk skugga beslöjadevästvärlden. Den22oktober 1962 klockan 19.00framträdde dendåvarande presidenten iUSA,JohnFKennedy,iett TV-sänttal till USA:sbefolkning.Den svenskejournalisten Arne Thorén följdeoch tolkade taletsom direktsändes iSverigesRadio.Det varett ödesmättat talsom beskrevatt Sovjetunionenunderdess president,NikitaChrusjtjov, hade placerat uppskjutningsramperför kärnvapenmissiler utmedKubas kust.Ensovjetisk marinarmada varpåväg motKubaför attladdadessa ramper medkärnvapen.I sitt talvarnade KennedySovjetunionen ochdessledareför attanvändning av ”kärnvapen motnågot land på västra jordklotetskulleledatillen totalvedergällningsaktionmot Sovjetunionen”.Kuba, belägetcirka 15 milfrånFlorida, skulleutrustasmed kärnvapenmed en räckvidd om hela 180mil,tillräckligt föratt utplånabåde Washington,rymdbasen Cape Canaveral, MéxicoCity, Panamakanalen ochalltannat inom 180 mils avstånd.
Sixtenoch Sigbrittlyssnade andäktigt.Sixten, medsittmörka ochglesa hår, ströksig om huvudet så attdelängrehårtestarna lämnadehjässan.Han sågrädd ut tyckte Alexander, orolig på ettsättsom Alexanderintekände igen. Hanvar ju annars noggrann med hurhåret lågoch ganska strikt isin framtoning.Sigbrittöppnade munnen föratt säga något, menhejdade sig, villevänta atttalatilldessdelyssnat färdigt. Både Sixtenoch Sigbritthade engageratsig iSvenska Freds- ochSkiljedomsföreningen,det visste Alexanderför hanhade varitmed på fleramöten.Han höllmed om föreningenspacifistiska åsiktersåung hanvar,baratio mensnart 11 år. Alexanderbävade införtankenomkrig.
Inattlampans sken började Alexanders föräldrarsamla sig något. PappaSixtenförklarade vadArne Thorén sagt ochvad budskapet frånpresidentenkunde innebära. För första gången fick Alexander veta attatombomberbarahade släpptsövermänniskor tvågånger. PappaSixtenberättade om hurett amerikanskt flygplan fälltatombomber över städerna Hiroshimaoch Nagasaki iJapan på direkt orderavden amerikanske presidentenunderandravärldskrigets slut.
”Den första bomben släpptes ovanförstadenHiroshima ochexploderade flerahundra meterovanför staden. Allt iden stadenförsvannfrånjordens yta. Denstadenvar ungefärlika stor somvår stad”, sa Sixtenoch vände sig mot Alexander. Isamma stund ångrade hansig,Ångrade atthan uttrycktsig så brysktoch dramatiskt. Alexandervar ju ändåbaraett barn,tänkteSixten, menhan kunde inte riktigtbärgasig,”ochvet du vaddom kallade bomben?LittleBoy sombetyderliten pojke. Förfärligt”, utbrasthan
förargat.”Barn är ju förhögefarao de enda somintestartat krig,men alltid fått lida fördet”,fortsatte han.
”Ja, så dumt”, svaradeAlexanderockså hanmärkbartpåverkadavmammasoch pappas reaktioner.”Vardet längesedan?”
”Intesålänge sedan. Detvar åretefter dinbrorJanericföddes. Bomberna dödade eller skadade flerahundratusen människor”,svarade pappaSixtenoch mammaSigbrittnickade instämmande. ”Det varett illdådfrånamerikanernassidasom förändrade världen totalt”, fyllde mammaSigbritti.
”Dom måstevarabakom flötet”,sa Alexandersom lärt sig attuttrycket inte bara hade medmeteatt göra.
Både Sixten ochSigbrittlog åt sonens lustigasammanfattning. Radioutsändningen från 1962 etsade sig fast iAlexandersminne. Rädslan klingade succesivtavitaktmed attmamma ochpappa liksom alla andrapratade mindreomden kris somutspelatsig på Kuba.Respekten förkärnvapen ochenvissoro dröjde sig dock kvar hos Alexander. Hanhade förstått detfasansfullamed kärnvapenoch skaffat sig så mycket information hankunde om detta ogripbarahot motallamänniskor ochallaandra levandeväsen på jorden.Pappa Sixtenberättade till Alexanders ohöljdaförvåning attSverige haft ochdelvisfortfarande drev ettkärnvapenprogram. Dethade bedrivitssedan lång tid tillbaka. NärAlexander frågade meromdetta märkliga projektsåsvarade pappaSixten. ”Först villeman börjatillverka svenska kärnvapen,men så börjadeSocialdemokraterna vackla,man tyckte alltså olika inom detpolitiska partisom hade avgörandet isinahänder”, berättade han. ”Man bestämde sig föratt fortsättasatsningen på så kallad kärnenergi, sammaslags energi som finnsikärnvapen,men bara föratt användas förciviltbruksom attgöraelektricitet ochvärme. Detskullealltsåinteanvändasför attgöra bomber.Det konstiga varatt Socialdemokraterna,det störstapartiet alltså,inteville berättavad de tyckte.Man höll heltenkelttystomatt någraville ha atombomber ochandra inte”.
”Varfördå?”, undrade Alexander.
PappaSixtenfortsatte förklara.”Militärenoch de andrapolitikerna,ideborgerliga partierna, villehakärnvapen.Det skulle fungerasom avskräckning så attandra länder inte skullevågasig på attkriga motSverige.Depolitiskapartierna hade olikaåsikter ochidet störstapartiet,Socialdemokraterna alltså,hade manockså olikaåsiktersådet blev egentligen ingenting säkert bestämt.
”Men frågade manintefolkvad domville?” frågade Alexander.
”Nä, det gjorde maninte”,svarade pappaSixtenkortoch koncist.”Mendet bildades mångaolika gruppersom varemotkärnvapen ochatt mantillverkade atombomber. Någrakändaförfattareoch journalister gavröståtmotståndet ochsavad domtyckte. Olika namninsamlingar medprotester dökockså upp”.
Exaktklockan 05.46 inträffade detsom inte fick hända.Det somaldrig skulle glömmas ochaldrig upprepas predikadedegodtrogna.
Thomas och Alexandervar barndomsvänner. De varolika trots den gemensammauppväxten på detsmåländska höglandet. Livet fördedem allt längreifrån varandraoch den ständiga frågan –varför? -skulle aldrig få sittsvaromderas historia inte rullats upp.I detta ligger spänningen, sökandetoch kanske svaret på någraavvår tids viktigaste frågor.
Författaren har en lång ochbrokig historia som läkare och psykolog medstor erfarenhetavskilda människotyper.Hansskönlitteräradebut handlade om denförsta genomfördahjärntransplantationen.Idenna roman målar han ut ettscenario som är minst lika fasansfulltsom att byta hjärnor på människor. Med vårsträvan attalltid söka bekräftelse på våregen världsbild blir vårständigt gäckande otillräcklighetbåde farlig och rent av livsfarlig. Ser maninte bakåt får man verkligenseupp!
