NÄ RS AN NI NG EN SJ UNK ER
HÅKANSJÖLANDER
Närsanningen sjunker
NÄR SANNINGEN SJUNKER
En romanavHÅKAN SJÖLANDER
©Håkan Sjölander2025 Förlag:BoD ·Books on Demand,Östermalmstorg1, 114 42Stockholm,Sverige,bod@bod.se
Tryck: LibriPlureos GmbH,Friedensallee 273, 22763 Hamburg, Tyskland
ISBN:978-91-8134-848-4
KAPITEL 1
Jaggicklångsamt. Vårsolensförstastrålar värmde minryggdär jag gick Hornsgatan fram.Trots attjag bordehabråttom kundejag inte förmåmig attskyndapåminasteg. Äntligen hade vårenkommittill Stockholmefter en lång ochkall vinter.Kalli dubbel mening,både medtanke på klimatet ochävenurett rent personligtperspektiv. Just nu kändes detändåsom om jagkommittillfreds medtillvaron.
Jagvar på gränsentilleuforiskdär jagsakta flaneradeivårsolen.
Jagkvävdeenplötslig impuls attslå migned vidgatuserveringen somjag just passerade. Impulsen atttaden första mjukglassenför säsongenvar stark, menjag lyckades motstå den trotsallt. Utan att överdrivaskullejag gott kunnastannadär jagvar förrestenavdagen om jagintehaft en ryggsäck av plikteratt släpapå.
Dessakorta stunder av harmonivar någotsom jaglärtmig attta vara på ochinteslarvabortpånågot så trivialt somarbete. Manvet aldrig hurlångtid det tarinnan ögonblicketkommeråter. Fånga dagen.
Menmin nyfikenhet fick migatt fortsättamin planeradefärd motSödersjukhuset, även om detgicki saktamak.Jag kändedet närmastsom en rebelliskdemonstration närjag nonchalerade omvärldenskravoch saktaavoch gå imin egen takt.
VidTimmermansgatan vekjag av från Hornsgatan ochstyrde minkursraktmot sjukhuseti fjärran. På avståndkunde jagsehur dess skorsten tornadeupp sigmot horisonten ochvisadevägen som ettriktmärke.Lugnetoch vädret passademin sinnesstämning som hand ihandsken. Enkelt ochokomplicerat, bara flytamed iden makligaströmmen.
Södermalmsgator lågöde då de flesta människorbefannsig på sina arbeten. En stressad brevbärare skyndade plötsligtuturenport
ochsprangnästanomkullmig därjag isakta mak flanerade. Han sågpåmig medenirriterad min, somomjag störde ordningenför attsedan rasktdykainienannan portöppning.
Detfanns tydligen människorsom inte befann sigisamma sinnesstämning somjag.
Detdoftadedammnär jagpasserade vårens första borstbilar som städadeupp stadensgator efter vinterns sandning.Flitiga somarbetsbin följde de trottoarkanterna ochtrolladebortspårenefter en lång sträng vinter.Att se dessagulatraktorer från gatukontoret var isanning etttydligtvårtecken.De hjälpteytterligaretill attbygga på minkänslaavatt viljafånga ögonblicket.
Klockanvar inte merännio på morgonen.Jag tänkte på dettelefonsamtaljag fått sammamorgonför bara en timmesedan.
–Skyndadig ochkom hit, hoppaur pyjamasbrallorna nu.Jag tror du kommer atttacka migefteråt om du kommer.
Rösten varupphetsad ochbefallande.
–Nu? hade jagsvaratmed tvivel irösten.
Jagvar inte specielltroadavatt få mintilltänktasovmorgonförstörd, ochdet behövdes fler argument än så föratt få migatt överge sänghalmen.Telefonsamtalet komfrånenbekantsom arbetade på Södersjukhusets intensivavdelning, Ulla Svensson.
Om Ulla hade hört migkalla henneför bekant hade jagförmodligenlegat illa till.Vivar mycket goda bekanta, om du förstårhur jagmenar.
Ulla varfrånbörjanentillfällig bekantskap sompånågot sätt permanentatsig somjusttillfällig bekantskap imittliv under flera år nu.Men vi förstodvarandra väloch vi umgicksutankomplikationernär tillvaron kändes lämplig fördet.Tursamt noguppkomoch försvann den därkänslan av lämplighetnågorlundasamtidigt och lika oftahos ossbåda, varför vårrelationsom sagt varokomplicerad.
Iärlighetens namn måstejag erkännaatt jagtrivdes alldelesutmärktiUllas sällskap.Ullavar fascinerad av mitt arbete somjournalist på Expressen. Hontyckteatt mitt arbete varsåglamourös och spännande, någotsom jagsjälv oftasthadesvårt attkänna.Men mitt arbete skilde sigmarkant från hennes på mångasättoch detvar nog därsom hennes fascinationegentligen fanns.
Ulla tyckte sitt arbete somsjuksköterska varoglamoröstoch utan egentlig stimulans. Jagkunde kanske hållamed henneomdet till viss delmen kändesamtidigt en lätt smak av avundsjuka då jag tänkte på den nyttaoch tillfredsställelse honmåste –eller borde–kännanär arbetsdagenvar till ända.Detta specielltomjag jämförde hennes arbete medmitt. Jagkände stor respektför denna armé av underbetaldaoch hängivna systrarav Florence Nightingale-ordern. De fick migständigtatt kännamig onyttig, medendauppgift att grävaiandra människors olycka.
Hennes fascinationövermittarbetehadedock fleragångerinneburitatt jagsom reporter fått nyttig informationomnär detkom in någonpersonmed ettmassmedialt intresse på sjukhuset. Vid meränett tillfällehadejag,tackvareUlla, fått möjlighetatt skriva riktigtintressanta artiklar.
Dessaläste sedanUllamed stor tillfredsställelsesom om detvar honsjälv somskrivit dem.
Menomdet vardet somvar priset jaghadeatt betala,såkunde jagbetalamed glädje.
Mitt arbete på Expressenhadeinneburit attjag hade en någorlundajämnoch fast inkomstoch ettliv somvar förhållandevis händelserikt. Specielltom manmed händelserikt menarvarierande. Just variationernai arbetstidoch oregelbundenhethadegettsig mångauttryck under åren.Skilsmässa, magsår,dålig nattsömn,oregelbundnamattider ochen i detnärmasteokontrollerbarlängtan attfåordning ochredapåtillvaron.Livet variallafallhändelserikt isåmåtto attdet inte varenformigt.
Carl Magnus Svensson varmin chef på Expressen. Hanvar gammaligården ochmed sina sjuttonåri företagethadehan utvecklat en varseblivningomhur manspelade spelet.Otaligavar de stormar hanridit ut under åren ochhanstaktiskasinne hade alltid hjälpt honomatt hållasig kvar på toppen.Han varsom en katt mednio livoch landadealltidpåfötternaoavsett hurhögt hanhadeatt falla. Egentligen varhan mycket intelligentoch hade en knivskarpförmåga attsnabbtanalysera ochstrukturera tillvaron.
Mendenna förmågahadehan ingenlustatt användasig av om detintegällde attfrämjasin egen bekvämlighet. Hela hans
intelligenskapacitet gick ut på attständigtoch jämt göra så lite arbete sommöjligt, utan attdet förden sakens skullkunde slåtillbaka på hans person.Han varalltid mycket noga medatt sändarättsignaler tillsinaöverordnade ochbryddesig föga om vilkasignaler hansände till sina underlydande.
Hanpersonifieradetvå deviser, dels detlatinskaordspråket”låt dem hata,sålänge de fruktar”,delsdet amerikanska”slicka uppåt ochsparkanedåt”. Hanvar en person medbetoningpåvarje bokstav iordet ”chef”.Han lästemed förtjusningall managementlitteratur han kundekomma över somhandladeomdelegering. Jagmisstänkteatt hangjordedet av skräck föratt självbehövaarbetasnarare än en vilja attskapa en dynamisk organisation.Det märkligavar attallthan läste inom dennagenre tyckte hanheltokritiskt varbra. Jagsåg medvånda på närhan fick ettnyttbandfrånsin exklusivabokklubbeftersom hanhadeenlidelseatt praktisera sina nyvunnateorier på mig. Jag hade blivit hans privatatestkanin ochpersonligaverktyg ikarriären.
Självvar hans uppfattningatt hanmed åren utvecklatendjup förmågaatt manipulera sinomgivning.Heltomedveten om atthan varlättare attgenomskådaänett trasigtfönster.Han kundefälla kommentareristil med,
–Jag harensällsamförmåga attknyta bramedarbetare tillmig.
Jaghar handplockatvarenda en.
Viddetillfällen detvar sammankomstereller konferensertrivdeshan sombäst. Mednågra glas vinunder västen fann manofta honompompöst tillbakalutad medett upphöjtleendeimungipan.
Enligtegenuppfattning varhan en mycket lyckad ledare och chef.När hansåg sinegenspegelbildsåg hanendynamiskledare, en övermänniskanär detgälldeatt byggaupp engagemang hossin personal,det vill säga mig.
Carl Magnus varenpersonsom varmycketnogamed attnär de uppgifter han”delegerade”ledde till resultat somkunde uppfattas sombra eller nyttigtavföretagsledningen,snabbttaöverbollen och självskjutaden iöppet mål.
Hanhadesom sagt arbetatsjutton år iföretaget ochhadeofficiellt kläckt mångagodaidéer.Han varuppskattadavsinachefertack vare sinförmåga attalltidnåresultatidet hanföretog sig.
Jagtänkteoftapåhonom närjag vararg.Denna morgonhade alltsåUllaringt migoch medupphetsad röst berättat attpartiledarenför Miljöpartiet Torbjörn Kvarnhadetransporteratsintill sjukhusetiilfartoch imycketdåligtskick.Han svävademellanliv ochdöd efter atthablivitpåkördavensmitandebilist. Detfanns inga vittnentill olyckan ochinget vittne hade heller hört av sig tillpolisen.Hanslivlösa kropphadehittats på Sibyllegatan av ett tidningsbudsom varpåhemvägefter sintidningsrunda.Tidningsbudethadegivit honomförstahjälpen ochringt ambulans som medpåslagnablåljus hade transporterathonom till Södersjukhuset.
Torbjörn Kvarnvar Miljöpartiets starke manoch iegenskapavpartiledare figurerade hannaturligtvisofta ipressen.Han hade visatsig vara någotavett mediageni. Utan attöverdriva hade hanenexceptionellförmåga attlyckassynas ide flesta massmedialasituationer som kundevärva röster.Elakt förtal gjorde gällande attTorbjörnsprang så fort hansåg en journalist,och iregel hann hanäveni kapp dem.
Det fick vara hurdet villemed det, menfaktumvar atthan hade en mycket starkförankringbland sina anhängare. Utan överdrift kundeman säga attTorbjörnhadeprofilerat partietfrånatt ha varit ett flummigt oorganiserat vänsterorienteratparti till atthablivitett rumsrent ochaccepterat miljöparti.
Miljöpartiet hade nu under fleraårridit på densåkallade kvarneffekten. Torbjörn hade blivit synonymmed miljöarbetet iSverige. Attnudenne manråkat ut fördenna olycka varnaturligtvis en stor tragedi, menävenenstornyhet.
Detvar detsistnämndasom fick migatt masa migursängenoch bege migmot Södersjukhuset. Ochtrots vårsolensglans till ochmed skynda på mina steg något, om än inte överdrivet mycket.
–Jag tror inte attdetta harkommitutännu, hade Ulla sagt medupphetsad röst itelefonen,
–Det är tveksamt om enspolisen kännertillatt dettahar hänt ännu eftersomtidningsbudet somhittade honomringdedirekthit tillakuten. Härifrån kalladevibarapåambulans.
Jagkunde se henneframför mighur honivrigtstodoch talade i telefonen isjukhuskorridoren medrödblossandekinder.
–Hållhonom vidliv en stundtill,
sa jagonödigtnonchalantoch fortsatte,
–Kan du ordnasåatt jagkan få en exklusiv intervju medhonom närhan vaknar?
–Myckettveksamtom hanöverhuvud tagettänkervakna mer, svaradeUllatorrt.
–Jag förstårhonom,sajag ochångrade mitt ordval,men jag längtade tillbakatill kudden.
–Slutaoch fåna dig ochsättfartnu. Om du skyndardig så kanske jaglåter bliatt ringaAftonbladet.
Jagskrattade rått åt henneoch honreplikerade snabbt, –Duärskyldig migengod middag,ett partända ljus ochett ödmjukterkännande.
Honhängdeupp lurenoch jagfannmig självstående på golvet i mitt sovrum. Sängen stod hägrande ihörnetmen jagstålsatte mig ochgickinibadrummet.
Ulla hade ettganskastort inflytande över mitt livmed tankepå atthon bara varenbekant.
Jagnärmade migSödersjukhuset, sneddade över gräsmattan vid Ringvägenoch gick uppför denbrantabackensom leder fram till akutintaget. Promenaden gjordemig varm ikläderna.
Detvar ioch försig dumheter attgånär jagkunde ha åkttaxi menvårvädret ikombination medCarlMagnusspariverhadefått migatt användaapostlahästarna.
Hanvar alltid mycket kostnadseffektivoch noga medatt hålla kostnaderna nere.Det vill säga närdet gällde andrapersoners kostnader,mer än sina egna.
Jagsatte en ärai attförsöka varaCarlMagnusrakamotsats idet jagföretog mig. Då jagtog detför totalt otroligtatt hanskulleha ansträngtsig genomatt gå itjänstenhadevalet varitenkelt.
Redaninnan jag fick ögonen på ingången tillakutintaget hörde jagdem.Ungefär sex, sjupersonerhadesamlats utanföringången tillakutenoch derasupprördarösterhördeslångväg.Devar ivriga attfåkomma in mentvå ambulansförare ivitarockarspärradeeffektivtavvägen.De båda ambulansmännen stod medryggarnamot den stängdadörrenoch försökte på dettasättbilda en mänsklig vägg somhindradegruppen attträngasig in.
–Det varden nyheten, tänkte jagför migsjälv.
Detvar ingentvekanomatt denskränande gruppenavmänniskor varkollegortill mig, detvillsägareportrar.Hur kundedehahunnit hitföremig? Harandra tidningarbättrekanaler än vadjag hade?
Jagskullekanskefråga Ulla om jagborde kännamig svartsjuk?
Helt uppenbartvar dettaintelängrenågon nyhetsom jagskullebli förstutmed.Att se dessagapigaoch framfusiga kollegor fick mig attkänna migillatillmodsJag kändeigenmig idem ochdet gjorde migintestolt.När detplötsligt börjadeblixtrafrånkameror förstod jagslutgiltigtatt dennanyhet inte varnågon hemlighetlängre. Om jagöverhuvud tagetskullefå sällamig tillmediadrevet fick jagallt bjudatill.
Mitt hopp stod tillUlla. Jagbörjade så småttångra mintillfälliga alltför lättsammahållningtill livetsom jagkäntpåvägen hit. Kanske hade jagnu, just därför,missatmöjligheten atthinna förstutmed nyheten. Trotsmin inneboende lättjahadejag svårtatt acceptera attbli distanseradavminakollegor.
Mintävlingsinstinkt,som ibland varentillgångmen oftasten förbannelse,hadevaknattillliv inom mig.
Jagdrogmig utom synhållfrånakutintaget föratt få funderai fred.Ambulansmännenidörrenhadenufåtthjälp av en uniformeradpolis sommed sinmyndigabringaförstärkteden mänskliga murenvid dörren.
–Nifår lugnaner er,tänkpåatt dettatrots alltärett sjukhus, visa lite hänsyn.
Polisenvid dörren verkadevaranykläcktoch hans norrlandsdialektgjordefögaintryck på denluttradehopen av murvlar.
Hans uppmaningverkade inte lugnaned densamlade pressen, somistället genastsåg ettnyttintervjuoffer iden unga konstapeln,
–När komhan in? Leverhan ochkommerhan attopereras? Har hansagtnågot om hurdet gick till?
Murvlarnaslungadeut sina frågor somkulor från ettautomatvapensamtidigtsom de försökte passeradörrenintillakutmottagningen. Denungakonstapelnverkadegladöverassistansen från de båda ambulansmännen.Hansögonvisadetydligtatt hanvar
skärradavall uppståndelse.Ambulansmännenverkade fattaett beslut ochdrogsedan in denunge polismanneninnanfördörrarna.
Från insidanbarrikaderadededörrarnaordentligtoch nu kunde ingenjävel kommaöverbron.
Jaglämnade mitt skyddade gömställe ochskyndadeförbi folkhopenoch vidare bort till sjukhusets huvudentré.Där stod som vanligttaxibilarnauppradade isin evigaväntanpåuppdrag.Med bestämda steg gick jagframtillenkvinnlig chaufför somsattmed förardörrenöppen ochläste morgontidningen.
Jagraggladeframmot hennemed spelad dödsångest iminaögon.
–Akuten, stönadejag,samtidigtsom jagtog migåthjärtat och stödde migmed enahandenmot biltaket.
Jaghöllupp denandra ienvädjandegestframför mig. Hon sprang migtill mötesoch togtag om mina axlarprecisinnan jag segnadened på asfalten.Påpassligtöppnade jagbakdörren på hennestaxioch lätmig kollapsa in ibaksätet. Ismygdrogjag ettdjupt andetagoch höll dettills mina ögon villeträngaursinahålor och mitt ansikteantog en blekrödnyans.
Denkvinnligachauffören stirrade på migmed en förskräckt blick iett parsekunder sedantog denrationellahjärnhalvan över.Hon blev effektivitetenpersonifierad.Hon hjälptemig snabbt in ibilen, böjdesig in över migoch lossademin slips. Sedanladehon upp mina fötter på sätetoch försökte göra detsåbekvämt sommöjligt förmig imin väntan på döden.
–Tadet bara lugnt, sa hon, alltska blibra,duärunder vård om ettögonblick.
Honstängdedörrentillbaksätetoch skyndade sigsedan fram till förarplatsen.Med en rivstart varjag på vägmot akutintagetigen. Jaghadeinteimin vildaste fantasikunnattro attdet skulle gå så härlätt. Jagvar beredd attspela uppalltjag lärt migsom litenvid skolteatern, mendet behövdes uppenbarligen inte.Människan är igrunden god.
Taxin avverkadede tvåhundra metrarna tillbaka till ambulansinfartenpåmindreäntrettio sekunder.Med en lång signal på signalhornet banade honväg mellanreportrarna ochvidareframtillden stängda porten.Som genomentrollformel öppnades den ochjag varinne.
Stämningeninnepå akuten varspänd.Vitarockarsprangfram ochåter. Utanförkunde jaghöraminakollegors upprörda röster närdeförsöktepassera porten somvar hindretmellandem ochdet stora skopet.Jag förstodderas frustrationmen jagkunde inte låta bliatt kännamig väldigtnöjd.
Innanför murenblevjag välomhändertagen.Enänglaliksjuksystermed långtljust håroch medden vita rocken fladdrande efter sigliktskira vingar kommot mig. Honlog sitt allramildasteleende och hade jagintevarit friskskullejag ha trottatt detvar Sankte Per somkom.
Honladesin hand på mitt bröstoch medmiltvålduppmanade hon migatt ligga nedpåbritsen somraskt hade rullatsfram. Hon brötförtrollningengenom attbörja tala,
–Hur vardet fatt här? frågadehon medvärmländskdialekt.
–Hjärtat,svarade jagoch kördeandningstricket igen föratt få en passande ansiktsfärg.
Plötsligtinsåg jagatt detförmodligen varokloktatt överdriva mina krämpor. Risken varju uppenbar attjag skulle bliintagen på intensiven eller förpassadtill någonannan avdelning. På så sätt kundejag bliförhindradatt få kontaktmed Torbjörn Kvarn. Jag släpptedärförandan ochbörjade andasnormalt igen,
–Det bara högg till ihjärtat,fortsatte jagmed minnya insikt, ochfortsatte,
–Jag blev jätterädd, mennu kännsdet lite bättre.
Jagsläppteutenlångutandning ochsåg så pojkaktigutjag bara kundeförmå mig. Hennes ansiktsuttryck speglade tydligtvad hon tänkte om denna sjåpigakarlhon hade framförsig menhon behöll sinprofessionella hållning.Med ettljuvt leende sa hon,
–Det varväl turdet,doktorn kommer ochundersökerdig så snarthan kan. Undertidenfår du sättadig häri undersökningsrummet ochvänta på din tur.
Medendoft av parfym ochrengöringsmedel varhon strax ute från rummet lika fort ocheffektivt somhon hade uppenbarat sig.
Jagvar ensamoch inne bakom fiendenslinje.Ängeln hade knappt hunnitlämna rummet förrän jagvar uppe på benenigen.
Blodhunden inom mighadefåttvittringoch nu varjaktenigång. Fortfarandekunde jaghörade upprörda rösterna från mina kollegorsom trängdes utanförpågatan.
Närjag gläntade på dörren sågjag Ulla utanförikorridoren. Hon sågmig nästan genast ochsom om detvar den naturligaste sakeni världen komhon motmig ochsa,
–Såhär gårdet inte attuppföra sig, varnu så vänlig ochläggdig nedpåbritsen så kommer doktornsnart.
Medenelegant svepande rörelseplacerade Ulla en febertermometerimin munoch allaprotester varöverflödiga. Honstängde dörren in till undersökningsrummet ochvände sigmot migigen, –Bra attdukom,viskade hon. Hanliggerpåintensivenhär intill.
Tyvärr visade detsig attjag inte hade så mycket föratt vara iTorbjörnKvarnsnärhet. Hanvar mycket medvetslös ochvisadeinga somhelst tecken på attvilja slutaatt vara det. Jaghöllutpåmin post så längesom detvar uthärdligtmen till sist kundejag inte stanna kvar på avdelningenutanatt riskeraatt bliundersökt ochutskriven.
Jagkallade tillmig Ulla somgav migallade uppgifter somfanns attfå. Tyvärr visade detsig inte vara så värstmycketatt komma med. Torbjörn Kvarnhadehittats av etttidningsbud tidigt denna morgonpåSibyllegatan. Hanhadeuppenbarligen blivit överkörd av en bilist somsedan snabbt avvikitfrånplatsen.Enligtett anonymt vittne hade en mörk BMWkörtraktpå Torbjörn då hanskullekorsa gatanvid övergångsstället.Bilen hade från stillaståendeaccelererat mothonom utan attförsöka väja ellerbromsa. Dettabekräftades av polisensom hade konstateratatt detintefanns någrabromsspår vidolycksplatsen.Polisen arbetade nu efter teorin attett rattfyllo varitifarten.
EftersomTorbjörnKvarn varpartiledareoch en massmedial personhadestora ansträngningar gjorts föratt finnaden smitandeföraren. Alla efterspaningarvar dock hittills heltresultatlösa. BMW:n varsom uppslukadavjorden. Vadman nu hoppades på varatt huvudpersonensjälv skulle vaknaoch ge någraledtrådar.Torbjörn Kvarns tillståndvar kritiskt ochingen av läkarnahadekunnatlämna någrautsikterför utgången.
Minmöjlighetatt varakvarpåavdelningen börjadebli ohållbar samtidigtsom jaginsåg attdet inte fannsmer förmig atthämta där. Jagfriskskrevdärförmig självtillsjukhuspersonalensstora belåtenhet ochlämnade akutavdelningen. Välute på parkeringen utanförsjukhuset skyndade jagframtillentaxioch klev in.Jag tänkte inte längre på Carl Magnus spariver,nuvar varjekrona var välinvesterad.
–Expressen,sajag till chauffören somutanprotest hostadei gång bilen ochkörde iväg.
KAPITEL 2
Detvar telefonen igen.Återigenhadedesssignaltvingat migatt lämnaden varma, trygga sängen föratt bege migupp iden bistra verkligheten. Utanförmittfönster lågännumörkret tätt ochjag fumladeefter minklocka. Trepåmorgonen– jagsletåtmig luren. –AndersBurehär godmorgon, svaradejag medett tydligtstänk av ironii rösten.Iandra änden av lurenfanns detingenmedkänsla ochdet varlättatt kännaigen Carl Magnus Svenssonstorra röst, –Dubehövs härpåredaktionen om en halvtimme, förkunnade han.
Jagförstod attdet inte fannsutrymme förnågra invändningar så jagladepåluren utan attsåmycketsom fällaenkommentar.När hanvar på dettahumör vardet säkrastatt hållaenlåg profiltills dess atthanssyften hade klarnat. Attgöraannorlundavar somatt hållaenvargiöronen, varjestegkunde bliödesdigert. Detvar bäst attvetavad mangjordeinnan mangjordedet.
Jagplockadeupp minkostymsom jaglåtit landaöverryggenpå fåtöljen ivardagsrummet på minväg motsängenkvällen innan. Det kändes somomdet varför en kvartsedan.Byxorna hade visserligen blivit lite skrynkligamen de fick duga.Med vetskapomhur min chef fungerade visste jagatt hanalltidtrivdes bäst då hanvar bättre kläddänjag.Det stärkteväl hans självkänslaoch livetblevlättare för migatt leva närhanssviktande självförtroendevar underkontroll. Jagtog en sistablick ihallspegeln ochklevuti trapphuset.
Vadvar detsom hade hänt?CarlMagnushadevarit allvarlig och bekymrad ochjag förstod attnågot viktigtvar på gång eftersomhan varpåarbetsplatsenvid dennatidigatimme.Det varmycketolikt honomför attanvända ettunderstatement.
Närsanningen sjunker
En explosiv thriller om idealism, svek ochden största sjökatastrofenimodern tid.
När miljöpartiets ledstjärna TorbjörnKvarnhittas livlös på en gata iStockholm dras journalistenAndersBurein ienhistoria som luktar både politik ochsvek. Ispåren av mordförsök,politiska intriger ochen radmisslyckade miljöaktioner leder spåren till färjan Estonia– ochfram till den natt då sanningen sjunkertillsammans med fartyget.
Detsom börjar som enjakt på en smitande bilist utvecklas till en konspiration där högaideal blandas med mörkahandlingar.Under ytan finnsenorganisation som är bereddatt gå längreännågon anat. Anders insersnartatt han själv blivit en brickai ettspel där människor försvinner,bevis manipulerasoch där ett enda felstegkan varaödesdigert.
”Närsanningen sjunker”ärenpulshöjande thriller om hur långt människorkan gå förenövertygelse. En politisk thriller om idealism, svekoch denstörsta sjökatastrofenimoderntid.
Denna bok är en fiktiv berättelse. Alla personer,platser ochhändelserärpåhittade.Eventuellalikhetermed verkliga personer ellerhändelser är helt oavsiktliga.
