. Pixelsson
Storlommenslockrop
P. Pixelsson
Storlommenslockrop
Automatiseradteknikvilkenanvänds föratt analyseratextoch data i digitalformi syfteatt generera information, enligt 15a, 15boch 15c §§ upphovsrättslagen(text-och datautvinning), är förbjuden.
©2026P.Pixelsson
Förlag:BoD ·BooksonDemand, Östermalmstorg 1, 114 42 Stockholm, Sverige, bod@bod.se
Tryck: LibriPlureos GmbH,Friedensallee273, 22763Hamburg,Tyskland
ISBN:978-91-8134-154-6
1– Vittring
Anna hade gått denhär rundan så mångagångeratt hon inte längre tänkte på den. Stegen följde stigen av sigsjälva; kängorna visste vargrusetlåg lösare ochvar isen lågkvari skuggan.
Januarivar normaltenstilla månadhär ute. Sjön låggrå ochtung, delvis öppen, delvis täcktavslaskig is somlångsamt rördesig längsstrandlinjen. Detvar densortens rörelseman knappt sågmen ändå hörde, somett dämpat skrapi bakgrunden.
Hundarna gick lösa.Dehöllsig alltid nära.Det varsedan längeett invant mönster.
Denäldre tikenförst,lugnoch sparsam, somomhon hushöll medvarje steg.Den yngrehannenmer rastlös, menhela tidenmed koll på henne. De hade gått härotaligagånger utan incidenter.
Därför reageradeAnna direkt närtiken plötsligtstannade.
Inte hastigt. Inte ryckigt. Honhöjde huvudet, noseni vädret, somomnågot osynligtpasserade genomluftenframför henne.
Sedanvek honavfrånstigen. Inte bråttom,intetveksamt. Bara rakt in mellanträden, uppmot höjden.
—Freja!ropadeAnna.
Ingenreaktion. Frejafortsattelångsamt, nosenfortfarandehöjd, stegen målmedvetna.
—Nej,saAnna skarpare.
Frejastannade ochvände sigom. SågpåAnna.Blicken varvarkenförvirrad ellerolydig. Bara avvaktande,som om Anna hade avbrutit hennemitt inågot viktigt.
Efternågra sekunder komFreja tillbakaoch ställdesig vid
Annassidaigen.
Anna stod kvar en stundoch lyssnade.Det vartyst, som detoftavar härvintertid.Ingen vind.Ingafåglar. Bara det dova,avlägsnaljudetavissom rördesig utepåsjön.
Hongickvidare.
Detvar då flugornakom.
Försttänktehon inte på dem. Detvar bara någotsom rördesig framföransiktet, någotirriterande somfick henne att viftabortmed handen.Sedan komfler.
De varstora,grårandiga, dovt surrande,och de rördesig långsamt somomkylan bordehastoppat dem.
Anna stannade.
—Vad ihelvete…?
Flugor hördeintehemma härnu. Inte ijanuari.Intenär snön lågkvari fläckar ochmarkenfortfarande varfrusen underdet överstalagretslask.
De kretsade tätt runt henne en kort stund, somomhon självvar intressant,och försvann sedanlikaplötsligtsom de kommit.
Honstodstilla ochkände hurnågot obehagligtkröplängs ryggraden.Det varinterädsla, snararekänslan av att något brutit motenregel honintekunde formulera.
Denyngre hunden stelnade.Han stod plötsligtheltstilla, huvudethögt, noseni vädret.Kroppen spänd.
Sedanvände hansig långsamt om ochgickupp mot samma höjd somFreja tidigare varitpåväg mot.
—Loke! Nej! ropade Anna.
Ingenreaktion.
Hontog ett parstegefter honomoch såghur hanstannade vidkantenavenliten glänta.Nosen höjd.Blicken
fixerad motnågot honsjälv inte kundese.
Honbehövde inte ropa igen.Han vände, motvilligt, och komtillbaka.
De stod däralla tre. Anna följde derasblickarupp mot höjden.Det gick inte att urskilja någotsärskilt.Träd. Mörk mark.Den storaekensom restesig över de andra.
Ändå varhon plötsligtsäker på en sak: detfanns något däruppe sominteborde vara där.
Honkoppladehundarnautanatt riktigtvetavarför. Det hade aldrig varitnödvändigthär tidigare.
Närhon gick vidare kastadehon en sistablickmot höjden, ochlängrebort, genomträden, anadehon konturerna av denstora byggnadenvid sjön.Den lågdär somden alltid gjort: mörk,tyst, övergiveni människorsberättelser. Den gamlacementfabriken, ellerbruket, somdeflesta sa.Silorna syntes högt över trädkronorna.
Honmindesplötsligtljusethon sett en kvällnyligen.Ett ensamt fönsteri bruket.Hur detslocknatnär honstannat ochtittat.
Anna tänkte att honsenareskulle glömma obehaget.Att honskulle skrattaåtdet.
Menredan innanhon nådde parkeringenvisstehon att så inte skulle bli.
Någothadevaknat.
2– Vägen
Anna sovoroligtden natten.Intepådet sättet att honlåg vakenoch tänkte,utansom om kroppenaldrigriktigt gick neri vila.Hon vaknadefleragångerutanatt veta varför, medkänslan av att någotavbrutits mitt ientanke sominte hunnitbli en dröm.
Hundarna rördesig meränvanligt. Tassljudmot trägolvet. Ett tungtandetag somflyttadesig från enarummettill detandra.Vid ett tillfälle höjdeFreja huvudetplötsligt, öronenspetsade, blickenriktadmot ytterdörren.Hon satt inte upp, rördesig inte,baralyssnadeintensivt.
Anna lågkvaroch väntade.
Efterenstund lade Frejaner huvudetigen. Ingentingmer hände.
Närdet börjadeljusnagickAnna upp. Husetknakade somdet alltid gjorde itemperaturskiftningar.Trä somrörde sig, gamlafogar somgav efterenaning.Det varinget hon reageradepålängre.
Kaffet smakadesom detalltid gjorde.Köket varslitet men fungerande.Bänkskivormed märken efteråravanvändning,fönster somintevar helt täta mensom gjorde jobbet.
Husetvar byggt på trettiotalet, ochdet syntes.Intepåett charmigt sätt,barapåett ärligt. Sådant somfortfarande höll fickvarakvar. Sådant somintegjordedet fickåtgärdasnär detblevomöjligtatt ignorera.
Utanförsluttadetomtenner motsjön. Grusvägenlöpte mellanhuset ochvattnet. Från köksfönstret sågAnnalångt ut över sjön.Den lågöppen ochgrå,med vinterljuset reflekterati en matt,rörlig yta.
Anna stod iköket viddiskbänkennär honhörde bilen.
Motorljudetkom tydligtnu, inte dämpat.Grussom knastrade långsamt.Hon stannade uppoch sågutgenom köksfönstret.
En mörk bilkörde förbinedanförtomten. Inte fort.Inteså långsamt att detblevuppenbart misstänkt, mentillräckligt föratt honskulle hinnafölja denmed blicken.
Bilenfortsatteåtvänster,längs vägensom leddevidare bort genomskogen, motbruket. Hundarna hade samlats bakomhenne ochstodtysta,med uppmärksamhetenriktad motsamma punkt.
—Det är inget, sa Anna lågt.
Honvissteinteomhon sa dettill hundarna ellertill sig själv.
Honförsökteåtergåtill dethon höll på med: diskadekoppen, torkadeavbänken, gjorde dethon brukadegöranär tankarna inte ville stanna.Rutiner fungeradeoftast, detbrukade räckaatt göra detvanliga irätt ordning.
Vidlunchtidreste sigLokeplötsligtfrånsin platsvid köksbordet.Han gick inte till dörren somhan brukade, utan ställdesig mitt på golvet mednosen högt ochblickenriktad motskogen. Frejareste siglångsamtoch ställdesig bredvid honom.
Anna behövdeintetänka längeinnanhon togbilnycklarna.
Grusvägenlåg helt tomnär honparkerade.Hundarna hoppadeurbilenoch stannade direkt,som om platsenredankrävdetystnad.Dedrogintei kopplennär de gick med henne uppgenom skogsdungenoch vidare mothöjden.
NärekensyntesmellanträdenvissteAnna redan. Hon sågrepet först, sedankroppen.
Mannenhängdelågt. Inte dramatiskt,baratillräckligtför
att fötterna inte skulle nå marken.Naken.Huden hade en märklig glans, ochsmå gråsvarta fjädrarsatt fast motbröstet, halsen,ansiktet. Marken undervar nästan orörd.
Hundarna stod tätt intill henne.Ingen av demgav ifrån sigett ljud.
Anna togframtelefonen ochringdeutanatt tveka.
NärAnna hittarennaken manhängande ieneki naturreservatet vidsjön, förändras allt.
Hundarna reagerar först. Bilarpasserarför långsamtpåvägen motden övergivnacementfabriken. Något rörsig kringsjön.
Detsom förstser ut somenstaka dödsfall visarsig höra sammanmed något äldreoch merorganiseratännågon vill erkänna. Ju närmare Anna kommersanningen, desto tydligareblir det atthon inte barasöker den.
Honhar självblivit en delavdet.
Storlommens lockropärentät och stämningsfull
spänningsromanomritualer,kontroll och människor
somlever farligtnäramörkret