Pia Larson
Att vara mitt i, men ändå stå utanför
Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2026 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se
© Pia Larson
Omslagsillustration: Andreas Bard
Författarporträtt: Mats Ljungberg
Formgivning: Mattias Norén
Första upplagan
Tryckt i Bielsko-Biala, 2026
ISBN: 978-91-8117-431-1
Larson
Plötsligt slocknade dina ögon, ögonen som alltid varit vårat signum. Vi som aldrig behövt använda ord, våra ögon har alltid sagt det vi velat säga varandra. Nu stod du där med en tom blick och varken du eller jag förstod vad som hänt och vad som skulle drabba oss.
Hur kunde allt gå så snabbt? Det var som om vi vred om nyckeln till dörren där vårt paradis befann sig, men hamnade i ett helvete som vi inte kunde råda över alls.
Jag är så glad och tacksam att våra vackra, starka och kärleksfulla minnen är så många så de kan trycka ner det hemska som drabbade oss.
Det här är min historia om hur en sjukdom slår ner som en bomb och utplånar inte bara den sjuka utan hela familjen. Allt jag skriver är ur min synvinkel. Det är inte alltid förenat med rätt och riktigt, men det är min upplevelse av det hela – mina känslor och vad som hände med mig, min kropp och själ.
Här börjar en resa som jag aldrig trodde att jag skulle behöva göra. En resa som jag aldrig trodde skulle ha ett slut. Men just den här resan har faktiskt ett slut. Då trodde jag aldrig att denna upplevelse skulle bli som den blev, vi drabbades av saker som vi aldrig i vår vildaste fantasi hade kunnat föreställa oss.
Vi var ju så levande när det hände, och så dog allt vi hade. Dag för dag och år för år. Hur kunde detta ske? Det var ju nu vi hade bestämt oss för att börja leva, sluta jobba så mycket och börja göra saker som vi ville och som stod högst upp på våra att-göra-listor.
Det blev aldrig så, i alla fall inte fullt ut. Vi hade just bara satt ner våra fötter i startblocken. Men jag är idag glad att vi var så förnuftiga att vi började beta av våra älskade bucketlists tidigt i livet, att vi prioriterade det som var viktigt för oss. Och det viktigaste vi hade, det var ju du och jag och vår kärlek till varandra.
Vi har alltid varit prio ett, och det skulle vi alltid vara, för vår skull, för våra barns skull och för alla våra närmaste. Att vi alla skulle få må bra. Mådde vi bra var vi övertygade om att de andra också skulle göra det.
Våra liv hade varit lite turbulenta ett tag när vi träffades, så vi insåg rätt snabbt att vi båda behövde lugn och ro, så att vi och våra barn skulle kunna få tillbaka lugnet och stabiliteten. Vi pratade ofta om hur vi skulle göra det bästa för att vi alla skulle kunna må så bra som möjligt. Jag tror vi lyckades, det kändes så. Ditt självförtroende hade fått sig en rejäl törn och du hade svårt att tro att allt skulle kunna bli bra och helt igen.
Du var så rädd för så mycket, men ändå den modigaste mannen jag någonsin mött. Du var så generös mot allt och alla, och du såg allas storheter. Däremot kunde du vara väldigt hård mot dig själv och säga att du inte dög. Men så fel du hade. Jag tror aldrig jag har mött en enda människa som tyckt något sådant om dig – snarare tvärtom. Du har alltid blivit upphöjd för ditt sätt att se andra människor och värna om dem. Du var så rädd för att såra människor, för det ansåg du att du verkligen hade gjort. Du ville kunna säga förlåt, men du trodde det var för sent. Några månader efter att vi träffats skrev du en sång till mig. Vilken kärleksförklaring! Bara jag tänker på det får jag gåshud. Jag skulle gå och lägga mig på kvällen, och på min huvudkudde låg en lapp med texten till låten. Du tog fram gitarren, spelade, och jag grät. Så himla fint gjort av dig! Tack, älskade du, för sången om vår kärlek!
Refrängen:
Ready for take off, I can feel my engine. Updated my chip, reshuffled the disc. I’m ready, ready for life. Me getting a grip, worth taking the risk. From now on I live to love, I found love to live.
Mikael Larson, Love to live
Det kändes som om våren hade kommit till Göteborg. Vi hade ännu bara kommit till början av året, men det annars så gråa och regniga vädret hade bytts ut mot solsken och en klarblå himmel. Vi hade flyttat hit eftersom du fått ett nytt jobb som skulle göra ditt CV ännu mer komplett – en utmaning för din hjärna, som du sagt till mig när du sökte jobbet. Ett plus var också att du nu skulle slippa resa så mycket i tjänsten, du var så trött på att flyga fram och tillbaka över hela världen, och vi hade ju vårt mål att spendera mer tid tillsammans. Vi älskade verkligen vår nya hemstad. Vår lägenhet mitt i stan var underbar, och grannarna var så enormt goa, precis så som man föreställer sig att göteborgarna ska vara.
Allt var så njutbart. Livet var lugnt, och vi njöt verkligen av Göteborg. Vi unnade oss latte-stunder på de flesta caféerna, åt middagar på Avenyn och gick på många konserter runtom i stan. Vi strosade runt och intog vår nya hemstad, hade picknick i Slottsskogen, åkte skärgårdsbåtar ut till öarna och kände hur våra liv, ditt och mitt, flätades samman mer och mer. Det var så här det skulle vara.
Och som du alltid påminde mig om med din vackra småländska dialekt, frasen som kom från Alfreds mun – de fina orden från Emil i Lönneberga-sagorna: ”Du och jag, tror jag det!”
Just där och då fanns det inga motgångar, och var det så att det skulle dyka upp några, så var vi överens om att mota bort dem. Strax innan vi flyttade från Stockholm till Göteborg hade
jag blivit sjuk. Det kom från ingenstans, jag fick ett stort epilepsianfall. Den epilepsin jag drabbats av var inte lätt att medicinera. Varifrån den kom och varför vet man inte än idag. Det började en dag när jag var ute på stan och skulle fika med mina barn, då jag fick ett stort Grand mal-anfall och vaknade sedan upp på sjukhuset. Jag hade slagit mig rejält, och de flesta tänderna hade jag bitit sönder i och med anfallet. Jag förstod ingenting – vart kom det ifrån? Och varför? Jag hade inte känt mig sjuk. Visst hade livet just då varit upp och ner, min pappa hade just gått bort efter att ha fått en hjärntumör. Det tog hårt på oss alla i familjen.
Men just den här dagen var så härlig. Vi strosade runt på stan och om bara några dagar skulle vi på namngivning av barnbarn nummer tre. Du och jag hade förberett ett litet framträdande till den lille. Du skulle spela gitarr och jag sjunga. Och givetvis gjorde vi det. Trots kaos och med en tandställning för att hålla alla tänderna på plats. Hur tänkte vi där? Inte alls förmodligen.
Efter många sjukhusvistelser och alldeles för många anfall träffade jag en underbar läkare i Göteborg som visste det mesta om hur vi skulle få ordning på både mig och medicineringen. Med bra medicinering blev det längre mellan anfallen, och jag började känna mig trygg igen. Jag var inte hela tiden rädd för att drabbas av ett anfall när jag minst anade det. Jag hade ständigt min spruta i fickan ifall ett anfall var på väg, en spruta som gjorde att jag kunde känna mig lugnare och som gjorde att jag kunde leva ett mer normalt liv.
Men jag var så trött, så till slut kom jag till insikt att jag ville sälja min älskade salong, som jag drivit i nästan 30 år, för jag klarade inte av allt arbete det innebar att driva den. Där och då var jag bara trött, jag tappade lusten att vara driven. Jag orkade inte tänka klart och att alltid ligga i framkant. Det var skönt att dra sig tillbaka och reflektera över livet och vad jag ville göra i framtiden. Men jag kände mig identitetslös och hade svårt att
anpassa mig till att inte vara frisören Pia, att inte vara någon som andra behövde. Jag har alltid tyckt om att vara behövd, så det var en svår övergång att bara vara hemma. Jag bestämde mig då för att skriva om min tidslinje eftersom mitt liv förändrades så snabbt. Det kändes ändå okej att ha nya mål att sikta på, och än fanns det mycket kvar på den gamla listan att se fram emot. Jag började plugga på distans, ett sätt att hålla igång men ändå vila. Jag älskade att läsa pedagogiskt ledarskap, spanska och historia. Det var kul, och en nyfikenhet tändes inom mig, något jag aldrig känt när jag gick i skolan som barn. Jag tyckte att skolan inte var något för mig eftersom jag redan som 12-åring hade bestämt mig för vad jag skulle arbeta med – jag skulle bli frisör. Jag gick ut med medelmåttiga betyg och fick genast efter nionde klass anställning som frisörelev på en salong i Vasastan i Stockholm. Där lärde jag mig mycket, inte bara om frisöryrket utan om livet i allmänhet. Tidiga mornar, sena kvällar, ett ständigt väntande på tåg eller tunnelbana som skulle ta mig fram och tillbaka från hemmet till jobbet år ut och år in. Jag hade en chef som inte var riktigt klok. De krav hon ställde på oss elever var egentligen orimliga, men man höll tyst, höll i och försökte stå ut. Varje måndag var vi tvungna att vägas in, för hon ville inte ha någon på salongen som var överviktig. Om vi inte åt lunch så berikades vi med ett klippkort på solarium, så vi kunde sola obegränsat på lunchen. Helt galet, men det var ju mycket som var det på 80-talet. På grund av denna chef föddes min tanke om att jag skulle bli min egen chef. Ingen skulle få bestämma över mig, och jag ville sätta min prägel på min kreativa ådra inom ett yrke som verkligen krävde det. Jag ville inte bli en i mängden. Sagt och gjort, som 19-åring startade jag upp min salong, stoltare än någonsin. Hårt jobb var det, kan jag lova. Men oj, så berikande det varit alla dessa år jag haft min salong. Så där satt jag nu åter i skolbänken, och det var en sådan otrolig upplevelse att få uppleva skolvärlden igen, nu när jag
snart närmade mig 50 år. Efter att mina kurser var klara började jag se mig om efter några andra utbildningar. Jag sökte en ny kurs inom hotellverksamheten och fick lärlingsplats på anrika Hotell Eggers i Göteborg. Jag njöt varje dag. Underbara, positiva människor omkring mig och en stad som hade allt. Att få ta en daglig promenad till jobbet var en sådan enorm lyx, så skönt att få slippa allt pendlande för oss båda.
Du var alltid nyfiken på så mycket, förutom på sådant som skrämde dig förstås. Din mamma berättade en gång att hon börjat lyssna på mindfulness, och det fick henne att komma till ro. Eftersom ditt tempo på jobbet kunde vara enormt tufft så tyckte jag att du i alla fall kunde prova på det. Men du tyckte det var alldeles för flummigt och hade svårt att koppla av, så det rann ut i sanden. Under tiden hade du så mycket mardrömmar på nätterna och hade svårt att somna på grund av din arbetsbelastning med mycket resor och så. Återigen provade du på mindfulness, men utan någon större lycka.
Jag gick då och köpte en tjock bok med roliga historier som vi läste några sidor ur varje kväll, den fick oss att skratta. Vi vred oss i sängen av skrattkramper i våra magar. Så härligt njutfullt och avkopplande det var. Efter någon vecka sa du att det här måste vi fortsätta med hela livet, för nu hade du inte drömt mardrömmar på flera veckor. Vi köpte fler böcker som intog våra bokhyllor. Skrattet var så läkande. Vi läste de här böckerna mycket, men efter att du blev sjuk avtog läsandet och du hittade aldrig riktigt tillbaka till det där innerliga skrattet. Kanske var du alldeles för trött på kvällen, eller så var din börda över att vara sjuk så tung att bära att du inte orkade med att skratta.
Du gav allt på jobbet, men tyckte hela tiden att du inte räckte till. Dina krav på dig själv var alltid höga, och du stod oftast på tå för att göra alla nöjda. Nu gjorde du ännu mer för att kunna prestera på högsta nivå, men ändå var din chef aldrig nöjd. Gång på gång fick du påbackning av honom att du måste prestera
mer, vara mer på och utvecklas mer. Jag tyckte att din chef inte var riktigt klok i huvudet som hade så höga krav på dig, men du sa bara att du måste steppa upp om du skulle kunna få ha kvar det här jobbet. Jag skakade på huvudet, och du sänkte ditt.
Din självkänsla sjönk efter varje medarbetarsamtal. Bland dina kollegor var du enormt omtyckt, något som jag alltid tyckt varit det viktigaste – att folk ser en och uppskattar en. Men för dig var det att prestera och visa framfötterna, att kunna leverera och vara bäst när det gäller.
Så från ingenstans kom de, orden jag aldrig trodde jag skulle få höra dig säga.
– Jag har sagt upp mig!
– Vad sa du? kontrade jag snabbt.
–
Jag har sagt upp mig!
Du hade precis kommit hem från jobbet, och vi hade satt oss ner för att äta middag. Jag hade gjort i ordning grillad lax och bulgursallad med en örtkräm och till det lite vitt vin. Du tog ditt glas till munnen och sippade lite grann på vinet. I efterhand kan jag se varje rörelse framför mig – dina ord som kom ur munnen som i ultrarapid, ditt sätt att hålla i glaset, och inte minst sättet du tittade på mig utan att släppa min blick och inte ens blinka när du sa de orden som skulle förändra vår framtid.
Jag vet inte om du såg att jag tappade hakan, eftersom du sedan fortsatte glatt:
– Jag tycker att vi ska bryta det här nu! Vi flyttar till Spanien och öppnar eget.
Du var så upprymd, och din glädje smittade av sig på mig. Du log mot mig med dina chokladfärgade ögon, de vackraste ögonen jag någonsin sett. Du lade huvudet på sned och sa:
– Snälla.
Du sträckte ut din hand över vårt matbord för att nå min. Jag lade ifrån mig mina bestick och tog din hand, jag var fortfarande
stum. Så satt vi där, höll våra händer hårt sammanflätade och fnittrade som två tonåringar. Att detta skulle komma från dig hade jag aldrig kunnat tro. Det var jag som stod för buset och allt det impulsiva i vårt liv. Du var den planerande och strukturella som hade koll på allt. Men jag vet att du tyckte det var roligt och spännande att släppa taget ibland. I vanliga fall var det underbart för mig att ha en stadig kapten som styrde skutan. Det var dig jag lutade mig mot när det gungade till i min vardag.
Många timmar senare och efter ytterligare några glas vin hade jag fått ur dig lite mer information. Du menade verkligen allvar, du ville förändra din och vår situation. Slippa jakten uppåt på karriärstegen, jakten på pengar och att hela tiden vara på tårna med en känsla av att inte kunna prestera nog. Nu ville du att det skulle vara du och jag. Som vi alltid sagt, för vi visste det från början när vi träffades – att så skulle det vara och förbli.
Under kvällen hade du lagt fram förslaget att starta eget företag med uthyrning av lägenheter i Spanien och även köpa oss ett riktigt hem där. Vi hade redan sedan tidigare en lägenhet i Marbella, men den var mer lämpad som semesterbostad. Vi skulle kunna börja med att hyra ut den och sedan marknadsföra oss för andra skandinaver som ville ha hjälp med sina bostäder – allt från uthyrning, styling, städning och annat fix och trix. Själva skulle vi leta efter ett boende på ett icke-turist-ställe. Vi skulle kunna jobba hårt, men tillsammans, och sedan dra oss tillbaka i ett hus någonstans lite längre upp i bergen och njuta av våra lediga stunder. Allt lät som ljuv musik i mina öron – det var en dröm som vi haft, men den fanns längre fram på vår tidslinje som vi gjort för några år sedan. Än var väl inte tiden inne för förändring, eller var den det?
Samtidigt förstod jag dig, ibland behöver man förändring och det kan gå snabbt när man väl bestämmer sig. Mitt liv hade ju redan tagit en drastisk vändning när jag blev sjuk, och sen kom
flytten till Göteborg med vårt nya liv där och allt kändes mycket bättre igen. Så kom du med den här bomben. Det kändes bra, men också konstigt. Du var inte den här impulsiva människan i vanliga fall, inte när det gällde sådana här stora saker i alla fall. Hur hade du kommit till den här slutsatsen? Hur länge hade du funderat på det här ensam, utan att dela och diskutera det med mig? Hur kunde din karriär inte längre vara viktig? Den som du kunnat identifiera dig med, även om just det inte var viktigt för dig. Vad skulle våra barn, barnbarn och föräldrar tycka? Var vi svikare som lämnade dem, eller skulle de tycka som oss att det var ett spännande upptåg och äventyr?
Vi bestämde oss dock direkt, helt eniga, att vi inte skulle flytta ut från Sverige. Vi ville ha Sverige som vårt land och driva vårt företag i svensk anda, i alla fall tills vi var helt säkra på att det var utomlands vi ville bo. Den natten sov vi dåligt. Jag vaknade av att du satt vid datorn och skrev något. Du hade smugit dig upp och börjat skapa en affärsplan. Där satt du med dina Excel-ark, och jag kände ett lugn komma smygande. Dina ögon var levande igen, det här ville du verkligen, det syntes på lång väg. Du kröp ner i sängen hos mig igen och vi älskade. Jag hade fått tillbaka min riktiga Mikael, inte han som trött kom hem från jobbet och agerade irrationellt. Nu låg vi där, och du strök min rygg medan du berättade hur du tänkte, hur vi tillsammans skulle göra detta till vår dröm och vårt nya liv. Frukosten fick vänta den morgonen. Vi hade fullt upp med att skriva om vår tidslinje.
Jag minns så väl när vi skrev vår första tidslinje. Vi bodde då i Stockholm och hade just ätit middag och pratat om allt och lite till.
– Vi gör varsin drömlista, sa jag.
– Ja, vad kul! kontrade du.
– Vad ska de innehålla?
– Allt vi drömmer om, sa jag och gick och hämtade papper och pennor.
Vi satte oss i varsitt hörn av vår röda soffa och började anteckna. Fnissande gömde vi våra papper för varandra. Du blinkade med ena ögat och sa:
– Jag vet nog vad du skriver.
– Gör du? svarade jag.
– Ska vi göra så att vi gömmer de här listorna och öppnar dem om ett år och ser om något av det vi skrivit och drömt om har slagit in? sa du.
– Oj, oj, svarade jag, hur ska jag klara av att vänta så länge? Jag som är så nyfiken.
Sagt och gjort, du hämtade ett kuvert, och vi båda lade ner våra drömmar där i. Du klistrade igen det och lade kuvertet längst ner i skrivbordslådan.
Många månader senare satt vi i vardagsrummet och slöade efter en intensiv vecka. Det var fredagskväll, du spelade på din gitarr och jag hade just slutit mina ögon och njöt av de vackra melodierna. Du ropade plötsligt högt:
– Är det inte nu som det gått ett år ungefär?
– Va? sa jag sömnigt.
– Ett år, nu måste vi väl kunna öppna våra tidslinjer och önskedrömslistor!
Jag satte mig upp som i givakt och sprang till skrivbordet och hämtade kuvertet.
– Kom, sa jag, vi sätter oss här vid matbordet jämte varandra så vi kan jämföra våra listor.
Vi häpnade över att vi nästan skrivit exakt samma saker och på ungefär samma år in i framtiden. Vi gjorde en high five och bestämde oss för att det här kör vi på. Inte visste vi då att det faktiskt inte bara var vi som bestämde över vår framtid, det fanns andra faktorer som skulle styra oss och som vi inte hade mandat att ändra på.
Vi hade just börjat leva det liv vi drömt om så länge. Vår dröm, vår alldeles egna skapade dröm, som bara du och jag varit regissörer till. Drömmen blev sann, och där befann vi oss mitt i vårt paradis. Men inuti mig kändes det ändå som att något skavde. Det kändes fel och oron smög sig på mer och mer.
Åren gick och varje dag försvann ännu en solglimt, tills allt var utbytt mot stora, tunga, mörka moln. Hur skulle vi två, som alltid sett det positiva i det mesta, kunna hitta glädjen igen?
Hur får man molnen att skingra sig när man vet att dagarna tillsammans börjar ta slut? Hur skulle vi orka leva fullt ut som vi alltid gjort? Det enda vi visste var att vår tid var knapp, och att vi närmade oss slutet.
Hur skulle jag kunna överleva? För du var ju som luften –omöjlig att leva utan.
Att vara mitt i, men ändå stå utanför är en berättelse om Alzheimers. Det är en skildring av vardagen, den bittra sanningen, kampen om hjälp, den ändlösa sorgen och den stora kärleken.
