Orla Wahlin
Hunden på äventyr : våren är här!
Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2026 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se
© Text: Orla Wahlin | Illustrationer: Anna Olofsson
Textbearbetning & layout: Elisabeth Wahlin
Första upplagan
Tryckt i Bielsko-Biala, 2026
ISBN: 978-91-8117-429-8
Orla Wahlin
Illustrationer: Anna Olofsson
Efter en natt i fiskarens stuga ger sig Hunden ut på en skön morgonpromenad. Men lugnet bryts när en skugga glider över marken. Det är en örn – och den flyger i stora cirklar ovanför honom. Ett försök till anfall leder till en oväntad vändning, och snart upptäcker Hunden att även de mäktigaste kan behöva hjälp ibland.
Det blir början på ett spännande äventyr mellan fjädrar, päls och människor. För när man lyssnar på varandra och försöker förstå, kan till och med en hungrig örn och en fiskare hitta nya vägar.
Hunden sträckte ut sig i solen och tittade ut mot det glittrande havet. Det var en skön morgon och värmen från den solvarma klippan spred sig genom kroppen. Kvällen innan hade han blivit väl omhändertagen av en fiskare, då regnet öste ner och vindarna var kalla. Han hade fått mat och en plats att sova på och var mycket glad för det. Men nu var det dags att ge sig av. Han reste sig, skakade på kroppen och gav fiskaren en vänlig blick.
”Tack för gästfriheten”, sa han.
Fiskaren log och klappade honom.
”Vandra vidare, min vän.”
Ett oväntat hot
Det var en vacker vårdag och solen stod högt på himlen när Hunden började vandra längs en stig. Plötsligt lade han märke till en skugga på marken. Sedan en till. Han tittade sig vaksamt omkring, men kunde inte se några moln på himlen. Då hördes en viskning från en buske: ”Göm dig, göm dig! Du kan inte gå där. Örnen tar dig!”
Hunden vände sig om och såg en hare titta fram försiktigt.
”Örnen?” sa Hunden förvånat och lyfte blicken.
Och där var den. En mäktig fågel som svävade högt ovanför honom i stora cirklar och skuggade solen.
”Tack för varningen”, sa Hunden lugnt, ”men jag är nog för stor för örnen.”
Haren fnös nervöst: ”Man vet aldrig, man vet aldrig. Jag har i alla fall varnat dig.”
Och så var han borta i ett språng.
Hunden fortsatte framåt och kom snart ut på en höjd, där stigen övergick i en klipphäll. Här fanns varken träd eller buskar att gömma sig bakom, bara öppen mark. Det var då han hörde ljudet. Ett vinande, snabbt och skarpt ljud, som en pil genom luften. Hans muskler spändes.
Örnen dök. Hunden hade ingenstans att fly. Men då fick han en idé. Han skulle göra något örnen inte väntade sig. Han låtsades som ingenting och fortsatte att gå med lugna, obekymrade steg. Men han lyssnade, förberedde sig och väntade på rätt ögonblick.
Snart hördes örnens vingar vina genom luften
igen och Hunden förstod att den var nära nu.
Örnens klor skulle snart ta tag i hans rygg. Då tvärvände Hunden, hoppade upp i luften och gav ifrån
sig ett kraftfullt skall som ekade mellan klipporna.
Örnen blev så förvånad att den tappade kontrollen.
Den slog vingen i berget och rullade runt på marken som i en kullerbytta. Runt, runt, runt. Hunden såg att örnen måste ha gjort sig rejält illa, för där låg denna stora fågel i ett stort moln av fjädrar och kunde inte röra sig. Det blev alldeles tyst.
Efter en liten stund närmade sig Hunden försiktigt.
Den stora fågeln låg alldeles omtumlad på marken.
Ögonen rullade och vingen hängde snett.
”Hur gick det?” frågade Hunden.
Örnen blinkade och försökte resa sig, men föll ihop igen.
”Min vinge … jag har skadat den.”
”Ja, så kan det gå när man försöker äta upp andra”, sa Hunden och lade huvudet på sned.
Men något i örnens röst fick honom att hejda sig. Den lät inte längre hotfull. Snarare … hjälplös.
”Jag har ungar”, sa örnen svagt. ”De skriker av hunger i boet. Jag har inte hittat mat på flera dagar.”
Hunden såg på henne och förstod nu att det var mamma örn han hade framför sig. Denna mäktiga jägare som nu låg där, utan att kunna hjälpa sin familj.
”Jaha”, sa han eftertänksamt, ”men kan du inte försöka fånga några fiskar?”
Örnmamman skakade på huvudet: ”Jag har försökt, men fiskaren tar allt.”
Hunden spetsade öronen.
”Fiskaren?”
”Ja”, suckade örnmamman. ”Han drar upp all fisk och inget blir kvar till oss. Då måste vi försöka hitta annan föda, som höns och harar och sånt.”
Hunden funderade en stund.
”Jag kom just därifrån”, sa han, ”och fiskaren
och jag har blivit goda vänner. Jag tror att vi skulle kunna få lite fisk till dina ungar.”
”Åh, det vore jättesnällt. Vi kanske skulle kunna få några braxar. De brukar han ju inte vilja ha själv”, föreslog örnmamman.
”Jag går och pratar med fiskaren”, sa Hunden. ”Vänta här!” Hunden pratar med fiskaren
När Hunden kom till fiskarens stuga skällde han till utanför dörren. Fiskaren öppnade, såg häpen ut och frågade: ”Är du redan tillbaka?!”
”Ja, jag träffade på örnen där borta”, sa Hunden.
”Akta dig för den”, sa fiskaren bestämt. ”Den är dum och elak och tar mina höns.”
”Den är inte så dum och elak som man kan tro”, sa Hunden. ”Hon har några ungar uppe i sitt bo som inte har fått mat på flera dagar. Hon säger att du är så duktig på att fiska upp all fisk att det inte räcker till dem.”
”Struntprat”, sa fiskaren irriterat. ”De kan äta något annat.”
”Ja, det var det hon tänkte när hon försökte ta mig, men då skrämde jag henne så att hon ramlade och gjorde sig illa”, berättade Hunden. ”Jag tycker
faktiskt synd om henne. Skulle inte jag kunna få några fiskar från din sump som du ändå inte kommer att använda?”
”Skulle JAG ge örnen mat?” sa fiskaren förvånat.
”Varför inte?” frågade Hunden. ”Om du hjälper örnen så slipper hon jaga dina höns och hararna i skogen och ge sig på dem som är större.”
”Jag vet inte”, sa fiskaren tvekande.
”Men du kan väl göra det för min skull?” bad Hunden.
”Okej”, sa fiskaren efter en stunds funderande. ”Det ska vara för din skull då. Kom med mig ner till bryggan, så ska du få några fiskar med dig i en påse.”
Hunden fick fiskarna till örnen och frågade om det var något han skulle hälsa.
”Ja, det kan du”, sa fiskaren. ”Min fru blir så rädd när örnarna är ovanför vårt hus och flyger, så hon vågar aldrig vara utomhus då. Säg till dem att de kan flyga någon annanstans.”
”Det ska jag hälsa”, lovade Hunden och begav sig iväg till örnmamman med fiskarna i en påse hängande i munnen.
När Hunden kom tillbaka till kullen satt det två örnar på berget. Pappa örn var där nu.
”Här kommer min vän”, sa örnmamman.
”Vän?” sa örnpappan. ”Vän med en hund?”
”Det är han som har hjälpt mig”, sa örnmamman.
”Men det var ju han som gjorde att du slog i marken”, muttrade örnpappan.
”Här kommer jag med lite fisk från fiskaren”, sa Hunden glatt.
”Har du skaffat fisk från fiskaren till oss?” frågade örnpappan förvånat.
”Ja”, svarade Hunden. ”Örnmamman berättade att hon var orolig för era ungar, så jag pratade med fiskaren och han gav mig de här fiskarna till er.”
”Våra ungar har väntat på mat i flera dagar”, suckade örnpappan trött.
”Varsågod”, sa Hunden och gav påsen med fiskarna till honom.
”Jag flyger upp till ungarna med fisken direkt”, sa han tacksamt och vände sig om till örnmamman.
”Klarar du dig här själv?” frågade han oroligt.
”Ja, jag vilar lite och kommer snart”, svarade örnmamman.
Pappa örn tog påsen i näbben och lyfte sakta
upp mot den stora tallen där ungarna låg och skrek. Han landade i örnboet högst upp i trädet och hällde ut fiskarna ur påsen. Örnungarna fick varsin stor fisk och började äta med stor aptit. De var så hungriga efter alla dagar utan en endaste liten matbit.
Medan fågelungarna åt satt Hunden och örnmamman och pratades vid. Örnmamman berättade varför de hade flugit över fiskarens hus. Det var bara för att se om det fanns några fiskrester som fiskaren slängt i vattnet och som de i så fall kunde ta vara på. Men fiskmåsarna var snabbare och plockade oftast upp allt.
”Om ni slutar flyga över fiskarens hus kan ni bli vänner med honom”, berättade Hunden. ”Hans fru blir nämligen väldigt rädd när hon ser er så nära.”
”Jaha”, sa örnmamman. ”Då förstår jag. Självklart kan vi sluta med det om det finns fisk någon annanstans.”
Hunden kisade mot vattnet och fick syn på något.
”Där borta”, sa han och nickade mot vassen. ”Det är något som rör sig. Måste vara fisk.”
Örnmamman visslade gällt, och då kom örn
pappan och fick syn på fisken. Han dök ner som en raket och grabbade tag i den. När han kom upp ur vattnet höll han en sprattlande brax i klorna. Örnpappan landade bredvid Hunden och örnmamman och frågade: ”Vem såg den här fisken?”
”Det var jag”, sa Hunden.
”Du både hör, ser och kan prata med alla djur och människor. Vad är du för hund?” frågade örnpappan nyfiket.
”Jag är en speciell hund som hjälper dem som behöver”, svarade Hunden.
”Åh, vad hungrig jag är”, sa örnmamman. ”Vi har ju inte ätit ordentligt på flera veckor.”
Örnparet började äta av fisken och den smakade
så gott. Hunden lade sig vid sidan om för att vila eftersom han redan var mätt och belåten.
När örnparet hade ätit frågade örnpappan om örnmamman kunde röra på sin vinge.
”Jag tror det”, sa hon och försökte flaxa lite grann. ”Jo, det känns bra! Nu vill jag flyga tillbaka till mina ungar som är ensamma däruppe i boet.”
”Gör det”, sa Hunden. ”Vi ses säkert igen. Och du, det finns en hare i skogen.”
”Ja, jag vet det”, sa örnmamman. ”Vi har försökt ta honom flera gånger, men han är för snabb.”
”Låt honom få leva”, bad Hunden.
”Okej, vi lovar att inte ta honom”, sa örnmamman och örnpappan i kör.
Så lyfte de båda örnarna och flög upp till sitt bo högt uppe i tallen.
Hunden suckade nöjt, sträckte ut sig i solen och vilade en stund innan han återigen gav sig av – mot nästa äventyr.
Hunden på äventyr är en barnbok med flera olika berättelser – fulla av upptåg, kloka tankar och glada slut. Här möter vi Hunden, som kan prata med både människor och djur och hjälper dem att förstå varandra.
Varje berättelse bjuder på ett nytt äventyr med spänning, härliga möten och finurliga lösningar.
Boken passar perfekt för mysiga lässtunder och för samtal om hur vi kan vara snälla, modiga och nyfikna tillsammans.
Så öppna boken – och låt äventyren börja!
” Berättelser som stannar kvar – i hjärtat, i samtalen och i barnens egna tankar om vänskap, mod och medkänsla.”
Anne-Sophie Medin Magnusson, lärare