mina röda skor
Farhad Rashed Khan
Mina röda skor
Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2026 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se
© Text: Farhad Rashed
Grafisk form: Agnes Nordh
Första upplagan
Tryckt i Bielsko-Biala, 2026
ISBN: 978-91-8117-398-7
mina röda skor
Farhad Rashed Khan
Förord
Under kalla kriget blev Afghanistan ett land där Sovjetunionen och dess allierade var i konflikt med USA och västvärlden. Båda sidor använde Afghanistan som en plats där de indirekt krigade mot varandra och visade sina militära muskler för att utkämpa sitt ideologiska krig. Det forna Sovjet började inleda en blodig ockupation av landet för att vidga sitt kommunistiska styre.
Mitt i detta stormaktsspel växte begreppen mujahed den heliga krigaren och mujahedin många heliga krigarna fram. Dessa afghanska krigare fick militärt och ekonomiskt stöd från västvärlden, som såg dem som en nyckel till att bekämpa Sovjetunionens ockupation av Afghanistan mellan 1979 och 1989. När Afghanistan därefter fick en Sovjetvänlig regering fortsatte mujahedin att strida mot den, fram till dess fall år 1992.
Vanliga afghanska bönder emigrerade till Pakistan och Iran där de utbildades militärt, fick vapen och ekonomiska resurser av väst och skickades tillbaka till sitt hemland som mujahedin, redo att strida.
När Sovjetunionens inflytande kollapsade och dess marionettregering föll 1992, tog mujahedin över makten. Men deras seger blev början på ett nytt kapitel av kaos. Rivaliserande fraktioner började kämpa inbördes för att öka sin makt, och i denna strid förlorade de sin moraliska kompass. Övergreppen mot civilbefolkningen ökade, och för det afghanska folket – särskilt flickorna och kvinnorna – gick drömmen om frihet i kras. Ur detta kaos föddes talibanerna, ”de religiösa studenterna”, som
en motreaktion på mujahedins hänsynslöshet. Talibanernas löfte om ordning och rättvisa gav dem stöd av ett folk som längtade efter stabilitet och fred. På kort tid tog talibanerna kontroll över större delen av Afghanistan och deras tolkning av islam blev lag.
Den frihet och utbildningsmöjlighet som afghanska flickor hade, togs ifrån dem under mujahedins och talibanernas styre. Flickorna berövades sin rätt till utbildning, medan kvinnorna begränsades till enbart familjerollen och uteslöts från yrkesliv och maktpositioner. Generationer av afghanska barn fick sina framtidsdrömmar krossade.
Medan storstädernas utbildade invånare drömde om ett icketeokratiskt styre där frihet och mänskliga rättigheter kunde tas för givet, tvingades de leva i rädsla – förföljda för sina idéer och sin längtan efter förändring.
Afghanistan som en gång var framgångsrikt med möjligheter och rättigheter föll nu isär till följd av det geopolitiska spelet mellan öst och väst, och den afghanska flickan och hennes kommande generationer drabbades hårdast.
Denna roman är baserad på verkliga händelser. Alla namn, förutom Olov Olsson, är fingerade. Boken tillägnas alla flickor som berövades sin frihet, sin rätt till utbildning och sina drömmar – men vars styrka och vilja att kämpa för en bättre framtid aldrig får glömmas.
Kapitel ett
Lyckligt lottad
Medan flickor i avlägsna byar vid åtta års ålder fick sina små händer bortlovade och smyckade med en makes ring, fick jag – lyckligt lottad – fylla mina med skolböcker och kunde springa mot kunskapens portar i skinande röda skor. Kabul, med sina skolor, universitet och respekt för kvinnorättigheter var en annan värld. Här kunde en flicka drömma högt om att en dag bära läkartitel, medan andra, bara några timmars väg bort, aldrig ens fick lära sig forma bokstäverna i sitt eget namn. Kvinnor har haft rollen att hålla ihop familjen, uppfostra barnen och ta hand om hushållet.
Denna roll har varit viktig i Afghanistan, där männen kan vara i andra länder och städer för att tjäna uppehälle åt familjen, som de sällan själva träffar. Kvinnorna uppfostrar. Men hur ska en analfabet kunna hjälpa barnen med deras läxor? Vad blir det av barnen när de inte får rätt stöd i att läsa och utbilda sig?
Därför kommer jag alltid känna tacksamhet att jag föddes av välutbildade föräldrar i Kabul.
Vintervädret i Kabul under 1991 präglades av kalla temperaturer och periodiska snöfall. Under den kalla årstiden, särskilt i januari och februari, kunde temperaturen falla till under minus tio
grader. Idag var det ingen snö kvar men det blåste kalla vindar.
Kabuls gator luktade av kolrök och saffran. Vinterns kyla bet i kinderna men solsidan av gatan var varm som en välkomnande famn. Jag höll hårt i mammas hand medan mina ögon drogs till ett stånd med röda skor – lysande som körsbär mot den dammiga gatan.
Akaciaträden längs gatorna var fortfarande kala och utan några löv. Människor hade friheten att klä sig som de ville. Några bar tjocka traditionella kläder och andra västerländska plagg för att skydda sig mot kylan. Jag såg både kvinnor med västerländsk klädsel utan sjal och andra med heltäckande burkor och vissa med bara sjal. De rörde sig snabbt med sina barn på marknaden. Gatuförsäljare sålde varm mat, som shor nakhod och andra slags grytor för att värma de frusna kunderna. Man kunde även köpa en kopp te, chai, som tinade upp en inifrån. Några gatuförsäljare hade samlats kring värmande eldar, inbäddade i de små gaturummen.
Där fördes samtal om livets svårigheter och glädjeämnen. Bergen i bakgrunden var delvis snötäckta i kontrast till den klarblåa himlen.
– Mamma, titta!
Jag drog henne mot ståndet.
– Så röda! Som … som ett granatäpple!
Mina fingrar darrade när jag strök över det mjuka lädret.
– Får jag verkligen börja skolan i dessa?
Davod, min äldsta bror, log och sa att röda skor är ett bra val att börja sin första dag i skolan med. Men vi skulle leta efter några som fanns i rätt storlek.
Vi fortsatte jakten utmed Kohnefroshi, där säljare på gatorna sålde begagnade skor och annat som hade transporterats långt för att komma hit. Till skillnad från Davod som började skolan vid fem års ålder, ville min mamma att jag skulle ha fyllt sju år innan jag började skolan. Det skulle förbättra mina möjligheter att skydda mig mot eventuella mobbare, sa hon, eftersom jag var en så tunn liten flicka. Killar var tvungna att göra värnplikten i
tre år, från det att de fyllde arton år. Därför ville mina föräldrar att mina bröder skulle börja skolan så tidigt som möjligt.
– Varifrån kommer de där skorna? frågade jag mamma och pekade på ett par glittriga skor längre bort.
– De kommer från rika länder i Europa. Det är skor som någon europeisk flicka har gått i till skolan, sa Davod och trollade fram en godisklubba bakom mitt öra. Tänk att min älskade syster
Fereshtah-jan ska börja skolan om bara en månad. Vilken glädje!
Min älskade jan säger man i Afghanistan till någon man tycker om. Därför kallade Davod mig ofta ”Fereshtah-jan”.
Det fanns en värme i Davods röst när han kallade mig ”Fereshtah-jan” som om orden i sig var en liten gåva. Varje gång han sa det, kändes det som om jag blev lite mer sedd, lite mer älskad. Han var inte bara min storebror – han var någon som fick världen att kännas ljusare. Han var min första försvarare och den som alltid visste att röda skor kunde göra en flicka modig nog att ta sitt första steg in i en ny värld.
Det var ett stort antal människor på gatorna, och vi letade länge efter ett par röda skor tills vi till slut hittade några som passade. – Ja, de passar mycket bra på dig och titta vilken fin röd färg, lika röd som dina läppar, sa mamma och pussade mig på kinden.
Kinderna blev varma, och jag kunde inte låta bli att skratta – snart skulle jag få gå i de vackraste skorna i hela Kabul.
Mina fötter var ovanligt stora för en sjuåring, och skorna i storlek 34,5 passade perfekt. De hade mjuka, dämpande sulor som gjorde varje steg lätt. Lädret blänkte i rubinrött, och de små ventilationshålen på tån såg ut som stjärnbilder i vitt.
Mamma tryckte framför min stortå och nöjde sig med att det fanns gott om plats. Jag kunde röra och böja tårna inne i skon. När jag hoppade kändes det som att jag kunde röra vid himlen.
– Men de kostar ju mycket. Femhundra afghani är mycket pengar, sa jag.
Jag hade hört Davod säga att mamma bara fick tretusenfemhundra afghani i månadslön från sjukhuset.
Tveksamt fortsatte jag:
– Det finns många fattiga tiggare som skulle kunna köpa bröd till sin familj, om vi hade gett dem femhundra afghani.
Davod satte sig på huk och tog båda mina händer i sina.
– Det är passande att du har fått namnet Fereshtah, ”en ängel”.
Jag lovar dig, Fereshtah-jan, att du och jag kan komma tillbaka en annan dag och ge bort hälften av pengarna som jag tjänade i somras till de fattiga.
Med ett stort leende sa jag att vi skulle köpa de röda skorna.
På vägen hem ville jag inte lägga skorna i en påse, utan bar dem i händerna och beundrade deras fina röda färg. Vanligtvis tröttnade jag på den långa promenaden, men nu flöt stegen fram som om marken bar mig.
Vi hade en halvtimmes promenad kvar för att komma fram till Koteh-Sangi, där vi bodde, när vi såg en gammal Hazaraman. Hazarerna i Kabul släpade på tegelstenar, skyfflade grus, och böjde ryggar i solhettan – de var stadens osynliga bärare.
Mannen bar på en halvfull säck med potatis. Han såg trött ut och svettades, fast det var i slutet av vintern. Han flåsade och hans gråa hår var genomblött av svett. Davod sa:
– Salam aleikum herrn. Vi går åt samma håll som du. Får jag bära säcken ett tag åt dig?
Mannen log och svarade:
– Aleikum salam. Ja, så snällt av dig, Gud bevare dig.
Med en smidig rörelse svingade Davod säcken över axeln. När han lyfte säcken spändes ådrorna i hans underarmar som rep, och jag såg hur marken gav efter under hans hälar. Tretton år gammal men redan med skuggorna av ett skägg och en smal, senig kropp som liknade en ung björk. Jag hade sett honom bära säckar och annat tungt åt många främmande människor tidigare
och han såg glad ut av att få göra det. När jag red på hans rygg brukade jag retas och säga att han skulle passa som en khar, åsna. När jag kallade honom khar, skrattade han bara och skriade som en riktig åsna – det var vår lek.
– Du bär säckar som om de vore fjädrar Davod-jan, fnittrade jag och drog honom i ärmen. Den äldre mannen avbröt mina tankar, när han sa att han hade hittat mycket billig potatis som såldes av en bonde och att han hade köpt så mycket som han kunde bära. Han lät lika glad och stolt över att ha köpt billig potatis åt sin familj, som jag kände när jag fick köpa de röda skorna.
– Jag beundrar din vilja att arbeta hårt och att bära en så tung säck för din familjs skull, sa Davod till mannen.
Potatissäcken luktade jord och sommar, och jag såg hur dammet från den blandades med svett på Davods nacke.
Davod var en hängiven muslim som ställde upp för att hjälpa andra. Davod levde sin tro, inte bara med bönen utan i varje gest. Vid middagsbordet brukade hans röst mjukt fylla rummet när han citerade Koranen: ”Den som ger en skål vatten åt en främling ger i sanning åt Gud.”
Mamma brukade nicka stilla och hennes ögon glittrade av stolthet – i dessa stunder kändes det som om vi inte bara delade mat, utan något heligt.
Jag fortsatte hålla skorna mot mitt bröst hela vägen hem, som en skatt. När vi kom in i huset rusade jag direkt till fönstret – där låg skolgården, tyst och tom som en övergiven teaterscen. Jag satte mig på fönsterbrädet, drog åt snörena tills de sjöng mot lädret, och tog ett par ostadiga steg över mattan. Varje knarrande ljud från sulorna var ett löfte: Snart. Snart. Lädret knarrade mjukt vid varje steg, som om det viskade fram-tid, fram-tid i takt med mina hjärtslag. Jag kunde nästan höra ekot av mina egna förhoppningar bland fågelkvittret utanför.
Jag bar på en hemlighet. Inte min hemlighet, utan jag hade fått GhandiGols förtroende att berätta den vidare till Davod. Hon var den äldsta av vår granne Ghaforis tre döttrar. Hon var ett par år yngre än min bror Davod. När jag lekte med andra flickor på gatan tidigare samma morgon kom GhandiGol och ropade på mig.
– Salam Fereshtah-jan. Skulle jag kunna be dig att göra en sak för mig?
Hennes hår föll som en flod av mörker ner till midjan, och när hon log blänkte det vita i hennes ögon som månsken på en svart horisont.
GhandiGol betyder ”söt blomma”, vilket hon verkligen var. En vacker tjej med ett ansikte som rosorna i vår kvartersmoské.
I Afghanistan sa man att en tjej var sötare än socker, när man menade att tjejen var mycket vacker. I stället för den vackraste sa man ”sötaste tjejen” som ”Goor”. Precis så sa de i ShadGol, en berömd serie i Kabul som jag hade fått se en gång, vars avsnitt började med att berömma ”Kabuls flickors skönhet, som sötare än socker och sötast som Goor” – juni dh Kabul, worogh dey borah shi dey dh Gorri nh sheerini dey.
– Ja, chura ney, varför inte, svarade jag glad och nyfiken.
Vi gick en bit bort så att de andra barnen inte skulle höra.
– Kan du lova att hålla det hemligt och inte berätta för någon annan än den personen som jag vill att du ska berätta det för? undrade GhandiGol nervöst.
Jag blev ännu mer nyfiken och svarade att jag lovar. Jag hade tidigare inte blivit anförtrodd att hålla hemligheter. Jag lovade mig själv att hålla GhandiGols hemlighet. Hon berättade att hon kände min bror Davod. De hade gått i samma skola, Sofi Islamskolan, fram tills att Davod började på gymnasiet.
– Jag ska börja sjätte klass i Sofi Islamskolan till våren, förklarade hon. Jag tycker om din bror och vill gifta mig med honom, sa hon och vred nervöst en hårlock.
Jag log.
– Vill du berätta det för honom och fråga honom om han vill gifta sig med mig? frågade hon blygt. Jag hörde mina föräldrar prata med varandra och säga att det var dags för mig att gifta mig.
Jag vill hellre gifta mig med honom än med någon jag inte känner. Han är en snäll, fin och bra man. Kan du fråga honom det, och inte berätta det för någon annan? Lova mig det, Fereshtah-jan!
Lova! sa hon med oro i rösten.
Jag log och svarade att jag kunde lova det. Hon log tillbaka och tackade mig lättat.
Jag hade aldrig fått bära på en hemlighet förut. Inte en riktig sådan här som betydde något. När GhandiGol viskade till mig, med ögon som var både hoppfulla och skrämda, kände jag hur något inom mig växte, en ny viktig känsla. Det var som om hon inte bara gav mig en hemlighet utan en liten del av sitt hjärta.
Jag log inte för att det var roligt utan för att jag inte visste hur jag annars skulle hantera det här plötsliga ansvaret. Men inuti mig svor jag: Jag ska inte svika henne. Jag ska hålla mitt ord.
Hon pratade om Davod, min bror på ett sätt jag aldrig hört någon tala om honom förut. Som om han inte bara var min storebror som retades med mig utan någon … större. När hon nervöst vred en hårlock runt fingret och bad mig fråga honom om han ville gifta sig med henne kände jag en stingande ömhet.
Hon lät så ung samtidigt som hon försökte vara så modig. Och det fanns något bråttom i hennes röst något som sa mig att det här inte bara var en flicksnack-fantasi. Det handlade om något verkligt om att inte bli bortgiven till en främling.
Timmarna därefter kunde jag inte få hemligheten ur tankarna, fram tills att jag såg de röda skorna. På kvällen när myggorna surrade runt fotogenlampan vågade jag fråga:
– Davod-jan har du några afghani kvar? Jag längtar efter ett tuggummi.
Som vanligt lade han handen på mitt huvud, hans fingrar luktade ännu av potatisdamm från marknaden och svarade:
– För min lilla åsna? Alltid.
På vägen till affären, med skuggor som dansade i gaslyktans sken kände jag hemligheten bränna på tungan.
– Davod …, började jag och sparkade på en sten, GhandiGol undrar om du vill gifta dig med henne?
Hans fot stannade mitt i steget. I det gula ljuset såg jag hur hans adamsäpple for upp och ner. Jag kunde ana ett ängsligt ansiktsuttryck på Davod. Frågan hade stressat honom. Hans olivfärgade hud blev rödare och hans ljusbruna ögon såg ner i marken.
– Hon … hon är som en blomma i vår moskés trädgård, stammade han, men jag är fortfarande en gren som inte bär frukt.
Hans ögon, vanligtvis varma som te i solsken, blev plötsligt mörka som aftonhimlen.
– Om du inte gifter dig med GhandiGol, kommer jag att göra det, sa jag. Hon är så vacker.
Min bror tittade upp på mig och vi skrattade båda två medan vi fortsatte gå mot affären.
Som utlovat fick jag ett bubbelgum. Det var mycket stort och fick knappt plats i min mun. Jag hade lärt mig att blåsa stora bubblor med tuggummin, lika stora bubblor som mitt huvud.
När jag berättade svaret för GhandiGol nästa dag, såg jag hur hennes leende föll som en persikoblomma från trädet. Hennes fingrar knöt sig i den långa, svarta flätan.
– Så han log inte ens? viskade hon och jag kunde känna doften av hennes rosenvatten blanda sig med dammet från gatan.
Jag tvekade om jag skulle säga Davods sista ord om äktenskapet, men stålsatte mig. De kom som en kall vind:
– Han sa att i Kabul blir flickor som vi gifta vid fjorton, killar vid femton. Men Koranen säger att kunskap är en plikt för varje
muslim. Ni ska bli större än en brud, Fereshtah-jan, sa han. Ni ska bli lärda kvinnor.
Jag såg direkt att hennes leende försvann och hon suckade. Efter en kort stund ställde hon många följdfrågor.
– Såg han glad ut när du berättade det jag hade sagt? Tycker han om någon annan flicka? Har du sagt hemligheten till någon annan?
Jag försökte svara på hennes frågor. Hon blev förbryllad och undrade om jag kunde säga ytterligare något till Davod.
– Säg att jag är ett år yngre än honom och att mina föräldrar funderar på att gifta bort mig. Jag är bara tolv år och det är för tidigt för mig att gifta mig. Men eftersom min far är gammal nu och inte har någon son så oroar han sig för oss, för sin heder och för vår försörjning. Kan du fråga Davod, om han skulle kunna fundera lite mer på saken, snälla du, Fereshtah-jan?
– Bashe chashm, med glädje, svarade jag.
När jag pratade igen med Davod om det som hon bad mig att berätta, lyssnade han tyst. Han blev inte röd i ansiktet och log inte som sist. Hans ljusbruna ögon såg på mig med allvarsam blick.
– Det är inte rätt att gifta bort någon mot dess vilja och inte heller när hon är så ung. Alla borde ha möjligheten att utbilda sig och bli vuxna innan de gifter sig. Ghafori borde inte oroa sig för sin heder, när han har lyckats uppfostra så bra döttrar. Han ska vara stolt över sig själv och sina flickor. I islam sägs det att om en far uppfostrar två bra döttrar, har han försäkrat sig om en plats i himlen och det har Ghafori lyckats väl med. Han behöver inte oroa sig för någonting och bör alltid lita på Guds vilja, At-Tawakul ala Allah.
Jag fångade en tanke som flög förbi och undrade hur det skulle bli för mig när Agha återvände hem från Moskva efter flera års frånvaro. Hade han försäkrat sig om en plats i himlen, som Ghafori?
Fereshtahs värld är Kabul – en stad där en flicka kan drömma om att bli läkare. Medan andra flickor bereds för äktenskap, fyller hon sina händer med skolböcker, uppmuntrad av en familj som tror på henne. Hon har en klar bild av vägen hon vill vandra, och på den första skoldagen får hon äntligen ta sina första steg mot sin dröm.
Men lyckan varar inte länge. När krigets skuggor tätnar över Kabul slits Fereshtah brutalt loss från livet som hon känner till det. Samhället sätter nya gränser, där skolans dörrar stängs och män med vapen säger åt henne att gå.
Eskaleringen av kriget får familjen att inse att ingen av dem har någon framtid i Kabul längre, och tillsammans måste de lämna allt de älskar för ett liv som flyktingar. Resan kommer att bli lång och Fereshtahs enda tillgång är drömmen som brinner inom henne. En låga som kommer att utmanas när rädsla och oro blir vardag.
Kommer den hinna slockna innan hon får möjligheten att vandra drömmens väg igen?
Mina röda skor är en roman baserad på verkliga händelser. Den hyllar varje flickas rätt att drömma – och skildrar kampen för att drömmarna ska bli verklighet.