Ulrika Torssell
Gul fjäril
Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2026 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se
© Ulrika Torssell
Omslag: Francesca Poma
Grafisk form: Visto förlag
Citat:
Sida 5 (fri övers.) Hávamál (Den Höges sång), vers 56, i Sämunds Edda översatt av Erik Brate (Stockholm: P. A. Norstedt & Söners Förlag, 1913).
Första upplagan
Tryckt i Bielsko-Biala, 2026
ISBN: 978-91-8117-394-9
Ulrika Torssell
Om man icke vet sitt öde i förväg, kan man leva med sorglöst sinne.
– Ur Hávamál
Prolog
Frihet för mig är en känsla – en känsla som jag i dess mest fullkomliga form inte har upplevt särskilt många gånger i livet. Jag kände den när jag var liten och cyklade fort nerför backarna mellan husen av betong och små, små lysande kantarelliknande tussilago tittade fram i dikeskanten. Och när jag kunde se fram emot ett stilla vårregn, eftersom mina klapprande finskor skrapade så vuxet mot gruset och jag kunde hålla i ett paraply och höra regnets dova smatter mot paraplyets tyg.
Som vuxen fanns känslan ofta hos mig under våra många resor med familjen, när barnen var små. Avbrotten från den stressande och ofria vardagen var en nödvändighet för att vi skulle orka med.
Som när vi var i Italien. Jag tror det var runt påsk. Vi trängdes allihop i sängen för att följa ett gäng hjältar på vandring femtio mil genom Nicaraguas djungler. X med Ipaden på magen vilandes mot låret, jag med huvudet mot hans bröst och ett av barnen febrigt och tungt i gropen mellan oss. Jag minns fortfarande den sövande men samtidigt lätt obehagliga känslan av X tunga hjärtslag.
Huset vi bodde i var av sten, svagt terrakottafärgat och omgärdat av vitt grus, olivträd och klättrande bougainvillea. Invid huset fanns en tämligen övergiven golfbana av det sjabbigare
slaget. Vassen runt den konstgjorda lilla sjön hade vuxit sig vild och hög, vilket passade oss fint. Det var både skönt opretentiöst och fritt fram för vilda barn med vevande golfklubbor. På morgnarna brukade X och jag snöra på oss löparskorna och ge oss ut på upptäcktsfärd i det kuperade och torra landskapet. Jag minns särskilt stunden efteråt när vi satte oss på en sten och delade på den stora vattenflaskan som han så omsorgsfullt hade burit med sig hela vägen. På dagarna gjorde vi utflykter till havet eller den italienska landsbygden. Vi kastade macka i havet, åt charkplattor på mysiga undanskymda gårdar eller tog en kaffe på balkongen. På kvällarna läste X högt ur Doktor Glas och jag somnade ofelbart redan innan han hunnit läsa hela första sidan.
Kanske har jag idealiserat dem – de gyllengula tussilagorna, det stolta grusskrapet, de släta stenarna som studsade i det blänkande vattnet, den överrumplande känslan av frid när jag drack mitt morgonkaffe på balkongen, den sövande stunden med Doktor Glas. Men de kommer förbli orörda – de ljuvliga minnena.
Jag undrar om frihetskänslan känns starkare i kroppen om den kommer som en efterlängtad förändring och utgör en kontrast till något mer instängt, dolt, eskalerande och till synes omöjligt att påverka.
Kapitel 1
Jag kommer hem från en middag hos kompisar och finner X sovandes i sängen med en bok i handen. Han vaknar till när han hör mina steg. Vi kramas och det känns som om vi inte har setts på en evighet trots att det bara var några timmar sedan. Jag tänker att jag absolut har haft det kul, men att jag av någon anledning ändå har längtat hem till honom. Det tenderar ofta att bli så att jag har svårt att njuta av stunden då han inte är med.
Jag ser på honom och han ler tillbaka. Han ställer inga frågor, undrar inte hur jag har haft det. Det är en skön känsla. Han ser trött ut, ögonen klipper och kroppen är avspänd. Jag älskar det. Så lutar han sig mot min axel, tar upp Ipaden och scrollar på den. Jag älskar när han lutar sig mot min axel. Själv sitter jag alldeles still bredvid honom och stirrar på tavlan framför mig.
”Jag har saknat dig”, säger han plötsligt och jag rycker till. Med ens känner jag mig både upprymd och avslappnad på samma gång. Jag vänder mig mot honom. Smeker hans arm, känner de långa sträva hårstråna mot mina fingrar. Stannar till i min rörelse, ser på honom igen, men utan att han verkar ta någon notis om det. Blir lite tafatt, plötsligt nervös. Vågar egentligen inte, men inser att tillfället antagligen inte kommer att bli så mycket bättre.
”Älskling?”
”Ja?”
”Jo, jag undrar en sak.”
Han vänder sig mot mig, ser på mig med omtänksamma och lite blanka ögon. Svarar med sin nästan överdrivet lena röst.
”Visst, vad undrar du?”
Han är mån om mig. Eller? Rösten känns aningen tillgjord. Tycker han synd om mig? Varför det? Jag kommer av mig.
”Eh, är du trött?” säger jag med högre röst än det var menat, samtidigt som jag sätter mig upp och fäller ner fötterna mot golvet. Jag vänder mig om och ser på honom.
Han stirrar på sin Ipad och gäspar ljudligt. ”Nej, inte särskilt. Är du?”
”Nej, eller jo det är jag nog.”
Jag går ut i badrummet och konstaterar att det blir fler tillfällen.
När jag kommer tillbaka har han somnat. Jag lägger mig tyst på min sida, men han vaknar och lägger sig nära med armen hårt runt min kropp, precis som alla andra nätter. Jag rör mig inte ur fläcken, vill inte att han ska släppa taget om mig. Ändå vet jag att jag inte kommer kunna somna förrän han vänder sig om och jag kan lägga mig till rätta. Sträcka ut mig eller rulla mig till en boll på sidan.
Det är söndag och X pysslar med något i källaren. Jag går runt och städar, något planlöst. Hallen är fylld med kartonger, verktyg och andra grejer sedan några veckor tillbaka. Jag har glömt vad det var han hade tänkt göra. Antagligen han själv också. Kanske ville han laga, eller sälja något. Det är ingen idé att påpeka röran och jag vågar inte röra sakerna, men känner stressen över att inget händer. Plockar upp kläder från stolar, röjer så gott det går, men utan att flytta på saker som jag tror att han kanske vill ha senare, någon gång, till vad det nu var han skulle göra.
Var han inte mycket tydligare med vad han ville förr? En