Luma, ljusbÀraren
Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2026 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se
© Text: Sanne Hellberg | Omslagsillustration: Rebecka Ryngfors
Grafisk form: Mattias Norén
Första upplagan
Tryckt i Riga, 2026
ISBN: 978-91-8117-387-1
Solvintern kom och vÀnnerna vÀnde
Vredens ord stelnade i luften
Vindens viskningar sörjde lövens sus Havets glitter ebbade ut Bara glömskan blev fetare
I törstens tidevarv
Spirade vÄrljusets blomma
Luma
âKom igen, Luma!â
Leiams ögon glittrade och trots sin stiliga festdrÀkt tog hon trappan i fyra smidiga steg. Jag anstrÀngde mig för att hÀnga med. KlÀnningen jag lÄnat var otymplig, jag hade redan trampat pÄ volangerna flera gÄnger. Ideligen blev jag tvungen att stanna för att samla ihop de besvÀrliga vÄderna.
Jag hade aldrig varit sĂ„ högt i Pelaria förut, och den tunna luften gjorde mig vimmelkantig. AndfĂ„tt konstaterade jag att det var otaliga vĂ„ningar kvar innan vi skulle nĂ„ vĂ„rt mĂ„l för kvĂ€llen: RĂ„dssalen, krönet pĂ„ den smĂ€ckra Ăstspiran.
Kristalltornet Pelaria, Drottningadömet, var placerat mitt i Omkringhavet och strÀckte sig hela vÀgen upp till molnen. Med rötter i de djupa gruvorna pÄ Naah strÀckte sig Pelaria likt tre nÄlar av glas mot rymden. Jag hade alltid drömt om att fÄ se mer av vÄrt fantastiska hem och ikvÀll skulle jag Àntligen fÄ chansen!
Det skymde. Djupröda lyktor tÀndes nÀr dagsljuset frÄn kristallvÀggarna sakta avtog. Det porlande vattenfallet, som spiraltrappan cirklade kring, glimmade likt droppande lava och fick kinderna att glöda. Adamanter frÄn högre kretsar vinglade andfÄtt och ovant uppför trapporna i höga klackar och konstfÀrdiga hÄruppsÀttningar. Tunga parfymÄngor följde dem likt osynliga slÀp.
Leiams glada skratt och gyllene svans försvann upp runt
kröken. Skulle hon aldrig lÄta mig hinna ifatt? Jag log sorgset.
Jag skulle sakna det dĂ€r skrattet! Förmodligen skulle Leiam redan i morgon flytta ifrĂ„n poddkomplexet vi delat sĂ„ lĂ€nge. Med sitt nya arbete skulle hon Ă€ntligen ta del av de fördelar hon strĂ€vat sĂ„ hĂ„rt för. Nytt boende, nya kollegor, nya vĂ€nner âŠ
âKan vi inte vĂ€nta pĂ„ en bubbla?â flĂ€mtade jag. âJag Ă€r helt slut!â
âJasĂ„, det tror du!â Leiam flinade. âHissbubblorna lĂ€r vara knökfulla, och sĂ„dana som du och jag skulle fĂ„ vĂ€nta till sist!â
Hon plirade illmarigt. âMig gör det ingenting! Jag tycker om att kĂ€nna livet rusa i mig!â
Leiam vÀntade pÄ mig nÄgra avsatser högre upp. Innan hon hann springa vidare tog jag ett fast grepp om hennes arm.
âLova att inte glömma migâ, viskade jag andfĂ„tt. âLova att vi alltid ska vara vĂ€nner!â
Leiams havsgröna ögon tycktes vibrera och hon drog in mig i en varm kram.
âJag lovarâ, viskade hon, och tillade med ett skratt: âHur skulle jag nĂ„gonsin kunna glömma nĂ„gon som tagit pĂ„ sig klĂ€nningen bak-och-fram pĂ„ sitt livs största kvĂ€ll?â
Jag betraktade min besvÀrliga drÀkt och möttes av Leiams allra retsammaste grimas.
âVisste du hela tiden?â sa jag stött. Leiam tjöt av skratt.
âDu visste men sa inget!â
âJag trodde kanske det var nĂ„gon slags nytt mode de kör med pĂ„ klĂ€ckeriet nu för tidenâ, frustade Leiam. âJag kan ju inte gĂ€rna veta eftersom jag numera tillhör sorteringen.â
Jag boxade henne ömt i magen och lyfte upp volangerna.
âJaha!â sa jag. âHar jag nu gĂ„tt i bak-och-framvĂ€nd klĂ€nning sĂ„ hĂ€r lĂ„ngt sĂ„ fĂ„r jag vĂ€l göra det lite till dĂ„. Allt för att roa dig pĂ„ din stora dag!â
Ju högre vi kom, desto trÀngre blev festföljet. Vanliga adamanter, de flesta aurarier, som sjÀlva inte var bjudna till festen stod blygt lÀngs vÀgen och glodde storögt pÄ det stiliga följet. Leiam, jag och de andra pÄ klÀckeriet hade stÄtt pÄ samma sÀtt mÄnga gÄnger.
âTĂ€nk!â viskade Leiam och körde armbĂ„gen i sidan pĂ„ mig.
âFörra Kometfesten stod vi dĂ€r och drömde ⊠se pĂ„ oss nu!â
Plötsligt drÄsade Leiam in i en fet adamant med lÄngt slÀp och en vit fjÀder fÄnigt guppande uppe pÄ huvudet. Leiam bugade genast och bad artigt om ursÀkt. Adamanten vÀnde sig lÄngsamt. Hennes mun var mÄlad mörkt lilaröd, skarp som ett streck. Hon fnös och fjÀllen runt hennes ansikte spretade ilsket. Hon fortsatte in i en vÀntande hissbubbla.
âAurarierâ, sa hon högdraget. âSlĂ€pper de verkligen in sĂ„dant pack?â
Hissbubblan slöts och en stark vattenpelare fick den att stiga upp och försvinna. Jag sneglade pÄ Leiam. Hennes min var outgrundlig.
NÀr vi Àntligen kunde se entréporten till RÄdssalen stannade Leiam.
âMinns duâ, sa hon, ânĂ€r du klippte av gummibandet i Ada
Gorgis byxor sĂ„ att hon nĂ€stan tappade dem?â
Jag fnissade. Sedan jag kom till Leiams avdelning och vi hade upptÀckt att vi trivdes ihop, hade vi sÄ gott som dagligen utmanat varandra pÄ olika bus och upptÄg. Det hade varit en triumfens dag nÀr vÄr arbetsledare blivit tvungen att hÄlla upp byxorna medan hon skrek ut sina order.
âVarför tĂ€nker du pĂ„ det?â frĂ„gade jag.
En pirrig kÀnsla hade redan börjat sprida sig i kroppen.
Leiam log skÀlmskt.
âVi gör det igen!â sa hon. âIkvĂ€ll. Sen kommer vi ju inte
att fĂ„ chansen mer. En sista gĂ„ng, pĂ„ kul bara! SĂ€g vad jag ska göra!â
En idé dök genast upp, den kÀndes sÄ sjÀlvklar att jag log för mig sjÀlv.
âFjĂ€dernâ, viskade jag. âFjĂ€dern pĂ„ den dĂ€r hovadamanten!â
Leiam tryckte min hand i ett ljudlöst svar innan vi tog de sista stegen.
RÄdssalen var enorm! Jag fick böja mig bakÄt för att riktigt ta in takhöjden. Solkristallerna i takkupolen lyste fortfarande och fick allt att bada i ett milt, orange sken. Baksidan av tvÄ lÀktare tornade upp sig en bit fram och den massiva kön av festklÀdda adamanter pressade sig lÄngsamt fram mot biljettkontrollen mittemellan dem. Sorlet i salen var öronbedövande.
Jag skulle just frĂ„ga Leiam vilka platser vi hade, men upptĂ€ckte att handen var tom. Leiam hade försvunnit! Jag spanade oroligt efter ett grönt hĂ„rsvall i folkmassan, medan en kall kĂ„re löpte över ryggen. Biljetterna! Leiam hade ju biljetterna! Om nĂ„gon kom pĂ„ mig hĂ€r uppe utan giltig biljett âŠ
Jag sneglade mot Ăgat som tronade över dörren. Borde jag kryssa tillbaka? Men Ăgat skulle lĂ€gga mĂ€rke till mig, nĂ„gon skulle undra. Med en rysning slöt sig fjĂ€llen pĂ„ ryggen. Jag sĂ„g mig förtvivlat om, men fick bara tillbaka roade blickar frĂ„n okĂ€nda adamanter som viskade och drog pĂ„ munnen. Det var klĂ€nningen förstĂ„s. Jag drog Ă„t mig svansen sĂ„ att ingen skulle trampa pĂ„ den i myllret, försökte ta djupa, lugna andetag medan folkmassan obevekligt förde mig mot kontrollen. Ănnu fanns tid att vĂ€nda, men jag mĂ„ste bestĂ€mma mig snart âŠ
Just nÀr jag vÀnt för att börja gÄ tillbaka till trappan dök Leiam upp. Hon log sitt allra okynnigaste leende och nickade menande mot nÄgot lÀngre fram i folkmÀngden. Jag strÀckte
mig pÄ tÄ. Den vitklÀdda hovadamanten vi mött i trappan skuffade sig fram likt en plog genom folkmassan. Den vita, tidigare sÄ fluffiga fjÀdern pÄ hennes huvud sÄg numera ut som ett grÄsvart trassel.
SpÀnningen slÀppte och jag kunde inte hindra skrattet som bubblade upp. Jag dök ner i armvecket dÀr skrattet pressade sig ut, illa dolt som en hostattack.
âHur gjorde ⊠hur kunde du?â frustade jag. âTĂ€nk om Ăgat sĂ„g dig?â
Leiam borstade noggrant av sina sotiga hÀnder.
âJag ska berĂ€tta nĂ„got för dig, Lumaâ, viskade hon. âJag Ă€r inte bara otroligt smart och den coolaste person du nĂ„gonsin kĂ€nt. Jag Ă€r ocksĂ„ fruktansvĂ€rt snabb pĂ„ att ta mig fram utan att mĂ€rkas.â
LÀttad tog jag de sista stegen mot biljettkontrollen i armkrok med Leiam. Var gÄng vÄra blickar gled över den sorgliga, svarta antennen lÀngre fram började vi fnittra sÄ hÀftigt att vi blev tvungna att nypa varandra i armarna för att sluta.
KvÀllen var ung, full av förvÀntningar. Jag kastade en kort tanke pÄ Aida, Leiams tidigare bÀstis, och log belÄtet vid tanken att Leiam istÀllet valt ut mig som följeslagare pÄ sjÀlvaste Kometafton.
Nu skulle Leiam bli den första frÄn vÄr kull att stiga i graderna efter flera kometvarv av hÄrt arbete. Hon var sagolikt vacker, klÀdd i en svart, böljande byxdrÀkt som fick hennes magra kropp att se fyllig och Àdel ut. Hava, en vÀn frÄn klÀckeriet, hade mÄlat invecklade mönster i hennes ansikte, som fick henne att se ut som en drottning.
Trots missödet med min egen klÀnning kÀnde jag mig ÀndÄ vackrare Àn nÄgonsin förut. Mina ljusblÄ fjÀll var putsade sÄ att de glÀnste mörkt och mystiskt. Leiam hade lyckats tukta mitt
motstyriga, midnattsblÄ hÄr och fÄtt det att bilda en intrikat knut dÀr hon stuckit in vita blommor tillverkade av Àggskal vi stulit pÄ klÀckeriet. Allt var perfekt!
Vi passerade biljettkontrollen utan problem. PÄ andra sidan lÀktarna bredde den breda scenen ut sig. Den var kantad med svagt upplysta fontÀner och var tom sÄ nÀr som pÄ en enorm, mörkblÄ sammetsfond lÀngst bak. Vi vek av Ät vÀnster uppför den branta trappan till platserna som avsatts Ät aurarier. FörvÀntansfullt satte vi oss, vilade vÄra bultande vader samtidigt som vi intresserat inspekterade hovadamanterna, den ena stiligare Àn den andra.
Svarta mörklÀggningspaneler drogs för det lysande taket och de adamanter som Ànnu inte hunnit sÀtta sig skyndade till sina platser. Sorlet dÀmpades.
Leiam knycklade ihop vÄra biljetter och nÀr mörket sÀnkt sig kastade hon pricksÀkert ivÀg dem mot en av de frÀmre bÀnkraderna. NÄgon svor och Leiam log nöjt. Jag drog in dofterna och försökte inprÀnta ögonblicket i minnet. Leiam la armen om mina axlar och pressade kinden mot min.
âJag Ă€r sĂ„ glad att just du ville följa med mig hit. TĂ€nk vad lyckliga vi Ă€r som fĂ„r vara hĂ€r.â
Leiam. Min Àlskade vÀn.
Tiden innan slutet
Dagarna innan hÀndelsen
Stunden innan insikten
Ăgonblicket innan allt försvinner
En praktfull ouvertyr brakade loss, bakfonden drogs undan och avslöjade ett enormt fönster med utsikt över natthimlen.
Mörklila skyar jagade förbi och fick glasrutorna att skallra. Publiken skrek till nÀr en isblÄ blixt slog ut pÄ himlen och försvann med en knall.
Hela min kropp skakade av spÀnning. Himlen! SÄg den verkligen ut sÄ hÀr? Leiams hand trevade efter min och jag tog tacksamt emot den.
Det gick nÀstan att ta pÄ publikens upphetsning. Det var nog fler Àn vi som inte hade sett himlen förut. Alla visste dessutom att det bortom fönstrets tunna glasbarriÀr vÀntade ett stup pÄ flera tusen famnar rakt ner i det bottenlösa Omkringhavet. Runt havet strÀckte Naah sedan ut sitt karga landskap: vÄr ogÀstvÀnliga hemplanet dÀr inget kunde överleva.
Ytterligare en blixt drÀmde till. En trivsam rysning rann lÀngs halsen men Leiams vÀrme strömmade över i min hand. Vi var trygga. Pelarias kristallspiror hade stÄtt pall mot Naahs ogÀstvÀnliga utsida i mer Àn tusen kometvarv, vÀder och vind kunde inte rubba oss. Inte ens om inkrÀktare skulle lyckas ta sig in skulle de kunna komma lÄngt in i Pelaria. Jag sneglade mot de bevakande ögonen och de bistra auktorierna som flankerade salens ingÄngar. Vi var sÀkra. OmhÀndertagna.
Framför scenen rullade ett team av tekniker in ett stort Ăga. Klotet fungerade som en lĂ€nk till resten av Pelaria, sĂ„
att mindre lyckligt lottade adamanter kunde följa spektaklet.
Jag visste att nÄgra av vÄra kamrater hade ordnat en liten fest i poddkomplexet och förberedde sig för att överraska Leiam i natt. Just nu satt de sÀkert alla med blickarna klistrade pÄ sfÀren.
En grönklÀdd konferencier med yvig frisyr pÄkallade salens uppmÀrksamhet. Med dÄnande stÀmma presenterade hon kvÀllens första programpunkt, De vilda kometerna.
Sju spanare svepte ner frÄn taket i formation. De bar fladdrande, bleka drÀkter som fick dem att likna en flock dödsföraktande fÄglar. Trummor hamrade och fick pulsen att öka. Artisterna gjorde dykande utfall och halsbrytande saltomortaler eggande nÀra publikens exalterade ansikten. De avslutade sin del av programmet med en storartad final i vilken de störtade rakt mot fönstret, för att i sista stund försvinna i ett moln av glitter. Leiams ansikte sken och jag log lyckligt.
TvÄ bredaxlade figurer uppenbarade sig i glittermolnet. Enorma fyrfat flammade rytande upp. Figurernas muskulösa kroppar tycktes nÀstan glöda i eldskenet. Plötsligt slogs det enorma fönstret lÀngst bak upp med ett öronbedövande brak. Kaskader av sprakande gnistor studsade mot stengolvet nÀr den isande nattvinden drog in med full kraft.
Mitt hjÀrta slog en trippelvolt. Luften! Rymden! Utsidan kom plötsligt sÄ nÀra! Och vinden förde med sig mÀrkliga lukter av damm och svavel. Natten dÀr ute framtrÀdde med nÀstan onaturlig skÀrpa.
Det gjorde ont i armen. Till min förvÄning mÀrkte jag att Leiam drog i den, och jag blev medveten om att jag stod upp. NÀr hade jag stÀllt mig? Jag rodnade och satte mig hastigt. Jag var i alla fall inte ensam om att ha överrumplats av upplevelsen.
Flera adamanter hade till och med svimmat av chocken. Deras grannar satt nu och flÀktade dem med programbladen.
KÀmparna framme pÄ scenen slÀngde av sina tunga mantlar.
âExparia!â dĂ„nade konferencieren och figuren klĂ€dd i vitt strĂ€ckte upp armarna för att ta emot publikens hyllningar. âFeratu!â
Den blÄklÀdda stridskÀmpen hÀlsade publiken med ett brett grin. De bÀgge kÀmparna bugade mot varandra, satte pÄ hjÀlmarna och grep varsitt glittrande spjut.
Sammandrabbningen var rasande och förfÀrlig. Samtidigt som de stridande med djÀrva hopp, kast och volter parerade varandras angrepp och gjorde spÀnnande utfall, förflyttade de sig hela tiden nÀrmre fönsteröppningen. Ju mindre avstÄndet blev, desto intensivare blev publikens engagerade skrik. Snart balanserade striden helt och hÄllet i fönsteröppningen dÀr de stridande syntes som mörka silhuetter mot den dramatiska himlen som dÄ och dÄ upplystes av rungande ljungeldar.
Alla i rummet förstod vad det skulle betyda om nÄgon av dem skulle trampa fel. Exparia och Feratu balanserade just pÄ den plats dÀr dömda adamanters öde avgjordes. Ett steg ut. Det var det yttersta straffet. SfÀrsÀndningarna hÀrifrÄn var obligatoriska, en bister pÄminnelse till Pelarias adamanter om vikten av att följa reglerna.
LjudnivÄn ökade nÀr de stridande gjorde allt djÀrvare utfall. Eggande rop hetsade kÀmparna att tÀnja pÄ grÀnserna. Tyngdlagen verkade upplösas, hopp och kast blev enorma. Feratu fick in en prakttrÀff i magen pÄ Exparia som vek sig dubbel och vacklade pÄ kanten. För ett ögonblick vÀnde Feratu uppmÀrksamheten mot publiken och log segervisst. Jag flÀmtade. För bakom ryggen pÄ Feratu reste sig Exparia hastigt och kastade sig fram i ett otroligt sprÄng samtidigt som hon snurrade spjutet sÄ snabbt att luften visslade. Jag höll andan. Endast spjutets ohyggliga vinande hördes i den stora salen.
Jag knep igen ögonen nÀr det dödande hugget föll, och nÀr jag öppnade ögonen vacklade den blÄklÀdda Feratu pÄ kanten med Exparias smÀckra spjut genom hjÀrtat.
Alla hade egentligen vetat att det skulle sluta sĂ„ hĂ€r. De vitklĂ€dda vann nĂ€stan alltid. ĂndĂ„ fullkomligt exploderade salen. Publiken reste sig, visslade och kastade slĂ€ngkyssar Ă„t segraren. Exparia höll upp hĂ€nderna i en segergest och mötte de rasande applĂ„derna med ett blĂ€ndande leende. Feratu vinglade i fönsteröppningen och Exparia gav henne en hjĂ€lpsam knuff över kanten.
UppstÄndelsen visste inga grÀnser. Folk viftade med flaggor och band sÄ frenetiskt att de trasslade in sig i varandras överdÄdiga hÄruppsÀttningar. Leiam och jag andades in den upphetsade luften i djupa andetag. KvÀllens underhÄllning var ryslig, men ocksÄ fantastisk, och Ànnu hade allt bara börjat!
DÄnet frÄn en gonggong avbröt applÄdÄskorna och hÀngde dallrande i luften. En fyllig figur i svart drÀkt klÀdd med silverskimrande slöjor sÀnktes ner frÄn taket. Hennes kolsvarta hÄr föll likt en mantel bakom henne och draperade hennes mÀrkligt uppsvÀllda bakkropp, som kvÀllen till Àra var översÄllad av glittrande stjÀrnor. Trots avstÄndet gick det lÀtt att urskilja att det var drottning Silvira, stjÀrnhimlarnas drottning. Hon började sjunga med en stÀmma som ljöd isklar och stark.
Heliga Komet i natten, vi lyssnar till ditt ord.
Sprunget ur kristall och vatten, Pelaria ger mat pÄ vÄrat bord. Vi följer dig, du vita, och stÄr upp för sanningen. Aldrig mer ska nÄgon slita, isÀr vÄrt land igen.
Publiken stÀmde in och vi reste oss en efter en tills hela salen vibrerade av den vÀlkÀnda hymnen. SÄ smÄningom stÀmde Àven en kör in, och nÀr sÄngen var slut fortsatte de med en ny melodi jag inte hört förut. Det verkade vara en variant pÄ skapelseberÀttelsen: Hur drottningarna mottagit Kometens nÄd för över tusen kometvarv sedan och fÄtt kraften att bygga upp Pelaria. De ovanliga harmonierna slingrade sig om varandra och fick det att gÄ rysningar i mig.
Drömmar om kÀrlek kan sÀnka ett land, tankar om frihet kan starta en brand.
Komet hör vÄr bön, lÄt det aldrig ske igen. VÄrt torn, vÄr vÀrld! VÄr spira till himmelen!
Jag hade hört flera varianter av Pelarias skapelseberÀttelse förr. Hur folket pÄ Zamarians skepp dödat Pelarias drottning och slungat ut planeten i kaos. SÄ onda, sÄ sjÀlviska. Alla de ruskigaste historierna frÄn uppvÀxttiden i trÀdgÄrdarna hade kretsat kring zamarierna. Som tur var hade vÄra drottningar, med stöd frÄn Kometen, lyckats bygga Pelarias kristallspira och rÀddat sitt folk. Den hÀr sÄngen, som ocksÄ handlade om nÄgot farligt som kallades kÀrlek, hade jag dock inte hört förut.
Eldarna och ljusen slÀcktes. Endast det svaga skenet frÄn himlen dröjde kvar och en ödesmÀttad, dov ton frÄn orkestern fyllde rummet. Allas ögon riktades mot fönstret, ut i natten dÀr nÄgonting nu lyste pÄ himlen. NÄgonting som inte funnits dÀr minuten innan. Jag rös. Kometen, nu kom den.
Glim, vattnets drottning, steg fram pÄ scenen. Hennes vackra ansikte sÄg skarpt och ödesmÀttat ut under den gnistrande diamanttiaran.
âSkĂ„da. Kometen. VĂ„r beskyddare, vĂ„r ledstjĂ€rna.â Glim strĂ€ckte pĂ„ sig. âVi fem blev utsedda. Vi fem rĂ€ddade Pelarias
folk. Vi fem offrade allt för att skydda de som fanns kvar. Vi byggde nytt, vi jagade bort ondskan frĂ„n vĂ„r vĂ€rld.â
Ljus tonade upp pÄ de andra drottningarna. Astri, Dianessa, Silvira. OuthÀrdligt vackra i svarta, kristallgnistrande drÀkter. Ansiktena var allvarstyngda, ödesmÀttade.
âFem drottningarâ, sa Glim, âsom Ă€n idag arbetar natt och dag för att vĂ„rt slĂ€kte inte ska dö ut.â Glim riktade sig mot Ăgat. âVi vill sĂ€rskilt tacka drottning Eleani, kristallens drottning, eftersom hon, som ni alla vet, fortfarande ansvarar för Pelarias Ă€gglĂ€ggning.â ApplĂ„der bröt ut och Glim log. âVi tackar dig, syster, mor och ledare, för din gĂ„va. MĂ„ de adamanter du frambringar denna afton för evigt stĂ„ under Kometens beskydd.â
Publiken applÄderade kraftigt, vissa skrek ut sina tack. Glim hyssjade dem vÀnligt.
En projicerad bild av Eleani skimrade fram pÄ scenen. Hon vinkade behagfullt med sina knubbiga armar och kastade gracila slÀngkyssar. Hennes lÄnga, vita lockar rÀckte Ànda ner till golvet och hÀngde i pÀrlbeströdda kaskader över hennes enormt uppsvÀllda ventra. Eleani var den vackraste av drottningarna och hade varit min favorit Ànda sedan jag var liten. Jag hade tvÄ bilder av henne uppsatta bredvid spegeln i podden, och hade i hemlighet lÀnge önskat att nÄgon av de andra drottningarna snart skulle ta över ÀgglÀggningen sÄ att Eleani kunde bli mer publik.
Projektionen tonade bort.
âFem drottningar, som fortfarande stĂ„r redo att skydda vĂ„rt folk!â fortsatte Glim. âMen vi Ă€r inget utan kraften frĂ„n Kometen! Pelaria skulle inte existera utan dess vĂ€lvilja och vĂ€lsignelse.â
Drottningarna lyfte hÀnderna.
âDöttrar och systrar, slut upp med oss! Tacka beskyddaren, lĂ„t oss motta din nĂ„d Ă€nnu ett kometvarv! Pelarias kristall mĂ„ aldrig vittra!â
Kometen hade rört sig en bit. PÄ en given signal reste sig varenda adamant i salen. VÄrt gemensamma tackrop skallade sÄ högt att jag var sÀker pÄ att det skulle höras Ànda till Kometen.
Jag genomfors av vild berusning. HjÀrtat svallade nÀr jag betraktade den lysande pricken lÄngt dÀr ute.
âTack, Komet!â Leiams starka stĂ€mma förenade sig med min egen. Rusiga och rosiga ropade vi igen och igen: âTack! Tack för allt!â
Kraften frÄn drottningarna strömmade över oss, tillsammans var vi starka! Vi, Pelarias adamanter, kunde klara vad som helst!
Ett sprÄng av glÀdje i tiden
En sÄng för hjÀltar i striden
Det glimmade till i rymden och jag blinkade förvÄnat.
âSĂ„g du?â viskade jag Ă„t Leiam. âSĂ„g du att det blinkade?â
âBlinkade Kometen?â Leiam kisade förbryllat mot den suddiga pricken.
âInte Kometen, strax bredvid, dĂ€r!â
Leiam skakade tveksamt pÄ huvudet. Tyst frÄgade hon grannen pÄ andra sidan, men fick en huvudskakning till svar.
âDet var nog du som blinkade, Luma. Ingen annan verkar ha sett nĂ„got.â
Jag skulle just protestera, men konferencieren Ätertog grinande platsen pÄ scenen och Àskade tystnad.
âBravo, bravo! Med dessa ovationer torde vi vara redo för Ă€nnu ett nytt kometvarv!â
Himmelsfönstret stÀngdes med ett gnisslande bakom henne.
âNu över till kvĂ€llens mest uppskattade punkt! Befordran.â Konferencieren lutade sig fram, som om hon ville berĂ€tta en hemlighet. âHĂ€r sitter faktiskt nĂ„gra i publiken som inte endast Ă€r hĂ€r för att roa sig. NĂ„gra noggrant utvalda. Och för dem Ă€r den hĂ€r aftonen inte mindre Ă€n starten pĂ„ ett nytt liv!â
Mina tankar pÄ Kometen och blinkande stjÀrnor smÀlte bort. Jag log mot Leiam som börjat bli röd om kinderna.
En kort adamant i rött steg in pÄ scenen och rÀckte över en lÄng lista till konferencieren. TÄrar vÀllde upp i mina ögon och jag kramade Leiams arm hÄrt.
âLova att du lovar!â Leiam log och strök mig över kinden.
âJag glömmer inteâ, sa hon. âJag lovar! Men lyssna noga nu sĂ„ jag inte gĂ„r fram för tidigt!â
Vi tittade uppmÀrksamt mot scenen dÀr konferencieren lÀste frÄn listan. De vars namn ropats upp steg ner frÄn publiken och stÀllde sig i en lÄng rad.
Efter en stunds applĂ„derande började hĂ€nderna vĂ€rka och jag försökte spara pĂ„ krafterna tills det blev Leiams tur. Ăntligen kom konferencieren till aurarierna! Det var inte lika mĂ„nga som fick befordran frĂ„n de enklare aurarieavdelningarna sĂ„ de klarades av i lite raskare takt.
âSolaurarie frĂ„n avdelning Grön tre. Stig fram, Goia!â ropade konferencieren glatt.
En kort, lilaskimrande aurarie med hÄr i korta flÀtor trÀngde sig ner frÄn lÀktaren.
âNytt Ă€mbete: Ăvervakare pĂ„ solkontoret.â
Publiken applÄderade och Goia bugade djupt och inövat.
âĂggaurarie frĂ„n avdelning Indigo tvĂ„. Alea.â
Jag kunde knappt sitta still, nu skulle det strax vara Leiams tur! Alea blev befordrad till sortering pÄ avdelning Indigo fyra och tog emot sina applÄder med en tafatt bugning.
âĂggaurarie frĂ„n avdelning Violett tre.â
HjĂ€rtat slog en volt i bröstet. Ăntligen! Konferencieren slog ut med armarna och förkunnade glĂ€djestrĂ„lande:
âTill sorteringsavdelning Violett 3 hĂ€lsar vi vĂ€lkommen Luma! VarsĂ„god och kom ner!â
Luma och Leiam Àr bÀsta vÀnner och lever ett inrutat ungdomsliv i drottningadömet Pelaria, ett hierarkiskt samhÀlle pÄ den ogÀstvÀnliga planeten Naah.
Under den Ärliga Kometfesten vÀnds Lumas trygga tillvaro i ett slag upp och ner, och hennes tidigare vÀnner vÀnder ryggen Ät henne.
Ensam och förvirrad brottas Luma med sin nya vardag, men börjar samtidigt fĂ„ upp ögonen för att nĂ„gonting större Ă€r pĂ„ vĂ€g att hĂ€nda i Pelaria. För vad hĂ€nder egentligen med vattnet? Ăr Drottningarna verkligen de goda regenter de utger sig för att vara? Och vad Ă€r det för mystiskt, strĂ„lande himmelsklot som verkar spela en sĂ„ avgörande roll i Lumas liv?
NÀr allt stÀlls pÄ sin spets mÄste Luma frÄga sig sjÀlv: Ska hon fortsÀtta leva sitt liv i en lögn, eller ska hon höja sin röst och agera för det hon tror pÄ?