Luma, ljusbäraren
Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2026 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se
© Text: Sanne Hellberg | Omslagsillustration: Rebecka Ryngfors
Grafisk form: Mattias Norén
Första upplagan
Tryckt i Riga, 2026
ISBN: 978-91-8117-387-1
Solvintern kom och vännerna vände
Vredens ord stelnade i luften
Vindens viskningar sörjde lövens sus Havets glitter ebbade ut Bara glömskan blev fetare
I törstens tidevarv
Spirade vårljusets blomma
Luma
”Kom igen, Luma!”
Leiams ögon glittrade och trots sin stiliga festdräkt tog hon trappan i fyra smidiga steg. Jag ansträngde mig för att hänga med. Klänningen jag lånat var otymplig, jag hade redan trampat på volangerna flera gånger. Ideligen blev jag tvungen att stanna för att samla ihop de besvärliga våderna.
Jag hade aldrig varit så högt i Pelaria förut, och den tunna luften gjorde mig vimmelkantig. Andfått konstaterade jag att det var otaliga våningar kvar innan vi skulle nå vårt mål för kvällen: Rådssalen, krönet på den smäckra Östspiran.
Kristalltornet Pelaria, Drottningadömet, var placerat mitt i Omkringhavet och sträckte sig hela vägen upp till molnen. Med rötter i de djupa gruvorna på Naah sträckte sig Pelaria likt tre nålar av glas mot rymden. Jag hade alltid drömt om att få se mer av vårt fantastiska hem och ikväll skulle jag äntligen få chansen!
Det skymde. Djupröda lyktor tändes när dagsljuset från kristallväggarna sakta avtog. Det porlande vattenfallet, som spiraltrappan cirklade kring, glimmade likt droppande lava och fick kinderna att glöda. Adamanter från högre kretsar vinglade andfått och ovant uppför trapporna i höga klackar och konstfärdiga håruppsättningar. Tunga parfymångor följde dem likt osynliga släp.
Leiams glada skratt och gyllene svans försvann upp runt
kröken. Skulle hon aldrig låta mig hinna ifatt? Jag log sorgset.
Jag skulle sakna det där skrattet! Förmodligen skulle Leiam redan i morgon flytta ifrån poddkomplexet vi delat så länge. Med sitt nya arbete skulle hon äntligen ta del av de fördelar hon strävat så hårt för. Nytt boende, nya kollegor, nya vänner …
”Kan vi inte vänta på en bubbla?” flämtade jag. ”Jag är helt slut!”
”Jaså, det tror du!” Leiam flinade. ”Hissbubblorna lär vara knökfulla, och sådana som du och jag skulle få vänta till sist!”
Hon plirade illmarigt. ”Mig gör det ingenting! Jag tycker om att känna livet rusa i mig!”
Leiam väntade på mig några avsatser högre upp. Innan hon hann springa vidare tog jag ett fast grepp om hennes arm.
”Lova att inte glömma mig”, viskade jag andfått. ”Lova att vi alltid ska vara vänner!”
Leiams havsgröna ögon tycktes vibrera och hon drog in mig i en varm kram.
”Jag lovar”, viskade hon, och tillade med ett skratt: ”Hur skulle jag någonsin kunna glömma någon som tagit på sig klänningen bak-och-fram på sitt livs största kväll?”
Jag betraktade min besvärliga dräkt och möttes av Leiams allra retsammaste grimas.
”Visste du hela tiden?” sa jag stött. Leiam tjöt av skratt.
”Du visste men sa inget!”
”Jag trodde kanske det var någon slags nytt mode de kör med på kläckeriet nu för tiden”, frustade Leiam. ”Jag kan ju inte gärna veta eftersom jag numera tillhör sorteringen.”
Jag boxade henne ömt i magen och lyfte upp volangerna.
”Jaha!” sa jag. ”Har jag nu gått i bak-och-framvänd klänning så här långt så får jag väl göra det lite till då. Allt för att roa dig på din stora dag!”
Ju högre vi kom, desto trängre blev festföljet. Vanliga adamanter, de flesta aurarier, som själva inte var bjudna till festen stod blygt längs vägen och glodde storögt på det stiliga följet. Leiam, jag och de andra på kläckeriet hade stått på samma sätt många gånger.
”Tänk!” viskade Leiam och körde armbågen i sidan på mig.
”Förra Kometfesten stod vi där och drömde … se på oss nu!”
Plötsligt dråsade Leiam in i en fet adamant med långt släp och en vit fjäder fånigt guppande uppe på huvudet. Leiam bugade genast och bad artigt om ursäkt. Adamanten vände sig långsamt. Hennes mun var målad mörkt lilaröd, skarp som ett streck. Hon fnös och fjällen runt hennes ansikte spretade ilsket. Hon fortsatte in i en väntande hissbubbla.
”Aurarier”, sa hon högdraget. ”Släpper de verkligen in sådant pack?”
Hissbubblan slöts och en stark vattenpelare fick den att stiga upp och försvinna. Jag sneglade på Leiam. Hennes min var outgrundlig.
När vi äntligen kunde se entréporten till Rådssalen stannade Leiam.
”Minns du”, sa hon, ”när du klippte av gummibandet i Ada
Gorgis byxor så att hon nästan tappade dem?”
Jag fnissade. Sedan jag kom till Leiams avdelning och vi hade upptäckt att vi trivdes ihop, hade vi så gott som dagligen utmanat varandra på olika bus och upptåg. Det hade varit en triumfens dag när vår arbetsledare blivit tvungen att hålla upp byxorna medan hon skrek ut sina order.
”Varför tänker du på det?” frågade jag.
En pirrig känsla hade redan börjat sprida sig i kroppen.
Leiam log skälmskt.
”Vi gör det igen!” sa hon. ”Ikväll. Sen kommer vi ju inte
att få chansen mer. En sista gång, på kul bara! Säg vad jag ska göra!”
En idé dök genast upp, den kändes så självklar att jag log för mig själv.
”Fjädern”, viskade jag. ”Fjädern på den där hovadamanten!”
Leiam tryckte min hand i ett ljudlöst svar innan vi tog de sista stegen.
Rådssalen var enorm! Jag fick böja mig bakåt för att riktigt ta in takhöjden. Solkristallerna i takkupolen lyste fortfarande och fick allt att bada i ett milt, orange sken. Baksidan av två läktare tornade upp sig en bit fram och den massiva kön av festklädda adamanter pressade sig långsamt fram mot biljettkontrollen mittemellan dem. Sorlet i salen var öronbedövande.
Jag skulle just fråga Leiam vilka platser vi hade, men upptäckte att handen var tom. Leiam hade försvunnit! Jag spanade oroligt efter ett grönt hårsvall i folkmassan, medan en kall kåre löpte över ryggen. Biljetterna! Leiam hade ju biljetterna! Om någon kom på mig här uppe utan giltig biljett …
Jag sneglade mot Ögat som tronade över dörren. Borde jag kryssa tillbaka? Men Ögat skulle lägga märke till mig, någon skulle undra. Med en rysning slöt sig fjällen på ryggen. Jag såg mig förtvivlat om, men fick bara tillbaka roade blickar från okända adamanter som viskade och drog på munnen. Det var klänningen förstås. Jag drog åt mig svansen så att ingen skulle trampa på den i myllret, försökte ta djupa, lugna andetag medan folkmassan obevekligt förde mig mot kontrollen. Ännu fanns tid att vända, men jag måste bestämma mig snart …
Just när jag vänt för att börja gå tillbaka till trappan dök Leiam upp. Hon log sitt allra okynnigaste leende och nickade menande mot något längre fram i folkmängden. Jag sträckte
mig på tå. Den vitklädda hovadamanten vi mött i trappan skuffade sig fram likt en plog genom folkmassan. Den vita, tidigare så fluffiga fjädern på hennes huvud såg numera ut som ett gråsvart trassel.
Spänningen släppte och jag kunde inte hindra skrattet som bubblade upp. Jag dök ner i armvecket där skrattet pressade sig ut, illa dolt som en hostattack.
”Hur gjorde … hur kunde du?” frustade jag. ”Tänk om Ögat såg dig?”
Leiam borstade noggrant av sina sotiga händer.
”Jag ska berätta något för dig, Luma”, viskade hon. ”Jag är inte bara otroligt smart och den coolaste person du någonsin känt. Jag är också fruktansvärt snabb på att ta mig fram utan att märkas.”
Lättad tog jag de sista stegen mot biljettkontrollen i armkrok med Leiam. Var gång våra blickar gled över den sorgliga, svarta antennen längre fram började vi fnittra så häftigt att vi blev tvungna att nypa varandra i armarna för att sluta.
Kvällen var ung, full av förväntningar. Jag kastade en kort tanke på Aida, Leiams tidigare bästis, och log belåtet vid tanken att Leiam istället valt ut mig som följeslagare på självaste Kometafton.
Nu skulle Leiam bli den första från vår kull att stiga i graderna efter flera kometvarv av hårt arbete. Hon var sagolikt vacker, klädd i en svart, böljande byxdräkt som fick hennes magra kropp att se fyllig och ädel ut. Hava, en vän från kläckeriet, hade målat invecklade mönster i hennes ansikte, som fick henne att se ut som en drottning.
Trots missödet med min egen klänning kände jag mig ändå vackrare än någonsin förut. Mina ljusblå fjäll var putsade så att de glänste mörkt och mystiskt. Leiam hade lyckats tukta mitt
motstyriga, midnattsblå hår och fått det att bilda en intrikat knut där hon stuckit in vita blommor tillverkade av äggskal vi stulit på kläckeriet. Allt var perfekt!
Vi passerade biljettkontrollen utan problem. På andra sidan läktarna bredde den breda scenen ut sig. Den var kantad med svagt upplysta fontäner och var tom så när som på en enorm, mörkblå sammetsfond längst bak. Vi vek av åt vänster uppför den branta trappan till platserna som avsatts åt aurarier. Förväntansfullt satte vi oss, vilade våra bultande vader samtidigt som vi intresserat inspekterade hovadamanterna, den ena stiligare än den andra.
Svarta mörkläggningspaneler drogs för det lysande taket och de adamanter som ännu inte hunnit sätta sig skyndade till sina platser. Sorlet dämpades.
Leiam knycklade ihop våra biljetter och när mörket sänkt sig kastade hon pricksäkert iväg dem mot en av de främre bänkraderna. Någon svor och Leiam log nöjt. Jag drog in dofterna och försökte inpränta ögonblicket i minnet. Leiam la armen om mina axlar och pressade kinden mot min.
”Jag är så glad att just du ville följa med mig hit. Tänk vad lyckliga vi är som får vara här.”
Leiam. Min älskade vän.
Tiden innan slutet
Dagarna innan händelsen
Stunden innan insikten
Ögonblicket innan allt försvinner
En praktfull ouvertyr brakade loss, bakfonden drogs undan och avslöjade ett enormt fönster med utsikt över natthimlen.
Mörklila skyar jagade förbi och fick glasrutorna att skallra. Publiken skrek till när en isblå blixt slog ut på himlen och försvann med en knall.
Hela min kropp skakade av spänning. Himlen! Såg den verkligen ut så här? Leiams hand trevade efter min och jag tog tacksamt emot den.
Det gick nästan att ta på publikens upphetsning. Det var nog fler än vi som inte hade sett himlen förut. Alla visste dessutom att det bortom fönstrets tunna glasbarriär väntade ett stup på flera tusen famnar rakt ner i det bottenlösa Omkringhavet. Runt havet sträckte Naah sedan ut sitt karga landskap: vår ogästvänliga hemplanet där inget kunde överleva.
Ytterligare en blixt drämde till. En trivsam rysning rann längs halsen men Leiams värme strömmade över i min hand. Vi var trygga. Pelarias kristallspiror hade stått pall mot Naahs ogästvänliga utsida i mer än tusen kometvarv, väder och vind kunde inte rubba oss. Inte ens om inkräktare skulle lyckas ta sig in skulle de kunna komma långt in i Pelaria. Jag sneglade mot de bevakande ögonen och de bistra auktorierna som flankerade salens ingångar. Vi var säkra. Omhändertagna.
Framför scenen rullade ett team av tekniker in ett stort Öga. Klotet fungerade som en länk till resten av Pelaria, så
att mindre lyckligt lottade adamanter kunde följa spektaklet.
Jag visste att några av våra kamrater hade ordnat en liten fest i poddkomplexet och förberedde sig för att överraska Leiam i natt. Just nu satt de säkert alla med blickarna klistrade på sfären.
En grönklädd konferencier med yvig frisyr påkallade salens uppmärksamhet. Med dånande stämma presenterade hon kvällens första programpunkt, De vilda kometerna.
Sju spanare svepte ner från taket i formation. De bar fladdrande, bleka dräkter som fick dem att likna en flock dödsföraktande fåglar. Trummor hamrade och fick pulsen att öka. Artisterna gjorde dykande utfall och halsbrytande saltomortaler eggande nära publikens exalterade ansikten. De avslutade sin del av programmet med en storartad final i vilken de störtade rakt mot fönstret, för att i sista stund försvinna i ett moln av glitter. Leiams ansikte sken och jag log lyckligt.
Två bredaxlade figurer uppenbarade sig i glittermolnet. Enorma fyrfat flammade rytande upp. Figurernas muskulösa kroppar tycktes nästan glöda i eldskenet. Plötsligt slogs det enorma fönstret längst bak upp med ett öronbedövande brak. Kaskader av sprakande gnistor studsade mot stengolvet när den isande nattvinden drog in med full kraft.
Mitt hjärta slog en trippelvolt. Luften! Rymden! Utsidan kom plötsligt så nära! Och vinden förde med sig märkliga lukter av damm och svavel. Natten där ute framträdde med nästan onaturlig skärpa.
Det gjorde ont i armen. Till min förvåning märkte jag att Leiam drog i den, och jag blev medveten om att jag stod upp. När hade jag ställt mig? Jag rodnade och satte mig hastigt. Jag var i alla fall inte ensam om att ha överrumplats av upplevelsen.
Flera adamanter hade till och med svimmat av chocken. Deras grannar satt nu och fläktade dem med programbladen.
Kämparna framme på scenen slängde av sina tunga mantlar.
”Exparia!” dånade konferencieren och figuren klädd i vitt sträckte upp armarna för att ta emot publikens hyllningar. ”Feratu!”
Den blåklädda stridskämpen hälsade publiken med ett brett grin. De bägge kämparna bugade mot varandra, satte på hjälmarna och grep varsitt glittrande spjut.
Sammandrabbningen var rasande och förfärlig. Samtidigt som de stridande med djärva hopp, kast och volter parerade varandras angrepp och gjorde spännande utfall, förflyttade de sig hela tiden närmre fönsteröppningen. Ju mindre avståndet blev, desto intensivare blev publikens engagerade skrik. Snart balanserade striden helt och hållet i fönsteröppningen där de stridande syntes som mörka silhuetter mot den dramatiska himlen som då och då upplystes av rungande ljungeldar.
Alla i rummet förstod vad det skulle betyda om någon av dem skulle trampa fel. Exparia och Feratu balanserade just på den plats där dömda adamanters öde avgjordes. Ett steg ut. Det var det yttersta straffet. Sfärsändningarna härifrån var obligatoriska, en bister påminnelse till Pelarias adamanter om vikten av att följa reglerna.
Ljudnivån ökade när de stridande gjorde allt djärvare utfall. Eggande rop hetsade kämparna att tänja på gränserna. Tyngdlagen verkade upplösas, hopp och kast blev enorma. Feratu fick in en praktträff i magen på Exparia som vek sig dubbel och vacklade på kanten. För ett ögonblick vände Feratu uppmärksamheten mot publiken och log segervisst. Jag flämtade. För bakom ryggen på Feratu reste sig Exparia hastigt och kastade sig fram i ett otroligt språng samtidigt som hon snurrade spjutet så snabbt att luften visslade. Jag höll andan. Endast spjutets ohyggliga vinande hördes i den stora salen.
Jag knep igen ögonen när det dödande hugget föll, och när jag öppnade ögonen vacklade den blåklädda Feratu på kanten med Exparias smäckra spjut genom hjärtat.
Alla hade egentligen vetat att det skulle sluta så här. De vitklädda vann nästan alltid. Ändå fullkomligt exploderade salen. Publiken reste sig, visslade och kastade slängkyssar åt segraren. Exparia höll upp händerna i en segergest och mötte de rasande applåderna med ett bländande leende. Feratu vinglade i fönsteröppningen och Exparia gav henne en hjälpsam knuff över kanten.
Uppståndelsen visste inga gränser. Folk viftade med flaggor och band så frenetiskt att de trasslade in sig i varandras överdådiga håruppsättningar. Leiam och jag andades in den upphetsade luften i djupa andetag. Kvällens underhållning var ryslig, men också fantastisk, och ännu hade allt bara börjat!
Dånet från en gonggong avbröt applådåskorna och hängde dallrande i luften. En fyllig figur i svart dräkt klädd med silverskimrande slöjor sänktes ner från taket. Hennes kolsvarta hår föll likt en mantel bakom henne och draperade hennes märkligt uppsvällda bakkropp, som kvällen till ära var översållad av glittrande stjärnor. Trots avståndet gick det lätt att urskilja att det var drottning Silvira, stjärnhimlarnas drottning. Hon började sjunga med en stämma som ljöd isklar och stark.
Heliga Komet i natten, vi lyssnar till ditt ord.
Sprunget ur kristall och vatten, Pelaria ger mat på vårat bord. Vi följer dig, du vita, och står upp för sanningen. Aldrig mer ska någon slita, isär vårt land igen.
Publiken stämde in och vi reste oss en efter en tills hela salen vibrerade av den välkända hymnen. Så småningom stämde även en kör in, och när sången var slut fortsatte de med en ny melodi jag inte hört förut. Det verkade vara en variant på skapelseberättelsen: Hur drottningarna mottagit Kometens nåd för över tusen kometvarv sedan och fått kraften att bygga upp Pelaria. De ovanliga harmonierna slingrade sig om varandra och fick det att gå rysningar i mig.
Drömmar om kärlek kan sänka ett land, tankar om frihet kan starta en brand.
Komet hör vår bön, låt det aldrig ske igen. Vårt torn, vår värld! Vår spira till himmelen!
Jag hade hört flera varianter av Pelarias skapelseberättelse förr. Hur folket på Zamarians skepp dödat Pelarias drottning och slungat ut planeten i kaos. Så onda, så själviska. Alla de ruskigaste historierna från uppväxttiden i trädgårdarna hade kretsat kring zamarierna. Som tur var hade våra drottningar, med stöd från Kometen, lyckats bygga Pelarias kristallspira och räddat sitt folk. Den här sången, som också handlade om något farligt som kallades kärlek, hade jag dock inte hört förut.
Eldarna och ljusen släcktes. Endast det svaga skenet från himlen dröjde kvar och en ödesmättad, dov ton från orkestern fyllde rummet. Allas ögon riktades mot fönstret, ut i natten där någonting nu lyste på himlen. Någonting som inte funnits där minuten innan. Jag rös. Kometen, nu kom den.
Glim, vattnets drottning, steg fram på scenen. Hennes vackra ansikte såg skarpt och ödesmättat ut under den gnistrande diamanttiaran.
”Skåda. Kometen. Vår beskyddare, vår ledstjärna.” Glim sträckte på sig. ”Vi fem blev utsedda. Vi fem räddade Pelarias
folk. Vi fem offrade allt för att skydda de som fanns kvar. Vi byggde nytt, vi jagade bort ondskan från vår värld.”
Ljus tonade upp på de andra drottningarna. Astri, Dianessa, Silvira. Outhärdligt vackra i svarta, kristallgnistrande dräkter. Ansiktena var allvarstyngda, ödesmättade.
”Fem drottningar”, sa Glim, ”som än idag arbetar natt och dag för att vårt släkte inte ska dö ut.” Glim riktade sig mot Ögat. ”Vi vill särskilt tacka drottning Eleani, kristallens drottning, eftersom hon, som ni alla vet, fortfarande ansvarar för Pelarias äggläggning.” Applåder bröt ut och Glim log. ”Vi tackar dig, syster, mor och ledare, för din gåva. Må de adamanter du frambringar denna afton för evigt stå under Kometens beskydd.”
Publiken applåderade kraftigt, vissa skrek ut sina tack. Glim hyssjade dem vänligt.
En projicerad bild av Eleani skimrade fram på scenen. Hon vinkade behagfullt med sina knubbiga armar och kastade gracila slängkyssar. Hennes långa, vita lockar räckte ända ner till golvet och hängde i pärlbeströdda kaskader över hennes enormt uppsvällda ventra. Eleani var den vackraste av drottningarna och hade varit min favorit ända sedan jag var liten. Jag hade två bilder av henne uppsatta bredvid spegeln i podden, och hade i hemlighet länge önskat att någon av de andra drottningarna snart skulle ta över äggläggningen så att Eleani kunde bli mer publik.
Projektionen tonade bort.
”Fem drottningar, som fortfarande står redo att skydda vårt folk!” fortsatte Glim. ”Men vi är inget utan kraften från Kometen! Pelaria skulle inte existera utan dess välvilja och välsignelse.”
Drottningarna lyfte händerna.
”Döttrar och systrar, slut upp med oss! Tacka beskyddaren, låt oss motta din nåd ännu ett kometvarv! Pelarias kristall må aldrig vittra!”
Kometen hade rört sig en bit. På en given signal reste sig varenda adamant i salen. Vårt gemensamma tackrop skallade så högt att jag var säker på att det skulle höras ända till Kometen.
Jag genomfors av vild berusning. Hjärtat svallade när jag betraktade den lysande pricken långt där ute.
”Tack, Komet!” Leiams starka stämma förenade sig med min egen. Rusiga och rosiga ropade vi igen och igen: ”Tack! Tack för allt!”
Kraften från drottningarna strömmade över oss, tillsammans var vi starka! Vi, Pelarias adamanter, kunde klara vad som helst!
Ett språng av glädje i tiden
En sång för hjältar i striden
Det glimmade till i rymden och jag blinkade förvånat.
”Såg du?” viskade jag åt Leiam. ”Såg du att det blinkade?”
”Blinkade Kometen?” Leiam kisade förbryllat mot den suddiga pricken.
”Inte Kometen, strax bredvid, där!”
Leiam skakade tveksamt på huvudet. Tyst frågade hon grannen på andra sidan, men fick en huvudskakning till svar.
”Det var nog du som blinkade, Luma. Ingen annan verkar ha sett något.”
Jag skulle just protestera, men konferencieren återtog grinande platsen på scenen och äskade tystnad.
”Bravo, bravo! Med dessa ovationer torde vi vara redo för ännu ett nytt kometvarv!”
Himmelsfönstret stängdes med ett gnisslande bakom henne.
”Nu över till kvällens mest uppskattade punkt! Befordran.” Konferencieren lutade sig fram, som om hon ville berätta en hemlighet. ”Här sitter faktiskt några i publiken som inte endast är här för att roa sig. Några noggrant utvalda. Och för dem är den här aftonen inte mindre än starten på ett nytt liv!”
Mina tankar på Kometen och blinkande stjärnor smälte bort. Jag log mot Leiam som börjat bli röd om kinderna.
En kort adamant i rött steg in på scenen och räckte över en lång lista till konferencieren. Tårar vällde upp i mina ögon och jag kramade Leiams arm hårt.
”Lova att du lovar!” Leiam log och strök mig över kinden.
”Jag glömmer inte”, sa hon. ”Jag lovar! Men lyssna noga nu så jag inte går fram för tidigt!”
Vi tittade uppmärksamt mot scenen där konferencieren läste från listan. De vars namn ropats upp steg ner från publiken och ställde sig i en lång rad.
Efter en stunds applåderande började händerna värka och jag försökte spara på krafterna tills det blev Leiams tur. Äntligen kom konferencieren till aurarierna! Det var inte lika många som fick befordran från de enklare aurarieavdelningarna så de klarades av i lite raskare takt.
”Solaurarie från avdelning Grön tre. Stig fram, Goia!” ropade konferencieren glatt.
En kort, lilaskimrande aurarie med hår i korta flätor trängde sig ner från läktaren.
”Nytt ämbete: Övervakare på solkontoret.”
Publiken applåderade och Goia bugade djupt och inövat.
”Äggaurarie från avdelning Indigo två. Alea.”
Jag kunde knappt sitta still, nu skulle det strax vara Leiams tur! Alea blev befordrad till sortering på avdelning Indigo fyra och tog emot sina applåder med en tafatt bugning.
”Äggaurarie från avdelning Violett tre.”
Hjärtat slog en volt i bröstet. Äntligen! Konferencieren slog ut med armarna och förkunnade glädjestrålande:
”Till sorteringsavdelning Violett 3 hälsar vi välkommen Luma! Varsågod och kom ner!”
Luma och Leiam är bästa vänner och lever ett inrutat ungdomsliv i drottningadömet Pelaria, ett hierarkiskt samhälle på den ogästvänliga planeten Naah.
Under den årliga Kometfesten vänds Lumas trygga tillvaro i ett slag upp och ner, och hennes tidigare vänner vänder ryggen åt henne.
Ensam och förvirrad brottas Luma med sin nya vardag, men börjar samtidigt få upp ögonen för att någonting större är på väg att hända i Pelaria. För vad händer egentligen med vattnet? Är Drottningarna verkligen de goda regenter de utger sig för att vara? Och vad är det för mystiskt, strålande himmelsklot som verkar spela en så avgörande roll i Lumas liv?
När allt ställs på sin spets måste Luma fråga sig själv: Ska hon fortsätta leva sitt liv i en lögn, eller ska hon höja sin röst och agera för det hon tror på?