BÄR MIN ELÄNDIGA RYGGSÄCK!
Om en vandring på 800 km som varade i 1821 dagar
Janne Källeus
Bär min eländiga ryggsäck!
Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2026 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se
© Jan-Åke Kälveus (skrivande som Janne Källeus) Omslagsillustration: Karl Gustav Månstrand
Första upplagan
Tryckt i Riga, 2026
ISBN: 978-91-8117-386-4
BÄR MIN ELÄNDIGA RYGGSÄCK!
Om en vandring på 800 km som varade i 1821 dagar
Janne Källeus
Boken tillägnas de som räddade livet på Eva när hon fick en hjärtattack 14 mars år 2013.
Snart gryningsljus.
I det gamla klostret, nu mera härbärge på El Camino-leden, rör sig vandrare som svarta skuggor medan viskningar på olika språk hörs här och där. Några har pannlampor som lyser svagt som små strålkastare runtomkring i den stora sovsalen. Nattens kyla känns fortfarande när täcket lyfts av från kroppen. Det sveps in igen, fångar värmen en liten stund till. Blicken riktas mot de stora avlånga fönsterna längs klosterväggen mitt emot. Det är fortfarande becksvart ute, men snart gryning – en ny vandringsdag på El Camino ska snart inledas och när det sker så är det först på smala gator längs gamla hus, sedan vidare ut på öppet naturlandskap och på en bred stig med vägledande gula
El Camino-pilar. Då är det bara en dryg timmes vandring till nästa bys efterlängtade café.
Hösten 2016
”Ska vi gå El Camino Janne?”
Eva och Janne, båda i 60-års åldern, särbos sedan ett halvår tillbaka, har sin omtyckta myskväll med vin, öl, snacks och med stämningsfull bakgrundsmusik och tända stearinljus.
Eva: ”Janne, vad sägs om att gå El Camino till Santiago de Compostela?”
Det lät som en självklarhet att alla kände till El Camino. ”Det kan vi göra”, svarade jag, samtidigt som jag undrade vad tusan är El Camino?
En kort inblick i framtiden:
Ett år senare inleds våran El Camino-vandring i Pyrenéernas uppförsbackar som slingrar sig allt högre upp. Det är mycket varmt samt tungt och ovant att bära ryggsäck. Då och då stannar vi till för att vila och få nya krafter. Uppförsbackarna tycks aldrig ta slut.
”Du ställde fel fråga den där höstkvällen, Eva. Du skulle ha frågat: ’Ska vi ta flyget raka vägen till en solig badstrand i Spanien och bo på ett hotell och ha det riktigt skönt och mysigt i tre veckor, Janne?’” säger jag.
Eva pustar ut och oroar sig för lite hjärtklappningar.
”Ja”, svarar hon kort, mer orkar hon inte.
Till slut är vi framme på första övernattningsstället Orisson,
och där tar vi av våra ryggsäckar och njuter både av serveringens vidunderliga utsikt och varsin kall öl.
”Nej, Eva du ställde rätt fråga den där kvällen! För nu har vårt minnesvärda och spännande El Camino-äventyr börjat. Visst, det blir väldigt jobbigt då och då också.”
Augusti 2017
Packningskompromissen
Dagen innan första resan för att vandra El Camino så låg Evas ”bra att ha med sig”-packningsförslag utbrett på hela hennes dubbelsäng: olika slags medicinska preparat, flera hygientillbehör, förtäring, litteratur, några fritidsspel och diverse annat. Eva betraktade allt som nyttiga, välbehövda och måste-tas-med, medan jag, med få undantag, såg ett hav med onödiga överflödsprylar och föreställde mig själv bärande på det mesta med en allt mer kroknande, värkande rygg på vandringen. En slags övertyga-varandra-kamp utlöstes mellan Evas ”ta med så mycket som möjligt av dessa ”bra att ha med sig”-prylar och min ”så lite som möjligt av dessa”. Nu gällde det att kompromissa, och den diskussionen vann Eva överlägset för hon förklarade så vädjande snällt med len röst att den och den och den och så vidare bara måste vi ha med oss. Dock så krävde jag att en av tre böcker skulle hon välja bort samt även det som fanns för mycket av.
”Vi ska ju huvudsakligen vandra och inte läsa böcker Eva, och när skavsårsplåstret, godis med mera är slut, så kan vi köpa nytt längs vägen”, påtalade jag.
En liknande ”bra att ha med sig i packningen”-diskussion återkommer inför varje års vandring, men då vinner jag allt oftare kampen med hotet: ”Ok då får du själv bära din ryggsäck i uppförsbackarna!” vilket är ett synnerligen effektivt hot som jag inte kände till inför första resan. Inför den fjärde avslutande
resan år 2022 så blev det ingen bok för nöjesläsning, helt enkelt för att Eva läste aldrig någon sådan på vandring i Spanien. För trött för det.
Men hon försökte: ”Bara en bok Janne?”
”Nej, du läser ju aldrig!”
”Jo denna gång.”
”Nej.”
På väg mot första El Camino-vandringen år 2017
Tisdagen den 1/8 år 2017 ca 10:45 startade vi vår resa med en kort promenad bärande våra ryggsäckar från Evas lägenhet i Malmö till den närliggande tågstationen. Därefter skulle vi via många tågbyten komma fram till den lilla staden Saint-Jean-pied-dePort i södra Frankrike och sedan vandrande fortsätta 80 mil över Pyrenéernas bergshöjder vidare mot slutmålet Santiago de Compostela nära Spaniens västra kust. Pilgrimsleden har flera namn, bland annat El Camino, vilket betyder ”vägen” och som benämns ”buen Camino” när vandrarna hälsar på varandra på leden och på rastplatser. Den benämns också Jakobsleden efter aposteln S:t Jakob vars reliker ska finnas i Santiago de Compostela, det är dock mindre vanligt.
Eva hade fixat billigast möjliga tågbiljetter och beställt de nödvändiga vandringspassen för att få tillgång till de kyrkliga härbärgen som endast tog emot El Camino-vandrare och de som cyklade på leden. Dessa härbärgen var mycket billiga och skulle bidra till att vår resa blev så ekonomiskt fördelaktig som möjligt. Men då gällde det att uthärda tillvaron att sova på dallriga tvåvåningssängar bland diverse olika ljud i en stor sovsal.
Eva blev på alla våra fyra vandringsår på El Camino den som bokade transporter till och från Spanien, samt bokade övernattningsplatser längs leden, medan jag blev hennes packåsna
bärande båda våra ryggsäckar i uppförsbackarna. Då och då föreslog Eva att vi skulle ta bussen några mil, främst för att slippa bergsområden med många uppförsbackar. Lika många gånger vägrade jag och övertygade henne om att på El Camino så går man hela vägen eller så går man inte alls på den.
Stora och små felbeslut
Våra Interrailpass, ca 3 200 kronor styck, gällde en månad och sju valda resdagar. Vi hade bokat en kedja av byten av tågförbindelser. Det gällde att inte göra några felbeslut så tidsschemat ändrades så vi i värsta fall inte skulle hinna fram till den betalda hotellbokningen i Saint-Jean-pied-de-Port. Det skulle i så fall bli en väldigt ekonomisk slösaktig start på vår strävan att spendera så lite som möjligt på vårt El Camino-äventyr.
Ett stort felbeslut var nära att totalhaverera hela tågbyteschemat redan i Hamburg. Vårt nattåg till Basel stod redan inne på perrongen, men tiden för avgång stämde inte och inga skyltar visade att det var tåget vi skulle åka med, så därför beslöt vi oss att stå kvar och vänta på vårt tåg som vi antog strax skulle anlända till perrongens andra spår. Således, medan konduktören höll på att stänga dörrarna till nattåget som stod inne och som snart skulle avgå till Basel, så stod vi kvar på perrongen och väntade på nattåget till just Basel.
”Ska ni med tåget så dags att ta plats”, uppmanade konduktören på tyska.
Min och Evas tyska var tillräcklig för att förstå vad konduktören sa.
”Vi väntar på nattåget till Basel”, sa jag på dålig tyska.
Konduktören var bra på att förstå dålig tyska.
”Detta är nattåget till Basel”, svarade han.
Vi hade troligtvis missat den ändrade avgångstiden och
avgångsspår, som via högtalarsystemet hade utropats på tyska, vilket vi inte förstod. Vi höll alltså på att missa vårt nattåg som stod två meter framför oss med öppna dörrar, och det var bara att gå in och ta våra platser.
Ett gott råd när det gäller att hitta rätt tåg på tågstationer samt när man ska hitta rätt tågstation i stora städer är att fråga om hjälpande information om det. Varken i Hamburg eller i Paris följde vi rådet. Jag återkommer snart med vad som hände i Paris.
Resan till Basel startade 20:43. Inga problem på färden, vi sov hyfsat och fick bra service med frukost på morgonen. Dagtågresan till Paris gick också bra, men sen kom flera nya felbeslut i rad.
I Paris hade vi ca en timme på oss att via buss 91 ta oss till en annan tågstation där vårt nästa tåg skulle avgå.
Första felbeslutet – vi väntade på bussen i motsatt riktning i ca 15 minuter.
Andra felbeslutet – vi försökte ändå hinna fram i tid genom att ta buss 91 i rätt riktning istället för taxi, detta på grund av min motvilja att slösa pengar på taxi. Fullsmockad buss och färden sniglade sig fram.
Tredje felbeslutet – vi trodde att det var långt kvar till tågstationen och att vi ändå inte skulle hinna i tid till det bokade tågets avgång, så vi beslutade – helt obegripligt – att gå av bussen för att först ha en irriterande diskussion om vad göra och sedan fortsätta med nästa buss 91. Det visade sig att det bara var en hållplats kvar till tågstationen Montparnasse, varifrån tågen gick söderut. Vi skulle nog ha hunnit om vi hade fortsatt med första bussen och sprungit direkt till rätt startspår. Helt obegripligt felbeslut att hoppa av första bussen för att diskutera. Dessvärre avgick nästa tåg som tillät Interrailpass som färdbiljett tre timmar senare, och då skulle vi missa både kvällens sista tåg till Saint-Jeanpied-de-Port och att utnyttja det betalda bokade hotellet där. Då
äntligen tog vi faktiskt ett rätt beslut, vi hoppade på ett tåg som inte ingick i Interrailpasset, ett lyxigare sådant, med risken att bli brutalt utkastade från det.
Tåget avgick och en halvtimme på väg såg vi biljettkontrollanten närma sig oss. Spänt läge.
”Var tyst, jag sköter snacket med biljettkontrollanten”, uppmanade Eva mig.
Jag var tyst och glad över att slippa sköta snacket med biljettkontrollanten. Eva log så fint, lyste upp sin anletes ärlighet och pratade på så charmigt så biljettkontrollanten till slut gick med på att vi bara behövde betala för sittplatserna. Franska nya tåg med två våningsplan är verkligen bra men väldigt dyra att åka med, i alla fall för de som betalar rätt avgift.
Från Bordeaux vidare med nytt tåg till Bayonne, framme cirka 19:00. Därifrån med ett mindre jättefint och mysigt tåg till Saint-Jean-pied-de-Port. På det träffade vi de första vandrarna som skulle starta samma dag som vi, bland andra en ung tysk kvinna som skulle gå med sin hund som bar sin egen mat i två röda säckar på varsin sida om kroppen.
Vi ringde hotellet och förklarade varför vi skulle komma senare än tio, då receptionen skulle stänga. En kvinna hämtade oss på stationen. Fint hotellrum och mycket fin utsikt mot högresta berg runtomkring.
I det stora hela, trots lite tjafs då och då och felbeslut, så fungerade vi mycket bra tillsammans under resan.
3/8 år 2017. Vi vaknade till första vandringsdagen på El Camino.
Den första uppförsbacken och många fler väntade på oss
”Här börjar El Camino, åt det hållet går ni”, pekade och förklarade hotellvärden på morgonen.
På Saint-Jean-pied-de-Port informationscenter hade vi fått vandringspassets första stämpel och rådet att boka första härbärget på leden, för det hade begränsat antal platser och det var ganska långt till nästa övernattningsplats. Dessutom fick vi upplysningen: ”Ni kommer att tro att ni har lång väg kvar till övernattningsplatsen Orisson, bara berg och vidsträckt naturlandskap, men så plötsligt efter en mindre kulle så ser ni det.” Det var bra att veta – de sju km dit var väldigt tidskrävande med långa stigningar uppåt – för hade vi inte fått upplysningen, så skulle vi ha fått en obehaglig känsla av att det inte fanns någon övernattningsplats inklämd bland bergen.
Redan i första stigningen medan vi vilade halvvägs så passerade tyskan, cirka 25 år, med sin hund och såg väldigt trött ut. Hon skulle gå 800 km i sträck och sova i tält fram till Santiago de Compostela. Alltså ung, bara första backen och redan trött. Jag och Eva var som nämnts i 60-års åldern. Det gällde att ta många pauser om man skulle gå över Pyrenéerna, och det fick helt enkelt ta lång tid att genomföra det.
Vårt slutmål år 2017 var ingen bestämd plats, utan där vi var efter ungefär elva dagars vandring. Ingen stress. Vi skulle njuta så mycket som möjligt och lida så lite som möjligt. På så vis kan alla med någorlunda god kroppslig fysik genomföra El Camino. Det får ta tid, ingen stress.
Tyskan fick mitt bästa råd för att ta sig så lindrigt som möjligt uppför backar: ”Minska tyngden genom att placera händerna bakom ryggen och lyft ryggsäcken med dem då och då.” Dock så var jag nog den enda El Camino-vandraren som gjorde så då och då. Eva struntade helt i tipset.
Den här berättelsen handlar om oss, Eva och Janne, och vårt äventyr på vandringsleden El Camino i norra Spanien.
Vi gick den över 80 mil långa leden i fyra omgångar mellan 2017 och 2022 med två års uppehåll på grund av pandemin. När vandringen skedde var vi båda kring 60 år. Eva hade några år tidigare fått en hjärtattack, och genom att vandra El Camino sker en fysisk återuppståndelse. Vi har roliga, mystiska och sorgliga upplevelser från vandringen och våra fyra resor med tåg och buss mellan Sverige och Spanien. Hur var vi mot varandra? Vad innebär sådana här resor fysiskt och psykiskt?
I den annorlunda tillvaron upptäckte vi på ett mer kreativt givande vis meningen med livet.
Bär min eländiga ryggsäck är en verklig berättelse som med ett fritt och utforskande språk skildrar upplevelser från en av världens mest berömda vandringsleder.