Christian Ranevi
Leonoras ättlingar
Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2026 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se
© Christian Ranevi
Första upplagan
Tryckt i Riga, 2026
ISBN: 978-91-8117-385-7
LEONORAS ÄTTLINGAR
Christian Ranevi
Del 1
Kapitel 1
Kim står på knä på en färgglatt mönstrad gobeläng framför eldstaden. När Kim tittar upp mot den spirituella ledaren syns bara de självsäkert glödande ögonen under huvan. Ledaren nickar bestämt och lägger sin hand på Kims axel. Kim ryser av välbehag av beröringen och hjärtat slår hårda lyckoslag när golvuret i hörnet börjar slå in midsolstimmen. Ledaren står redo med staven höjd över huvudet, mumlande en ramsa där orden knappt går att utröna. Rummet är knäpptyst frånsett golvuret och mässandet, trots att det är fullt med folk. Familj, släktingar och vänner till familjen har samlats sedan över en timme tillbaka. Alla med spänd förväntan i blickarna, som nu är riktade mot Kim. För en sekund slits allas blickar till ledarens utsirade cape i alla regnbågens färger, som plötsligt fladdrar till trots att alla dörrar och fönster är stängda. Ett sus går genom rummet, men dör ut tvärt när uret slår det sista slaget och ledaren sänker staven med en knyck över Kim samtidigt som hon avslutar ramsan. Kim sluter instinktivt ögonen och hjärtat slår en kullerbytta. Några sekunder går, men det känns som en halv evighet när hen inom sig uttalar sitt val. Kim tycker sig ana ett pirr i underlivet, men det försvinner på samma sätt som när en låga på ett stearinljus dör ut av för lite syre. När Kim öppnar ögonen och möter ledarens blick förstår hen att något gått fel. Ledarens blick är lika tom som Kim känner sig. Tillförsikten är som bortblåst och kvar är … ingenting. Ledaren och Kim slår i golvet samtidigt, med en gemensam duns.
Kim rycker till av den fallande känslan samtidigt som hen glider ur den gamla slitna trästolen i sitt rum. I fallet får Kim en klädhög över sig, som varit slängd över stolsryggen. Hen ruskar på sig och slänger bort kläderna. Klockan är strax efter midnatt, men i drömmen hade Kim befunnit sig i sällskapsrummet under midsolstimmen. Det var i själva verket timmar sedan ceremonin, men känslan var fortfarande lika närvarande.
– Nej, jag kan inte sitta här längre, mumlar Kim för sig själv och smyger nerför trappan, korsar hallen och fortsätter på tå genom köket och försvinner ut genom köksdörren.
Utomhus möts Kim av en stilla nattbris som förkunnar att våren är på väg. Den känns inte alls så behaglig som den gjorde för mindre än ett dygn sedan. Ett åskoväder eller en storm hade matchat känslan i Kims kropp bättre, men denna tid på året är inte åskoväder eller stormar särskilt vanliga på de här breddgraderna.
Kim sätter sig på huk mot husväggen av liggande träpanel och lägger huvudet i händerna. Kroppen skakar, men det är inte av kyla eller vind.
Hur har det blivit så här? Varför var det just min kropp det var fel på?
Det dröjer flera minuter innan hen märker att benen börjar bli trötta av att sitta i den ställningen, då hens stora fötter gör att risken för att glida i väg på gruset är liten. Kim sätter sig ner på marken, drar en djup suck och lyfter huvudet för att se sig omkring. Det är beckmörkt ute. Det enda som syns är dova ljus från enstaka fönster i de omkringliggande husen. Det verkar som att de flesta ligger och sover i den stilla natten, till synes ingen av dem medveten om den känslostorm som rasar inuti Kim. Det här skulle vara den stora dagen. I stället förblev valet ogjort. Kim som hade sett fram emot den här dagen med stor förväntan i stort sett hela sitt liv.
Kim transporteras åter tillbaka i tiden i sitt huvud, till strax efter midsolstimmen: Både Kim och ledaren vaknar till efter att ha varit utslagna en dryg minut. De ombesörjs med varsin varm blöt handduk över pannan och ett glas med vatten. Ledaren reser sig kort därefter och erbjuds då av Kims mor, Katrina, att slå sig ner i en av karmstolarna, men tackar vänligt nej.
Kim har inte kraft nog att resa sig själv, inte ens för att uttala några ord. Så hen blir buren till karmstolen av sin far, Paul, utan protest. De övriga närvarande börjar lämna huset och följs av ledaren. På vägen tar hon Kims huvud mellan händerna och pressar pannan mot Kims, i vad som för Kim känns som flera minuter. Utan förklaring förstår Kim att det är ett sätt att visa stöd och skänka mod och styrka. De andra, lamslagna av situationen, lämnar enbart med en klapp på Kims axel eller med ett lamt leende. Katrina tackar dem på deras väg ut, men hennes blick är blank och orolig.
Kim återvänder till nuet och sitter där med enbart sina tankar och ugglornas avlägsna hoande som sällskap långt in på natten. Strax innan gryningen är Kim så kall att hen känner att nu måste hen krypa ner i sin varma säng.
Efter enbart någon enstaka timmes sömn väcks Kim av det sedvanliga skramlet från köket som betyder att Paul lagar frukost. Kim stirrar upp i taket. Hen försöker som så många gånger tidigare föreställa sig olika figurer som ådrorna och knastarna i träet i taket bildar. En drake framträder, sedan en ful figur med stor näsa och sist ett märkligt djur med lång hals, som hen inte känner till vad det är för sorts djur.
Vad ska min familj säga? De hade tillsammans sett fram emot att hen skulle göra valet att bli av det ädlare könet dagen som nu var förbi. För personer som föds könlösa som Kim infaller alltid valet dagen då individen fyller femton år. Kim har visserligen sedan barnsben hört rykten om att vissa könlösa personer förblir
könlösa efter sin pubertetsdag. Men hen hade trott att det främst var myter eftersom ingen som hen pratat med om det i själva verket känner någon som är över femton år och könlös. Hen hade varit helt inställd på att i dag skulle vara hens första dag i livet som kvinna. Kims utseende har alltid ansetts som mer kvinnligt än manligt, så få skulle märka någon skillnad. Men Kim vet. Det är naturligt eftersom alla föds med flest kvinnliga kromosomer, men de kvinnliga formerna vid bröst och höfter, och de karakteristiska ansiktsdrag som kvinnor får vid vuxen ålder är något Kim inte längre kan se fram emot. Den största frågan som dyker upp i Kims huvud är dock: Kommer jag någonsin att kunna få barn? Kommer den största livsdriften för allt levande, fortplantning, inte att förunnas mig?
Till slut stör hungern ut tankeverksamheten. På vägen till köket tar hen en titt i spegeln i hallen för att kontrollera att inga kvinnliga drag ändå har smugit sig på under natten. Till sin besvikelse ser hen fortfarande samma ansikte som i går, med samma ordinära näsa, där ansiktet ramas in av axellångt rufsigt kolsvart hår. Kim himlar med sina grönmelerade ögon mot sig själv, gäspar och släpar sig vidare till köket.
– God morgon. Har du lyckats sova i natt, min skatt? frågar Paul med tvekan i rösten. Han står i förkläde framför spisen och rör om i grötgrytan.
Kim tittar upp på Paul och är på väg att muttra några sura ord, men möter den sympatiska blicken från hans likadana grönmelerade ögon och nöjer sig med att skaka på huvudet och sucka och slå sig ner vid frukostbordet. Katrina kommer in i köket med lilla Lee i släptåg. Det syns tydligt att det är mor och barn som går efter varandra, då Lee ser ut som en minivariant av Katrina med likadan ansiktsprofil och samma proportioner på kroppen. Lees hår är dock tunt och ljust, precis som Kims var vid den åldern.
Lee är bara nio år, men förstår tillräckligt innebörden av gårdagens händelser för att tassa till sin plats vid frukostbordet
utan att som vanligt nypa till eller på annat sätt busa med Kim.
I stället börjar de äta under tystnad. Kim söker sin mors blick, men hon har ansiktet bortvänt medan hon tar stora tuggor av frukosten.
Efter en lång stunds tystnad och rådvillt flackande med blicken kan Paul inte vara tyst längre: – Så vad vill du hitta på i dag, Kim?
Kim och Katrina väcks bryskt ur sina bryderier och Lee sätter en brödbit i fel strupe. Medan Paul och Katrina ojar sig och stryker Lee över ryggen passar Kim på att smita från bordet. Kims mage kurrar fortfarande efter bara en sked gröt och en halv smörgås. Hen skyndar sig att ta på sig sin rock och ger sig ut i den friska morgonluften. Väl ute möts Kim av en stigande sol och fågelkvitter som bådar om kommande fint vårväder.
Vilken härlig dag att ha som första dag som kvinna, tänker Kim bittert. På gatan utanför huset passerar enstaka bybor förbi på väg till den evigt lockande torghandeln, de flesta ovetande om Kims öde. Kim drar upp kragen på rocken i ett försök att dölja sig själv och sina känslor för omvärlden, och bestämmer sig för att följa strömmen in mot de centrala delarna av byn. I dag vill hen bara vara anonym, ingen särskild, trots att det här skulle vara hens speciella dag.
Den här dagen och de närmast påföljande dagarna pågår mer aktivitet än vanligt i byn eftersom den årliga försäsongskarnevalen kommer till byn dagen efter. I jordbrukssamhällen som detta turnerar vid denna tid på året cirkuskonstnärer, marknadsförsäljare med mera runt till försäsongskarnevaler där vårens ankomst firas då det är dags att plantera de första grödorna. Det är en tradition som samhället håller hårt vid, som en skön respit för bönderna från det ändlösa slitet och som livar upp den fattiga landsbygden för några dagar.
Än så länge är det enbart lokalbefolkningen som börjat förbereda festligheterna, men senare under dagen bör medlemmar
ur de kringvandrande sällskapen anlända till byn. En lockande tanke dyker upp, som Kim haft flera gånger tidigare men som då inte känts lika relevant som nu: Att slå följe med något av dessa sällskap – för att komma bort från alla som känner hen och vet hens situation. Solen är framme och värmer så att luften står stilla vid torgets mitt. Kim inser snart sitt misstag, då det är många välbekanta ansikten i centrum en dag som denna.
– Kim, Kim, hur gick det i går? ropar Mark från en stege där han håller på att sätta upp en banderoll på vilken det står: ”Fira skördesäsongens ankomst – dans, cirkus, fyrverkerier och andra festligheter!” Den ska hänga tvärs över huvudgatan.
Kim försöker smita i väg i trängseln, men då Mark precis i denna stund blir klar med uppsättningen hinner han ta sig ner från stegen och rusa i kapp Kim.
– Varför springer du i väg från mig? får Mark fram med andan i halsen.
Rösten är trygg och bekant, då Kim och Mark känt varandra sedan barnsben. Marks hand på ryggen får Kim att stanna upp. Hen vänder sig om, rycker förtvivlat på axlarna och slår ner blicken.
– Förlåt, men allt känns så fruktansvärt, säger Kim.
– Vad menar du? frågar Mark uppfordrande.
– Det hände ingenting i går och nu vet jag inte vad jag ska ta mig till, svarar Kim med darr på rösten.
Mark stirrar oförstående på Kim. Han har själv varit av det manliga könet sedan födseln, men genom vänskapen med Kim fått lära sig om könlösheten och det folkslag som Kim tillhör. Han har dock aldrig hört berättelserna om de som förblir könlösa efter sin femtonde födelsedag, som Kim har fått höra.
– Vad menar du med att ingenting hände i går? Hur vet du det?
– Jag vet, jag känner det inom mig, svarar Kim bestämt och tittar upp i Marks blå ögon samtidigt som hen kämpar med att hålla tillbaka tårarna.
– Okej, okej, jag tror dig, säger Mark med medkänsla i rösten och med händerna uppsträckta. Ska vi gå någonstans där vi kan vara i fred och prata?
– Men har du inte ett jobb att sköta? frågar Kim.
– De märker säkert inte att jag är borta, svarar Mark och drar med sig Kim till en bänk intill en vägg på en sidogata. Hans arm når enkelt runt Kim så att han kan hålla om hen ordentligt. Han är även huvudet längre än Kim, så Kim kan utan besvär luta huvudet mot hans axel.
– Så, berätta nu vad som hände, säger Mark nyfiket men varsamt.
Kim berättar om gårdagen, att deras folks spirituella ledare kommit hem till dem, hur ceremonin genomförts och hur Kim hade gjort sitt val, med alla släktingar och familjens vänner närvarande. Hur hen när ritualen var färdig inte kände någon skillnad mot tidigare. Besvikelsen i Katrinas blick när Kim vaknade till. Ett kvitto på att alla år av manifesterande och önskande hade misslyckats.
Det var inte bara Kims, utan än mer Katrinas, önskan att Kim skulle bli en kvinna. Att berätta om det gör att känslorna väller fram. Hen kan inte hålla tillbaka tårarna längre. Kim vänder bort huvudet från Mark, men hinner se att även hos honom kommer en tår när han verkar börjar förstå vidden av vad som inträffat.
Efter en tyst stund tar Mark Kims hand.
– Men vad händer nu då? frågar Mark. Kunde ingen säga något om vad du ska göra?
– Jag tror inte någon, inte ens vår spirituella ledare, vet vad som kommer att hända med mig. Jag har sedan jag var liten fått höra historier om könlösa vuxna människor, men jag har alltid trott att det varit enbart historier, påhittade historier. Jag önskar att någon kunde ge mig svar, jag känner mig så ensam.
Det sista kommer fram som en viskning, och Kim sväljer
hårt. Mark sneglar på Kim, som stirrar rakt ut i tomma luften samtidigt som tårarna forsar ner längs kinderna.
– Jag kan inte säga att jag förstår, men … jag känner för dig och förstår att det får dig att känna dig ensam. Men du ska veta att för mig är du Kim oavsett, och det räcker för mig, säger Mark och ler försiktigt mot Kim.
Kim hulkar till och tittar på Mark och hans snälla ansikte, inramat av blonda lockar. Hen kramar Marks hand och säger: – Tack. Du har alltid varit en bra vän.
Kim lägger åter huvudet på Marks axel och de sitter så tills verkligheten tränger sig på och Mark blir återkallad till sina sysslor. Kim sjasar i väg honom och påminner honom om vikten att hålla fast vid det tillfälliga jobb han nu ändå lyckats få trots att arbetslösheten är hög, framför allt bland unga män. Kim sitter kvar en stund innan hen reser sig och promenerar vidare, lika mållöst som hen känner att livet är för stunden.
Kapitel 2
Janettes blick möter målningen i taket, föreställande en ljusblå himmel med lätta moln och flygande svalor. I dunklet ser himlen mörkblå ut och svalorna är svåra att uttyda, men den är fortfarande rogivande och trevlig att slå upp ögonen till.
– Frukosten är serverad, ers höghet, annonserar Janettes kammarherre Daniel med sin karakteristiskt muntra röst.
– Tack, svarar Janette.
Hon väntar tills dörren till sovkammaren åter är stängd innan hon sakta sträcker på sig och sätter sig på sängkanten. Genom glipan mellan gardinerna ser hon att solen nyss har gått upp. Dova ljud av hästhovar mot stenläggning hörs genom springorna i fönsterkarmen. På stallgården nedanför drottningslottet har förberedelserna för hennes avfärd denna förmiddag redan satt i gång och arbetet pågår febrilt.
Resan är visserligen inte lång avståndsmässigt, men mentalt är den desto mer krävande. Sedan en tid tillbaka har fler och fler inflytelserika personer runt om i Leonorike börjat dryfta åsikter som skiljer sig från hennes, och Janette oroar sig för att dessa ska sprida sig bland resten av folket. Så i dag ska hon på besök hos en av de mest trilska av dessa, Renée, i ett försök att stoppa utvecklingen som pågår. Medan hennes tankar driver i väg till dagens agenda kommer ännu en knackning på dörren.
– Behöver ni något innan frukost, ers höghet? frågar Daniel med en antydan till ett leende när han sticker in sitt vänliga
ansikte, med ett prydligt skött och kortklippt helskägg som matchar hans lika prydliga hår i samma ljusbruna färg.
– Nej tack, svarar Janette en aning frånvarande.
Dörren stängs återigen och Janette drar om sig en himmelsblå morgonkaftan och tar några kvicka och bestämda steg bort till vattenskålen. Hon kommer på att hon skulle ha bett om nytt vatten, men tänker samtidigt att det faktiskt är en onödig lyx med färskt vatten till varje tvättning. Hon är medveten om att många av hennes undersåtar inte har tillgång till rent vatten mer än för att dricka. Det anstår henne inte att behöva be om nytt i tid och otid.
Hon stänker sitt ansikte om och om igen med det nu rumstempererade vattnet och känner hur hon börjar piggna till och bli mer redo för dagens åtaganden. Hon byter om och sätter på sig en, för en regent, enklare klänning i ljusblått linnetyg med rosa detaljer vid ärmslut och hals, sätter upp sitt hår och ser sig i spegeln. För att snärja Renée krävs en viss underdånighet. Det sista hon ska tänka på är Janettes rikedom och makt. Med ett nöjt leende beger hon sig till frukosten. Längs de nu ljusnande korridorerna av grå granit möts hon av flera undersåtar i grå arbetskläder som alla bugar vänligt och hälsar:
– God morgon, ers majestät.
Som alltid bemöter hon varje hälsning med en liten nickning och ett lätt leende. En yngre pojke med gyllene hår och nyfikna blå ögon, som hon aldrig tidigare lagt märke till men som av allt att döma verkar jobba i köket, tycks bli så bländad av hennes leende att han står och stirrar på henne ända tills hon försvinner in genom ekdörren till matsalen. De massiva stenväggarna tillsammans med det låga taket ger en något instängd känsla, även om morgonsolen strilar in genom de små fönster som täcker bortre änden av rummet. Vid frukostbordet sitter redan hovrådgivaren Thera. Det mahognybruna håret med röda inslag,
och de himmelsblå ögonen gör att Thera kan stå ut från vilken folksamling som helst.
– Har ers majestät haft en förnämlig sömn? frågar Thera med lätt sarkasm i rösten och blinkar lätt med sina tunna ögonfransar.
Janette bugar och svarar:
– Ja visst har jag det, fru Hovrådgivare, och ler överdrivet så att de vita tänderna syns.
Thera och Janette förenas i ett gemensamt fnitter och Janette slår sig ner på motsatt sida från Thera vid det stora ekbordet. Direkt när Janette satt sig ner slås en annan ton an i samtalet.
– Så min kära vän, hur ska vi hantera dagen? frågar Janette en smula osäkert.
– Jag tror det är bäst att vara avvaktande och låta henne ta första steget. Att vara försiktig med vad som sägs. Vi vet inte riktigt vad Renée är ute efter i nuläget, svarar Thera.
– Det får vi förhoppningsvis reda på innan dagen är över, säger Janette, samtidigt som hon tar sig an frukostbordet serverat med bacon, ägg, bröd, ost, mjölk och allt annat som en drottning kan tänkas önska sig till frukost.
Kapitel 3
Ångan ryker från Kays kropp, klädd i endast ett par bruna läderbyxor utöver de silverpläterade plåtarna på bröst och armar. En del av hans vågiga bruna hår ligger klistrat mot hans kind av svetten. Trots sin stora kroppshydda rör han sig smidigt fram i sidled mellan tre sparringpartners och omväxlande parerar eller utdelar slag med sitt svärd, som glimmar i morgonljuset som strilar genom träden. När solens strålar träffar den silverornamenterade toppen på svärdsfästet slår ljusblixtar ut. Samma mönster syns på den i övrigt enkla silverringen i vänster öra. Svärdet har Kay fått ärva av sin farfar, som en gång i tiden tjänstgjort som major i den bataljon Kay nu tillhör.
Hans mannar går sedan länge på roterande schema gällande vilka som får ta del av i hans morgonrutin. Det är något som de flesta av dem ser fram emot, för stämningen är nästan alltid munter och glad. Svärdklang blandas med rop och skratt, trots att det för en utomstående kan se ut som att det är på för stort allvar för att enbart vara träning. När Kay rör sig påminner han ofta om en krabba – en teknik han lärde sig som ung riddarlärling och som han nu bemästrar bättre än någon annan. Men det är bevisligen inte den enda teknik han behärskar, då än så länge enbart ett fåtal av alla sparringpartners eller fiender han mött kunnat överlista honom.
Han bryter morgonträningen när svetten rinner ner i ögonen. Med en enkel nick skingrar sig mannarna och låter honom gå ensam tillbaka till lägret.
Efter att ha bytt om och tillordnat sig den sedvanliga enkla frukosten bestående av gröt och vatten beger sig Kay till kommandotältet för att få dagens order.
Medan Kay rör sig genom området av tält tänker han på att de flesta soldaterna fortfarande ligger i tälten och sover den oroliga sömn som krigare alltid lider av. Lätt för att kunna reagera snabbt vid fara och ofta fylld av mardrömmar från tidigare slag. Ett lätt dis syns över de frosttäckta fälten. Någonstans på andra sidan fälten väntar en främmande här. En här som de aldrig riktigt fått förklarat för sig varför de strider mot den.
Som kapten är Kay ansvarig för ett kompani med krigare. Han har blivit kallad till möte av bataljonschef major Alexandra. När Kays konturer urskiljs ur diset för vakterna utanför kommandotältet känner de igen honom, håller upp de mörkbeigea tältflikarna av grov fettbestrykt bomullsväv och släpper in honom i tältet samtidigt som de gör honnör.
– Kapten Kay inställer sig för tjänstgöring, förkunnar Kay när han kommit in i tältet, och ställer sig givakt framför majorens skrivbord.
– Ledig kapten, svarar majoren med ögonen stadigt kvar på papperen som ligger på bordet framför henne. Det axellånga svarta håret hänger ner så att det delvis döljer hennes ansikte.
Bredvid Kay står redan två av de andra kaptenerna i ledig ställning och nickar mot honom när han ställer sig bredvid dem. Kay har trots sin ålder, 33 år, varit med om flera slag och snabbt stigit i rang. Tack vare sin stridsförmåga, men också på grund av sin ledarförmåga. Inom någon minut inställer sig även övriga av bataljonens kaptener.
– Välkomna, säger major Alexandra samtidigt som hon tittar upp med klargröna ögon och fortsätter med munnen som ett stramt streck: Jag har i dag fått rapporter om rörelser i fiendens läger. Vi förväntar oss en attack inom de närmaste dagarna. Jag vill vara säker på att vi är redo så fort det kan bli aktuellt. Jag
förväntar mig en utförlig rapport från var och en av er, innan middagstid, hur läget är för våra styrkor. Utgå.
Kaptenerna bockar och saluterar majoren och börjar röra sig mot utgången.
– Kapten Kay, stanna, befaller majoren barskt.
– Ja, major, svarar Kay.
När övriga kaptener har avlägsnat sig ber majoren Kay att slå sig ner i en stol på andra sidan krigsbordet. Även om det inte är formellt sagt att han är förste kapten har han ofta anförtrotts mer än övriga kaptener, så Kay gör som hans överordnade säger utan större tanke på det mer än en nyfikenhet om varför. Han vet att det medför avundsjuka från de övriga kaptenerna, men också anseende hos soldaterna. Det andra väger helt klart tyngre.
– Jag är bekymrad, kapten. Vi vet för lite om fienden. Jag litar inte fullständigt på mina källor, säger majoren med oro i rösten.
– Tillåtelse att tala fritt, ber Kay.
– Tillåtelse beviljad, svarar majoren och ler kort. Trots att de känt varandra länge nu är Kay som alltid noga med etiketten.
– Jag håller med. Men jag har ingen kännedom jag kan bidra med. Jag är ingen rådgivare, jag är en krigare, så varför fråga mig? undrar Kay.
– För att jag litar på dig, Kay. Visst är du en krigare, och en bra sådan, men jag tror att du är mer än det.
Hon låter de sista orden hänga i luften och tittar på honom på ett sätt som gör honom obehaglig till mods.
– Jag vill att du skickar en av dina bästa män för att undersöka fiendelägret och jag vill sedan få din syn på läget, fortsätter hon.
– Och jag litar helt och fullt på mina män, säger Kay direkt. Anse det gjort. Jag återkommer så snart jag kan.
Kay sänker huvudet i en bugning.
– Tack, kapten. Utgå.
Kay saluterar majoren och lämnar kommandotältet. På vägen ut kan han känna majorens blick på sin rygg, men han vet inte
riktigt hur han ska tolka signalerna från det korta mötet. Han blir stolt av att känna majorens tillit, men han tyckte sig ana något mer i majorens ögon. Majoren är ogift och någorlunda i Kays ålder, bara tio år äldre. Ogifta är dock de flesta soldater, och ålder betyder föga när en kvinna vill ha en man. Ibland likaså vad mannen vill, när kvinnan har högre status. Kay vet såklart inte med säkerhet vad majoren känner, och han tänker inte låtsas om det förrän det sker något konkret. Det kan faktiskt ha varit enbart tillit och respekt han sett i majorens ögon.
Väl tillbaka i sitt kompanis tältområde tillkallar han sig förste löjtnant Fredrik och informerar denne om majorens order. Kay beordrar honom att välja ut de två bäst lämpade soldaterna för uppdraget. Med två scouter är chanserna större att i alla fall en klarar sig tillbaka. Och om båda klarar sig och kan avrapportera separat är det lättare att få en sann bild av läget, resonerar Kay.
Två timmar senare har två soldater begett sig ut till fots och Kay är på god väg att färdigställa rapporten gällande de egna styrkorna. Sedan återstår väntan på scouternas återkomst och de sedvanliga förberedelserna inför ett slag. De har dock förste löjtnanten koll på, så Kay kan sätta sig på en utkiksplats och slipa sitt svärd samtidigt som han blickar ut mot fiendens läger och funderar över vad som väntar.
Om Kays blick hade varit skarp som en örns hade han möjligtvis kunnat urskilja en annan person, med ljusbruna ögon och brunt svallande hår ner till axlarna, som samtidigt står och blickar i motsatt riktning från rebellernas läger. Bakom den lugna fasad som Evelyn uppvisar stormar tankar och åsikter kring upproret. Som rådgivare delger hon mer än gärna dessa utan att bry sig om vad andra tycker, men alltid på ett lugnt och behärskat sätt. Oavsett hur känslorna inom henne rasar. Hatet mot den regim
som sakta men säkert fördelat landets välstånd till de redan rika är sedan länge en del av henne. Strävan efter rättvisa har blivit hennes enda mål med livet.
Mitt i en tanke är det någon som knackar henne på axeln. Det är en av Marias sängmän, som Evelyn inte än lärt sig namnet på.
– Ursäkta att jag stör, men Maria väntar på dig.
Med en förströdd nickning meddelar Evelyn att hon uppfattat detta, men väntar tills mannen avlägsnat sig innan hon själv beger sig mot ledartältet, uppslaget intill ruinen belägen på höjdens mitt. Där inne väntar redan Maria och kaptenen som leder styrkorna i fält. Maria sitter rakryggad i sin stol vid skrivbordet, iklädd en praktfull klänning med vida ärmar. Kaptenen står bredvid med stolta axlar och bestämd min inramad av det stripiga grånande håret.
– Där är du ju, förkunnar Maria. Du ser fundersam ut. Vad grubblar du över?
– Jag blir orolig av att bara vänta, förklarar Evelyn. Varför avvaktar vi, varför anfaller vi inte, säger hon och vänder sig framför allt mot kaptenen.
– För att vi är färre och vi har en bra position, förklarar kapten Karolin. Vi skulle riskera för mycket genom att gå till anfall. Som jag sagt tidigare, vi gör bäst i att hålla vår position och låta fienden attackera.
– Jag håller fortfarande med, och senast jag kontrollerade var det faktiskt jag som var ledare för det här gänget, säger Maria strängt men med glimten i de ljusblå ögonen.
– Självklart, det ifrågasätter jag inte, svarar Evelyn bestämt. Du frågade vad jag tänkte och jag svarade.
– Du är en utmärkt rådgivare Evelyn, och du vet att jag litar på dig, men när det gäller just detta tror jag mer på kaptenens erfarenhet och expertis, förklarar Maria.
Kaptenen sträcker på sig av de orden. Evelyn flinar medan hon bugar sig och svarar:
– Givetvis.
– Kaptenen har andra intressanta rapporter att delge oss, det var därför jag kallade på dig, säger Maria. Jag låter dig berätta med egna ord, kapten.
– Vi har fått rapporter om ökade slitningar mellan några av de mest inflytelserika familjerna. Drottningen ska ha sett sig tvungen att besöka en av dem personligen, berättar kaptenen.
– Det var bra nyheter, erkänner Evelyn. Men det återstår för oss att göra folket medvetna om alla orättvisor som gömmer sig under ytan, annars har vi ingen chans.
– Så sant som det är sagt, förkunnar Maria. Men stora delar av folket idoliserar drottningen och regimen har effektiva styrkor i städerna som snabbt kväver alla försök till informationsmöten och protester. Jag har tappat räkningen på hur många av våra vänner som sitter fängslade på lösa anklagelser.
– Alla försök att frita dem har också misslyckats, meddelar kaptenen.
Evelyn knyter nävarna utmed sidorna. Hon vet, alltför väl, hur lätt drottningen kastar människor i fängelse som vore de strykande sommarkatter.
– Det är därför vi måste avancera med våra styrkor för att kunna sprida vår kamp, väser hon.
– Jag vet, suckar Maria, men inte till vilket pris som helst. Förlorar vi här riskerar vi att förlora allt.
– Vi har varit på förlorarsidan hela livet, säger Evelyn. Någon gång måste det vara vår tur att vara på vinnarsidan.
– En vacker dag …, säger Maria med tveksam förtröstan i rösten samtidigt som hon för undan en test av sitt långa blonda hår från ansiktet.
Kim tillhör en folkgrupp som föds könlösa och där valet av kön görs i samband med en ritual vid individens femtonårsdag.
Men i Kims fall fungerade inte ritualen. Hen förblev könlös, trots drömmen om att bli kvinna.
Kim måste nu ge sig ut på en expedition för att hitta svar.
Vännen Robert, som valt att bli man mot sina föräldrars vilja, blir hens följeslagare.
Janette är regent i en lång succession av drottningar, och leder riket med stöd av sin närmsta rådgivare och bästa vän Thera. Hon idoliseras bland delar av befolkningen, trots samhällsklyftor och orättvisor.
Rebeller, ledda av Maria och Evelyn, hotar hennes styre med löften om jämlikhet och demokrati. Kan vi leva som jämlikar, oavsett kön? Och kan folket välja rikets regent?
Kay leder regentsstyrkorna på krigsfältet för att möta det stora hotet. Men tvivlet växer inombords. Är en krigares lojalitet störst mot befälhavarna eller folket?
Leonoras ättlingar är en äventyrsberättelse och uppväxtskildring i fantasyformat, men samtidigt en reflektion kring vårt samhälles syn på genus.