En flyttfågel ur balans
Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2026 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se
© Text: Mia Larsen
Omslag och illustrationer: Mia Larsen
Sättning: Mattias Norén, Visto förlag
Första upplagan
Tryckt i Riga, 2026
ISBN: 978-91-8117-382-6
”For my part I know nothing with any certainty, but the sight of the stars makes me dream.”
Vincent van Gogh
Jag vaknar med ett sinne i taget. Det luktar instängt och luften känns kvav, min mun är torr. Madrassen känns hård under min stela kropp. Jag sträcker ut ena armen, Johan ligger inte bredvid mig. I bakgrunden hörs ett dovt avlägset mummel och genom mina stängda ögon kan jag förnimma ett dovt ljus. Jag ligger kvar ett ögonblick på madrassen, likt en medvetslös säl på ett kontorsgolv. Vilket, ja, i princip är sant. Madrassen är sträv mot kinden. Någon har spillt något här en gång, det klistrar lite. Den doftar svagt av damm, en trygg lukt nuförtiden. Till ljudet av en kropp som knappt orkar bära sin egen existens, sätter jag mig upp. Ser mig omkring, förväntar mig att något ska ha förändrats över natten. Det har det inte. Ännu en dag i paradiset. Jag befinner mig i ett kontor, dörren är märkt med K. Ohlsson. Men jag heter inte Ohlsson, vet faktiskt inte vem denna man eller kvinna är, eller kanske var. Mitt namn är Mira, en kvinna som har hamnat här av en slump. Eller tur, kanske något mitt emellan. Hela mitt liv och väsen kan nog beskrivas som mitt emellan. Jag är ingen hjälte, men är ingen katastrof heller. Jag är gråväder och ljummet kaffe, fullt fungerande, bara inte särskilt inspirerande. Jag är en sådan som försvinner i folksamlingar, men som kassörskan alltid kommer ihåg att fråga om jag vill ha kvittot. Jag är varken snygg eller ful, utan precis lagom men på ett osexigt sätt. Som mellanmjölk som glömts framme lite för länge. Inte kan jag måla heller, är usel på huvudräkning och när
någon frågar vad jag är bra på … ja, då blir det en lång tyst paus som skulle få ett kassettband att klicka över till nästa sida. Men jag är bra på att överleva, kanske för att jag är för feg för att dö. K. Ohlsson, det låter som ett skämt. K som i katastrof, Ohlsson som i … vem bryr sig. De som jobbade här är döda eller värre. På väggen mittemot hänger en klassisk meningslös kontorstavla med skogsmotiv. Kanske fick Ohlsson en positiv känsla av tavlan, ett minne från barndomen eller så var den kanske en intetsägande tavla för Ohlsson också. En del här har inrett sina kontor, för att känna sig mer som hemma. Mamman och dottern i kontoret bredvid har hängt upp tyger för att få en mer ombonad känsla. I bokhyllan har mamman ställt upp ett par bilder på vad jag tror är familj och vänner. Det ser mysigt ut. Själv har jag inte kvar något sådant, jag var aldrig sentimental och hade dessutom allt digitalt. Varje morgon tittar jag på tavlan, det känns viktigt att ha rutiner. Jag och Johan har bott här i fyra månader, tror jag. Det är svårare än jag trott att hålla koll på tider och datum utan elektronik, men Herman har fört anteckningar sedan strömmen försvann. Vi kallar kontoret för hem, inte för att det känns som ett, mer för att vi måste kalla det för något. Att bo i ett kontorslandskap, i ett sorts surrealistiskt samhälle, är inte riktigt som jag förväntade mig att livet efter en apokalyps skulle se ut. Tidigare hade jag nog föreställt mig att jag skulle inta en öde ö, som bara gick att nå med båt. Med nog yta för en egen odling, där skulle jag bo. Självständig. Men i stället blev det grå heltäckningsmatta och en skogstavla.
Jag ställer mig upp och går mot fönstret, kroppen protesterar som en arg hyresvärd. Persiennerna är neddragna, jag lyfter på dem med ett finger. Min blick glider runt de tomma gatorna, söker efter en av de sjuka som stått här utanför i flera dagar nu. Där, den står mitt på vägen en bit bort och stirrar rakt fram, med ett intryck av att den också just har vaknat och undrar hur i helvete den hamnade där; vi har mycket gemensamt. Den vaggar
lite, ser ut som att den lyssnar på musik ingen annan kan höra. Armarna hänger slappt, tröjan är för liten, magen är blågrå och uppsvälld under tyget. Jag tänker på hur jag hamnade här. Den där första nyheten som inte lät som något särskilt. Någon nämnde pollen som blivit starkare, växter som blommade i onormala säsonger. Senare rapporterade de om konstiga symptom och märkliga utbrott. Till slut tystnaden, den där kusliga sortens tystnad som infinner sig när hela världen håller andan och sedan slutar andas. Jag släpper persiennerna, det är en skitdag redan innan den har börjat.
I december, mitt under julhandeln, började körsbärsblommorna i Stockholm att blomma. Även på andra ställen i världen började naturen vakna, allt hände över en natt: mandelträden på Mallorca, vallmon i Mojaveöknen, träden i Central Park och tulpanerna i Holland. Överallt spreds detta underliga fenomen och med det följde en sjukdom. Människor blev sjuka i en sorts polleninfluensa, pollenpesten. De som blivit drabbade upplevde allergiska symptom, rinnande ögon och hela paketet. De blev, milt sagt, aldrig sig själva igen. Till och med de mest hängivna vegetarianerna började begära kött. Ett sådant enormt sug, som de inte tycktes kunna stå emot. Precis som när man är chokladsugen på kvällen och gräver igenom skåp och lådor. Fastän man lovat sig själv att dra ner på sockret. Man försöker med allt, en morot, ett glas vatten och så vidare. Till slut står man där och blandar Oboy rakt i munnen. Det var så jag resonerade, när jag såg mannen i gränden stå och gnaga på en råtta. En gång läste jag att om du blir sötsugen sent på kvällen kan det vara ett tecken på att kroppen egentligen behöver sömn snarare än socker. Det är kanske så de sjuka känner, en enorm trötthet som de försöker stilla med kött? Bara spekulationer från min sida såklart.
När många blev sjuka och när de började kräva kött började infrastrukturen att haverera. Sjukhusen var de som gick under först, såklart. Efter det följde den obligatoriska allmänna paniken, som spred sig värre än pollenpesten själv. Folk flydde
städerna, grävde ner vapen i trädgården, hamstrade burkmat och tände ljus i kyrkor de inte trodde på. Butiker plundrades, polisen drog sig tillbaka och folk dödade varandra på öppen gata över en påse mjöl. Allt föll oväntat snabbt.
I början på januari försvann strömmen och har inte kommit tillbaka. Inget meddelande, ingen nedräkning. Bara ett plötsligt klick i vardagen. Först tänkte jag att det var tillfälligt, kanske ett elfel eller sabotage. Jag väntade på att de skulle fixa det, som de brukade. Men timmarna blev till dagar, dagarna till veckor och snart stod det klart: ingen kom för att laga något. Strömmen var borta, på riktigt. Det är lustigt hur jag fortfarande, så lång tid senare, kommer på mig själv med att flippa på lampknappen när jag går in i ett dunkelt rum. Fingrarna hittar strömbrytaren nästan automatiskt. Ett klick och så … ingenting. Den där lilla tystnaden efter klicket har börjat kännas märkligare än mörkret. Det är som att kroppen ännu inte förstått det hjärnan vet, att elen inte kommer tillbaka. Vissa vanor är visst svåra att bryta. De sjukas jakt på kött blev mer aggressiv och köttet i affärerna tog slut på bara några dagar. Då började de äta djur och attackera människor, men aldrig varandra. Jag och Johan höll oss mest i lägenheten, vågade inte gå ut. Vi var oroliga att bli sjuka av pollen eller ännu värre, att råka stöta på en sjuk. Men vi blev aldrig sjuka, någon immunitet eller ett jävla lotteri? Ingen aning. I början såg vi mycket på tv, nyheterna rullade dag som natt, utan att de egentligen informerade om vad som hände. Jag brukade lyssna på mycket poddar för att tänka på annat. Gult pollen la sig som en fin hinna över fönstren. När strömmen senare försvann blev det kallt, vi gjorde så gott vi kunde för att hålla oss varma. Vi låg mest i sängen och läste böcker och löste korsord. Jag inser att med den beskrivningen låter det rätt mysigt. Det hade det kanske kunnat vara. Men ljuden utanför letade sig lätt in till oss. Skrik och panik, smällar av pistoler och bränder. Brandlukten låg tungt över staden.
En natt hade ett gäng sjuka tagit sig in i hyreshuset. De slet i alla dörrar, bankade och vrålade. Deras hunger hade tagit över dem totalt. De tog sig in i lägenheten bredvid vår. Ibland när jag sover, är det den natten jag har mardrömmar om. Ljuden och skriken. Det var då, i början på januari, som vi bestämde oss för att dra. Vi hade varit instängda i lägenheten i tio dagar, levt på rester och stirrat ut genom glipor i persiennerna. Men efter den natten visste vi att vi inte längre kunde stanna. Vår plan var att ta bilen och åka hem till mamma som bodde ute på landet i närheten av Västerås. Där skogen var tät och grannarna få. Vi kunde odla potatis, elda i kaminen och vänta tills allt lugnat ner sig. För såklart skulle allt lugna ner sig, gå tillbaka till det normala. Det var vi säkra på. På morgonen när solen gått upp och de sjuka försvunnit, packade vi våra ryggsäckar. Det gick bra att köra en stund, men alla vägar ut ur staden stod stilla och ganska snart befann vi oss i en enorm bilkö. I två nätter sov vi i bilen, som tur var hade vi packat med all mat och dryck vi hade kvar. Ibland rörde kön på sig, en billängd i taget. Då och då patrullerade militärer förbi, det ingav en känsla av trygghet och stabilitet. Vi diskuterade i cirklar, ta oss till mamma till fots, försöka hitta en cykel eller stanna kvar? Men hoppet fanns ändå kvar och varje gång bilen rörde sig tänkte jag att nu börjar snart trafiken rulla som vanligt.
Andra natten kom januariregnet, ett stilla smattrande som kändes tryggt. Vi hade inte rört oss många meter sedan eftermiddagen. En oändlig kö av bilar framför oss, människor som försökte lämna staden. Ingen signal på radion längre, inga uppdateringar. Bara motorer som puttrade till ibland och någon som ropade av irritation längre bak. Regnet hade ett oväntat milt ljud, nästan vaggande. Som att världen ville få oss att tro att allt var som det brukade. Att det bara var en vanlig natt. Men det var något med regnet också. En sötaktig, konstig doft som steg från asfalten. Jag suckade tungt och lutade pannan mot
bilrutan. Den var kall och immig av våra andetag. I små gyllene slöjor gled pollen ner över rutan och blandades med regnvattnet. Först var det knappt märkbart, som ett tunt lager damm, men snart började det samlas. Klumpar bildades längs rutans nedre kant. Vattnet på vägen glittrade svagt av gult. Pölarna utanför bilen var inte klara länge. De blev grumliga av pollen, som mjölk blandat i te. I vissa pölar låg det samlat i tjocka, snustorra öar mitt i det blöta. Jag stirrade på en sådan ö och såg hur regnet föll rakt igenom den utan att lösa upp den. Bredvid oss fanns en grå bil med en barnfamilj. Jag såg dem genom rutan ibland, föräldrarna bytte av varandra och försökte få barnen att sova i baksätet. Mamman satt länge med ett barn i famnen, vaggade fram och tillbaka trots att de båda såg ut att vara helt slut. Vi pratade aldrig med varandra men nickade ibland genom rutan, som för att försäkra varandra om att allt var bra. Jag ville helst vara tyst, det kändes som att varje ord kunde väcka något vi inte ville dra till oss.
På morgonen den tredje dagen kom de. Vi hörde dem långt innan vi såg, ett märkligt muller, som vinden över en grusväg. Sedan såg vi rörelsen: människor, dussintals, springande i ojämna målinriktade steg. De var på väg mot världens brakfest och vi satt som serverade köttbullar i metallkonserver. De kastade sig mot bilarna med en desperation som inte liknade något mänskligt. De slet i dörrhandtag och krossade rutor med blodiga händer. Panik bröt ut på sekunder. Bildörrar öppnades, folk skrek och försökte springa. Jag var livrädd, hjärtat dunkade så hårt att jag trodde det skulle spräcka mina revben, med en känsla av att bröstkorgen inte var byggd för den typen av rädsla. Jag tittade bort mot den grå familjebilen, såg pappan försöka dra ut barnen men han snubblade, föll och de sjuka var över honom. Mamman hann inte ens ropa innan hon också slogs ner.
– Nu. Nu, spring! väste Johan.
Vi kastade upp dörrarna och rusade ut. Jag kände hur fötterna
knappt rörde marken. Skrik och smällar ekade mellan bilarna. Det var en märklig blandning av dofter. Sommarblommor, svett och panik. Det var den värsta rädslan jag dittills hade upplevt. Pulsen dundrade i huvudet, benen kändes som att de var gjorda av något som var på väg att spricka, stelt glas eller för gammal plast. Det fanns ingen logik, inget att resonera med, bara överlevnad. Allt jag tidigare kallade rädsla kändes löjligt och avlägset.
Småpotatis. Som när jag tappade telefonen i asfalten och tänkte att mitt liv var över. Eller när jag som barn tappade bort mamma i matbutiken och hjärtat rusade för att hon var två hyllor bort.
Som den gången jag fick ett brev från Skatteverket jag inte förstod och trodde att jag skulle åka i fängelse. Alla de där rädslorna var tysta. Den här var skrikande. Verklig.
En av de sjuka vände sig mot oss, en kvinna som nyss ätit mamman i den grå bilen. Hennes morgonrock var täckt av blod, jag tror den en gång varit rosa och blommig. Den liknande morgonrocken som mamma alltid hade. Jag fastnade i rörelsen och tänkte på mamma. Stod som fastfrusen tills Johan tog tag i min hand och hjälpte mig över det höga vägräcket. Jag snubblade nerför en sluttning. Bakom mig skrek Johan och rullade sedan förbi mig. Jag skyndade mig efter honom, hans byxor var blodiga och jag förstod att han hade blivit skadad. Men det fanns ingen tid att ta reda på hur svårt.
– Kan du springa? pressade jag fram mellan andetagen. Johan nickade tyst och sammanbitet mot mig och ställde sig upp. Bakom oss kom kvinnan i morgonrock, hennes blick var tom men riktad, det var uppenbart att hennes enda syfte var att nå oss. Hon var blek och tyst, men hennes närvaro skrek. Vi sprang mållöst mellan byggnaderna i vad som kändes som en evighet. Skriken som vi lämnat bakom oss tystnade. Var det för att vi ökat avståndet eller hade alla blivit uppätna? Tankarna och rädslan slogs om min tankeverksamhet, vilket resulterade i ett sorts vakuum. Staden såg nästan ut som vanligt, men den
kändes öde och främmande. Skräp virvlade i vinden och överallt stod övergivna bilar. Min andning sved i halsen och Johan var obekvämt tyst och koncentrerad, ena benet släpade bakom honom och jag försökte stötta upp honom så gott jag kunde. Jag drog i alla dörrar, port efter port. Alla var låsta. Kall metall mot svettiga handflator. Jag var nära att ge upp, redan i färd med att svänga runt hörnet när ett klickande ljud nådde mig. En dörr öppnades inåt med ett gnissel. En äldre man stod där, halvvägs skymd i mörkret. Han sa inget. Bara vinkade in oss, snabbt och bestämt. Hans blick var vaksam, varken vänlig eller fientlig. Vi slank in och dörren slog igen bakom oss med ett dovt ljud, och låset vreds om. Tystnad.
Våra andetag, tunga och ryckiga. Vi stod i en gammal trappuppgång. Lukt av damm, mögel, och svett, förmodligen mitt eget. Deodorant låg inte högst upp på prioriteringslistan.
– Andra våningen. Snabbt, sa mannen och nickade mot trappan.
Vi lydde utan att fråga, för svaga för att orka bry oss. Bakom oss drogs något tungt för dörren, ett skydd, kanske en möbel. Jag stöttade, nästan bar upp Johan. Varje steg ekade mot betongen, hasande tunga steg. Lägenheten låg i dunkel och var inte stor. Där inne fanns fler människor, en äldre man som låg på en säng med droppslang tejpad i en upphöjd vattenflaska. I en soffa satt en mamma och en dotter, mamman som läste för dottern tittade nervöst upp. Mannen tog Johan åt sidan och undersökte benet, vana rörelser som var snabba men försiktiga.
– Nu är jag pensionär, men förut hade jag min egen klinik, sa mannen medan han undersökte såret.
– Har du varit läkare? frågade jag och kunde knappt tro turen vi hade haft.
Mannen skrattade till och svarade.
– Nej, veterinär, men det är nästan samma sak, speciellt i en sån här värld. Eller hur? Jag tror tyvärr att vi måste amputera en
del av ditt ben. Om det hade varit som förr, hade en fin kirurg säkert kunnat lappa ihop dig. Men nu är det som det är.
Stumt satte jag mig ner på närmaste stol, som gnisslade svagt i protest. Mannens panna låg i djupa veck och han drog ett finger längs skadan. Ingen sa något, ingen protesterade mot galenskapen att amputera min sambos ben i den här mannens kök. Inte ens Johan, som stirrade rakt ut i luften. Mannen började rota i kökslådorna efter lämpliga verktyg. Förberedelserna var enkla: en flaska vodka, ett sågblad och bälten att binda fast Johan med.
– Jag heter Herman förresten.
– Mira, svarade jag.
– Mira, jag vill att du går in i vardagsrummet en stund, sa Herman lugnt och bestämt.
Johans garderob hade varit en prydlig gråskala av pikétröjor och slimfit-jeans. Han jobbade inom it, vilket innebar timmar av felsökning och att sitta i videosamtal där han nickade mer än pratade. Varje tisdag, utan undantag, spelade han padel med tre kollegor. Han är förutsägbar, säker och har ett stort behov av att allt ska vara rätt och ordentligt. Om du hade passerat honom på gatan, skulle du förmodligen inte lägga märke till honom. Efter det här skulle man definitivt lägga märke till honom, ett ben mindre. Var det mitt fel? Om han inte hjälpt mig över räcket, så hade han inte blivit biten. Det värsta är att redan innan världen gick sönder hade jag tänkt lämna honom. Jag skulle bara vänta tills efter julhelgerna. Eller efter påsk? Och då var det lika bra att vänta till efter semestern, man vill ju inte vara den som förstör något. Vi hade hängt ihop sedan gymnasiet, han verkade trivas med livet vi hade. Men det gjorde inte jag. Vi träffades på en fest hos en gemensam kompis. Jag hade druckit för mycket billig prosecco, han stod i köket och pratade om att han ändå föredrar höst framför sommaren, på grund av färgpaletten. Jag borde ha flytt då. Jag borde ha kastat mig ut genom fönstret som en brandskadad katt. I stället låg vi med varandra och plötsligt var det jag som satt i vår soffa varje tisdag kväll och tittade på
när han packade sin padelväska likt någon som skulle ut i krig.
Vardagarna med Johan var trygga och metodiska. Vi åt samma maträtt på torsdagar och såg på samma filmgenre på fredagar. Han satte alltid på diskmaskinen innan vi gick och la oss, något hemskt kanske skulle hända om det väntade till morgonen. Han ställde alltid sina skor exakt rakt vid dörren och klagade på att jag var så slarvig. Jag försökte mitt bästa för att passa Johans mall, men någonstans bakom leendet låg ett växande skavsår. Han hummade när han läste, alltid samma hummande ljud, alla behövde få veta att han förstod. En gång föreslog jag att vi skulle spontanboka en resa. Han log nedlåtande och sa: – Du vet hur jag är. Ja, jag visste precis hur han var. Problemet var att han aldrig riktigt undrade hur jag var. Jag var alltid tvungen att krympa mig själv för att passa in i hans liv. Och ändå tänkte jag aldrig att jag var olycklig. Kanske var det bara så livet skulle kännas, som ett unket vardagsrum där man vant sig vid lukten och glömt att man kunde öppna ett fönster. Jag borde verkligen ha gjort slut innan världen gick under. Men nu har jag liksom inget att skylla på längre, bara anledningar att stanna kvar. Nu är det bara jag och tanken på att få känna något annat än hans dömande ögon i nacken varje gång jag vill göra något för mig själv. Ja. Johan är en av anledningarna till att jag har överlevt så här länge. Men han är också anledningen till att jag ibland önskar att jag inte gjort det. Tankarna surrade i huvudet, medan Johan låg på köksbordet och fick benet avsågat. Det låter konstigt och jag vet inte varför, kanske var det för jobbigt att ta in vad som hände. Men det enda jag kunde fokusera på var att chansen rann mellan mina fingrar. Nu var jag fast med honom för alltid.
Kan man dumpa någon under en apokalyps? Eller ska jag bara hoppas på att det löser sig naturligt? Han räddade mitt liv, jag är skyldig honom minst fem barn och en villa. Eller kan man lämna någon som räddat en?
Kan du klara dig själv?
Jag trodde att när världen väl gick under skulle det ske i ett enda skarpt ögonblick som skiljer före från efter. Att man dog eller levde, inget däremellan. Men så blev det inte. I stället är vi kvar, jag och de få andra som finns, bland städer som tystnat och människor som glömt hur man beter sig. Alltid på väg någon annanstans, en flyttfågel ur balans.
Jag befinner mig på ett kontor, dörren är märkt med K. Ohlsson. Men jag heter inte Ohlsson, vet faktiskt inte vem denna man eller kvinna är, eller kanske var. Mitt namn är Mira, en kvinna som har hamnat här av en slump. Eller tur, kanske något mitt emellan. Vad som händer nu vet jag inte.
