Tidigare utgivning:
Blåsboken (2024)
Till min syster Ramona och kusin Robert som var där.
Tjärn
Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2026 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se
© Text och illustration: Anette Casselstål Grafisk form: Visto förlag
Första upplagan
Tryckt i Riga, 2026
ISBN: 978-91-8117-365-9
De står på rad.
Bildar en högvuxen mur längs vasskanten. Som ålderstigna väktare. Tall och gran. Det knäpper och knakar i deras gamla leder och deras krusiga skuggor dansar i den mörka vattenspegeln. Något bryter ytan. En lom som landar. Den vet att här finns öringar och annat som fått växa sig stora. De är gamla nu. Ingen människa vågar stå och vänta på att de ska nappa och bita tag i betet som förr. Folket som bor i närheten känner olusten krypa i skinnet och håller sig borta numera. En tyst överenskommelse. Det doftar barr och skägglav.
Och järn. Vattnet smakar järn. Jag vet. Jag, Astri, har smakat tjärnen. Känt dess grumliga konsistens av murket trä och gyttjig botten. Känt dess kyla mot gomseglet, hur det fyllt svalget och lungorna. Jag känner tjärnen. Här drunknade jag.
– Vad sjungä du?
Tore drar henne i ärmen.
– Va?
Ester ser ner och möter sin lillebrors gröna ögon bakom envis lugg. Hennes tankar hade flugit i väg för en stund. Bort till deras mamma som fortfarande ligger under sin slitna filt i soffan. Vinglaset på golvet hade Ester plockat upp i farten när de gick. En gammal vana. Mamma märker nog inte att de är borta, kanske inte ens bryr sig?
I samma tankestund hade melodin kommit tillbaka igen. En smått ledsam ton ligger gömd i den vackra sången. Hon vet inte var den kommer ifrån. Hon känner på sig att det finns en text till den men finner inte orden.
– Du sjungä allti här. Samma sång.
Tore sträcker ut sina händer och snurrar ett varv, som för att markera ut platsen. Han stannar upp och tittar mot skogen till höger nedanför dem. Den ligger i en svacka. Ester följer hans blick. Tall och gran. Armhåren protesterar och reser sig i givakt.
– Kom! Vi är snart där.
Hon tar honom i handen och snor in en ostyrig lock som slitit sig från flätan längs ryggen. De går lite snabbare nu. Hårlocken smiter ut igen och studsar mot hennes kind. Studsar fram liksom hennes lillebror som ännu inte vet.
De kommer upp på krönet av vägen och ser huset som farmor bodde i. Det bor en annan familj där nu. Ester och Tore saktar ner stegen. De saknar henne. Det är en tröst att komma hit ibland. Långsamt och respektfullt passerar de huset och sneddar sedan in mellan det och granntomten. Här uppifrån kan de se den. Tjärnen. Den ser lockande ut. Vacker nu med solens hjälp. Skimret på ytan gör den fridfull.
– Åh, ja vill bada!
Tores små armar paddlar i luften. Han håller sig för näsan och kryper ihop och tar ett skutt framåt. Ester skrattar till, flätar samman sina fingrar och lägger händerna på huvudet. Ja, tänker hon, varför inte. Visst, farmor hade nämnt något om tjärnen men hon minns inte riktigt vad det var. Hon var rätt liten då. En varm fläkt lockar dem nerför backen och mot vattnet. Som om tjärnen kastar ut en fånglina och vevar in.
En tröja hänger över Esters arm. Hon följer efter Tore som skuttar i väg mot vattnet och plockar upp hans små kläder allteftersom de slängs av. En pissmyra försöker envist hålla sig kvar i hans shorts men förlorar kampen samtidigt som hon skakar av barren. Det hörs ett glatt litet tjut följt av ett plums. Tore föser upp det svala vattnet högt upp i luften. Ester backar undan lite och fnissar.
– Hördu!
Hon låter honom hållas, älskar att se hans glittriga ögon fyllas av gränslös glädje. Här behöver de inte tassa på tå som de gör hemma. Här är det ingen som hyschar och klagar och får ont i huvudet. Hon vänder sig bort för att lägga kläderna på stenen bredvid. Det går bara någon sekund och sen hör hon det skärande skriket.
Hon svänger runt och springer snabbt fram till kanten av tjärnen. Tore syns inte till någonstans. Hon slänger sig i efter honom, drar ett djupt andetag och börjar söka i mörkret. Det grumliga vattnet får det att svida i ögonen. Luften pockar smärtsamt i bröstet och vill bytas ut, men hon fortsätter simma nedåt. Nu känner hon hans små fäktande armar. Ester får ett tag runt hans späda kropp och med sina sista krafter tar de sig upp till ytan. Framme vid land ser hon till att han kommer upp. Hör hans hickande gråt och känner lättnad när hon förstår att han kommer klara sig. Hon ska precis kliva upp när händerna sluts om hennes vader och drar henne bakåt. Bakåt och nedåt.
Tore gråter så han skakar. Uppifrån skogsbrynet springer ett par män mot honom. De har hört skriket och genast förstått vad som håller på att hända. Bakom männen kommer en kvinna snubblande och är strax ikapp. Hon faller ner på knä och lägger sin tröja tröstande runt Tore. Han stryker sig på ena benet. De tre tittar på varandra, och nickar diskret mot de långa ilskna risporna som syns på pojkens lår och ända ner till hans lilla häl.
De pratar lugnande med honom men Tore hör knappt vad de säger. Han tittar över sin axel. Ester kommer strax bakom dem. Hon haltar lite men ler mot honom. Bakom sig lämnar de tjärnen, lämnar tall och gran.
När de kommer hem plåstrar mamma om Tores sår. Hon verkar ångerfull och darrar inte bara av abstinens. Det känns som att hon har insett att det kunde ha slutat ännu värre och förstår att hon nu måste finnas där som en riktig mamma. De hoppas att det ska bli så. Ester håller en trygg hand på hans arm.
Tore är stor nu och har egna barn, men han tar dem aldrig till tjärnen. Han har lärt sig sången. Ester har berättat. Hon hittade orden till slut.
Ålderstigna väktare
Tall och gran
Tysta vittnen som rotar sig fast
De vet vad som döljs i tjärnens djup
Lönndörrar i dyig botten
De hittar henne aldrig
För hur skulle de?
Botten på botten på botten
Sången handlar om mig, Astri, som bodde i skogen vid Tjärn. En kvinna som folket smög till när de behövde mina råd och läkande örter. Då dög jag. Men jag var också den som folk kände rädsla inför och avsky. För klok och vetgirig för min tid, det var det enda. Jag kommer aldrig glömma hur de drog ner mig i det mörka vattnet. Tvingade mig att gå längre ut. Jag hade aldrig lärt mig att simma. När ytan blev stilla ovanför mig så gick männen därifrån. Det hann gå några dagar innan de fick det första besöket. Med hopbitna tänder hade jag väst till dem: ”Så länge jag finns kvar därnere så kommer ni att se er om och undra om det är dags nu. Ni kommer aldrig kunna slappna av, inte förrän jag har hämtat er.”
Det dröjde inte länge innan jag fick tag på dem. En efter en. När de befann sig vid tjärnen var de sårbara, oskyddade. Det var bara en som kom undan. Han berättade allt för sin familj och man drog igång ett sökande efter mig. Med hjälp av hela grannskapet gick de igenom tjärnen. Båtar roddes ut och man sänkte ner rep med stora krokar, draggade längs botten men det hade varit lönlöst. ”Astri är kvar men ingen vet var.” Så sa man. Och ja, jag letar fortfarande efter hans ättlingar. Ibland tar jag fel.
Ester mötte Astri. Tore vet det nu. Vet att det bara var han som såg sin syster komma efter dem den där dagen när hon hade räddat honom. Ester hade visat sig flera gånger efter det.
Funnits där när han behövde men kunde aldrig stanna länge. Det var en av de gångerna som hon hade lärt honom sången.
En sång som blir en sägen som blir en spännande fantasi som blir en lek.
Ålderstigna väktare
Tall och gran
Tysta vittnen som rotar sig fast
De hittar henne aldrig
För hundratals år sedan begicks ett brutalt dåd. Okunskap, skam och svartsjuka skapade en rädsla som har förföljt generationer. Den drabbar fortfarande.
Sju rysliga noveller beskriver konsekvenserna av den tragiska händelsen.
Ett syskonpar blir av misstag inblandade. En kittlande närvaro ledsagar. Uppmaningar från förr. Ska de våga följa dem eller är det bättre att hålla sig undan? Är det rätt tid nu eller ska de göra som man alltid gjort: lägga över ansvaret på nästa generation?