Berkia saga
Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2026 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se
© Text & illustrationer: Karin Tuvell
Runskrifter av Kalle Runristare har använts Grafisk form: Visto förlag
Första upplagan
Tryckt i Riga, 2026
ISBN: 978-91-8117-340-6
Du har nu Berkia Saga i dina händer – Söderbärkebygden runt sjön Barkens stränder under vikingatiden. Orterna har fått sina gamla namn, kanske inte tidsenligt men de passar in i berättelsen. Jag har följt bygden, Strömsholms kanal, Dalälven och vidare förbi Åland till vägen i Österled och efter vägen har jag funnit platser, personer och händelser som har existerat i historien. De har nu fått ett nytt liv. Berättandet sker i presens med inslag av dialekt och äldre sätt i uttryck som i dag ses som särskrivning, samt fornsvenska uttryck och nutida svenska.
Känner du dig osäker på orden finns det en ordlista längst bak i boken, efter mina slutord om orter och platser då och nu.
När du läser kommer du att stöta på dikter från Poetiska Eddan, Völuspá (Valans Spådom) och Hávamál (Den Höges Sång) samt verser ur låttexter från Söderbärkebandet Outer Rim och Thomas Di Leva.
Jag hoppas du får lika stor glädje av att läsa boken som jag hade av att skriva den när jag upptäckte platser, personer och färdvägar som fått ett nytt liv i hur det kan ha varit.
Slutligen ett stort tack till min syster Mari och min man Gunnar som peppade mig och trodde på historien.
Jag önskar er ett nöjsamt läsande.
Äring och frid
Karin Tuvell
En plats med ett namn vid en sjö
En ◊ plats ◊ med ◊ ett ◊ namn ◊ vid ◊ en ◊ sjö
Lyssna noga, ja, jag tror att du kan lära dig något av mig.
Jag är rätt trasig och verkar bitter men du ska se att det reder sig. Jag är soldaten som står här på stranden. Du är lyckan som tar mig i handen, leder mig genom alla minnen från ett liv som jag levde för länge sedan, genom frihet och sorg, på en plats med ett namn vid en sjö i ett land.
Väster om öster, söder om nord
Väster ◊ om ◊ öster ◊ söder ◊ om ◊ nord
Väster om öster, söder om nord, strax innan framtiden tar vid, där ska jag ge dig mer än mitt ord. Jag tänker ge tid, all min tid. Vi är gryningsfolket, vi är de som inte längre syns. Det är vi som tar vakten i vargtimman nu.
I gryningen, vid den tiden, då dagg övergår i lätt dimma och solen banar väg för en ny dag, vandrar Runa upp mot bergsklacken. Granens barr har vävt en matta som täcker stigen som slingrar sig upp mot Vanernas berg. Just där, där stigen är som skarpast och gör en böj åt austri, syns resterna av Frej mot vestri. Den fallosformade bautastenen har rasat något. Trots det är stenarna med uthuggna skålar tydliga. De markerar ingången till Vanheim.
Hon fortsätter vandringen uppåt. Spår efter vanerna – de som styr över naturens krafter – syns efter vägen upp, för den som har ett vaksamt öga. Där stigen svänger skarpt synes delar av jätten Kinnä vakande över berget.
Väl uppe på klacken, på Vanernas berg, blickar hon ut över nejden. Det kopparfärgade håret, som ofta är enkelt flätat för att hålla det ur vägen, hänger fritt och får följa vindens svaga bris. Ögonen, gröna som skogens alla nyanser, ser med sin klara blick dimman stiga från de båda Svetarna – Austri Sveten och Vestri Sveten. Det är det folk tror att de ser, tänker Runa. Men de som vet, de vet, att det är diserna som har storting. Där uppdragen förordnas. Midsommartider. Tiden då solen har sin fulla styrka och ljuskraft.
Nu, när solens första strålar börjar synas, är det dags att vända tillbaka för att samla ihop det sista till den stora vandringen. Det sjunde månvarvet som infaller efter vintersolståndet, då kvällens skymning börjar dölja skeenden, då är det kvinnornas tid. De vallfärdar, i den stora vandringen, för blot vid kvinnornas sejdeö vid Lustigkulla som ligger nära en dags vandring sudri-vestri från Berkia.
Runa vänder ned för berget. Som oftast bär hon enkla men vackert vävda kläder, ofta dekorerade med brickvävda band av naturens färger. Hennes händer är vana vid arbete – de har rört både grov bark och mjuka blommor, och de har lindrat smärta lika ofta som de burit bördor. Hon känner att hennes fylgia är med – i skepnaden av en göpa. Vildkatten har en närvaro som känns utan att synas, som ger skydd och trygghet.
Runa är mild i sitt sätt, men det betyder inte att hon är svag. Hon vet vad hon vill och låter sig inte styras av andra, även om hon sällan behöver höja rösten för att få sin vilja igenom. Hon lyssnar mer än hon talar och har en naturlig förmåga att få folk att lita på henne. När hon bestämt sig för något låter hon inget hindra henne – hon är fast som en ek, men mjuk som dess löv.
Hennes namn är Örtbärare. Det har hon fått då hon alltid har en påse med torkade örter fästad vid sitt bälte, redo att använda. Hon har kunskap om örter, helande och naturens gång, det lär hon av Solveig.
När Runa tänker djupt gnuggar hon lätt en ört mellan fingrarna, som om hon hämtar kraft från dess doft. Hennes röst är lugn och melodisk, men när hon bestämmer sig för något finns det en tyngd i hennes ord som få vågar sätta emot. Hon har en skicklighet att läsa människor, och det är få som kan tala osant utan att hon märker det.
När hon vandrar ned för den sista backen ser hon hemmets långhus med de mindre bodarna på gårdsplanen. De två långhornade korna, fåren och de två hästarna Ask och Embla betar runt björkarna som står i sin praktfulla grönska och ger skydd från nordri om vinden ligger på.
Väl hemma i Birklid kommer hennes mor, Estrid Stavbärare, ut ur långhuset med sina färdigpackade knyten. De fyra amuletterna i trä har hon packat ned. De som symboliserar de fyra elementen. Brickorna i trä har alla en runa utkarvad, putsad och färgad av färger från jorden. Runorna, som är gjorda av hennes make Vidar Runristare, är nedpackade.
Estrid, Berkia bygdens völva, har det en gång havrefärgade håret uppsatt. Håret är dolt med en huva, som är fästad i en mantel, som gör ansiktet höljt i skugga. Hennes grönbruna ögon har ett ljus som är få förunnat, som om de ser mer än andra. Det ger henne ett respektingivande och samtidigt lite mystiskt intryck. Hon har en högrest hållning, som om hon bär årens visdom med stolthet – inte med tyngd. Hennes ansikte är fårat av tid och kunskap.
Estrid är lugn och orubblig. Liksom Runa säger hon inte så
mycket men hennes få ord är fyllda av mening. Hon har förmåga att se hur alltet hänger samman där andra ser ett enda gytter –som i drömmar, i fåglars flykt och i skuggorna i marken. Hennes röst är låg och stadig, men i sejd eller åkallan vibrerar den av kraft. Hennes blod bär på kraft. Den kommer från hennes far Ofeg, bygdens gode. Släkten sägs härstamma från en forntida völva. En völvas ord kan välsigna eller förbanna, och Estrid varken lindar in det sanna eller ber om förlåtelse.
Som völva kallas hon till rådslag, där hon kastar sina stavar för att tyda ödets väg. Kvinnor söker hennes hjälp vid födslar och männen för jakt eller krig. Även Vidar, hennes make, lyssnar till hennes ord när han runor rista i sten – vissa budskap måste vägledas av ödet självt.
Hon är en ansedd kvinna som i sejden hämtar svar från andevärlden från förfäder som vandrat över Bifrost. Allt hon gör, gör hon med vördnad, vare sig det är att färga garn, göra pottaska, beledsaga eller åkalla högre makter. Hon försvinner in i en annan värld stundom, men är ändå märkligt närvarande.
Dagen till ära har hon över linnesärken en vejdefärgad kjol, som hålls upp med hängslen. De ovala spännbucklorna, som fäster hängslena på kjolen, är smyckade med korpar – hennes fylgia – nästan dolda i det snirkliga mönster som slingrar sig över bucklan. Mellan spännbucklorna hänger rader av färggranna pärlor. Hennes stav, av flogrönn, håller hon i handen. Övre delen av staven är omsluten av krokvuxen ask fästad i toppen av ett vackert utformat handtag i brons med infattningar av stenar med runor ristade.
”Har du sett diserna dansa nu?” frågar hon leende när hon ser Runas rosiga kinder.
”Ja, det är så magiskt när de glider upp från de båda Svetarna för att förenas i en här och glider upp mot Vanernas berg”, svarar Runa hänförd.
”Du slapp undan vittror och svartalver?” undrar Estrid.
Runa blickar tacksamt mot skogens kant, och svarar: ”Göpa var med mig, så jag märkte inget.”
Vendela från Nore, Estrids mor, anländer tillsammans med sondottern Gerd, med häst och kärra. I kärran är några tunnor mjöd surrade. Mjöd med liung och backhumle. Från nästgårds, husen i Næsieby, kommer Hildur och Solfrid vandrande – mor och dotter. De bär på brödkakor och kärl med ost som de lastar på Vendelas kärra.
Solfrid, Runas bästa vän, springer fram till henne med det långa, ljusa håret – med samma nyans som moget korn blekt av Sól – virvlande som en slöje bakom. Hennes blå ögon glittrar av förväntan. Hon följer med Runa, till en av bodarna, för att hämta de örter hon förberett inför blotet. Där finns salvia som hjälper en att se framåt, som renar och balanserar. Här finns torkade blommor från liung för fruktsamhet, kvistar av flogrönn för visdom och vänderot för rönskhet.
”Är du klar med alla förberedelser?” frågar Solfrid.
”Ja, med alla, sen har Solveig med sig flera”, svarar Runa.
”Men det var svårt att hitta salvia i den vises trädgård, men nu är den torkad och snörad i buntar”, får Solfrid veta. Runa fortsätter: ”Hann Gerd smida klart talismanen, hos Alvar Svartsmed?”
”Hon har överträffat sig själv i år. Hon har verkligen blivit bra på att smida. Av Ingelor fick hon stenar från Tunkarlsbodum, som Halvdan gett henne”, berättar Solfrid. ”De har hon fäst på talismanen.”
”Åh, sejden kommer bli fantastisk”, svarar Runa begeistrad.
Eira från Larsbodha, och hennes tre döttrar – Ingvor, Bodil och Gun – kommer ridande med sina packningar. Från Kalvnäset kommer Frideborg tillsammans med Daga från Huggnoret. De forna sköldmöerna har slagit följe och anländer tillsammans.
