9789181173376

MAN MED ONDA ÖGON

Man med onda ögon Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2026 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Text: Peter Gissy Grafisk form: Mattias Norén Första upplagan Tryckt i Riga, 2026 ISBN: 978-91-8117-337-6

MAN MED ONDA ÖGON

Förord från författaren Bästa läsare. Föreliggande kriminalhistoria har sin grund i vad min mor berättade för mig på sin sjukbädd 1976 – då var hon märkt av sin cancer­sjukdom och hade mindre än ett halvår kvar att leva. Hon berättade då om min biologiska far som jag inte haft någon kännedom om. Jag lät Annie Mallman, huvudpersonen i Den stora hemligheten, redovisa mitt nästan fyrtioåriga, halvt desperata, sökande i min mors förflutna efter detaljer om mitt ursprung. Spåren har lett till både Tyskland och Tjeckien. Jag hade ursprungligen tänkt stanna vid att skriva bara Den stora hemligheten, men läsare har krävt en fortsättning. Den föreligger här: Man med onda ögon. Samtidigt som vi får veta mer om Annie dras vi in i en vild polisjakt på en obehaglig styckmördare som verkar i och utanför Göteborg. Om Den stora hemligheten hade en tyngd åt det dokumentära, så innehåller Man med onda ögon mer av fiktion. Mycket nöje!

Peter Gissy Göteborg i oktober 2025

PROLOG De nakna träden runt parkeringsplatsen knakar svagt i de lynniga vindstötarna.

Mannen i bilen backar in i p-rutan och vrider av motorn och omsluts genast av stillheten. Medan han spänt tuggar på sina läppar stirrar han ut över de blänkande biltaken omkring sig.

Bilarna står tätt parkerade. Ingen människa syns till.

Vintermörkret är en svart mantel som gatlyktorna inte riktigt lyckas få hål på. Trots att det närmar sig mars månad vägrar vintern envist släppa sitt grepp: de smutsiga snöhög­ arna utmed vägkanterna är tecken på det.

Det tickande ljudet från bilmotorn som långsamt svalnar – tillsammans med mannens dämpade andetag – är allt som bryter tystnaden.

Klockan på instrumentbrädan visar sjutton minuter över tio. Det här är en tid på dygnet då de flesta är hemma och förbereder sig för natten, men för honom gäller annat. Han spritter till när han plötsligt tycker sig höra ljud. Spänt rullar han ner sidorutan och lyssnar med halvöppen mun.

Nej. Åter en blick på klockan. Är hon senare än hon brukar?

En bilmotor brusar upp på avstånd.

Det går några minuter till.

När han äntligen hör hennes snabba klackar mot asfalten kramar han händerna av förväntan. Så skymtar han henne mellan träden. Hon går lätt framåtlutad och håller ihop

7

kappan över brösten, han antar att det är för att den inte ska fladdra upp av vinden.

Nu är han torr i munnen av spänning. Trots att hon inte är mer än en skugga är det ingen tvekan om att det är hon.

Han vet hur hon rör sig. Han vet allt om henne.

En snabb blick runt grannskapet bekräftar att allt är lugnt.

Det ligger några villor på andra sidan motorvägen men de flesta är nedsläckta och mörka. En cyklist som susar förbi på cykelbanan bakom parkeringen innebär bara några sekunders rörelse, och den röda baklyktan försvinner nästan genast.

Han vet att hon kommer från Axel Dahlströms torg. Ett av de mindre affärscentrumen i västra Göteborg med ett dussintal butiker av olika slag.

Torget ligger en bra bit ifrån där han bor.

Ingen känner honom här.

Det pirrar till i honom när han tänker på vad som förestår.

Han hade sett den tjugoåriga kvinnan första gången när han var inne i hennes butik vid torget. Hon hade stått bakom disken, nästan helt omgiven av kulörta skokartonger, och hon hade verkat upptagen med en kund, men innerst inne hade han känt att hon varit medveten om hans närvaro.

Han hade nickat vagt när deras blickar mötts. Hans hjärta hade slagit volter när hennes vita leende flashat tillbaka mot honom.

Han hade fått vända sig bort för att dölja den upphetsning som genast gripit tag i honom.

Han hade letat efter en sådan som hon.

Slank, smidig, kortväxt.

Välklädd i kjol och polotröja. I högklackat. Ingen överdrivet stor byst men ändå tillräckligt stor.

8

En hjärtformad bak där tyget skär in på ett spännande sätt.

Inga fåniga ringar eller halsband.

Henne ögon är lika mörka som det burriga håret, som säkert var permanentat och som ramade in hennes ovala ansikte.

Klädd i svart. Han är svag för det. Snyggt, sexigt.

Definitivt stringtrosor: det går att skymta genom det åtsittande byxtyget.

När han såg henne första gången visste han inget om henne: inte vad hon heter eller hur hennes liv ser ut.

Det har han tagit reda på.

Diskret och nogsamt. Utan att hon eller någon annan märkt något. Det var egentligen inte så svårt. Facebook och Instagram först, naturligtvis. Vilka vänner hon har, vad hon gillar, vad hon lajkat. Adress, ålder. Han vet till och med att hon är hundrasextiotre centimeter lång.

Hon väger inte så mycket: han kommer att kunna övermanna henne lätt.

Vid flera tillfällen har han väntat ut henne efter jobbet.

Försiktigt promenerat längs Vegagatan och sneglat upp mot hennes fönster i tvåan hon hyr i andra hand i Nordostpassagen.

Tredje våningen utan balkong. Det står ”S. Larsson” på dörren.

Det är namnet på den äldre dam hon hyr av. Sonja Larsson är pensionär och bor utomlands. Kanske på Kanarieöarna, han vet inte säkert.

Willys ligger i närheten.

Vissa kvällar har han handlat där när hon varit inne i affären. Han har hållit sig på avstånd och försökt se ut som en stressad familjefarsa fast det bubblat i underlivet.

En gång stod han alldeles bakom henne i kassan och

9

kollade vad hon lade upp på bandet: knäckebröd, Bregott, två bananer, färdigmat som går att mikra. Kvarg. Typiskt för ett singelliv.

Han hade känt sig svag i knäna när han försökt andas in hennes parfym. Han hade inte vågat gå för nära för att hon skulle bli misstänksam.

Hon verkar inte ha något större umgänge, delvis för att hon är rätt nyinflyttad från Jönköping. Han har koll på hennes arbetsschema. Jämna veckor jobbar hon kväll på torsdagarna.

Som i dag. Hon har ett vik.

En Toyota har hon, en av de mindre modellerna. Åttanio år på nacken. Inget fancy eller dyrt. Hon tar spårvagnen ibland, men aldrig på kvällarna.

Vid ett tillfälle tittade han in i hennes bil och noterade då att hon inte är särskilt ordningsam. Gamla McDonaldsförpackningar trängdes med använda pappersservetter på golvet. Den sidan av henne, den slarviga, tycker han inte om.

Själv är han noggrann. Metodisk. Något som hans mamma – när hon levde – närmast hånat honom för. Men är det något konstigt med att hålla ordning omkring sig?

Nå, nu var käringen död, så vad hon tyckte betydde inget längre.

Mannen bakom ratten knyter nävarna. Ögonblicket närmar sig.

Det är en upphetsande katt-och-råtta-lek.

Hon heter Minette Österberg och ska snart fylla tjugotvå.

Kallas Minnie av arbetskamraterna. Minnie. Det låter fint.

Han tänker kalla henne så också.

Han har tagit foton av henne i smyg som han förvarar i sitt låsta skåp.

10

Hon har en bror som är betydligt mycket äldre än henne och som verkar jobba som lastbilschaufför, men hon har ingen pojkvän, nej, inte just nu i alla fall. En sådan som hon har förstås inga problem med killar. Fast hon är säkert försiktig.

Det har han noterat. De kvällar hon jobbar sent gör hon nada. Åker direkt hem till lägenheten. Hon är väl trött och orkar inte med något partyliv. Tevebilderna som flimrar bakom de nerdragna persiennerna bekräftar för honom att hon ligger till sängs och glor på något lättuggat. Säkert varvar hon ner i sängen. Kanske naken. Eller bara i tunna trosor. Han får alltid erektion när han tänker på hur hon kan se ut då.

Hennes skugga ilar in mellan bilarna framför honom.

Nu! Leken kan börja.

Han får skynda sig så att ingen kommer och förstör allt.

En sista blick i backspegeln. Jo, basebollkepsen sitter som den ska.

Beslutsamt drar han med sig kameraväskan och kliver ut.

Väskan är otymplig men den har sin roll i det hela.

Han drar på sig handskarna och slår igen dörren.

Hennes Toyota är alldeles i närheten och han ser att hon håller på att plocka upp bilnycklarna.

Han börjar gå.

När han låtsas snubbla och faller ner på ena knät ser han att hon hejdar sig. Och när väskan samtidigt slår i marken och några foton sprätter iväg vet han att han har hennes uppmärksamhet.

Han är övertygad om att hon ser de vita bokstäver han sytt fast på jackryggen. FOTO. Han hojtar till och börjar rafsa ihop bilderna. ”Nej. Det är ju inte klokt.” Han pekar mot hennes bakhjul.

11

”Där … Ser du? Förlåt. En av mina bilder hamnade visst under din bil. Är du bussig och väntar med att köra ut?”

Hon svarar något. Han hör inte vad. Det betyder inget vad hon säger. Det som betyder något är att han vet att han har henne fast.

Allting verkar oskyldigt, men vartenda moment är noga planerat från hans sida. Leksakspistolen som är så lik originalet ligger i väskan och väntar på att bli använd. Tillsammans med sprutan, handklovarna, batongen, buntbanden.

12

FÖRSTA VECKAN

KAPITEL 1 ”Hjälp!”

Den gälla skriket från sjunde våningen ekade nästan mellan husväggarna.

Den ensamma kvinnan på balkongen ropade hjärtskärande medan hon viftade med armarna. Med jämna mellanrum satte hon upp ena foten på balkongräcket, som om hon tänkte kliva över. ”Jag hoppar! … Hjälp!”

En växande människoskara nedanför på torget stirrade med öppna munnar upp mot henne. En äldre dam grät öppet.

Sveaplan var avspärrat. Det var ett av Göteborgs mindre torg och egentligen bara en öppen plan mellan Övre Husargatan och Nordenskiöldsgatan.

Det var en vanlig eftermiddag i början av mars: trafiken var därefter.

Brandbilarna blockerade torget.

För Annie Mallman var det en ovan situation. Hon hade blivit ditkallad när brandkårens egen personal ringt polisen och begärt assistans. Hon hade varit i färd med att måla om i köket när mobilen ringt. Hennes chef vid länspolisarkivet hade kortfattat satt in henne i situationen och bett henne ställa upp, trots att hon var ledig. I första hand antog hon

13

att han kontaktat henne för att hon bodde nära Sveaplan, och för att varje minut var viktig i det drama som höll på att utspela sig. I andra hand för att han kanske inbillade sig att hennes kunskaper som rättspsykolog kunde vara till nytta.

Hon kände att hon inte kunde säga nej.

Men sanningen var att hon inte hade någon erfarenhet av sådant här, verkligen inte. Det här var långt ifrån det hon numera arbetade med: arkivsökningar, vittnesanalyser, gärningsmannaprofiler, kalla fall.

Med bultande hjärta banade hon sig fram igenom människohopen. Vinden var bitande kall, temperaturen kanske fyra-fem grader. Larmet hade kommit strax efter klockan fyra, mitt i värsta rusningstiden. Trots att kollegorna från ordningspolisen spärrat av torget, tycktes folk inte vilja flytta på sig. Det irriterade henne mer än hon ville visa.

Hoppades de på att se på när kvinnan på balkongen slog ihjäl sig?

Brandkårskillarna verkade ovanligt handfallna, tyckte hon. Hade de ingen erfarenhet av sådana här situationer?

Ett nytt skärande rop uppifrån fick henne att skynda på sina rörelser.

Två brandbilar stod utplacerade, men deras stegar var inte långa nog. En skylift hade i all hast rekvirerats. Den hade av en lycklig slump befunnit sig i närheten, borta vid Slottsskogsvallen, men kvinnan på balkongen tycktes bli ännu mer skräckslagen när hon såg den.

Killen som förde befälet för brandkåren var högröd i ansiktet och höll en kommunikationsradio i ena handen när han stressat travade fram till henne när hon höll upp sin leg.

Ryckigt hjälpte han henne under avspärrningsrepet samtidigt

14

som han frågade: ”Är det Anna?” Han var bredaxlad men huvudet kortare än henne. ”Annie”, rättade hon honom. ”Från polisen?” Han lät tveksam.

Hon nickade. ”Hur går det här?” ”Jävligt uselt. Hon är bindgalen.” Ansiktet under hjälmen var sammanbitet. Reflexerna på larmrocken gnistrade när han rörde sig. ”Hon vill inte ha med oss att göra. Du kanske har bättre chans att nå henne än vi?” Han såg inte ut att mena det. Någon ropade något till honom och han fräste ett ilsket svar över axeln. ”Är hon utelåst? På balkongen?” frågade Annie. ”Nej, nej. Hon har låst inifrån. Våra gubbar har försökt bryta sig in men hon säger att hon hoppar om de närmar sig.”

Hans snus fyllde halva överläppen. ”Varför gör hon så?” Det var förstås en korkad fråga men den bara slank ur henne. ”Vem fan vet det? Hon har stått där ett tag nu. Hör på, Annie eller Anna eller vad du heter.” Han sköt hjälmen bakåt och spände blicken i henne. ”Uppehåll henne. Jag begär inte mer. Vi har folk med utrustning för att fånga upp henne ifall hon gör slag i saken och hoppar. Jag behöver tio minuter typ för att rigga allt.” Han ryckte på axlarna. ”Men jag varnar dig.” Han drog ett finger över strupen.

Annie förstod honom inte. ”Vad menar du?” sa hon.

Han slog ut med armarna som om det var något hon aldrig skulle begripa. Så sa han: ”Ta skyliften upp nu. Du har väl gjort det här förut?” ”Nej.” ”Herre Jesus!”

15

Ännu ett vansinnesskrik uppifrån fick Annie att huka sig.

Det pirrade i magen när hon skyndade sig upp på skyliften. En av brandkårens män stod på marken och styrde liften via handkontroll.

Tankarna snurrade medan hon sakta gled hon uppför husfasaden. På varje våningsplan stod det folk i fönstren och stirrade. Det hisnade i magen när hon såg ner. I höjd med balkongen höll hon upp handen för att få stopp på liften.

Så här nära var det lätt att se att det var en yngre kvinna.

Kanske i trettiofemårsåldern. Ungefär som Annie själv.

Kvinnans ansikte var förgråtet, ögonen förvirrade. Annie hade väntat sig en tuffare tjej. Hon visste inte varför. ”Vad vill du?” bölade kvinnan och sparkade på balkongräcket så att det dånade. ”Låt mig vara!”

Frågorna hopade sig inom Annie. Varför hade kvinnan försatt sig i den här situationen? Hon sa: ”Jag vill hjälpa dig.

Vad heter du?” ”Lägg av!”

Annie ångrade att hon ställt upp. Hon fick improvisera. ”Jag heter Annie Mallman och bor inte långt härifrån. Där borta …” Hon gjorde en yvig rörelse med handen bakom sin rygg. ”Vi är oroliga för dig. Har det hänt något som …” Hon avbröt sig. Kvinnan framför henne hade lutat sig fram och såg ut som om hon tänkte slå till henne. ”Sluta nu!”

Något flög genom luften, och Annie hann precis ducka innan föremålet slog emot skyddsplåten i skyliften och studsade vidare neråt mot marken där det exploderade i småbitar.

Folk dök hukande undan medan brandchefen bölade i en megafon.

En blomkruka.

16

Annie kunde inte avgöra om någon blivit träffad. Det verkade tack och lov inte så. Ännu fler människor hade strömmat till. I ögonvrån skymtade hon en minibuss som det stod TV-NYHETERNA på. Några brandmän var i färd med att blåsa upp en jättemadrass rakt nedanför henne. Hennes hjärta dunkade okontrollerat medan hon koncentrerade sig på kvinnan framför sig som började dra i sina kläder som om hon ville slita av sig dem. Febrilt försökte Annie komma på något att säga när hon plötsligt såg något. ”Slår han dig?” sa hon.

Kvinnan fnös till och det kom något stelt över munnen, men hon svarade inte. ”Jag ser att du har blåmärken på halsen. Sådana känner jag igen. Jag har jobbat med kvinnor som misshandlats. Är det din man? Det är svårt när den människa man litar på inte lever upp till det man vill …”

Kvinnan avbröt henne närmast hånfullt. ”Min man? Vad vet du? Min man …” Hon tystnade och svalde. ”Han knullar runt med andra … H-han … Han vill inte vara med mig mer …” Ögonen fylldes av tårar. Ilskan fanns kvar där, men det var tydligt att hon tappat lite av den tidigare energin. ”Men … Är han värd det här?”

Det var kanske fel sagt. För sent insåg Annie det. ”Det är han som kontrollerar dig”, fortsatte hon fort. ”Han vill underminera ditt självförtroende. Han letar upp dina ömma punkter … Han gör dig dålig och värdelös.” Hon tystnade. Det lät som floskler men hon hade inte mer att säga. ”Han dödar mig ändå till sist, jag vet det … H-han …”

Kvinnan gömde ansiktet i sina händer. ”J-jag kan lika så gott ta livet av mig. Han tycker jag är ä-äcklig.” Hon drog armarna runt sig som om hon frös. Hon var tunn och mager

17

under den slitna dunjackan som fladdrade i vinden. ”Titta!

J-jag är gravid. Och han vill inte ha barnet …” Händerna darrade när hon lindade av halsduken och visade upp sin hals där stora mörka fläckar syntes. ”Se vad han gjort. Han vill strypa mig … Som om … ja.” Hon avbröt sig och kröp hulkande ihop.

Annie visste inte riktigt vad hon skulle säga. ”Du måste vara stark för ditt barn”, sa hon lamt.

Det hördes rop från torget nedanför. Den ettrige brandchefen gastade något och vinkade otåligt.

Annie sträckte fram sin hand till kvinnan. ”Kom med mig ner. Jag jobbar för polisen, jag … Jag kan hjälpa dig. Du behöver få en nystart. Jag gillar inte att vara här uppe …” Hon sa det sista för att visa sin egen sårbarhet. När kvinnan inte svarade lade hon till: ”Vad heter du?”

Annie hade inget hopp om att hon skulle säga sitt namn.

Men det gjorde hon. ”J-Judith … Judith Hendriksen.” Hon var lugnare nu. ”Judith. Hör på. Det syns inte på mig, men jag är också gravid.” Annie lät det gå några sekunder för att det skulle sjunka in. Sedan fortsatte hon: ”Mitt lilla barn är inte så många veckor gammalt, men … Din man ska inte slå dig.

Jag vet att det finns män som gör det, men … Du kan få hjälp. Du är inte ensam om det här, hör du? Kom ner så får vi prata om det.”

Judith stod stilla. Hon tittade ner. Det var som luften sakta pyste ur henne. Axlarna sjönk, hon strök sig över munnen. Ögonen var inte längre uppspärrade: tårar gled över kinden.

Hon viskade något. Annie kunde inte höra vad hon sa. ”Är du ensam?” sa Annie. ”Jag menar, här i lägenheten?

Nu?”

18

Judith nickade svagt. ”H-han är borta … Ja, antagligen hos sin älskarinna …” Rösten sprack. Hon satte sig på huk och började storgråta och slog händerna över ansiktet.

Annie önskade att hon kunde förlänga armarna och ge henne en kram. Den unga kvinnan framför henne hade verkat tuff, men nu var det inte mycket av det kvar. ”Ta trapporna ner, Judith. Jag ska hjälpa dig, jag lovar.”

Judith rätade på sig. Hon tittade ner över räcket. Det verkade som om hon plötsligt blev varse brandbilarna och människorna nedanför på torget. Hon såg förvirrad ut. Vad tänkte hon?

Annie sa: ”Jag känner folk som jag vill att du ska träffa.

En kollega. Hon är jättebra. Hon är van vid sådant här. Blir det bra?” ”Mm … Jo.” Situationen tycktes vara över. Hela Judiths kroppsspråk tydde på det.

Utan ett ord körde Judith händerna i fickorna och vände sig om. När hon, med hängande huvud, drog upp balkongdörren och gick in i lägenheten kände Annie det som en stor sten föll från axlarna.

Under henne gjorde brandchefen en frågande gest mot henne. Knäna skakade våldsamt när hon vinkade avvärjande och tecknade att hon ville komma ner. Några på torget klappade i händerna men hon kände enbart lättnad över att det var över.

19

Är det ett ritualmord?

KAPITEL 2

Väskan i Säveån innehåller någonting som får Göteborgs­ polisen att inse att de är en märklig mördare på spåren.

Mycket tyder på att gärningsmannen har flera mord på sitt samvete.

Oskar drog henne intill sigMallman och kysstekopplas henne i samma ögonRättspsykolog Annie in för att hjälpa blick som hon öppnade lägenhetsdörren. till att ringa in gärningsmannen och förhindra ytterligare ”Hoppsan. du här och punktmarkerar mig?” övergrepp.

HonStår engagerar sig motvilligt – nu när hon hann är gravid hon få ur sig medan han hjälpte av medeftersom jeansjackan. räcker tiden inte till som det henne är, speciellt hennes ”Jag längtar ju efter dig, begriper du väl.

Jag hörde om dig demenssjuka pappa samtidigt kräver uppmärksamhet. påPolisjakten bilradion.” Han kysste henne igen och gav henne en varm tätnar och när den flyende gärningsmannen kram. ”Du är en hjältinna.” förstår att polisen närmar sig ser han bara en möjlighet att ”Sluta.” komma undan … ”Jo. Alla pratar ju om dig.”

Hans varögon skön,är trygg. hadekriminalromanen varit en mer pressadmed Man medfamn onda denDet andra situation på torget än hon föreställt sig och brast allt föroch Annie Mallman i Göteborg. Den förstanu utkom 2023 henne.Den Honstora tryckte ansiktet mot hans axel och lät tårarna heter hemligheten. komma.

Han lät henne vara. Strök henne lugnande över håret. ”Så ja.

Ta det lugnt …”, hyschade han som om han var hennes pappa.

Snörvlande torkade undan tårarnaOCH med baksidorna ”HANDLINGEN KÄNNShon MYCKET VÄLSKRIVEN MAN SITTER av händerna.

SOM PÅ NÅLAR I STORT SETT GENOM HELA BOKEN. SLUTET ÄR ”D-det är en reaktion på det som varit …”

RIKTIGT ”Mm. Jag SPÄNNANDE fattar det.”OCH JAG LÄNGTAR REDAN EFTER DEL TRE.” SYSTRARNABOKTOKIGA Det fick räcka så.BOKBLOGGARNA Hon mötte hans blick.

Oskar var sig lik. Men inte riktigt. Han hade klippt sig. Ögonen var varma och löftesrika och hon kunde drunkna i dem.

Han var perfekt för henne. De hade mycket gemensamt och han hade dessutom en viktig egenskap: Han såg hennes skörhet.

PRISGRUPP

N

POCKETSTANDARD