De små miraklen
Kate Fungi. De små miraklen
Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2025 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se
© Sofia L. Högmark
Omslagsillustration skapad med hjälp av AI av Sofia L. Högmark och efterbearbetad av Mattias Norén
Första upplagan
Tryckt i Riga, 2025
ISBN: 978-91-8117-305-5
tDe små miraklen
SOFIA L. HÖGMARK
tTill min älskade son Jack som alltid ser vardagens små mirakel.
Till alla barnpedagoger som är med och inspirerar våra barn.
KAPITEL 1
En stormig dag
Det hade stormat i flera dagar och nu regnade det också. Vattenpölarna växte och blev allt större utanför fönstret.
Snart går de nog att bada i dom där pölarna, tänkte Isak.
Han halvlåg på fönsterbrädan med armarna i kors och såg väldigt uttråkad ut. Alla människor i den sömniga lilla staden verkade ha tagit skydd inomhus från stormen. Den enda Isak kunde se utanför fönstret var en stackars farbror som rastade sin hund. Det svarta paraplyet vek sig åt fel håll i blåsten och luvan han försökte dra upp, gång på gång, blåste bara av. I vanliga fall skulle han ha skrattat åt hur roligt det såg ut. Men inte idag, för idag svävade tankarna iväg någon annanstans.
Snart skulle Isak få ett mycket efterlängtat sommarlov, men det kändes ändå sorgligt och ledsamt, för efter sommaren skulle han börja i skolan med de stora barnen. Han ville inte sluta vara hos sin dagmamma,
Kate Fungi. Det var det latinska ordet för svamp: fungi.
Det namnet passade henne så bra, tyckte Isak, för hon påminde om svamparna i skogen. När man hittar en stor svamp finns det oftast små svampar runtomkring den stora. Som en liten svampfamilj. Precis så var det med Kate. Det var hon och en liten grupp barn –William, Jerry, Lisa, Emily, John och så Isak förstås.
På Mandelgatan bodde Kate, och det var där i hennes vita hus med de ljusgrå knutarna de alltid höll till. Endast en promenad bort från Isaks hus.
Kate var den allra snällaste människan i världen och hon kunde få den mest olustiga människan att skratta och bli glad. En gång lyckades hon till och med att få bibliotekstanten att le, trots att hon annars alltid var sur som ett åskmoln.
Tanten brukade alltid säga till alla som kom för att låna böcker: ”Här på biblioteket är vi alla tysta som möss!” Och hon artikulerade överdrivet. Hennes mungipor pekade alltid neråt. Glasögonen som hängde i en tunn kedja runt halsen balanserade längst ut på den spetsiga näsan. Hennes ålder syntes tydligt i de djupa fårorna i ansiktet, och hon bar ofta en vit skjorta med en röd, stickad kofta över. I bröstfickan hade hon en silverfärgad bläckpenna. Den använde hon för att skriva ner anteckningar i sitt lilla block som alltid låg nära till hands.
En dag kom Kate utklädd till en mus, med både
morrhår och öron, när hon skulle låna böcker tillsammans med barnen. Efter den dagen lyste bibliotekstanten alltid upp som en strålande sol när hon såg dem.
Sådan var hon! Kate hade en magisk förmåga att liva upp stämningen, även de dagar som kändes mest grå och trista. Kate hade mörkt, kortklippt och busigt hår och hennes mörka, snälla ögon matchade håret perfekt. Även om hon inte var stor gav hennes famn en känsla av trygghet likt en björns.
Isak suckade tungt. Det kändes otäckt att allt skulle förändras snart. Han tänkte på vilka lyckans ostar de nya, mindre barnen var, som efter sommaren skulle börja hos Kate. De som skulle ta hans plats. De visste inte än hur magiskt och roligt allting var hos henne.
Han sparkade på elementet under honom och han kände hur ilskan växte inombords. Han hade ju försökt berättat för mamma och pappa så många gånger om alla de magiska äventyren som Kate tagit med honom och de andra barnen på. Men det hade varit lönlöst.
”De har du bara drömt”, hade mamma skrattat.
”Du har då en livlig fantasi, gosse”, sade pappa.
Orden ekade som hammarslag i huvudet.
Dom får tro vad dom vill, Kate är ändå bäst i världen!
tänkte Isak och sparkade extra hårt på elementet så att det dånade i rören.
”Aj! Jäsikens element!” utbrast han och tog tag om tårna som nu värkte av den hårda sparken.
En liten tår som han snabbt torkade bort trillade ner från hans kind.
Han mindes den första dagen som han skulle vara hos Kate ensam. Utan mamma och pappa. Han var väldigt nervös och kände sig så liten, nästan som en droppe i havet. Men Kate lyckades snart sudda ut de jobbiga känslorna. Hon hade tagit fram såpbubblorna och blåste så mycket bubblor att det vällde ut från både dörrar och fönster. Hela hennes hus förvandlades till ett enda stort bubbeläventyr.
Mamma och pappa fick kämpa för att få hem honom när dagen var slut. Han hade envist försökt hålla sig kvar i dörrkarmen. Han log när han tänkte på hur roligt de hade, och han kunde nästan höra ljudet av alla ploppande bubblor som svävat runt i Kates hus den där dagen.
”Tänk om allt de där magiska försvinner sen? Tänk om jag aldrig får uppleva roliga äventyr igen? Det var ju bara med Kate som det blev så där magiskt.” Frågorna susade runt i huvudet som en snurrande karusell som aldrig ville stanna.
Plötsligt pickade någon Isak på axeln. ”Poff!” Alla tankar och funderingar försvann som i ett rökmoln. Det var Isaks mamma, Sofie Baxter, som stod där bakom. Hon log sitt allra vänligaste leende, och i handen hade hon ett fat med det bästa han visste: nygräddade kanelbullar. Doften av kanel spred sig i
hela rummet. Hon hade sett att Isak funderat mycket den senaste tiden.
De satte sig ner vid det runda lilla bordet och mumsade på några bullar när mamma plötsligt sa: ”Du min kloka, lillgamla gosse!” och log varmt. Hon strök varsamt över Isaks huvud.
”Jag vet att de kan kännas läskigt och otäckt att börja skolan med nya barn och en ny fröken. Men jag tror att de kommer att bli bra.”
Mammas ord lugnade Isak lite.
”De känns som mitt hjärta har vissnat …”, sade han med sorg i blicken. ”Så där som mormors blommor brukar göra.”
Isaks mormor hade verkligen inte gröna fingrar, och oftast vissnade alla plantor hon försökte ta hand om. En gång hade hon till och med lyckats ta död på en stackars kaktus.
Mamma tittade på sin son – hon önskade att på något vis kunna plåstra om hans brustna, lilla hjärta.
”De är inte alltid så lätt att vara liten i en stor värld”, sade mamma med en blick som försökte trösta.
Isak tittade ut genom fönstret igen och såg plötsligt hunden han sett tidigare nu springa förbi i full galopp med kopplet som släpade i marken. Efter den försökte farbrorn springa ikapp medan han ropade: ”Zorro!
Kom tillbaka, din byracka!”
Och utan att han själv riktigt förstod hur det gick till
satt han nu och småskrattade åt det märkliga spektaklet utanför fönstret. De djupa groparna i hans kinder framträdde tydligt i skrattet. Som ett par små kratrar i ett månlandskap. Det bubblade upp inom honom helt utan förvarning, precis som när man öppnade en skakad flaska kolsyrad läsk – en plötslig, okontrollerbar våg av ren glädje.
”Nämen!” utbrast mamma. ”Va var de för gullig mun som blev så glad?” Hon blev lättad över att se honom skratta igen. ”Se, där är min pojke som jag känner igen.”
Hon reste på sig och gick iväg till tvättstugan där ett högt berg av tvätt väntade.
Isak tog en bulle till, för de var verkligen förföriskt goda. Det kanske inte var så konstigt, för hans mamma arbetade på bageri och kunde baka de mest fantastiska kakor och bakverk man kunde tänka sig. Det var inte ovanligt att hon kom hem med en påse fylld av nybakade godsaker och lät Isak vara provsmakare. Hon doftade alltid av bullar och socker, hade alltid nära till skratt och var en av de snällaste människorna Isak visste.
Mamma brukade skoja med Isak och säga att hon ”hittade honom på bageri’t” de gånger han frågat hur han blev till. Därför kallade hon honom ofta för ”Bullen”.
Hon satte nästan alltid upp sitt långa, mörkbruna hår i en knut.
”Sälja en hårig tårtbit? Då skulle mina kunder hosta upp hårbollar som katter!” brukade hon skrocka och peka på sin knut.
På bageriet var det lika självklart som mjöl i degen: håret skulle vara uppsatt. Därför satt det oftast i en stram knut, utan en enda slinga på fel plats. Trots ett strikt intryck hade Isaks mamma något mjukt över sig. Ansiktsdragen var mjuka som siden och de långa, mörka ögonfransarna ramade in hennes stålgrå ögon nästan helt perfekt.
Isaks pappa, Donny Baxter, arbetade på ett företag som specialiserade sig på att bygga maskiner i jätteformat. Traktorer stora som hus, lastbilar kapabla att dra tunga laster och grävmaskiner som slukade jord i enorma mängder – allt detta skapades här.
För Isak var det alltid ett äventyr att besöka sin pappas arbetsplats. Han älskade att klättra upp i de gigantiska maskinerna, dra i spakar, trycka på knappar och fantisera om alla de äventyr han skulle kunna uppleva med dem.
Pappa var inte bara en mästare på maskiner. Han var också ovanligt lång och stark.
”Donny var inte som andra barn. Redan som liten pojke kunde han lyfta upp sina klasskamrater med lillfingret!” brukade Isaks farmor skratta.
Det var förmodligen inte helt sant. Men det målade upp en ganska bra bild av hans styrka. Superkraft,
enligt Isak. Med en sådan pappa skulle ingen våga sig på att bråka med honom: Isak, med den superstarka pappan.
Pappa hade, precis som Isak ljust, lockigt hår. Men på senare tid hade några silvergrå slingor börjat smyga sig fram.
”Du har silver i håret,” brukade mamma säga med ett leende medan hon strök sina fingrar genom det mjuka håret.
Varje morgon var det samma visa. Pappa stod framför spegeln, med saxen och kammen i högsta hugg, och trimmade omsorgsfullt sitt skägg och sin mustasch. Sedan tog han en enda dyrbar droppe skäggolja. Doften av sandelträ fyllde hela badrummet och letade sig ut i resten av huset.
”Plikten kallar!” brukade pappa utbrista med ett leende och en blinkning. Det var något han ofta sade.
”När du blir stor kanske du vill följa i mina fotspår här?” hade pappa frågat Isak otaliga gånger, kanske lite för många.
Isak brukade bara fnysa och himla med ögonen. Stor? Trodde pappa verkligen att han ville bli stor? Han skulle ju stanna precis här! Precis så som allt var nu. Hos Kate! Fattade han inte det?
Karusellen började snurra igen och funderingarna susade i huvudet. Om nu allt ändå skulle bli tråkigt när han slutade hos Kate, så var det väl lika bra att ta till
vara på den här sista tiden med henne? Han lovade sig själv, dyrt och heligt, att så måste det bli.
”Varje dag räknas, tänk på de nu, Isak”, sade han strängt till sig själv, och dunkade handflatan försiktigt mot pannan. Som för att banka in lite ”varje dag räknas-vett”. Han tittade på fatet där alla bullar nyss hade legat. Nu låg det bara några korn av pärlsocker kvar och några tomma bullpapper. Imorgon var det måndag igen och Isak hade längtat hela helgen efter att den någon gång skulle ta slut, för det bästa han visste var att få vara med sina kompisar och Kate.
I den stillsamma, lilla kuststaden Glimmerviken väntar skolstarten runt hörnet – och för Isak känns det som om barndomens förtrollande äventyr håller på att blekna bort. Men hans dagmamma, den märkliga och underbara Kate Fungi, vet bättre: världen är full av magi.
När en mystisk kompass dyker upp, djur försvinner spårlöst och den vänliga fru Äppelgren med den otäcka katten Voodoo plötsligt visar en mörkare sida, förstår Isak att något hotar Glimmerviken. En uråldrig kraft vaknar, och med den en mörk ondska som hotar att sluka hela staden.
Följ med på ett hjärtevärmande äventyr om vänskap, mod och att upptäcka magin i vardagen –även när mörkret hotar.
Sofia L. Högmark bor i en idyllisk stad i Västmanland.
Skrivandet har alltid varit en viktig del av hennes liv, från dagböcker till noveller, texter och musik. Hon debuterar nu som författare med Kate Fungi. De små miraklen, den första boken i en planerad serie om Kate Fungi. Inspirationen finner hon främst hos det käraste hon har: sina fem barn!