Issuu

Hon med det stora röda håret

Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2025 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se

Första upplagan

Tryckt i Riga, 2025

ISBN: 978-91-8117-292-8

HON MED DET STORA RÖDA HÅRET

ANNIKA STABERG

Eftermiddagssolen värmer gott på kinderna. Jag är ute och går en promenad i skogen. Sommarhimlen är vackert klarblå och vinden pustar lite försiktigt. Håret virvlar upp i ansiktet, men det gör ingenting. Jag brukar nästan alltid ha det uppsatt i en tofs, speciellt när jag är ute och går, men inte idag. Håret får vara fritt och leka med vinden. Det är som om jag känner på mig att vi snart ska skiljas åt, jag och håret.

Täta, besvärliga bröst är svårbedömda, det vet jag. Det inte alltid mammografins screening hittar elakingarna som gömt sig där inne. Så visst är det värdefullt att bli kallad till omtag för en mer noggrann undersökning med ultraljud.

Den vänliga läkaren på UniLabs rynkar pannan och suckar. Hon gnider ultraljudsmanicken fram och tillbaka över min ömma knöl, fram och tillbaka. ”Den här känns inte bra”, säger hon uppriktigt. ”Den bekymrar mig.” Hon tittar på sköterskan, som sitter på andra sidan om den hårda britsen som jag ligger på, och informerar oss båda om att hon vill göra en större biopsi. Sedan frågar hon om sköterskan kan förbereda bedövning. Tårarna tränger fram, trots att jag kämpar emot. Läkaren klappar omtänksamt på min axel och ser mig i ögonen. ”Här inne, i det här rummet, behöver du inte vara stark. Det är okej att gråta. Vi finns här för dig.” Hon vrider på gråtkranen, och ger mig lite papper.

Trots att bedövningen läggs varsamt och utan stress, gör den faktiskt ont. Hon sticker därefter in en grov nål i bröstet och det knäpper ljudligt när hon tar bitar av knölen. Tidigare gånger har det utförts med en tunnare nål, så kallad finnålsbiopsi, utan bedövning. Jag har nämligen blivit kallad för omtag två gånger tidigare, för två respektive fyra år sedan. Då lät det annorlunda i rummet och resultatet visade bara på bindvävsknutor eller godartade cystor. Så visst förstår jag vad som inte sägs explicit.

”Du ska se att allt kommer gå bra, men jag tror att den här knölen behöver tas bort. Du kommer få besked så snart undersökningen av biopsin är klar.” När allt är klart lämnar jag rummet, rödgråten. Jag känner mig mörbultad, avgrundsledsen och samtidigt alldeles tom.

Väntan på beskedet är stundtals olidlig. Jag förstår allvaret, men jag vet ju inte hur allvarligt det är.

Efter en tid ringer en sköterska från onkologiavdelningen och berättar att det är cancer och för att fastställa den bästa vården för just mig behöver jag först göra en magnetröntgen. Hon har en bokad tid för MR redan om två dagar. Två dagar, men …! Huvudet börjar skapa ett frågeformulär med tusen frågor, men jag får inte fram ett ljud. Fast egentligen är det ju toppen att inte behöva vänta mer än två dagar.

Men vänta lite nu här. Vad sa hon. Cancer? Har jag cancer?

På riktigt? Förväntas jag bryta ihop, gråta, svimma, skrika eller vad händer nu? Jag förstår inte. Alltså jag förstår, men ändå inte. Lugnt och sakligt berättar jag för min man, min Henrik. Hans ögon ser rädda ut, men jag lugnar honom och berättar att det nog ska gå bra. Barnen kommer hem och får samma information. De gråter, men jag är fortfarande konstigt nog lugn. Det känns som om jag pratar om någon annan. Är det verkligen jag som har cancer?

Ett par dagar senare behöver vi gå upp i ottan. I bilen på väg till sjukhuset möts vi av en bedårande vacker soluppgång. Jag och maken sätter oss på träsoffan utanför röntgenavdelningen. Jag är första patient för dagen, 07.15. Smarta streck i golvet gör det lätt att hitta rätt. Jag är helt kallsvettig och fruktansvärt nervös. Nervös för den eventuella, högst troliga, klaustrofobiska skräck jag snart ska få uppleva. Tack och lov får jag lugnade medel innan jag installeras på britsen.

Installerad som en kärnvapenrobot, redo att avfyras vilken sekund som helst. Försedd med både öronproppar och även hörselkåpor ombeds jag ta plats på mage, med brösten hängandes i två utskurna hål i britsen. Halvbisarr ställning helt klart. Långsamt åker jag in i MR-trumman och jag passar på att ta ett riktigt djupt andetag. Om jag rör mig behöver bilderna tas om. Nej tack, 40 minuter räcker, jag lovar mig själv att ligga still.

Helt still. Jag tänker knappt ens andas. Pannan får vila mot en mjukare del av britsen och sköterskan skojar lite trevande och plumpt att det är som en massagebänk. Sorry, jag är inte upplagd för skämt just nu, tänker jag. Men för all del, testa igen om 40 minuter. Stel och spänd som en pinne är jag, men jag överlevde. Kärnvapenroboten förs åter till sitt förvar hemma. Allt gick bra.

Den efterföljande tiden innebär väntan, halsbränna och en och annan mardröm. Jag är rädd och orolig. När jag till slut blir kallad till ett möte på onkologiavdelningen är jag spänd som en fiolsträng. Strängen är nära att brista. Där får jag tydlig information om tumören, en vårdplan och hjälp med sjukskrivning.

De hade inte kunnat se att det fanns spridning till lymfkörtlarna, vilket är en vansinnig lättnad, det är vi helt överens om. Praise the Lord! Halleluja!

Operationen genomförs två veckor senare. Inledningsvis ska jag till UniLabs mammografiavdelning för att göra det som kallas för indikering. Det låter helt ofarligt och nödvändigt. Med hjälp av ultraljud ska en tunn ståltråd sättas in i den knöl som ska tas bort. Givetvis med bedövning, det förstår ju alla. Med tanke på hur knöligt och tätt det är där inne, är det ju vettigt att ta rätt knöl förstås. Självklart!

Tyvärr får jag träffa en häxa. En otrevlig, kall psykopat som inte tar sig tid att ens hälsa. Tack och lov finns en sköterska, med snälla ögon, med i rummet också. Jag känner mig som en liten

rädd flicka, i ett utsatt läge. Häxan drar och sliter i britsen och befaller mig att ligga på ett sätt, flyttar hårdhänt på min arm, kletar ut gel på bröstet och trycker sedan hårt med ultraljudets manick.

Häxan pratar över huvudet på mig och talar med barsk röst om för sköterskan vad hon behöver härnäst. Hon tar emot ståltråden och trycker kraftfullt in den rakt in i mitt bröst, in i tumören. Aj som helvete! Vilket övergrepp! Den rädda lilla flickan på britsen vrålar ut smärtan i rummet. Läkaren tittar på mig med sina kalla häxögon, och informerar kortfattat om att jag nu ska göra en screening i rummet intill, och sedan ta med mig de bilderna vidare till operationsavdelningen. Jag nickar stumt, och tappar både hakan och talförmågan. Det rinner blod från bröstet och jag torkar av med lite papper med den ena handen, och lyfter min ryggsäck och jacka med den andra. Vad var jag med om nyss? Jag borde anmäla häxan, tänker jag tyst för mig själv.

Nästa stopp blir på avdelningen för nuklearmedicin, där jag ska få ett radioaktivt ämne insprutat i bröstet. På så vis hittar kirurgen rätt lymfkörtlar att avlägsna. Framför allt vill man hitta ”portvakten”, den som står i givakt och är den första lymfkörtel som lymfbanorna i tumörområdet går till.

Det har jag gjort en gång tidigare, för tolv år sedan. Malignt melanom i huden på vänster skuldra gjorde att den portvakten och några i dennes team fick avlägsnas. Fint, då blir det jämlikt och rättvist att även andra armhålan ska få sitt.

Läkaren är mycket sympatisk och professionell och beklagar att han tyvärr behöver utföra detta utan bedövning. Tänk vad långt man kommer med lite vänlighet och empati.

Därefter promenerar jag vidare genom sjukhusets korridorer med min ryggsäck över min ena axel och röntgenbilderna i handen. Jag har opererats flera gånger tidigare och känner mig lugn att överlämnas i andras händer.

Mitt namn ropas upp och jag blir hänvisad till en plats med en stol och skärmvägg. Där ska jag byta om till operationskläder, få första dosen lugnade och även få min så kallade infart i armen. Mina blodkärl brukar gömma sig när det är dags för blodprov.

Jag har varit ”svårstucken” så länge jag kan minnas och därför tittar jag med en skeptisk blick på den självsäkra sköterskan som letar efter ett lämpligt kärl. Det blir som en självuppfyllande profetia att inte hitta något av mina tunna blodkärl. Sköterskan försöker två gånger innan hon hämtar en senior kollega. Värmekuddarna, som hon lägger på armvecken, hjälper något.

Den seniora kollegan lyckas till slut, efter ett par stick.

Strax innan jag rullas in för själva operationen kommer kirurgen förbi och hälsar. Hon är lång och alert och har stora moderna glasögon med röda bågar. Jag får intrycket att hon är något yngre än jag. Hon tittar på ståltråden som sticker upp ur bröstet och tar fram en spritpenna och markerar vart hon vill skära. Lite morfingroggy mumlar jag att jag hoppas operationen ska gå bra. Hon skrattar till och utropar: ”Bra! Klart att det går bra! Det gör det alltid! Var inte orolig!” Lika kaxigt som lugnande!

Jag rullas in i operationssalen och möts av en ljus och varm stämning. De spänner på diverse sladdar och slangar som sig bör, och klappar omtänksamt och lugnande på mig. Innan narkosmasken läggs mot mun och näsa hör jag en av sköterskorna säga: ”Nu tycker jag vi åker till Söderhavet, där är det varmt och härligt!” och så slocknar jag.

Efter en lyckad bröstbevarande operation tillbringar jag en lugn och problemfri övernattning på patienthotellet. En ganska stor tumör på 33 mm i diameter, och sju lymfkörtlar har avlägsnats. Nu ska jag läka. Och vänta på besked. Det kommer ta tre till fyra veckor tills den patologiska undersökningen är klar, det är jag förvarnad om.

Det är så skönt att få möjlighet att ligga kvar en natt innan hemkomst. Jag är yr och trött efter operationen, och vill bara vila

Bröstcancer och cellgifter. Jahopp, hur ska jag lösa det då? Hur känns det i kroppen, knoppen och själen? Och vem är jag utan mitt stora, tjocka, lockiga, rödbruna hår? Är det ens möjligt att vara glad och positiv i ett sådant här läge? Går det att känna sig ﬁ n och älskad när man är svullen och skallig? Och hur mår min tappra man och mina älskade tonårsbarn mitt i allt detta?

I dagboken delar jag med mig av hur min kropp påverkas av cellgifternas biverkningar och hur jag på bästa sätt hanterar dem med hjälp av motion, vila och en dos vardagssarkasm. Min familj, mina vänner och några oundvikliga alter egon kryddar texten och är nära. Livet hamnar lite på paus, men är det egentligen bara dåligt? Livet är som livet är.

Det här är min upplevelse, men kanske känner du igen dig lite här och var?