Issuu

Christina Glassel

Tidigare utgivning:

Agnes och hemligheten i aulan (2023)

Agnes och den mystiska medaljongen

Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2025 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se

Omslag och sättning: Sandra Stridh, Visto förlag

Första upplagan

Tryckt i Riga, 2025

ISBN: 978-91-8117-277-5

ochdenmystiskamedaljongen

CHRISTINA GLASSEL

Till Klara, Enzo och Luna

Natten till fredagen

den 1 december

Månen lyste klar på den mörka natthimlen och gatorna låg tomma. De flesta i Norreby sov lugnt men om någon mot förmodan ändå var vaken så var nog inte den kyliga vinternatten särskilt lockande. Men tre svartklädda personer hade trotsat kylan och kom nu smygande. De bar masker framför ansiktet och stannade plötsligt till framför grinden till Norreby stadsmuseum. Personerna var kända tjuvar och ute på ett uppdrag som skulle kunna ge dem mycket pengar.

Någon som kallat sig farbror Joakim hade skickat dem sms om att komma till ett café i Norreby en viss dag och klockslag. Om de gjorde det och accepterade ett erbjudande skulle de få en stor belöning. Därför stod de nu här för att stjäla tre värdefulla medaljonger till farbror Joakim.

”Öppna grinden försiktigt Mimmi, tänk på vad farbror Joakim sa om att den gnisslar”, sa den längsta av de tre.

”Men kan du vara tyst Långben”, viskade den kortaste av dem. ”Jag vet vad han sa och jag ska vara försiktig.”

Försiktigt tryckte Mimmi ner handtaget och öppnade den gamla rostiga grinden. Mycket riktigt så gnisslade den rejält så hon nöjde sig med att öppna en springa, lagom stor för att de skulle kunna pressa sig igenom. Framför dem låg en stor trädgård med ett magnifikt hus.

I dagsljus var det vackert men så här i mörkret såg huset nästan spöklikt ut och Mimmi rös till av obehag. Tillsammans smög de sig försiktigt fram till husets stora port.

”Har du alla verktyg Musse?” Den långe som kalllades Långben såg på den tredje figuren som tagit av sig sin ryggsäck och börjat rota runt i den.

”Usch vad jag hatar de här löjliga namnen som farbror Joakim tvingar oss att använda”, sa Musse medan han fortsatte sitt rotande i ryggsäcken.

”Ja, men det är ju bara för att vi inte ska veta varandras riktiga namn och för att ingen ska höra oss använda dem”, viskade Mimmi irriterat och fortsatte:

”Kan du sluta skramla med verktygen? Någon kan ju höra oss.”

Plötsligt hittade Musse vad han sökte och drog upp en stor nyckelknippa med olika nycklar, verktyg och dyrkar.

”Där var du ju”, sa han och tittade på nyckelknippan. ”Nu ska det inte ta lång tid innan den här dörren är öppen.”

”Vänta!” sa Långben och tog tag i Musses arm precis innan han skulle sätta en av dyrkarna i låset. ”Är vi säkra på att det inte finns något larm?”

”Ja, det vet du ju”, svarade Mimmi irriterat.

”Larmet ska ju bytas ut. De plockade ner det gamla idag och det nya installeras i morgon, så ska vi in så är det nu eller aldrig!”

Kapitel 1

Det var fredag och kallt, ovanligt kallt även för att vara december. Temperaturen hade under dagen hastigt sjunkit och nådde nu minus 15 grader. Det hade inte kommit någon snö men hela dagen hade det blåst stormvindar.

Agnes Karlsson och hennes bästa vän Mona Jabbari hade efter skolan kämpat i motvind hem till Agnes, som var den av vännerna med kortast väg hem. Nu låg båda flickorna utbredda i familjens soffa, Agnes med sitt röda lockiga hår uppsatt i en knut och Mona med sitt svarta i en lång fläta. Turligt nog var inte Agnes föräldrar överdrivet pedantiska, så hela soffan var full med slarvigt slängda filtar och kuddar som de brett över sig för att få lite värme.

Så fort de kommit hem hade de gjort i ordning varsin kopp varm choklad med marshmallows som tillsammans med filtarna lyckats tina upp dem någorlunda.

Agnes låg uppkrupen i soffans ena hörn och läste en bok som skulle redovisas nästa vecka och Mona låg uppkrupen i det andra och gjorde sin läxa i engelska.

Flickorna bodde nästan grannar och hade tidigare gått i samma klass, men i samband med starten av höstterminen hade klasserna gjorts om och de båda vännerna fick inte längre gå tillsammans. Agnes hade först blivit rädd att hon och Mona skulle glida ifrån varandra, men så hade det inte blivit. I början av terminen hade en serie inbrott inträffat i grannskapet och tillsammans med deras två nya kompisar Calle och Hugo, hade Agnes och Mona lyckats lösa fallet. Sedan dess var alla fyra bästa vänner.

”Jag hatar skitengelska!” Mona kastade sin tunga bok på mattan med en smäll.

Familjen Karlssons lilla toypudel Frej, som varit lycklig över att få sällskap, flög skrämt upp ur soffan och rusade i väg med svansen mellan benen. Agnes, som brutalt avbrutits ur sina funderingar ryckte också till och såg på Mona med frågande min. Hon böjde sig ner och plockade upp Monas engelskabok utan att släppa henne med blicken.

”Men du har ju inte provet förrän på måndag, måste du plugga just nu?”

”Ja, i morgon ska vi åka till farmor och äta lunch och på söndag är det första advent och julmarknad”, sa Mona och gav upp en djup suck innan hon fortsatte: ”På måndag morgon ska jag vara hos psykologen och jag får ju alltid huvudvärk efteråt.”

Mona tystnade tvärt, lutade sig bakåt i soffan och tittade ut genom fönstret där stormen fortfarande rasade.

Agnes såg medlidsamt på sin vän. Jakten på tjuvarna1 hade börjat som ett äventyr men sedan hade Mona råkat illa ut. Tjuvarna hade kidnappat och låst in henne och även om allt verkade bra nu så visste Agnes att Mona fortfarande drömde mardrömmar om händelsen. Ibland kunde hon plötsligt bli ledsen och vilja gå undan en stund. Men hennes psykolog hade hjälpt henne mycket och för varje besök hade det blivit lite bättre.

Agnes bläddrade i engelskaboken och letade fram sidan med glosorna. ”Vill du att jag förhör dig?” frågade hon.

”Nej, jag orkar inte, finns det något att äta? Jag är hungrig”, suckade Mona.

1. Händelserna som omskrivs hänvisas till Agnes och hemligheten i aulan.

”Det finns blåbärskvarg och mackor. Jag tror att det finns en ny ost också”, sa Agnes och gick mot köket.

När hon kom ut i hallen hörde hon plötsligt ett högt rasslande från övervåningen och hon fick snabbt ta ett steg tillbaka för att inte krocka med personen som kom dundrande ned för trappan.

Den långa rödhåriga mannen som uppenbarligen hade väldigt bråttom var Agnes pappa.

”Är du hemma?” frågade Agnes förvånat när hon hämtat andan. ”Jag trodde att du var på jobbet?”

Agnes pappa Johan arbetade som reporter på Norrebys lokaltidning, Norrebybladet.

Rasslandet kom från hans byxfickor där nycklar, pennor och plånbok samsades med anteckningsböcker, en Ipad, laddare, batterier och en massa andra saker som pappa tyckte kunde vara bra att ha.

En gång när Agnes mamma skulle tvätta hade hon hittat en halv, stenhård ostfralla i en av byxfickorna. Enligt mamma hade den legat där sedan Hedenhösarnas tid, men där tyckte Agnes att mamma överdrev en smula.

Pappa Johan tittade på Agnes och Mona och höll upp sin kamera.

”Jag glömde den här i morse. Jag är på väg ner till julmarknaden för att ta bilder medan kommunen

sätter upp all julbelysning i stormen. Det måste ju göras innan julmarknaden på söndag oavsett väder.”

Den stora julmarknaden inföll alltid den första advent i Norreby och ända sedan Agnes och Mona blivit gamla nog för att få gå utan sina föräldrar hade de gått dit tillsammans. Men i år hade de bestämt med Calle och Hugo att de fyra skulle gå gemensamt.

”Hur kan det hända så mycket i den här lilla staden så att det räcker till en hel tidning varje dag?” frågade Mona medan hon reste sig och började gå mot köket.

”Det undrar jag också”, skrattade Agnes medan hon vände sig om och ropade efter sin pappa: ”Köp lite fredagsmys snälla pappa, jag vill ha både chips och ostbågar.”

Pappa gjorde tummen upp medan han rasslande rusade vidare. En sak visste man säkert och det var, att mycket kunde pappa glömma, men inte att köpa snacks. Han kunde vräka i sig så mycket så att mamma och Agnes numera tvingade honom att ha en egen skål.

Fredagen den 1 december

Allt hade gått enligt planen. Det hade gått lätt att hitta de tre föremålen som farbror Joakim ville att de skulle stjäla och inget larm hade gått. På dörren gick det knappt att se att någon brutit sig in. De hade försiktigt stängt grinden efter sig och snabbt tagit sig till den väntande bilen. I morgon skulle de träffa farbror Joakim på caféet för att överlämna föremålen och få sina pengar.