Med stigande gåshud på armarna upplevde jag värmen och intensiteten i hennes blick. Vi såg in i varandras ögon och jag kunde inte slita mig, jag kunde knappt blinka. Vem var hon?
ANDRA CHANS
GUSTAFSSON
KÄRLEKENS GÖRAN
Kärlekens andra chans
Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2025 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se
© Göran Gustafsson
Grafisk form: Mattias Norén
Första upplagan
Tryckt i Riga, 2025
ISBN: 978-91-8117-276-8
KÄRLEKENS
ANDRA CHANS
GÖRAN GUSTAFSSON
DEL 1
Orsak och verkan
ORSAK
Allt har en början, en start, en orsak.
Kapitel 1
Sommaren 1968 inträffade det som kom att förändra mitt liv. Den sommaren var jag visserligen bara ett barn men jag kommer tydligt ihåg känslan av att det som hände var livsavgörande.
Just då förstod jag inte vad det betydde men faktum är att allt jag skulle få uppleva senare i livet berodde på den händelsen.
Det här var starten.
På 1960-talet bodde min mormor Sofia och morfar Bertil i ett hus strax utanför Göteborg och mamma och jag var ofta där och hälsade på. Trots att mormors och morfars hus var litet, två våningar med ganska små rum, fanns det mycket att upptäcka för en ensam kille som snart skulle fylla åtta år. Särskilt om man var som jag, en drömmare med stor nyfikenhet och en nästan överdriven upptäckarlust. Jag såg äventyr i allt och jag for runt som en virvelvind och lekte. När mamma och mormor tröttnade på mitt springande försökte de lugna ner mig genom att föreslå att jag skulle sitta vid köksbordet och rita eller läsa. Jag gjorde nästan alltid som de sade men oftast höll det bara en liten stund.
Nyfikenheten och rastlösheten tog lätt över och då lämnade jag böckerna, ritblocken och serietidningarna på köksbordet för nya upptäcktsfärder.
Den här speciella dagen blev jag nyfiken på en dörr som jag av en slump upptäckte i mormors sovrum på övervåningen. Dörren var klädd med samma tapet som väggen bredvid så jag såg knappt att den fanns och jag hade tydligen missat den vid
alla andra tillfällen. Anledningen till att jag uppmärksammade den nu var att nyckeln satt kvar i låset och stack ut. Jag tittade fascinerat på den stängda dörren och fantiserade om att det var en osynlig lönndörr som ledde till en annan dimension eller till och med rakt ut i rymden. Varför skulle den annars vara dold och se ut som en del av väggen, resonerade mitt åttaåriga jag. Min nyfikenhet var stor över vad som fanns där inne så jag tog ett stadigt tag om nyckeln och vred om den. Jag var pirrig i hela kroppen när dörren långsamt öppnades. Min andning var ryckig och ögonen stora som tefat av upphetsning inför vad jag snart skulle få se. Dörren gnisslade på sina gångjärn när den sakta gled upp. Luften som mötte mig var mycket svalare än den i sovrummet och med hjärtat i halsgropen kikade jag in genom den mörka öppningen. Trots dunklet såg jag att utrymmet var stort och avlångt och vid första anblicken verkade det vara fullt med möbler och kartonger. Det jag inte visste som barn var att ett sådant här utrymme kallades för kattvind och att det var vanligt i gamla hus med skarpt sluttande tak. Kattvinden löpte längs hela husets långsida och mormor använde det till förvaring. Hon verkade förvara väldigt många saker.
Jag tog ett steg in i utrymmet och tittade mig omkring. Min syn anpassade sig gradvis från ljuset i sovrummet till dunklet här inne och jag kunde snart konstatera att det inte fanns några uppenbara faror. Jag såg en kontakt på väggen och när jag vred om den tändes en naken glödlampa i taket. Nu när jag kände mig tryggare började jag utforska de byråar och hyllor som stod närmast dörren. Jag tittade igenom dem alla och de var fullproppade med saker. Det var böcker, tidningar, fickur, kompasser, leksaker, skor, kläder och födelsedagskort från säkert de senaste hundra åren. Mitt intryck var att mormor och morfar hade sparat allt de någonsin ägt. På golvet nedanför en av byråarna stod en fyrkantig låda och när jag öppnade locket såg jag att det var en gammal resegrammofon. Runt omkring den fanns pappkassar
som var fyllda med stenkakor och min första tanke var att veva upp grammofonen och spela några av dem, men när jag tänkte på det en gång till så vågade jag inte. Mormor skulle omedelbart höra vad jag höll på med och eftersom det fanns mycket kvar att utforska så ville jag inte bli påkommen och utmotad.
Vid sidan av byråarna och hyllorna stod en stor mängd flyttkartonger. De var travade på varandra och täckte nästan hela golvytan vilket gjorde det svårt att komma längre in, men just den här dagen var jag extra ihärdig så jag klättrade över kartongerna och klämde mig på så sätt förbi. Nu befann jag mig längst inne i det stora utrymmet och mot ytterväggen stod en stor lagerhylla. Det fanns kartonger på alla plan i hyllan och min blick gled långsamt fram och tillbaka över dem. Av någon anledning fastnade ögonen på en liten skokartong som stod ensam på den mittersta hyllan. Det var egentligen inget speciellt med den kartongen jämfört med många av de andra men eftersom den stod ensam fick jag en känsla av att den var viktig. Jag lyfte därför ner den från hyllan och ställde den på golvet. När jag tog av locket såg jag att det låg en tjock bunt svartvita fotografier i den. Ljuset från glödlampan i taket nådde nästan inte hit bort men det var ändå precis tillräckligt för att kasta sitt svaga sken över innehållet. Jag plockade upp fotografierna och lade dem ett i taget bredvid mig på golvet. Nästan genast fastnade min blick på ett fotografi som föreställde en ung kvinna. Det var en för mig helt okänd kvinna och hon satt bekvämt tillbakalutad i en hammock och tittade rakt på mig. Hon hade långt mörkt hår och var klädd i en ljus kortärmad klänning. Mina ögon spärrades upp av intresse och jag fascinerades genast av hennes fasta blick. Jag tittade noga på henne och trots det bristfälliga ljuset såg jag att ett svagt leende spelade i hennes mungipor. Hon log hemlighetsfullt mot mig. Mina tankar virvlade nu runt i huvudet. Vem var denna mystiska kvinna som kunde få en åttaårig lekfull pojke att stanna upp i sitt utforskande och bara stirra? Det var ett enkelt svartvitt fotografi
som förmodligen legat osett i mormors skokartong under många år, men den vackra kvinnan på bilden hade fångat mig. Jag upplevde att hon hade en själslig närvaro så jag tittade en gång till och mötte hennes ögon på nytt. Jag kände att jag befriade henne från kartongens mångåriga fängelse bara genom att se på henne. Blicken var levande och stark och ingen av oss väjde undan. Med stigande gåshud på armarna upplevde jag värmen och intensiteten i hennes blick. Vi såg in i varandras ögon och jag kunde inte slita mig, jag kunde knappt blinka. Vem var hon?
Efter en stund bröt jag ändå ögonkontakten och lade henne försiktigt åt sidan och så bläddrade jag igenom de andra fotografierna. Efter några minuter kunde jag besviket konstatera att hon inte var med på några fler och jag märkte också att ingen av personerna på de andra fotografierna hade samma intensitet och närvaro som hon. Det fanns flera fotografier av en annan kvinna som jag trodde var mormor som ung. På ett av dem stod hon vid en grind med ett sädesfält i bakgrunden och på ett annat satt hon tillsammans med ett äldre par på en bänk framför ett hus. Antagligen var det hennes mor och far och alla tittade allvarligt in i kameran. Jag bläddrade vidare och hittade flera bilder på en liten flicka som jag anade var min mamma när hon var liten.
När jag tittat igenom alla fotografier flera gånger samlade jag ihop dem och lade ner dem i kartongen, därefter plockade jag upp fotografiet med den mörkhåriga kvinnan. Jag studerade henne noga och konstaterade att våra blickar fortsatte fastna i varandra. Även om jag var ung och fantasifull så förstod jag nog någonstans ändå att det inte var mig hon tittade på utan på den person som höll i kameran, men det kändes som att det var mig hon såg. Vad tänkte hon när fotografiet togs och varför upplevde jag henne så intensivt? Det kändes som om hon satt alldeles levande intill mig och jag var inte längre ensam. Det var en fantastisk och lugnande känsla.
Jag kände ett starkt behov av att fråga mormor om det här, hon
kanske visste mer och kunde berätta. Jag bara måste få veta mer så med fotografiet i handen trängde jag mig förbi alla kartonger och lämnade garderoben. Mormor och mamma var nere i köket så jag rusade nerför trappan och sprang fram till mormor. Hon höll på att göra i ordning fika till oss, de nybakade bullarna var upplagda på ett fat och hon höll precis på att hälla upp kaffe till sig och mamma. Ett glas hemmagjord jordgubbssaft till mig var färdigblandad och stod på bordet.
”Mormor, mormor!” ropade jag med andan i halsen och viftade med fotografiet. ”Vem är det här?”
Jag räckte fram fotografiet samtidigt som hon ställde ner kaffepannan och tog det från min hand. Hon tittade på det i några sekunder och ett sorgset leende framträdde i hennes ansikte.
”Det var länge sedan jag såg det här”, sade hon till slut med låg röst och tittade mig i ögonen. ”Stefan, har du varit och lekt i min garderob?”
”Jag lekte och hittade det där”, sade jag snabbt för att slippa förklara mer. Jag tittade ivrigt på henne. ”Mormor, vem är det?”
”Det här var en väldigt tråkig historia”, svarade mormor med låg röst och tittade med vemod på fotografiet. ”Amanda, min kära Amanda”, viskade hon med värme och det kändes som att hon förlorade sig i minnen.
”Amanda?” svarade jag upphetsat och tittade på mormor med uppspärrade ögon. Jag hade fått ett namn!
”Ja, hon hette Amanda”, sade mormor och log. ”Det var min allra bästa vän. Jag tänker ofta på henne men det var länge sedan jag såg det här fotografiet. Varför undrar du det?”
”Hon är så vacker”, fick jag ur mig.
”Amanda var verkligen vacker”, instämde mormor och tittade på fotografiet igen samtidigt som hon log sorgset. ”Men tyvärr är hon död och har varit det väldigt länge.”
”Död?” svarade jag förvånat och kände att det knöt sig i magen.
”Hon dog redan 1934, och det var på tok för tidigt”, suckade hon. ”Hon blev bara tjugotvå år gammal och om jag minns rätt togs det här fotografiet sommaren innan.”
”Vad dog hon av?” frågade mamma som satt vid köksbordet och lyssnade på oss.
”På den tiden kunde man dö av vad som helst”, sade mormor och vände sig mot sin dotter, min mamma Lisa. ”Amanda fick en svårartad lunginflammation och mycket snabbt fick hon hög feber som aldrig gav med sig. Hon hostade hemskt och fick svårare och svårare att andas. Hon led mycket den sista tiden och dog efter bara en eller högst två veckor.”
”Så ni var vänner?” frågade mamma. ”Jag kommer inte ihåg att du har pratat om henne.”
”Det var min bästa vän när vi var unga, min allra bästa vän”, upprepade mormor och jag såg att hon fick tårar i ögonen när hon pratade om henne och tittade på bilden. ”Hennes död känns så onödig nu men på den tiden fanns det ingen medicin. Inget penicillin. Det var tyvärr ofta så, folk dog unga av åkommor som man kan bota på ett enkelt sätt i dag.”
”Vem tog fotografiet?” frågade jag, lika ivrig som förut.
”Det var jag som gjorde det”, svarade mormor och log mot mig igen. ”Gå nu upp och lägg tillbaka det i kartongen där du tog det och så kommer du ner och fikar med oss.”
Hon tittade på det en sista gång innan hon lade det i min hand. När hon åter vände sig mot spisen lämnade jag köket och sprang uppför trappan. Med fotografiet tryckt mot mitt bröst klättrade jag över alla flyttkartonger på väg mot ytterväggen. Jag lade henne överst i kartongen och tittade på henne igen. Hon hette alltså Amanda och var tjugotvå år. Eftersom hon dött 1934 räknade jag mödosamt baklänges och kom fram till att hon var född 1912. Det var väldigt länge sedan. Jag lade på locket och ställde upp kartongen på hyllan. Sedan gick jag ner till mormor och mamma och fikade.
Två veckor senare besökte vi mormor igen. Jag fick bråttom upp till garderoben och när jag kommit längst in plockade jag ner skokartongen från hyllan och öppnade locket. Amanda låg överst, precis där jag lagt henne förra gången. Hon tittade upp på mig och jag tog varsamt fotografiet i min hand. Hon satt lika behagfullt tillbakalutad i sin hammock som jag kom ihåg. Hennes ögon mötte mina och jag rös i hela kroppen av hennes intensiva blick.
Jag hälsade vördnadsfullt på henne.
”Hej Amanda”, viskade jag. ”Kul att se dig igen.”
Hon svarade inte men jag höll fast min blick i hennes och hoppades att hon såg mig. Hon var så vacker och levande och jag ville veta allt om henne. Tyvärr påminde jag mig om att hon varit död i en hel evighet och förmodligen skulle jag aldrig få veta något mer. Det gjorde mig sorgsen.
Varje gång jag och mamma besökte mormor och morfar de kommande månaderna och åren smög jag in i garderoben för att plocka fram fotografiet och titta på Amanda. Det kändes inte som att jag bara besökte mormor, jag besökte även Amanda och jag kunde inte låta bli att öppna skokartongen där hon låg. Där jag ansåg att hon bodde. Jag pratade ofta med mormor om henne och även om hon verkade glad över mitt intresse så fick jag inte veta mer än att hon hade dött tidigt och att hennes familj varit hårt drabbad av död och elände. Amandas intensiva blick som borrade sig in i min fick mig alltid att undra vem hon varit. Hur hade hon levt innan hon dog så ung? Vad hade hon för intressen? Vem skulle hon ha blivit om hon fått leva? Jag ville bara se Amanda igen och igen och jag skäms inte för att säga att jag förälskade mig rejält i henne. Det här intresset, eller snarare besattheten, pågick under några år och Amanda fanns ständigt i mina tankar. Hon blev en slags vän i mitt liv, en hemlig allierad i ensamheten. De där stunderna tillsammans i den mörka garderoben gjorde oss båda mindre ensamma.
När jag kom in i tonåren dök andra intressen upp i mitt liv och Amanda föll mer eller mindre i glömska. Livet gick vidare och barndomens magiska värld fick gradvis lämna plats för det mer vuxna liv som obönhörligt tog över. Min morfar Bertil dog 1979 efter en tids sjukdom och mormor följde honom i graven bara fem år senare. Hon var sjuttio år gammal när hon dog 1984 och mamma ärvde allt. Jag vet inte vad mamma gjorde med alla mormors och morfars saker men jag såg inte till vare sig skokartongen eller fotografiet av Amanda något mer under min uppväxt.
Kapitel 2
Ett år efter mormors död var jag inte längre den fantasifulla åttaåring jag en gång varit och jag hade stoppat in både barndomens bild av Amanda och den naiva förälskelsen djupt i minnets labyrinter. 1985 var jag tjugofem år gammal och studerade matematik och fysik på Chalmers Tekniska Högskola i Göteborg. Min barndoms fantasier var ersatta av en mer vuxen önskan om att förstå mer om det universum vi bodde i, mänsklighetens plats i världsalltet och hur allt runt omkring oss hängde ihop. Jag hade alltid haft en önskan om att förstå sammanhang, orsak och verkan, och fastnade lätt i mina egna svävande tankar. Ibland tänkte jag på hur jag som barn fastnat i fascination över den vidsträckta världsrymden. De myriader av galaxer, stjärnor, planeter och månar som fanns där ute, bortom det lilla klot vi bodde på. Jag ville veta mer om universum inklusive dess matematik, fysikens lagar och tidens beskaffenhet.
Under studentåren träffade jag Linda Thorén på en fest och vi började umgås. Hon studerade till läkare på Göteborgs Universitet och vi konstaterade tidigt att vi var väldigt olika men att vi trots det kände attraktion till varandra. Vi träffades allt oftare och våra olikheter blev en balanspunkt för oss båda i en intensiv tid full av mål och ambitioner. Vi upplevde varandra som drivna och intelligenta och i eftertänksamhetens ljus var det nog den främsta attraktion vi kände. Vi passade helt enkelt bra ihop. Det fungerade hyfsat de första åren på grund av att vi delade tanken
på att ha gemensamma mål, men någon passion fanns inte. Vi kämpade sida vid sida för att fullborda våra utbildningar och söka oss ut på arbetsmarknaden. Efter examen fick jag flera bra jobb som forskningsassistent och det hjälpte mig framåt i karriären.
Linda blev anställd på ett sjukhus i Göteborg. Vi gifte oss några år senare utan större tankar och känslor, det var helt enkelt så det skulle vara efter att vi varit tillsammans så länge.
Eftersom vi hade våra jobb och karriärer att tänka på så tog vi oss aldrig tiden att skaffa barn. Linda ägnade sig åt att arbeta och vidareutbilda sig som läkare och för mig var mitt forskarjobb betydligt mer än ett jobb. Det var ett kall. Jag fortsatte utbilda mig till matematiker och forskade en hel del i fysik. Jag försökte täcka ett brett område i min utbildning och forskning och det tog mycket tid och energi, egentligen allt jag hade.
Åren gick och både jag och Linda avancerade inom våra respektive yrken. Vi gick mer och mer in i våra yrkesroller och en vacker dag insåg vi båda att vi bara sågs några få korta stunder åt gången, och då inte ens varje dag. Hon arbetade många timmar om dygnet som läkare och höll föreläsningar för läkarstudenter på kvällarna. Jag å andra sidan var forskare och arbetade många timmar om dygnet med mina projekt på Chalmers. Utan att vara arga eller besvikna på varandra så kom vi överens om att skiljas. Vårt gemensamma liv var över, det hade runnit ut i sanden utan att vi hade reflekterat över det.
Det var egentligen hela berättelsen om mitt kärleksliv, kort beskrivet och koncist sammanfattat. Linda och jag skildes som vänner 1998 efter att ha varit tillsammans i tretton år. Egentligen spelade skilsmässan ingen roll för vare sig mitt yrke eller min forskning. Jag arbetade lika långa dagar, kvällar och ibland nätter som förut. Jag var trettioåtta år gammal och arbetade energiskt med de projekt min forskargrupp höll på med, men jag hade precis startat ett eget projekt som jag inte pratade med någon annan om. Jag hade stött på en del intressanta matematiska
ekvationer och frågeställningar under vår forskning som jag inte kunde släppa och de ville jag utforska vidare. Det fanns ingen beröringspunkt med de officiella projekten så jag ägnade min lediga tid åt det och jag märkte att det intresserade mig mer och mer.
Mamma dog våren 2002. Det kändes tungt att hon var borta och jag hade inga syskon att dela sorgen med. Hon hann inte ens fylla sextiofyra år och min sorg var blandad med ilska. Det var för tidigt för henne att dö och jag var arg för att hon rökt. De förbannade cigaretterna hon envisats med att röka större delen av sitt liv hade förkortat det rejält. Dödsorsaken var naturligtvis lungcancer. Så med den känslan i kroppen var det med tunga steg jag klev in i hennes hus för att se vad jag skulle göra med allting. Vad skulle jag kasta, vad skulle jag spara och vad skulle jag skänka bort?
Ödsligheten omfamnade mig redan i hallen. Mamma borde ha varit där och mött mig, som hon gjort genom alla år, så tomheten och saknaden kändes verkligen i luften. Jag försökte mota bort känslorna genom att ta tag i röjningen, rum för rum. Det tog tid och den första dagen hann jag inte alls långt. Under den andra dagen kom jag fram till utrymmet under trappan som ledde upp till övervåningen. Det var ett ganska litet utrymme men trots det hade mamma lyckats trycka in en stor mängd prylar. När jag röjt bort skurhinkar, trasor, kvastar, borstar och några gamla dammsugare av varierande kvalitet och årsmodeller såg jag att det stod flera kartonger travade på en hylla och den översta var välbekant. Det var mormors skokartong, den som för länge sedan stått längst in i den stora garderob jag upptäckt som barn. Jag hade inte sett kartongen på många år och det sög genast till i magen. Gamla minnen störtade upp som en tsunami i mitt medvetande. Det var alltså i den här skrubben kartongen stått under de år som gått sedan mormor dog. Med nervösa
och fumliga händer öppnade jag kartongens lock. Det låg några kuvert överst som jag lyfte på och därunder såg jag för första gången på många år det lilla svartvita fotografi på kvinnan som varit min barndoms förälskelse och källa till djup förundran.
Den mörkhåriga skönheten mötte på nytt min blick och med en ilning längs ryggraden drog jag ett djupt andetag.
”Hej Amanda”, viskade jag lågt när jag tittade på hennes vackra ansikte. ”Det var länge sedan.”
Alla känslor från barndomen kom upp på nytt. Jag undrade i mitt stilla sinne hur jag lyckats förtränga henne under hela mitt vuxna liv, hon som hade varit min hemliga vän under flera år.
Hon satt kvar i sin hammock och hade inte åldrats en dag sedan jag var åtta år gammal. Fotografiet var äldre nu men intensiteten i blicken fanns kvar. Hon tittade på mig rakt genom pappret. Det jag såg direkt nu som vuxen man var att hon var väldigt attraktiv. Jag tittade på henne en bra stund och märkte att mina känslor definitivt inte försvunnit och jag undrade hur det var möjligt. De känslor som bilden av Amanda frammanade hos mig hade jag aldrig haft för Linda. Jag kunde inte förstå hur så starka känslor kunde lockas fram bara av att återse ett gammalt fotografi. Jag kände en stor längtan vilket var en märklig känsla eftersom jag aldrig träffat henne. Men det var påtagligt för mig att inte någon kvinna under hela mitt liv någonsin fått mig att känna så här. Det var så typiskt mig att bli kär i en död kvinna, en kvinna som dessutom dött långt innan jag föddes. Det var oförklarligt och ologiskt. Jag suckade och strök tummen långsamt över hennes ansikte innan jag lade tillbaka fotografiet i kartongen och satte på locket. Jag tog kartongen i famnen, bar ut den till köket och ställde den i högen som skulle sparas.
Enligt mormor dog Amanda redan 1934 men en tanke grodde nu i min hjärna. Mitt arbete hade under alla år handlat om fysik i en eller annan form och jag började nu förstå varför jag lagt
mitt fokus på att studera en gren av matematiken och fysiken som jag kallade för temporalfysik. Både i mitt jobb och på min fritid använde jag utrustningen på min arbetsplats för att forska djupare i teoretisk matematik och praktiskt tillämpad fysik och det jag nu förstod var att mitt djupa intresse sammanföll med bilden av Amanda. Den längtan jag haft sedan jag var barn hade fått mig att göra det vägvalet, fått mig att studera det jag gjorde. Det handlade om komplicerade matematiska modeller och när jag väl förstått hade jag förfinat dem och även ersatt vissa delar med mina egna teorier. Jag hade även forskat en hel del om elektromagnetiska fält och höga energinivåer. Vad jag skulle få ut av det i slutänden var inte klarlagt, det kanske inte ens fanns något slutligt användningsområde, men det var intressant och jag höll tyst inför mina kollegor och forskade vidare. Jag hade arbetat med mina egna teorier och experiment ända sedan skilsmässan från Linda fyra år tidigare och som med all forskning, speciellt grundforskning, så blev de flesta experiment jag utförde ganska stora fiaskon. Men jag visste att i varje fiasko fanns det en lärdom så jag förfinade långsamt men säkert min matematik. Steg för steg fick jag fram en modell där jag kunde ana ett embryo till att temporal förflyttning, det vill säga möjligheten att förflytta ett objekt i tidsdimensionen, inte bara var teoretiskt möjlig utan även praktiskt genomförbar. När jag kom till den insikten arbetade jag ännu hårdare. Det var tungt att göra det här helt ensam men jag ville inte blanda in någon annan. När jag nu återsett bilden av Amanda förstod jag att min drivkraft inte hade så mycket med mitt intresse för vetenskap att göra. Allt stod nu helt klart för mig, jag ville uppnå tillräcklig kunskap om universums natur, och speciellt försöka förstå vad tid egentligen var, så att jag någon gång skulle kunna sträcka ut min hand till Amanda. Jag ville överbrygga tidens begränsningar för att uppfylla min djupaste dröm och träffa henne. Det var Amanda som var min drivkraft.
Min forskning var inte sanktionerad av universitetet. Anställningen gick inte ut på att forska om det här och det var därför jag gjorde det i hemlighet. Om jag någonsin skulle nå mitt mål visste jag att jag inte skulle få behålla forskningen och dess resultat för mina egna själviska behov. Det skulle vara en för stor upptäckt för en enda person och jag skulle absolut inte få göra vad jag ville med den. Tidsresor har genom alla tider varit omgärdat av mystik. För det första sades det att det var omöjligt att resa i tiden och om det ändå av någon anledning skulle vara möjligt så skulle det uppstå paradoxer. Fysiker och filosofer förutspådde att tidsresor skulle förstöra allt som fanns, vår historia, vår nutid och vår framtid. Alltså verkligen stöka till det för oss alla. Den klassiska paradoxen som alltid togs upp var att jag åkte tillbaka i tiden och dödade min farfar innan min far föddes. Om inte min far föddes skulle inte jag heller födas och då skulle jag inte kunna resa tillbaka och döda honom. Det i sin tur skulle innebära att han överlevde och både min far och jag kunde födas, och så gick cirkelresonemanget runt. Jag hade inget svar på den paradoxen. I alla fall inte nu.
Min forskning befann sig just nu i ett kritiskt skede och resultatet, om jag lyckades, skulle inte vara något annat än häpnadsväckande och revolutionerande. Det skulle fundamentalt ändra mänsklighetens syn på världens och universums beskaffenhet och vår personliga plats i den. Så jag tänkte inte säga något till någon förrän jag var helt säker på mina resultat och kunde visa upp ovedersägliga bevis på att min forskning var korrekt. Om jag räknade rätt skulle jag ganska snart veta om jag lyckades eller misslyckades.
Bilden av Amanda dök upp i min hjärna igen och en ilning drog genom min kropp när jag tillät mig tänka tanken att barriären som fanns mellan oss, de sjuttio år av tid som kommit och gått, kanske snart inte längre var helt ogenomtränglig. Hon och hennes värld fanns någonstans där på andra sidan men jag visste
inte hur tunn eller tjock barriären var mellan våra existenser. Jag märkte att jag började tänka på matematiken igen så jag försökte
febrilt slå ifrån mig alla tankar på forskningen och så arbetade jag hårt några timmar till med att sortera mammas kvarlåtenskap.
Efter det tog jag mormors skokartong och en del annat jag ville spara och packade in i bilen och åkte hem.
Sommaren 1934 dog Amanda Henriksson, endast tjugotvå år gammal. En svår lunginflammation tog hennes liv under den allra vackraste delen av året, veckan runt midsommar. Historien om Amandas alldeles för korta liv kunde ha slutat där om det inte varit för Stefan Isaksson. Trettiofyra år efter hennes död hittar den åttaåriga Stefan ett svartvitt fotografi i en skokartong hos sin mormor. Fotografiet visar en ung Amanda som sitter behagfullt tillbakalutad i en hammock. Hennes intensiva blick och själfulla uttryck talar direkt till honom. När mormor berättar att hon är död, och att hon varit det länge, blir han ledsen och betryckt.
Tanken på den vackra Amanda förföljer honom under uppväxten. Som ung man studerar han fysik och matematik och tack vare flera års hårt arbete utvecklar han teorier som visar att tidsresor kan vara möjliga. En förhoppning tänds att han kanske kan träffa den kvinna som fascinerat honom under så många år. Om han lyckas nå henne, kan han då rädda hennes liv och ge henne en andra chans? Vad skulle hända om Amanda fått leva det liv hon ursprungligen förvägrades?
Stefan och Amandas resa sträcker sig från nutid tillbaka till tiden omkring andra världskriget. Det är en berättelse om kärlek, men även om orsak och verkan. För ger förändringar av historiska skeenden bara positiva effekter? Om kärlek och empati kan frigöras, kan inte även hat och ondska?